Men att vissa personer i kulturvärlden inte kände till författaren Abdulrazak Gurnah det verkar sannerligen stämma.

Kulturvärlden består av så många fler än kulturredaktioners journalister. Många människor känner sig hemma i kulturen av helt andra skäl än att de längtar efter att stå i strålkastarens ljus. Jag tänker på bokläsarnas skara. Den kan inte klandras för att vara enkelspårig. Tvärtom, gruppen är månghövdad och ger plats åt oliktänkande i en salig blandning. Läsare över hela världen plöjer släktkrönikor, samhällsskildringar, lyrik och rafflande äventyr för att ta bara några exempel.

Något som gör litteraturen unik, är dess förmåga att förbinda generationer. Ett skrivet verk från 1600-talet kan nå sin mottagare som lever idag, år 2021! Det kan i översatt form nå över gränser. Litteraturen erbjuder möjligheten att blicka in i något annat än sitt eget begränsade tankemönster. Litteraturen borde bli tilldelad ett pris varje dag under hela året, tänker jag.

Similar Posts:

• Kristin och Sigrid – en och samma person?
• Inte hela sanningen
• En pojke satt i pant
• Fähundar, byrackor och avelsmaterial
• Den ärvda exilen

Att vi har fler tilltalsnamn för hundar än några andra djur kommer väl sig av att de är de enda som har så lite integritet att de lyder en människas dumma idéer. Nej, jag skojar. I sak har jag naturligtvis rätt, men jag älskar hundar liksom jag älskar de allra flesta djur. Utöver dem jag inte gillar, förstås. För tillfället har jag av praktiska skäl två katter, men min uppväxt har präglats av: katter, hundar, hästar, grannens av kobajs osande flugor, kaniner och en syster. Som ni ser har jag erfarenhet av det mesta i djurväg.

Första hunden i mitt liv hette Kickan och var en collie. Hon ska ha haft ett ont öga för mig, men det minns jag ingenting av. Inte så att hon ville slita mig i stycken, men en och annan ogillande blick föreställer jag mig att hon kastade mot mig, den där lille skiten som bara kom där och krävde uppmärksamhet. Fullt rimligt kan jag tycka. Den andra hette Ludde och var en cairnterrier. Bolltokig, dödade råttor medan katterna såg på, kissade på varje lyktstolpe han kom åt och lyssnade ungefär en av sju gånger när man ropade på honom. Fanns det en löpande tik i närheten krävdes det väl tilltagna röstresurser, kaffe och kaka och en död ängels tålamod. Jag och min syster försökte köra över honom med en snowracer.

Fler hundar har funnits i familjen, men den sista anekdoten vill jag viga åt en övergödd golden (finns det en sorgligare uppenbarelse?) tillhörande några bekanta. Ida som hon hette dog senare – till ingens överraskning – i sviterna av diabetes. Hursomhelst så jagade hon en dag en av våra katter tvärs över gården. Jag blev som en gnutta arg, sprang ikapp och tog tag i nackskinnet och var sådär sur man kan bli när någon vill äta ens kissemisse. Nu kommer säkert någon prisbelönt kennelägare eller välutbildad hundpsykolog och säger app app app man ska hålla sig i skinnet när det kommer till andras hundar, men nej ser du, jag kände den här hunden hyfsat väl. Det jag inte tänkte på var att hon antagligen ansåg sig vara det mest ståtliga och ärbara här i världen. Att jag då vidrörde hennes flottiga guldglimrande päls (solen sken) förtjänade ju ett rejält hugg över min handled. Aj. Bästa vän my ass.

Hundar med anknytning till litteraturen finns det ungefär lika många texter om som jag har katthår på valfritt plagg i garderoben. Gertrude Stein älskade hundar, Tintin springer ju runt med sin vita trotjänare, Gmork i Den oändliga historien är det läskigaste jag sett, Huan är en betydelsefull hund i mytologin som omgärdar Sagan om Ringen (han pälsade för sjutton på Saruon, snacka om good boy!), Den tappre soldaten Švejk kunde med några små knep få luspudlar att framstå som renrasiga hundar med adelsblod flödandes i ådrorna. Att sen färgen rann bort vid regn fick man väl ta med Reklamationsnämnden eller något. Švejk, den spjuvern, stod nämligen ingenstädes att finna.

