Faktum är nämligen att Sverige idag är ett skatteparadis – men bara för de rika. Kapitalbeskattningen är exempelvis bara en tredjedel av vad den är i USA, vi har idag inte kvar någon förmögenhets- eller arvsbeskattning, och fastighetsskatten har ersatts av en regressiv fastighetsavgift. Antalet dollarmiljardärer (observera miljardärer, inte miljonärer) har också dubblerats bara under det senaste decenniet, och deras totala förmögenhet har också växt. Faktum är att dollarmiljardärerna numera duggar så tätt i Sverige att det bara är extrema överklassghetton som Monaco, Guernsey och Lichtenstein som har fler dollarmiljardärer per capita.

I den här boken diskuterar ekonomi-journalisten Andreas Cervenka vad det är som har hänt med Sverige, och varför det har kunnat ske. Han diskuterar också konsekvenserna av detta, inte minst vad gäller bostadsmarknaden: möjligheterna för en normal skattebetalare att kunna köpa sig en egen bostad i någon av de större städerna i landet blir allt mindre, och allt mer beroende av omfattande belåning. Vilket i sin tur leder till att Sverige skapat sig ett eget litet subprime-problem, något som bara bäddar för en ny finansiell kris.

Cervenkas bok är fullspäckad med fakta om den svenska ekonomins utveckling. Ibland kan förvisso skildringen grotta ned sig lite väl mycket i att rabbla siffror från enskilda exempel, men när boken är som bäst så är argumentationen tung och väl underbyggd. Det jag framförallt kan sakna är en fyllig diskussion om de politisk-ekonomiska faktorer som har bidragit till att möjliggöra denna politik, inte minst den roll som arbetarrörelsen (och socialdemokraterna i synnerhet) har spelat. Detta till trots är det här ett debattinlägg som verkligen borde uppmärksammas i den politiska debatten.

Similar Posts:

• Viktigt och tungt om det svenska klassamhället
• Staten och kapitalet
• ”En annan värld är möjlig – och förbaskat nödvändig”
• Torrt men givande om svenska politiker i talarstolen
• Döden DÖ

Uleåborg i finska Österbotten vid Bottniska viken grundades redan 1605 av kung Karl IX. Staden var länge landets andra stad efter Åbo. Hit kom människor för att arbeta med tjäran och träexporten och staden blev med tiden en viktig sjöfartsstad. Flera gånger har jag läst Sara Wacklins Hundrade minnen från Österbotten (1844, 1920) som tecknar otaliga porträtt av människor och händelser i Uleåborg för några hundra år sedan. Att det finns en sorts uppföljare till den pärlan hade jag ingen aning om.

I sommar vistades jag några dagar igen i Uleåborg och av en slump rekommenderade en vän mig romanen Ärkeängeln i Uleåborg av Anu Kaipainen. Romanen som gavs ut för över femtio år sedan bygger på en historia ur Wacklins verk.

Romanens handling utspelar sig under 1808-09-års krig när Sverige ligger i krig mot Ryssland och Finland är den östra delen av Sverige. Många strider har utkämpats till ryssarnas fördel på olika håll i Österbotten och de svenska trupperna tvingas retirera. Den svenska armén stannar upp i Uleåborg där militärerna roar sig galant med stadens ungdom på baler. Många flickor och äldre mör är angelägna och skulle gärna följa med en officer. Andra soldater ligger svårt sårade på ett provisoriskt lasarett och många dör trots fältskärens kniv och valhänta omvårdnad.

Därefter kommer ryssarna till folkets fasa. Men de vill också dansa på baler och kurtisera stadens unga kvinnor. Det ses inte på med goda ögon men folket har inte makt att stå emot de ryska utan de blandar sig friskt med dem.

I centrum för handlingen följer vi Schaggens Tok-Lena som i dagens värld skulle fått många diagnoser och bott på institution. Familjen har henne att bo i en bastu och klara sig själv. Fadern, herr Schagg, en välbärgad handelsman i kål och tjära är gammal och döfärdig. Lenas mor sitter mest på sin kammare och väver ryor och har överlämnat uppfostran av döttrarna åt sin syster, en ogift mamsell.

