Metoden som används här är en språklig metod. Lek med ord och kreativa felstavningar ger texten flera bottnar och en finurlig mångtydighet, vem skall till exempel ta sälgansvaret? Och ”tomater” är det något att ha egentligen? Är de inte bara en blek kopia av vad tomater egentligen skall vara?

Benämnandet av olika växter och djur är ett klokt grepp för att visa på artrikedomen. Benämnandet får mig att tänka på en bok jag läste för några år sedan av Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson som handlade om den svenska floran. Se blomman hette den och där diskuterades just hur viktigt det är att vi har namn för det vi ser, annars ser vi det inte. Utan benämningar vet vi inte vad vi har att vara rädda om. Eller med Törnqvists ord:

Listan över hotade och utdöende småkryp kan göras förfärande lång. Allteftersom betade och andra öppna marker växer igen försvinner dom, lika smygande som dom kom en gång. En del arter så hemliga att dom bara har latinska namn. Andra har inte ens ”upptäckts” innan dom tackar för sej (s. 44).

Även andra samhällsproblem tas upp. Törnqvist beskriver på ett ställe samhället som en förening som glömt sitt syfte och bara låter kassören ta plats. Vi får läsa om de bostadslösa, de papperslösa och de som bär bär:

Vad dom bär? Bär. Bärarna bär på bär. Bär på bär bär bärarna. Där, långt borta, bär dom bären. Inte här. Ingen medfödd inborgare i syltriket skulle komma på toktanken att bära så mycket bär som dom där, inte ens en volontär, eller fattigpensionär (s. 94).

Trots tunga ämnen som avhandlas i denna märkliga blandning av prosa och prosalyrik så blir jag alldeles som magiskt upplyft utav den. Jag blir glad, känner mig inspirerad och längtar till skogs mer än vanligt. Hela texten vibrerar av upprorslust och jävlar anamma. Kan vi inte bara ta tag i det här nu? Och rädda världen? Så känner jag!

Similar Posts:

• Knappast en kioskvältare
• ”det / är / före”
• Läsvärt om tvivel och idéer som går på tvärs
• Självrespekt ännu någon tid
• Vecka 20 på dagensbok.com – Postgång, Majgull Axelsson och deckartips

Men så händer det att den kommer. Den där posten du absolut inte vill ha. Den som besudlar alla dina postförväntningar. Igår kom den i form av en vit ficka märkt ”Samhällsinformation till alla hushåll”. Innehållet? Ja det vet väl de flesta ivriga postöppnare vid det här laget. Valinformation från Sverigedemokraterna. Några valde att skriva en hälsning och skicka tillbaka den till sin avsändare. Jag rev snabbt sönder min, eldade lite på bitarna och slängde i soporna. Rasismen utom synhåll. Allt kändes lugnare. För ett ögonblick.

Om det ändå vore så enkelt. Att riva itu och elda upp – puts väck!

Men ögonblicket är en illusion. Medan vi river valsedlar fortgår diskriminering, hot och hat. Varje dag får också människor hatet i sina brevlådor och mailboxar. Post som ibland riskerar besudla betydligt mer än bara förväntningarna på ett bokpaket.

Därför tänker jag – inspirerad av dagensbok-kollegan Anna Liv som varje vecka skriver brev till sina vänner – att alla borde skicka varandra mer post att se fram emot. Skicka ett brev med klistermärken på, ett god morgon-mail, ett vykort eller varför inte ett bokpaket. Det kanske inte får hatet att försvinna, men det är åtminstone ett försök att dränka den obehagliga magkänslan i förhoppningar om något roligt.

***

Denna vecka skriver Björn om Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam, som han hyllar. Såhär skriver han:

Jag heter inte Miriam är inte bara en bok om förintelsen, om romer, om judar, om svenskar; den är nu, den är en fråga – var drar vi gränsen mellan oss och De Andra?

