Uppbrottet var aldrig brådstörtat. Inte hals över huvud med någon kvarglömd sko; tomt. Vi flydde inte, vi packade resväskor. Ägodelarna i resväskor, så var det. Lätt packning, alltså. Flyttbilar behövde vi inte. De som svårligen kunde flyttas fick stanna kvar. Vi bodde för det mesta bland främmande möbler och så fort jag hade vant mig vid dem gav vi oss av igen. Och än en gång såg jag in i resväskornas gap. Deras trohet var otvivelaktig.

Den röda tråden i Ilma Rakusas minnespassager är resandet, rastlösheten och rotlösheten. Om att inte sitta fast någonstans och alltid ha siktet inställt på något annat. Alltid med en längtan till havet och de fria vyerna. På samma gång som det är Rakusas egen historia så är det också Europas historia som skildras i dessa minnesflagor. Bakgrunden finns i öster, bakom en mur.

Alltid samma sak: Hur skulle livet ha tett sig, om. Tar du till vänster vid vägskälet kniper häxan dig; tar du till höger hamnar du vid havet där ett skepp väntar på dig.

Minnesflagorna följer inget egentligt spår i varken tid eller rum utan fungerar mer som kaninhål där man som läsare hoppar upp antingen hos en student i ett hyrt rum vid Notre Dame i Paris eller mitt i ung flickas relation med sin bästa vän. Ingenstans får varken läsaren eller skrivarjaget möjlighet att stanna för länge i varken känslor eller relationer. Men Vidare vatten berättar ändå så mycket om Europas både sår och skönhet. På det viset blir känslan när jag läser Rakusa densamma som när jag reser i Europa. Överallt kaninhål till de båda världskrigen och det kalla kriget.

Similar Posts:

• Omöjlighetens rundgång
• Livet, relationerna och döden
• Modernismens främsta dikt
• Drömmen om att gå vilse
• Vad händer på mässan? – några tips får ni här

Den lilla plastfågeln sitter i en bur i en prostituerad kvinnas plastiga lägenhet. Och det är denna kvinna som talar till oss. Eller till ingen alls. Eller sig själv. Man vet inte så noga. Kvinnan är, precis som fågeln, fast i sin bur. Hon lever större delen av sitt liv inne i sin lägenhet, ”mitt knulleri” som hon kallar den. Där tar hon emot kunder med allahanda önskemål som hon fogar sig i och anpassar sig efter.

Den namnlösa kvinnan närmar sig de trettio, hon vårdar sitt yttre och håller kroppen i trim. De enda ärenden hon gör utanför lägenheten är morgonjoggingturen och shoppingen där hon köper lite för dyra lyxartiklar för att känna sig lite mer som de lyckliga skyltdockor de sitter på. Om hon inte måste cykla och hämta en kollega för att någon av kunderna så har önskat.

Boken är en enda lång dråplig monolog som lockar läsaren till många skratt med fantastiska bilder och språkliga vändningar. Översättaren Marie Wenger måste ha haft fullt sjå att få till alla finurligheter här och hon gör det med den äran. I monologen går den namnlösa kvinnan hårt åt sina kunder men också deras fruar och grannarna i huset. Alla får en släng av sleven.

Samtidigt som hon skakar på huvudet åt det mesta folk gör har hon ändå en värme och förståelse för människor. Alla människor utom de män hon kallar lekfarbröderna, de som köper sex av barn. Där finns ingen pardon. Och det är där någonstans som skrattet fastnar i halsen. Man börjar ana att det är övergrepp hon upplevt som barn som fått henne att arbeta som prostituerad. Man anar, i berättarflödet som andas så mycket NU, att det finns en historia. Och en längtan efter något annat. Plötsligt framstår hon också som så fruktansvärt ensam, precis som fågeln på omslaget, i allt det här plastiga, skrikiga och spelade som hon lever i.

Similar Posts:

• En flicka i en jurta blir en kvinna i Ulan Bator
• Svart satir om sammetsrevolutionen
• Den vackraste skildringen av kärlek och död
• Carrie Bradshaw som callgirl
• Loopad wienervals

Visst finns det en problematik med jurygrupper av experter som dikterar vad som är bra och dålig litteratur men just dessa två instanser har en bra historik av nominerade författare tycker jag. Framför allt för att de lyfter författare som inte är så kända. Sen kommer jag säkerligen rasa mot valet av vinnare men det hör ju liksom till.

Och de eventuellt nominerade till framtida priser den här veckan är…

Idag skriver Cecilia om Petra Hulovas För medborgarnas bästa. En svart satir, med omvända perspektiv, om sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien. Högt betyg!

På tisdag skriver Tone om Thomas Bernhards Frost. En knepig roman med fantastiskt språk som är omöjlig att överblicka.

På onsdag skriver Joel om Lars Gustafsson Tre Korta Klassiker - Tre korta romaner av Gustafsson, väldigt olika historier men med en klart igenkännbar röst som går igen i alla böckerna. Joel gillade verkligen berättarglädjen och språket.

På torsdag skriver Annika Åström om Tove Folkessons Kalmars Jägarinnor, en livfullt och nästan poetiskt skriven roman om tonårstillvaron för en grupp tjejer i en småstad under sent 90-tal.