Men här har vi alltså hundra och några sidor hund. Ni känner igen formatet, men förlaget är ett annat. Fyra författare, fyra noveller. Författarna är Virginia Woolf (Byrackan- inte Virginia då alltså, dummer!), Doris Lessing (Berättelsen om två hundar), Jeanette Winterson (24-timmarshunden) och Lydia Millet (Sir Henry). Ni ser ju själva att vi har att göra med starka papper rakt igenom. Novellerna spelar över hela känsloregistret, men så är det nu med husdjur: samboskapet inleds med tandagnissel och slutar ofta i smärta, tårar. Däremellan –

Om vi vill kan vi under läsningen bli påminda om några saker. Exempelvis att djur är och förblir djur. Kan det brinna till i vilket välslipat människohuvud som helst, vore det orimligt att det inte skulle kunna slå slint inne i skallen på en hund. Läs efter mig: det-finns-inga-hundar-som-är-garanterat-ofarliga. Jo, säger du, min fina Johnny har då aldrig bitit någon. Vad bra, svarar jag, men då har du heller inte utsatt honom för alla situationer som kan tänkas uppstå. Det finns en gräns, eller snarare situation, som kommer trigga igång något. Ofta passerar varken ägaren eller hunden på denna gräns under hundens levnad, men den har under livet funnits.

Lessing har skrivit en sorglig berättelse fullständigt befriad från allt vad sentimentalitet heter. Två rediga jyckar som någonstans i Afrika (kanske vad som idag är Zimbabwe då hon växte upp där) förvildas och lever på det de själva fångar. En sorts påminnelse att det är djur med instinkter som inte låter sig tuktas. Vad som ändå får dem på fall är människan, även om det inte sker på ett särskilt medvetet vis. Vad som däremot är medvetet är alla hundvalpar som dränks. Jag växte upp med att folk tog kål på oönskade kattungar på de mest snillrika och hemska vis, men hundvalpar som dräps är mig främmande…Nå, allt handlar väl om vad som är brukligt.

Woolf och Wintersons alster är ingalunda dåliga, snarare tvärtom. Men ändå är det Lessing och Millet jag fastnade för. Sir Henry är en avgjort rolig novell med många lustiga observationer. Den borde även vara ett stående i kurslitteraturlistan för Hundrastning 15 hp. En mer fulländad och komprimerad genomgång av hur en exemplarisk hundrastare bör bete sig har jag svårt att tänka mig. Lydia Millet är för mig en ny bekantskap och hon borde även bli en ny bekantskap för er om ni inte redan gjort er bekanta med henne. Sir Henry tycks vara det enda av henne som översatts till svenska, så här får ni alla förlag där ut ett köttben att springa efter – apport! översätt! ge ut! profitera!

Similar Posts:

• Hunddrömmar
• Griniga gamla hundar
• Ett liv som hund
• Inget för hundmänniskor
• Hundfrossa som tar sig

…plötsligt tyckte han det var bara skönt att leva. En rik och gyllne sällhet sköljde över honom hel och hållen -.

Hans älskade väna vän står där bredvid honom och vad har funnits att vara olycklig för? Alla tunga och bittra tankar han tänkt var bara halvglömda dårskaper.

Strax efteråt händer något som ska ge Simon stora bekymmer och kasta honom tillbaka i ångest och vånda men det stora var att för några minuter var han helt och totalt lycklig. Jag kunde inte läsa detta utan att tänka på D, en äldre man som en gång sa åt mig att livet består av några korta ögonblick av fullständig lycka, resten är kamp, oro och möda.

Det som är det särskilda med det magnifika verket Kristin Lavransdotter som Sigrid Undset 1928 fick nobelpriset för, är skildringen av dessa våra mänskliga villkor. När det gäller kärlek, hat, längtan, tro, hopp och andra mänskliga känslor, så är sjuhundra år ovidkommande, dessa känslor är sig lika genom tiderna.

Vem var Sigrid Undset? Är Kristin i själva verket författaren själv? Är det som händer i boken sådant Undset själv upplevt och har karaktärerna förebilder i verkliga livet? Det är frågor som ställs om många författare och deras verk och min känsla för det är dubbel. Verket bör tala för sig själv och vad som rör sig i huvudet på en författare är en blandning av egna och andras erfarenheter samt fantasier om hur saker och ting kunde ha varit. Samtidigt kommer frågan – vad var det för en författare och människa som kunde skriva denna märkvärdiga bok om Kristin Lavransdotter?