Anna Liv har varit på Sture Biblioteks femårskalas och pratat deckare. Kvällens utmynnade också i en krönika med feministiska deckartips.

Imorgon skriver jag om Sigge Eklunds In i labyrinten som mest av allt gjorde mig besviken.

På lördag skriver Cecilia om Peter Törnqvists Upprop i dikesfaunan. En bok som med språkets alla möjliga och omöjliga medel på ett upplyftande sätt tar upp samhällsproblem och problem med förlust av biologisk mångfald. Den får högsta betyg och Cecilia blir glad och upplyft av att läsa den trots tunga ämnen.

Och på söndag recenserar Lina om Henrik Bromanders Riv alla tempel, en klaustrofobisk och mörk men också befriande lättillgänglig bok om Johan som mobbas under uppväxten och sedan stöper om sin kropp från fet till muskulös med hjälp steroider. Den är lite lång, men en sträckläsare, menar Lina. Bromander lyckas få med både hur samhället påverkar människan, och hur mansrollen skapar farliga ideal.

Similar Posts:

• De vi alltid var?
• Vård, skola, omsorg
• Ett samtal om sexualitet med Majgull Axelsson
• Stanza – i det skäggiga sjalbärande
• Med språklig rikedom om biologisk rikedom

”Ett rum där den etablerade litteraturen kan få bryta sig ut från institutionerna och möta sin publik över en öl eller kaffe samtidigt som publiken kan få ta del av andra genrer än poetry-slam”, skriver man om sig själva på Stanzas facebooksida. I torsdags den 24e var jag där.

Stanza är ingen überpretto tillställning. Däremot får man gärna intrycket det när man ser sig omkring i publiken. Vid de runda borden sitter folkhögskoleeleverna med den rätta secondhand-touchen på kläderna, de äldre herrarna med sina rödvinsglas, Pär Thörn hänger i baren med sin öl och jag märker hur jag också gör mitt bästa för att se lagom bohemisk ut, prata lagom intellektuellt med min kompis Lisa, gärna hälsa på någon ytterligare om jag kan. Vi jobbar ju trots allt med skrivande, både Lisa och jag, och kommer undan med vårt lektionssnack och romanpladder. Och jag fastnar som vanligt med ögonen på någon lång högintellektuell Monky-man med tjockbågade glasögon och hakan sådär begrundande i handen under läsningen. Egentligen borde Stanza vara ett ställe man flirtar på, tänker jag, och kanske gör alla andra det, som inte genomfars av stressen att passa in.

Mirja Unge, som är min anledning att ikväll byta bort mitt jobbpass på Ica och ta mig hit, läser sin novell ur Brorsan är mätt med just den energi jag själv hör i mitt huvud när jag läser henne. Egentligen har jag bara läst Motsols från pärm till pärm, men den satte stort avtryck. Hennes stockholmska breder ut sig lite extra i texten om brorsan som kommer på besök från fängelset. Han är paranoid samtidigt som självhävdelsen klättrar inombords. Mirjas kropp böjer sig, benen brett under den blommiga kjolen. Hon låter meningarna svepa iväg som tanken. Världens coolaste är hon i sitt lagom tufsiga hår, och jag ska också bli som henne en dag. Tänker jag att alla folkhögskoleeleverna på första parkett också tänker.

Gemensamt för kvällens inbjudna författare är att de gillas av både läsare och kritiker, säger Per. Per är känd för att vara en charmig men smått nervös och stapplande som konferencier. Denna kväll är han liksom oss andra överväldigad av våren och säger åt oss att vi ska gå ut och lukta på den i varje paus.