Alla hötter åt Lena som stammar, går ofta på alla fyra och lever i sin egen värld som befolkas av bland annat kungen och den döda Agnes som drunknade i älven när hon badat bastu efter sin bröllopsnatt. Med dem resonerar Lena i sitt inre och ofta har Agnes henne att rya oanständigheter och könsord högt på stadens gator och torg. Lena vill ha en man. På lasaretten hittar hon en åt sig. Svårt skadad, medvetslös kuskar hon hem sin ängel på en kälke i den iskalla vinternatten. Länge tror man som läsare att soldaten är död men Lena gnider honom varm och har sen mycket glädje av sin “ärkeängel Mikael” – trots att han saknar både mun och kind – innan han traskar iväg hemåt Västerbotten på vårkanten.

Ofta i texten finns insprängt gamla visrader och talesätt. Dialogerna är många och ger ett livaktigt intryck. Lena är i all sin enkelhet både fiffig och “gatusmart”. Att fadern kallar henne “luder” och gör henne arvslös tar hon med ro. Inget att göra åt eller hänga läpp för. Hela hennes värld är besjälad och i naturen hämtar hon sin kraft.

Det är något stoiskt över språket. Här spelar kriget, kroppen, kölden, döden roll. Kvinnorna är gudfruktiga, vidskepliga men samtidigt sexuellt hungriga. De språkliga bilderna lånar drag från fänad och flora: Lena beskrivs som en kviga och systern är en rosenknopp. Något i stilen påminner om Rosa Liksoms osentimentala och korthuggna sätt att skriva. Här lindas inget in utan med några meningar uttrycks livets skönhet och elände. I sista kapitlets sista rader skildras Lenas hädanfärd: “Ned under den svarta stenhällen bara”.

Romanen ger en riktig historielektion om 1800-talets levnadsätt och krigstid i en finländsk sjöfartsstad. En läsupplevelse.

Similar Posts:

• Mångsidigt och inkännande om aborternas historia
• Att vara tretton vårar och det är krig
• En överlevande överstinnas historia
• Hundra år av finskt familjeliv
• Kultur mot natur?

I Yarden tar författaren oss med till en plats vi annars inte haft tillgång till. I boken berättar han om hur han efter att i flera år kunnat leva på sitt författarskap, inte längre kan det och han står utan inkomst. Istället får han ta anställning på en plats där bara de som inte har någon annan möjlighet hamnar. I hamnen i Malmö tvättar och flyttar han bilar som kommer med stora fatyg tillsammans med människor som på ett eller annat sätt står utanför samhället. Lönen är dålig och arbetsvillkoren omänskliga. När som helst kan deras sista pass vara jobbat. Han är den enda svensken.

Tillsammans med denna berättelser får läsaren följa med till författarens barndom. Om mamman som är schizofren och pappan som inte vill kännas vid honom. Hur kriminaliteten, alkoholen och drogerna istället tog över.

Boken är viktig. Den blir en påminnelse om att det är så många som kämpar varje dag för att ha mat på bordet. Det händer, här nära. Den blir också en påminnelse om att inte ta något för givet utan att det som är bra kanske bara är här en liten stund. I och med Yarden fick ett skikt av den svenska befolkningen som aldrig får rum att höras en chans att bli synliga.

Lundbergs språk är poetiskt och vackert. Han förmedlar känslorna på ett sätt som får det att kännas inuti. Men det känns som att man hela tiden står på tå när man läser. Trots att boken är ynka 144 sidor tog det mig lång tid att komma igenom den. Boken har ett genomgående mörker utan ljusare stunder att hämta andan i.

Boken är allt som allt dock rätt händelselös och ganska ofta kände jag att det var en enda lång klagosång. En känsla infann sig om att författaren tyckte sig vara den enda på jorden som hade det jobbigt.

Oavsett känsla inför boken är den en tankeställare och en språklig läsupplevelse. Den har absolut gjort mig intresserad av författaren och bokens uppföljning Och allt ska vara kärlek står helt klart på läslistan.

Similar Posts:

• Efter Yarden
• Ska jag ta hand om min broder?
• En skrivande kamp
• Tröstande medicin
• Omskrivning av det skrivna

Måste dessutom berätta att allt jag hört och sett på idag varit smått genialt. Började morgonen med att lyssna på Fula tjejer som är en bok av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson. Det är en bok som behandlar strukturer och tillplattandet av tjejer. Budskapet med boken är helt enkelt att: Nu är det nog!

