dagensbok.com » Pär Hansson

Första numret av 10-tal

Emelie Novotny — Wed, 28 Apr 2010 14:20:08 +0000

Sprang över tidskriften 10-tals (före detta 00-tal) första nummer igår på lunchen och blev lycklig över hur fullspäckat och läsvärt det var. Det är fokus på förändringen, nyskapandet och visionerna om det som ska komma med detta nya decennium.

Jag fastnade såklart genast i intervjun med Sara Stridsberg, få trollbinder mig som hon gör. Den handlar om texten som sjukdom, om ögat eller spegeln i det egna skrivandet, betydelsen av Birgitta Trotzig och längtan efter främmande platser. Och trots att Sara Stridsberg själv menar att hon lever vilket tråkigt och stillsamt medelklassliv som helst så får hennes blick på världen mig att dra efter andan, stanna lite, undra.

Även Mirja Unge intervjuas om hennes skrivande och 10-talets, om utsattheten hon skriver om och sina närmaste planer.

Jag hann inte mer än börja läsa utdraget ur Johannes Anyurus nya roman Skulle jag dö under andra himlar, som kommer ut i september. Men jag vill återvända, läsa mer.

Den som inte nöjer sig med att läsa 10-tals senaste nummer kan gå på releasefest för det ikväll. Det blir framträdanden, uppläsningar och diskussioner med bla Stig Larsson, Maria Zennström och Pär Hansson. Gästrikegatan 13 kl. 19-00. Det kommer jag att göra!

Viktor Johansson "Kapslar"

Sigrid Nurbo — Thu, 14 Jun 2007 23:00:00 +0000

Det står här på baksidan, att kapseln är en skokartong fullstoppad med papperslappar. Men det finns en karta, insprängd i Johanssons poesi. Den går inte att följa, för han river sönder den, gör små provocerande papperslappar. Som snö och himmel faller dessa vägledande bitar över vårt förstånd.

Och jag tycker de liknar vita blomblad där de faller, prästkragedikter. Där faller en dikt och så nästa och nästa och nästa och jag älskar, älskar inte, älskar, älskar inte, älskar … älskar inte. Älskar framför allt inte ord som fossiler, kristaller, andetag och fåglar. Arkitektur i ljus och stjärnor och lungor och den något glasaktiga, sötslippriga ton som likt en främlings hand vill trösta den som gått vilse, trösta på ett alltför plikttroget vis. De vackra orden känns visserligen välmenande, men i sin hopsättning ofta överbelastade och inte helt ärliga.

Och jag älskar inte heller att jag inte förstår om det här är en diktsamling eller bara en samling dikter. Kanske att det bildas lösryckta sammanhang av sig självt, bara man väljer ut tillräckligt många dikter ur sin byrålåda – kanske handlar de alla till stor del om samma sak? Men förmodligen är detta en uttänkt strategi ifrån Johanssons sida, att göra en slumpvis sammansättning av en rad texter. Strategi och slump alltså, två ord som tillsammans inte kan utgöra något annat än en grov motsättning. En uttänkt röra skulle man också kunna kalla Kapslar.

Men är det en utmärkt röra eller en sorglig soppa?

Ambivalensen inställer sig hela tiden. För nog är det väl så, att bra litteratur nästan alltid är provocerande, gnagande och inte alls perfekt. Perfekt är tråkigt! Och jag älskar, älskar, älskar den här diktsamlingen/samlingen dikter för att den är något särskilt, att den spretar och att den inte vill likna något annat och inte heller gör det. Sedan kan andra recensenter referera till en lång rad betydande herrar som Tomas Tranströmer, Bruno K Öijer, Pär Hansson, Erik Lindegren, Lars Norén och Gunnar Harding. Själv tycker jag det är en viktig poäng att understryka den inverkan tiden har på en författares verk. Vilken historisk författare jämfördes till exempel Homeros med? Varför kan Johansson inte skriva en Tranströmerliknande dikt utan att den ska refereras till Tranströmer? Johansson skriver på sitt eget språk (eller, om man så vill, på allas vårt gemensamma språk), självklart har han influerats av många, men det har även Tranströmer. Den svenska litteraturen började faktiskt inte med honom.

Peter Høeg belyser litteraturens tidsproblematik genom att ödmjukt tala om sitt skrivande som ett kollektivt skrivande. Han håller i pennan, men det är vi som lever nu och som har levat, och kanske även de som kommer att leva, som skrivit hans böcker; alla är vi en del av dem. Han skulle aldrig ha kunnat skriva dem på egen hand.

Tidens gång är en viktig beståndsdel även i Kapslar. Kapseln är en vilja att skapa ett nu. Johansson vill göra rent dikthus, städa bort historiens bojor och samtidigt låta vägen ligga öppen för framtiden. Han vill kunna börja om på nytt, vara ett tabula rasa och samtidigt låta andra göra om precis samma sak. Det är också tillåtet att skicka in så kallat kapselmaterial till Johanssons nättidskrift, och själv och tillsammans (om)skapa Kapslar.

Om eftervärlden ska vara ett barn av/ vår tid måste vi äta efterbörden, göra helt rent efter oss.

Slutligen går det inte annat än att älska många av de kortare kapseldikter som i sin tuktade komprimering känns som att få cirka tusen kilowatt i ögonen – att vilja gråta.