Magnus Dahlström läser ur sin bok Spådom. Han är nervös och harklar sig ständigt och dricker vatten. Jag tänker på det negativa med författaruppläsningar, att man egentligen är en idiot som kräver av en människa som bäst formulerar sig i skrift, att den ska kunna stå på scen inför folk och läsa upp det producerade. Kanske är dagens mediaklimat mer av åsikten att varje människa är en säljande produkt, och att författare ska prata för sig lika bra som politiker. Men att det skulle vara en självklarhet är egentligen enbart förkastligt. Dahlströms bok verkar fin. Den rör sig ut och in ur människor och funderingar. Vad föranleder en situation, vilka små händelser blir del av de stora? Sista stycket han läser utspelar sig hos en samtalsterapeut och replikerna andas research och yrkeskunskap, utan att bli övermäktiga. Sånt som alltid imponerar på mig.

Peter Törnqvist, som avslutar kvällen, är teaterapa ut i fingerspetsarna. Han struttar på stället, sjunger kyrkliga visor och slänger sig med dialekt. Det märks att han förberett sig noga, även om han häftigt nog kommer av sig på ett ställe. Något som dock inte får honom att tappa fattningen. Om han säljer fler böcker än de andra, det vet jag inte. Men jag skulle inte bli förvånad. Hans bok ”Kioskvridning 140 grader” (”Jag ville ha en titel som lät hårdkokt. Eftersom jag tycker allt hårdkokt är skitlöjligt och reaktionärt.”) kretsar kring religionens roll i ett litet samhälle. Det är humoristiskt och rått, men också hjärtligt. Hans jeansjacka och rutiga skjorta och något i hans sätt får mig att tänka att han också bor i ett litet samhälle. Fast han är de stora ordens man. Att det är det som skiljer ut honom. Och jag tycker mig se ett visst tema bildas: de små människornas klättrande mot toppen. Viljan att bli någon annan, någon större.

En intressant iakttagelse är att jag aldrig har köpt någon av de böcker som det läses ur på Stanza. Även om jag varit där flera gånger, och gillat det jag hört. Jag har alltid tänkt att jag ska köpa dem senare, och sen aldrig gjort det. Stanza är alltså ingen kommersiell reklamföreteelse för mig. Vad är det då?

Kanske är det så, att Stanza fyller andra behov än just det reklammässiga. Så mycket i vårt samhälle är just reklam för det ena eller det andra. Kanske känner jag att Stanza är till för att ta det lugnt, att koppla bort. Att ta del av författare som jag kanske inte hört talas om innan, att bli nyfiken och att bli inspirerad. Att bli läst för. Kanske handlar det minst lika mycket om att ta sig ut en kväll, in bland det sjalbärande, skäggigt kulturella. Att få vara en del. Att få kropp och röst till orden. Att få bli lite större.

Similar Posts:

• Vecka 20 på dagensbok.com – Postgång, Majgull Axelsson och deckartips
• Obehagligt nära
• Varför är allt en trasa?
• Skurup, en älskad 25-åring
• Kort och gott

Tillhör du en av de lyckliga som fått tag på biljetter till Sveriges Radios Romanprisgala på Berwaldhallen imorgon? Känner du kanske att du skulle behöva en överblick på de nominerade och hur de ligger till?

Skruva på P1 om nästan en timme. Klockan 16:03 är det dags för finaldiskussion inför årets prisutdelning med Sveriges Radios lyssnarjury.

Och de nominerade:

Ränderna av Magnus Florin
En dåre fri av Beate Grimsrud
Att föda ett barn av Kristina Sandberg
Jupiters öga av Oline Stig
Hjärtblad av Aino Trosell
Kioskvridning 140 grader av Peter Törnqvist

Tidigare i veckan har P1 också sänt tre diskussionsprogram kring de nominerade. För den som missat dessa går det att lyssna in sig på Sveriges Radios hemsida.

Similar Posts:

• Augustprisnomineringar 2010
• Beate Grimsrud och Ida Börjel vinnare
• Händelserik vecka på dagensbok.com
• Knappast en kioskvältare
• Noveller om tillvarons bländverk

Nomineringar skönlitteratur:

Spill. En damroman av Sigrid Combüchen (recension kommer).
Ränderna av Magnus Florin.
Livdikt av Johan Jönson.
Darling River av Sara Stridsberg.
Kioskvridning 140 grader – En wästern av Peter Törnqvist.
Ingersonetterna av Magnus William-Olsson.