Har haft stor glädje av seminarier från Läsrörelsen som i år fyller tjugo år. Det har handlat mycket om läskunnighet. Kravnivån stiger och allt fler klarar inte av det. Läsning kräver träning.

Angående dyslexi har forskningen fått nya verktyg. Det går att läsa på olika sätt, med ögon, öron och fingrar. En kan jämföra dyslexi med spindelfobi. Det gäller att börja med att behandla istället för att ge mer text, såsom många politiker tycks tro.

Ett annat väldigt angeläget seminarium behandlande bildberättande och konsten att läsa bilder. Det går inte att bara vara konsument i tillvaron. Det är viktig att själv få göra. Kopplingen mellan hand, öga och hjärna är livsviktig. Att kunna sätta ord på det du ser kommer du åt via tecknandet t ex.

Har också lyssnat på ett spännande seminarium om kroppsideal i barnböcker. Det handlar om att visa på olika kroppar, en mångfald utan pekpinnar.

Det var också intressant att höra vad våra partiledare läser av plikt och av lust. Bengt Westerberg, den f.d partiledaren för folkpartiet, var en ytterst påläst och lyhörd moderator som höjde detta seminarium. Han var dessutom med och startade Läsrörelsen år 2000. Jag kan avslöja att det Jonas Sjöstedt läser av lust är Bränn alla mina brev av Alex Schulman. Överraskande var att Ulf Kristersson tipsade om poesi, nämligen Jag ritar en dörr på väggen med fingret av den fängslade förläggaren Gui Minhai.

Sammanfattningsvis en dag i läsandets livsviktiga tecken. Ser fram emot morgondagens fortsättning.

Similar Posts:

• Skolan står i brand
• Anna Livs bokmässa
• Fredagsmässan
• Uthängda
• Wherever I Lay My Hat (That´s My Bokmässa)

I den här boken skildras hela den här utvecklingen av en mästare i sitt ämne. Göran Therborn har varit aktiv som forskare i sociologi i ett halvt sekel, och skrivit en lång rad viktiga forskningsverk i ämnet. Under senare år har han också varit delaktig i ett större forskningsprojekt om hur klassamhället utvecklats i Sverige under senare decennier. Den här boken är Therborns populärvetenskapliga sammanfattning av det projektet.

För trots allt tal om klassamhällets död, så visar data på precis motsatsen. Sammantaget ser man tydliga klasskillnader mellan arbetar-, medel- och överklass i allt från inkomster till livslängd. En del av dessa data redovisar Therborn i den här boken på ett enkelt och tydligt vis. De allra flesta svenskar äger inte så mycket tillgångar så att de kan leva på räntan av dem, utan är tvungna att lönearbeta för sitt uppehälle. Bara en liten elit, som mest ett par procent av befolkningen, tillhör den överhet som faktiskt kan leva på kapitalinkomster. Men har inte de rika förtjänat sina rikedomar genom att vara framgångsrika entreprenörer? Det här är en vanlig myt som återupprepas för att försvara allt större ojämlikhet. Men de allra flesta (65 procent i Therborns beräkningar) av landets miljardärer har faktiskt inte alls tjänat ihop sina miljarder, utan förvaltar bara ett arv de har fått. Bara en mindre grupp av dem har alltså gjort något själv för att tjäna ihop den förmögenhet de äger.

Therborn skriver också om varför utvecklingen har kunnat gå den här vägen, om de politiska förändringar som har skett, om förskjutningar i makt på arbetsmarknaden och många andra faktorer. Den här utvecklingen har lyckats vrida klockan tillbaka för alla de framsteg som gjordes mot ökad jämlikhet under 1900-talet. Ojämlikheten i Sverige är i samma storleksordning som den var omkring 1930-talet.

Det är en tung bok sett till det sakliga innehållet – men skriven på ett lättillgängligt vis. Det är också en oerhört viktig bok om vår samtid – och om vår framtid. Det borde vara obligatorisk läsning för alla samhällsintresserade.

Similar Posts:

• Farväl till folkhemmet
• Vägen ut ur fattigdom
• Bättre och bättre dag för dag
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• En revolution i det tysta