Svaren är undanglidande och mångfacetterade för lärdomsgiganten Undset, detta intellektuella och mänskliga Dovrefjäll, en och åttio lång och statuarisk, var sluten och stridbar på samma gång. Det har skrivits ett antal biografier om henne, en av de senare är Diktardrottningen av Sigrun Slapgard. Metodiskt och målmedvetet har Slapgard rotat upp vartenda litet bevarat brev och vykort som den flitiga brevskriverskan Undset sände. Slapgard beskriver hennes liv i detalj och i och med att Undset var så erkänt mån om sitt privatliv känns biografin nästan kränkande. Har målet att fånga litteraturen genom författaren gjort våld på hennes integritet? Trots att Slapgard är noga med att inte hemfalla åt spekulationer och behandlar Undset med stor respekt, tycker jag det. Ändå läser jag fascinerat. Om en mycket stolt människa med stora ambitioner och stora krav på sig själv. Godhjärtad, konservativ – hon var till exempel emot kvinnlig rösträtt, konverterad till katolicismen, vänsäll, drag av arrogans och dominans, provocerande trots sin blyghet och sociala tafatthet, frispråkig inte minst när det gällde sexualitet och oerhört engagerad i det hon ansåg rätt eller fel. Hon var en av de första och mest högröstade nazistmotståndarna. Hon gav sin nobelprismedalj till Finlandshjälpen när Knut Hamsun gav sin till Goebbels och nazisterna brände också hennes böcker.

Tidigt påverkad av bland annat de isländska sagorna, letade hon efter livsvillkoren i deras mest avskalade form. Begär, starka känslor och livet som ödesbestämd katastrof som följd av det. Som nydebuterad författare reste hon vid tjugosju års ålder ut i Europa med drömmen om den allt uppslukande kärleken som inte gick att fly från. Redan tidigt i sina författarförsök hade hon skrivit om denna kärlek och då gjort den till en omöjlighet, något som ödelade människan. Det var inget ljumt och tamt hon sökte utan istället hetta och åtrå, allt eller intet.

Hon fick det hon sökte. I Rom träffade hon den tretton år äldre norske målaren Anders Castus Svarstad som var gift och hade tre barn. Rus och passion. Han skilde sig och gifte sig 1912 med Undset. Något som resulterade i att hans barn tidvis kom på barnhem på grund av att hans tidigare hustru inte kunde ta hand om dem. Sedan följde ett antal år när Undset tog hand om både dessa barn och de två barn hon och Svarstad fått; Svarstad reste genast efter första barnets födelse ut i världen igen på konststipendier. 1919 var Undset gravid med det tredje barnet och flyttade då med enbart sina egna barn till gården Bjerkebaek i Lillehammer där hon skulle komma att leva fram till sin död. Några år senare blev Undset katolik och måste då skilja sig från Svarstad eftersom äktenskapet räknades som ogiltigt i och med att han var skild.

Undset valde konsten, sitt skrivande, framför heltidsarbetet som mor till sex barn. Det val mellan konst och föräldraskap som män aldrig måst göra men som kvinnor än i våra dagar sliter med. Men förutom husmorrollen – var det också kärleken som Undset valde bort? Svårt att säga. Kanske hade kärleken redan förkrympt till bitter besvikelse. Den Undset som överjordiskt lycklig avslutade sin bröllopsresa i Rom och där födde sitt första barn, hade fått se de livsdrömmar och den kärlek hon trott på, smuldra till svek och omöjlighet. På Bjerkebaek började Undset skriva Kristin Lavransdotter och första delen Brudkronan kom ut året efter hon kom dit, sedan del två och tre, Husfrun och Korset, de följande två åren. Det är som om Undset skrivit i en slags feber. Så mycket skulle ut.

Kristin och hennes Erlend fick kämpa och vänta för att få varandra men när de väl blev gifta fick passion och lust vika för vardag, arbete och barnafödande. De får sju söner i rask takt. Erlend säger på ett ställe att han trodde att det att bli gift med Kristin skulle bli att dricka jul varje dag men att det mest verkade bli långfasta. Kärleken är en längtan och en dröm i människan, den finns men förverkligad blir den svår, den har alltid ett pris att betala.

Kristins livs konflikt är inte att hon och Erlend hade sex före äktenskapet utan att hon svek sin far, han gifte bort henne som oskuld när hon redan var gravid. Och så är det Eline Ormsdotter, Erlends tidigare kvinna som han hade två barn med. Eline sticker kniven i hjärtat när Erlend lämnar henne. Inte bara Undset utan också Kristin gick emellan i ett äktenskap och båda fick bära skuldkänslorna för det genom livet, att andra fick lida för deras kärlek.