På fredag skriver Daniel Mårs om Ester Roxbergs Min pappa Ann-Christine. När Esters pappa Åke berättar att han vill leva som kvinna får hon själv en identitetskris. Roxberg förskönar aldrig och väjer inte för att beskriva hur hon satt sina egna behov framför pappans. En utlämnande och vacker bok om relationen mellan far och dotter. Högt betyg!

På söndag skriver Tomas Eklund om Depeche Mode av Serhij Zjadan som skildrar ungdomar på drift i en storstad i Ukraina några sommardagar -93. En svart komedi med mer sprit och knark än sex och rock´n´roll. Romanen har även ett lätt surrealistiskt drag med avsevärd sälta i botten och säkert driv i språket.

Similar Posts:

• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Fantastiska noveller
• Sveriges radios litteraturpriser 2019
• Övningsstycke för soloinstrument
• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013

Hulovás roman utspelar sig under sammetsrevolutionen i Prag och beskriver efterspelet fram till millennieskiftet. Den namnlösa huvudpersonen är tonårig och blickar tillbaka på sin barndom och beskriver sin syn på de omvälvande händelserna. Hennes familj består av föräldrar i ett mycket olyckligt äktenskap och en något yngre syster. Familjen flyttar när barnen är små från en bergsby till en nystad, Krakov, som byggs på ett träsk och som romanen igenom är sorgligt ofärdig.

Till en början är majoriteten kommunister som tror på det kommunistiska projektet och ser ner på dem som vill något annat. Åtminstone är det så vi får det skildrat genom huvudpersonens ögon. Genom revolutionen ändras styrkeförhållandena grupperna emellan men vår huvudperson ändrar aldrig ståndpunkt. Hon ser fortfarande kommunismen som det enda rätta och kämpar för den romanen igenom.

Hon har en gång för alla uppfostrats till och anammat en världsbild som för henne är alldeles orubblig. Kommunikationen med övrig familj blir ohållbar och som läsare ställer man sig ganska snabbt på systerns sida vilket är ett alldeles förträffligt berättarknep eftersom man då så tydligt kan följa två helt olika inställningar till kommunismens fall.

Intressantast i boken är relationen mellan de två systrarna. Där finns en kärlek, men en kärlek som blir alldeles omöjlig eftersom de inte förstår varandra överhuvudtaget. Jag kan tänka mig att den relationen utgör en bra bild över hur svårt folk med olika inställning till kommunismen hade (och kanske har?) att förstå varandra under kommunismens fall.

Similar Posts:

• En flicka i en jurta blir en kvinna i Ulan Bator
• Relationer som skaver och roar
• Friheten i en liten bur
• Hajattackernas hallucinogena hemvist
• Dråplig monolog med sorgesam efterton

När jag var i Prag senast, hade jag glömt att ta med mig någon bok. Min tjeckiska är inte så bra att jag kan läsa romaner, så in på en engelskspråkig bokhandel vid Týn och fråga efter nya, intressanta författare. Ett av tipsen blir en bok om … Mongoliet? Vad är nu detta? Jo, en av Tjeckiens yngre författare, Petra Hulová, har skrivit en bok om tre generationer mongoliska kvinnor, deras liv och öden på såväl stäppen som inne i huvudstaden Ulan Bator.

Kapitlen har namn efter huvudpersonerna, tre systrar, deras mor och deras farmor. Vi får följa kvinnorna och läsa om åren utifrån deras olika synvinklar, vilket också får en att tänka efter vad som egentligen är en sann historia, för det kan vara så mycket som spelar roll för hur händelser återberättas.

Läsaren sugs in i en värld som först består av jakmjölk och hästar, av en gammal lurig farmor och syskonbråk, och så småningom flyttas till storstadens matserveringar, jobbsökande, alkoholism och prostitution. En värld där kvinnorna älskar och avskyr sina släktingar, som vem som helst, men samtidigt en värld så långt från de flestas i Sverige idag.

Samtidigt kunde mycket av boken ha handlat om människor i vilket land som helst, som rör sig från ett mer traditionellt liv på landet till storstadens hets, instängda lägenheter och jakt på saker man inte brydde sig om i det gamla livet på landet. Skulle det flyttas till Sverige, skulle det dock snarare handla om 1800- än 2000-talet.

Det är alldeles fascinerande hur Hulová får till stämningarna och miljön (hon har varit en del i Mongoliet eftersom hon studerat i landet), får det att kännas precis som om hon var född och uppvuxen där, och lyckas förmedla det till en västerländsk publik. En vän till mig, som också varit i landet, sade sig känna igen det i boken, och det är väl det som gör den värd att skriva om – det är inte direkt ofta vi kan få en inblick i helt vanliga människors liv på andra sidan jorden, i en del av världen vi sällan ens hör om på nyheterna – Mongoliet.

Similar Posts:

• Svart satir om sammetsrevolutionen
• Dråplig monolog med sorgesam efterton
• Om Mongoliet under kommunismens förtryck
• ”Än en gång såg jag in i resväskornas gap”
• En fotobok utan fotografier