Det är svårt att uttala sig om värdiga vinnare när man inte har läst alla böcker som är nominerade. I år har jag bläddrat och hört Johan Jönson läsa ur Livdikt och jag har läst och älskat och förfasats över Sara Stridsbergs Darling River, men henne är jag beredd att ge alla priser i världen. Om jag hade varit jury hade priset gått till henne.

Nomineringar facklitteratur:

Vargen – den jagade jägaren av Henrik Ekman.
Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman.
Mask – litteraturen som gömställe av Kristoffer Leandoer.
Cocaina. En bok om dom som gör det av Magnus Linton.
Maria Eleonora. Drottningen som sa nej av Moa Matthis.
Resa i Sharialand. Ett reportage om kvinnors liv i Saudiarabien av Tina Thunander.

Nomineringar barn- och ungdomsbok:

Syltmackor och oturslivet av Anna Ehring.
Jag finns av Maja-Maria Henriksson.
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld.
Jag tycker inte om vatten av Eva Lindström.
Det händer nu av Sofia Nordin.
Tänk om… av Lena Sjöberg.

Similar Posts:

• Augustprisnomineringar 2012
• Teori och praktik
• Augustprisvinnare
• Livet som dikt
• Nominerade till Augustpriset 2020

Nu blev jag besviken. Törnqvists romandebut Kioskvridning 140 grader är visserligen episodisk, mer som små noveller än en sammanhängande roman. Den utspelar sig också på landsbygden, i småländska Wästra Härad närmare bestämt, och naturen är en trogen följeslagare. Ormbunkar, skogar, myror, lingonsaft, torvmossar och lukten från sågverket följer med in som ett köksos på hemliga skogsstigar. Men varför så skojig? Vart tog det lakoniska och den underliga, kärleksfulla stillsamheten vägen?

Törnqvist flyttade till Göteborg. Kan det ha något med saken att göra?

Historiena var väl så där, rätt åsa-nissiga, Hö-hö-böckerna kallade Jyro dom [...]

Lite så, ja. Jag håller med Jyro, som för övrigt även kallas för Tryckaren, då han har något fel på sin tarm. Han måste sätta sig och ”trycka” lite titt som tätt, lite här och var. Jyro är en av figurerna i Wästra Härad, denna småländska Wästern långt från civilisation. Förutom Tryckaren får vi även bekanta oss med Hannele, Sula, Pjäta, Tjippen, Dimma och Lason, med flera. De tycker en hel del, de också, om den nedlagda pinnfabriken och om arbetet i torvgravarna, tjocka som snö. Och om korv. Hur det ska uttalas.
Kåv säger man förövrigt därifrån jag kommer. Kåv me bö.

På det hela taget är Kioskvriding 140 grader en skruvad roman. Det är Torgny Lindgrens sällsamma skrönor blandat med Sara Lidmans mystiska myrar och serietecknaren Ulf Lundkvists Nollbergabor. Det hela är allt annat än sågspånstorrt, snarare blött, brusigt och babbligt. Konsekvent är det dock, noggrant för att inte säga frenetiskt pedantiskt genomfört. I botten av romanens till synes mest lustiga för att inte säga lyteskomiska dialektmysterium lurar stora språkfilosofiska frågor. Törnqvist vet vad han gör och läser man bara långsamt och lyckas se genom all ”sketlokt” så är romanen inte bara egensinnig utan en stor arbetarroman, i helt ny tappning.

Synd bara att det inte är min sorts humor.

Similar Posts:

• Lyssna på Romanpriset!
• Med språklig rikedom om biologisk rikedom
• Tre och en överraskning
• Augustprisnomineringar 2010
• De ä vi som ä morfar nu.