Trots huvudpersonen Kristin går det också att säga att Kristin Lavransdotter handlar om tre män. Fadern Lavrans, Simon Andresson och Erlend. Lavrans är idealmannen, rättskaffens och ädel och bär säkerligen drag av Undsets egen far som dog när hon var elva år. Både Undset och Kristin är pappas flicka. Simon var en gång trolovad med Kristin men han bröt frivilligt fästningsavtalet med hennes far för att hon ville ha Erlend som redan förfört henne. Simon är en god man som istället för att hålla på sin rätt skyddar Kristins heder.

För det är så att Simon älskar Kristin. Alltid står han vid hennes sida men lider något fruktansvärt av sin obesvarade kärlek, hans dagar går, han rör sig och andas men i bakgrunden finns alltid sorgen och längtan efter Kristin. Det är möjligt att Undset hade en förebild i verkliga livet även till Simon men han är också en idealman, lika rättskaffens som Lavrans. Men när Kristin först efter Simons död får veta hur kär han haft henne inser hon hur mycket hon tyckt om honom men säger samtidigt att hon aldrig kunde älskat honom om de blivit gifta. Den trygge tråkmånsen väljs bort för den farliga passionen och Kristin får betala för det hela livet med olycka och ångest.

Var Erlend en Svarstad? Vem vet? Om Svarstad vet jag inte så mycket mer än torra fakta. Men om Erlend vet jag desto mer, trots att han i boken är på sitt sätt undflyende. Kristin trotsar sig till att få gifta sig med honom och får stå för följderna av sitt val. Hon när en stor besvikelse på Erlend, både för att han förförde henne i ett rus av köttslig älskog och för att han inte håller måttet som make och far. Ändå erkänner hon att Erlend är en bra människa som inte har försökt framstå som någon annan än den han är. Sorglös, lättsinnig och trots det hövdingalikt ädel som tar motgång med högburet huvud. Den stora missräkningen för Kristin är att Erlend är den han är och inte den hon vill att han ska vara.

Det går inte att skriva en bok om medeltiden utan att religionen måste bli så central som den var för människor på den tiden. Kanske var det lättare för Undset att göra det i och med att hon själv var troende. Hennes konvertering till katolicismen var ett beslut sprunget ur insikten att det inte går att leva utan Gud. Jag tror hon formulerade det bäst själv när hon i boken låter munken Edvin säga att man måste klamra sig fast vid korset. Hon är religiös men inte from, sa en gång en god vän om Undset. Hon svor, drack och biktade för sin präst om sitt dåliga tålamod med människor och sin ”kolsvarta själ” men hon ville tro, hon måste tro. Det fanns inget alternativ. Det är också det hon låter Kristin erfara, att ju mer hon kämpar emot Gud, desto olyckligare blir hon.

Så är Kristin Sigrid Undset själv? Nu efter att ha omläst Kristin Lavransdotter parallellt med Slapgards biografi så finner jag plötsligt svaret oväsentligt. Jag måste istället formulera om frågan och då har jag ett svar som är: Jag är Kristin!

Att som läsare stiga in i berättelsen Kristin Lavransdotter är trots att den utspelar sig på medeltiden, att komma till en tidlös värld. Mer än en gång under läsningen tänker jag att det här är ju jag, precis så har jag känt. Boken har en slutmening som avrundar alla de existentiella frågorna som finns med, alla känslor och all längtan. Här finns det enda möjliga slutet på allt – försoningen och att livet går vidare i nya människor.

Ulv och prästen Eiliv går ut ur huset där Kristin ligger död. Det är nysnö och snön är så ren och vacker att de två inte nänns gå på den.

Ofrivilligt trampade de båda så lätt och varsamt de förmådde på den nyfallna snön.

Sigrid Undset levde 1882-1949.

Similar Posts:

• Bortom de lyckliga sluten
• Djupt gripande om livsval
• Autodidakt och individualist
• En bok för alla väder
• Minnets språk

På omslaget av Linnea Blix syns tecknade whisky- och ölbuteljer, fiskar och allehanda sjödjur, ett mikroskåp och doktorns bil samt några extravaganta kvinnor och ett antagligen förälskat par. Inte heller att förglömma skylten med texten ”CANNERY ROW ” och en annan med ”SARDINES. Monterey Bay, California”. Här har vi allt i ett nötskal.

Förordet av Per-Olof Mattson introducerar läsaren i Steinbecks universum innan läsaren ger sig i kast med bokens fyrtio namngivna kapitel. Handlingen kretsar till stor del kring marinbiologen och läkaren Doc som efter krigstjänstgöring under och efter andra världskriget återvänder till staden som ligger för fäfot. Mycket har förändrats.

På sin Biologiska anstalt Western Biological, tar Doc upp sin verksamhet som går ut på att samla in sjödjur och sälja till universitetet. Dock är han en bruten man. Han försöker sig på att börja med en avhandling. Det går inget vidare och inte heller ölet som han dagligen hämtar i Livsmedelsaffären skänker lindring. Affären har en ny ägare (”El Patrón”) i Joseph och Mary Rivas, som sitt namn till trots, är en hal och ful fisk. Hans uppenbara girighet får konsekvenser för stadens övriga ”etablissemang” såsom ungkarlshotellet Ungkarlspalatset som bebos av allehanda lodisar i varierande ålder och bordellen Björnflaggan med nyanlända bordellmamman Fauna – inte ny i gamet – och hennes flickor. I den prekära situationen som rullas upp står allas hopp till doktorn, som i yttre mening är samhällets främsta men även i inre mening. Högt älskad och aktad som han är så blir det allas sak att få honom på fötter igen.

En kärlekshistoria går som en röd tråd genom bokens kapitel och som alla i det avsomnade Monterey engagerar sig i. Efter sardinernas försvinnande och därmed fabrikernas tystnad ger detta liv och engagemang åt stadens människor och i synnerhet trasproletariatet och de prostituerade. Hur ska det gå? Blir det ett par av det omaka kärleksparet eller kommer olika personligheter, yttre omständigheter och gammalt groll att sätta käppar i hjulet?

Det här är en sorts arbetarlitteratur. Om ett Amerika som en gång var. Men också en roman om dem på samhällets botten. Steinbeck ger sina personer resning och värdighet. På något vis känns ändå förhållandena rätt statiska trots bordellmammans tavla med guldstjärnor för varje flicka som hon gift bort. Antagligen är det för att sociologin och psykologin institutionaliserats och gått framåt under årtiondena efter 1950-talet. Den här typen av samhällsmedborgare skulle i dagens litterära kontexter ha varit föremål för vård, diagnostiserande, psykologiserande och rehabiliteringsprogram av alla de slag. Här är liv och människor bara som de är.

Skrivs romaner om prekariatet, snuttjobbarna, missbrukarna, hororna idag? Jag vet inte – i skrivande stund kommer jag inte på någon liknande roman. Kanske deckargenren har tagit lyra här? Eller kanske självbiografin med sin undergenre misärlitteratur är en ersättare? Å andra sidan har pendeln ute i riktiga livet svängt – idag ska återigen samhällets olycksbarn ”ta ansvar för sin situation”, ”rehabiliteras i sina hemmiljöer”; något som var och en kan räkna ut att är (oftast) dömt att misslyckas. Människorna i Cannery Row är inga brottslingar, inga socialfall. De klarar skivan med en hårsmån. Moral och hjälpsamhet är en hederssak. På Cannery Row finns inga klassresenärer. Frånsett möjligen ”El Patrón” i Livsmedelsaffären och guldstjärneflickorna på Faunas tavla.

Könsrollerna är till exempel mycket 1950-tal och kvinnoskildringen klichéaktig: Mabel på bordellen var ”född glädjeflicka tvärsigenom” och bordellmamman är en godhjärtad krutgumma. Några ”normala” kvinnor förekommer nästan inte alls på Cannery Row. Å andra sidan: med dagens könsneutrala glasögon på näsan upptäcker man cementera(n)de könsstereotypier i romaner med bara ett par årtionden på nacken.

Ett tag tänker jag på Aki Kaurismäkis filmer där kvarterskrogars klientel och städernas arbetslösa och luggslitna existenser lyfts fram. Men Kaurismäkis personer tiger mest – i Steinbecks romanvärld språkas och filosoferas det hela tiden. Dialogerna är bokens puls och nerv.

Språket är en ren njutning: slang och talspråk, omskrivningar och öknamn, vetenskapliga utläggningar, bibliska allusioner och latinska citat. Hänvisningar till kända klassiska kompositörer och författare är många – dessa hör till den (ut)bildade doktorns favoriter och skulle förstås mötas av ett ”vasaru” eller ”vafförsla” av lodisgänget på Ungkarlspalatset. Den mest ”intellektuella” är Mack som kan dra till med någon känd antik glosa om så behövs och som han antagligen snappat upp av doktorn. Sedan kryllar det av finurliga, dubbeltydiga oneliners: ”Någonstans finns det värme”, ”De enda man kan säkert lura är de renodlat själviska, eftersom de alltid följer samma mönster” eller ”Det bästa i världen man kan göra för folk är att låta dom hjälpa en”.

En underbar torsdag är en annorlunda läsupplevelse. Det är en charmig roman med mycket hjärta och förvånansvärt lite smärta. På Cannery Row bär man varandras bördor.

Similar Posts:

• Människor och djur
• Illasinnade rykten i småstad
• En stor roman går inte att stänga till
• Möten i butiken
• Ett dockhem i romanform

Det kan som bekant vara svårt att förhålla sig objektiv till föremålet för ens kärlek, men det kanske inte är nödvändigt i det här fallet. I år, 2015, är det hundra år sedan Einstein publicerade den allmänna relativitetsteorin. Syftet med den här boken är att väcka intresse för jubilaren, och få läsaren att uppskatta dess storhet. Bennett tycker att det är dags att föra in teorin i allmänhetens medvetande.

Professor Bengt Gustafsson skriver i sitt förord att det är ”angeläget att publicera nya populärvetenskapliga böcker som på ett förståeligt sätt förklarar teorin och hur den fungerar”. Det upptäcks hela tiden nya fenomen där teorin spelar en viktig roll, och det är först på senare tid som vi har haft tekniska möjligheter till observation av dessa fenomen, och därmed få vetenskaplig bekräftelse på teorins validitet.

E=mc2. Energi, massa och ljusets hastighet i vakuum. Också världens mest kända ekvation. Det som aldrig riktigt har slagit mig förut är hur sjukt intressant det är att ljusets hastighet alltid är konstant. Det är allt det andra som är relativt. Tiden, rummet, massan. Här handlar det om att lägga sunt förnuft åt sidan och omfamna den verklighet som Newton saknade begrepp för.

Det är så mycket som blir åskådliggjort i den här boken. Varför gravitation och acceleration upplevs på samma sätt. Krökningen av rumtiden. Fysiken kring svarta hål. Minns ni när vi kunde läsa i tidningen att forskare slog larm om att svarta hål kunde uppstå vid körning av Large Hadrone Collidor vid CERN? Det roliga är att det är helt korrekt. Men att det handlar om väldigt små svarta hål, som kokar bort mycket snabbt. Sådana mikrohål skapas även spontant i universum, och hamnar i vår egen planets närhet. Det är alltså ingen orsak till panik här. Tvärtom. Forskningen vid CERN är essentiell när det gäller förståelsen av universum.

Och så har vi singulariteten. Ett ytterst fascinerande fenomen. En plats där rumtiden blir oändligt krökt. Eller? Det är här som relativitetsteorin och kvantteorin inte kan förenas. Det är i den här frågeställningen strängteorin kommer in i bilden. Detta beroende på kvantmekanikens osäkerhetsprincip. Man kan inte både känna till ett objekts exakta position och dess rörelse. I och med detta försvinner vi bortom den vetenskapshorisont vi har idag. Allting vi hör i denna fråga är teorier och spekulationer. Strängteorin skulle kunna erbjuda en förklaring där kvantmekaniken och relativitetsteorin kan samexistera. Vi är en hel värld som förväntansfullt ser fram emot vetenskapliga belägg.

Det faktum att den allmänna relativitetsteorin och kvantmekaniken ger olika svar när det gäller singularitetens beskaffenhet betyder att något av svaren är fel. Vi har därmed kommit till gränsen för dagens vetenskap.

Allt det här är så oerhört spännande. Vi vet förbluffande mycket om universum för att vara en art som har existerat så kort tid. Uppenbarligen har vi potential att upptäcka så mycket mer, om vi inte hellre satsar resurser på att utkämpa krig och hata varandra istället. Vilket verkar vara nutidens trend. Min stilla bön är att mänskligheten kommer till sans och förenas i forskning och kultur. Ungefär som i Star Trek.

Similar Posts:

• Att mäta mörker
• Hundra sidor poesi
• Ofattbart oändligt, oändligt ofattbart
• Genväg till naturvetenskaplig allmänbildning
• Vetenskapens största mysterium