Pär Hansson "Lavinflaggor"

Csabi Urbán — Sat, 02 Apr 2005 23:00:00 +0000

Jag hade tänkt träffa författaren innan jag recenserade honom men det misslyckades. Han dök inte upp där och då som jag hade tänkt ta kontakten. Det gör inget egentligen, det känns bara lustigare att ha tagit en bärs med poeter som lever innan man skriver om dem. De döda går det inte ens att dricka årgångsvin med.

Denna bekantskap med diktsamlingen börjar med en "felläsning", titeln läser jag som drömflagor och tänker på Elins krönika här på sidan, att vitt och flagor är ord som måste finnas med i diktsamlingar, och jag funderar på att nämna det. Upptäcker att det står Lavinflaggor. Nu har jag nämnt det ändå. Flera associationer för att bara belysa hur pass subjektivt mitt diktläsande är och att jag egentligen behöver träffa en människa innan jag recenserar för att jag om möjligt kan komma ut ur mitt eget skal. Ordet lavin i titeln är så pass förbundet med Leonard Cohen så jag kan inte använda det trots att Cohen sjunger på engelska, avalanche.

Så mycket om detta.

Lavinflaggor eller drömflagor som den heter i mitt förvridna sinne är en fin samling, relativt traditionell och åtkomlig. Ett gediget hantverk snarare än nåt trendkänsligt avantgardeförsök. Det finns en återkommande lite svårare diktform som Herr Hansson kallar Flaggor som är som berättade rakt ur barnets undermedvetna, det är inget direkt tilltal, ingen historia som i många av de andra dikterna.

Jag som boende på Hisingen (se där har jag funnit mitt liv igen) söker i minnet efter platser som beskrivs i dikten "Hisingsbrevet" och jag tycker dikten är en av de bästa i samlingen och jag hoppas det inte är så bara för jag inte mött människan bakom dikterna än.

Kossorna dricker ur de digitala hoarna, fiskaren tjärar sin båt just intill!

Detta är nutida Sverigeskildring av västkusten i poesi, ungefär som Saltön är det i tv-serie. Etiskt rent, idylliskt och ofarligt!

Och som avslutning så får vi lite av den vishet som ryms innanför pärmarna:

den metalliska
misskötta människan
kan öppnas
bakifrån
med en smekning

Pär Hansson "Familjekista"

Mattias Nyberg — Tue, 27 Feb 2001 23:00:00 +0000

På första sidan i Pär Hanssons diktsamling Familjekista återges en tuschteckning av Urban Engström, föreställande en man som ligger i en kista. Ovanför hans huvud svävar ett föremål som liknar en utsliten ryggrad men delar av revben på. Samlingen avslutas men en bilaga och en kommentar. Bilagan är en uppräckning av innehållet i författarens hylla i Färjenäs. Bland de mer intressanta sakerna som räknas upp märks "ren-, fågel- och rävkranium", "en burk med sparade naglar 1997-2001" och "avklippt hår i daterade påsar". I kommentaren sägs att bilagan och teckningen kan ses som två av källorna till dikterna, som är uppdelade i elva avsnitt med kortare prosastycken insprängda mellan sig.

De i bilagan nämnda föremålen återkommer mycket riktigt i dikterna. Två hemslöjdade knivar nämns redan i den andra dikten och i prosastycket "Fynd" berättar diktarjaget om hur han finner ett rävkranium vid en vägkant. Till och med de sparade naglarna återkommer i en av dikterna:

Byggde en båt av fiskben och barr
av sparade naglar och naglars hat.

De texter som imponerar mest i Familjekista är prosastyckena. "Yrsel" är ett vackert minne av barndomens utanförskap. Jaget har som liten pojke gått ut ur klassrummet och gömt sig på en skoltoalett:

Jag klär av mig naken och känner på min kropp. Den är fuktig och het. Rummet är mörkt och det finns en vila i mörkret, jag kan höra min röst [...] bara en tunn remsa ljus når in till mig mellan tröskeln och dörrens nederkant.

"Mynning" är en annan av bokens höjdpunkter, men tyvärr är det sällsynt med sådana i diktsamlingen. Ofta lämnas läsaren likgiltig när dikterna vill beröra:

du har något fel på dina njurar
ditt blod är inte rent du har
urin i dina ådror.

I vissa dikter finner vi metaforer som är aningen för krystade: "genom en storm av sol vill jag/färdas inför dig", heter det i en av dikterna.

Trots prosastyckena innehåller Familjekista alltför många mediokra partier, och misslyckas alltför ofta att, som man brukar säga, kommunicera med sin läsare. Dikterna förblir ibland tomma på innehåll, de behåller sin status som artefakt och refererar ibland bara till bilagan. Det vore intressant att se en samling prosastycken av Hansson, om han kunde hålla den nivå som han når i "Yrsel" och "Mynning". I dagsläget får vi dock hålla tillgodo med att finna dem insprängda bland dikter som i värsta fall lämnar oss likgiltiga.

dagensbok.com » Pär Hansson

Första numret av 10-tal

Similar Posts:

Viktor Johansson "Kapslar"

Similar Posts:

Pär Hansson "Lavinflaggor"

Similar Posts:

Pär Hansson "Familjekista"

Similar Posts: