Rådström beskriver Judas hågkomster som den sista delen i något som inte är riktigt en trilogi, utan kan liknas vid ett altarskåp där Boken, som kom 2013, utgör mittbilden, Marialegender (2026) en av sidobilderna, och Judas hågkomster den andra sidobilden, som gör altarskåpet komplett.

Det är tydligt att det ligger ett gediget arbete bakom framställningen av detta litterära altarskåp – Rådström uppger i efterordet till Judas hågkomster ett flertal primärkällor, medan sekundärkällorna är för många att nämna. Det omdebatterade Judasevangeliet nämns inte uttryckligen som en av dessa källor, men tycks ha inspirerat till hur Rådström framställer sin Judas.

Judas hågkomster är nämligen något av en upprättelsesaga, som tar fasta på den omskrivning av Judas person som framträder i Judasevangeliet: en omkullkastning av idén om att Judas skulle ha förrått Jesus. I stället framträder han i Judas hågkomster som en person som rymmer en enorm vördnad och kärlek för sin mästare och som tack vare detta också gör Yeshua den tjänst han ber om: att Judas ska förrådda honom. När vakterna kommer för att finna den som säger sig vara Guds son ger Yeshua Judas en kyss för att ingjuta mod i honom att slutföra sitt förräderi.

Rådström skriver fram en biblisk tid full av dofter och smaker: fikon, sand, träck, kryddat vin och doftande örter, en tid där mirakel sker både framför ögonen och via hörsägen, där människor både tillber och tvivlar på det gudomliga som kanske vandrar mitt bland dem. Det finns ett tydligt poetiskt och högstämt anspråk i språket – Rådström skriver med liknelser, med sinne och känsla och vill gärna måla upp bilder, liksom stillnade i tiden:

Himlen över oss, stjärnorna, månen. De lyckliga ansiktena runt mig, alltmer upprymda och glänsande av svett, stegen vi tog vacklande av yrsel, allt skapat som lade sina armar om våra axlar och trädde in i dansen i en malström gnistrande av stjärngrus och kometers svansar.

Det är detta anspråk som möjligen sticker i ögonen i läsningen av Judas hågkomster, eftersom det många gånger skiner igenom. Rådström skildrar en storslagen berättelse som redan finns berättad, flera gånger, och söker sig något ansträngt till dessa stora känslor som vill beröra. Men högstämdheten förtar läsupplevelsen, och vad som hade behövt vara en bok som skildrar en människa – för att det överhuvudtaget ska kännas angeläget att läsa en historia som redan finns berättad – blir i stället en bok som skildrar en historisk figur med en uppdaterad och ömsint broderad dräkt.

Det är såklart svårt att skriva om en historisk person i en tid långt från vår, i alla fall när det finns en ambition om att hålla sig nära någon sorts sanning. Men det är de delar när Rådström skildrar möten mellan Judas och Yeshua – långt bort från religiösa texter och historiska källor, där texten ligger nära Judas blick och inte en hög författarambition – som boken på riktigt får vingar, för att inte tala om beskrivningen av korsfästelsens fasa eller den tvetydighet med vilken Judas förhåller sig till Yeshuas återuppståndelse. I det skildrar Rådström till synes lätt och utan ansträngning religionens kärna: osäkerheten kring faktiska förhållanden, behovet att förlita sig på en tro.

Similar Posts:

• En blåmes som visar vägen
• Vad är svart, vad är vitt?
• Av Pelle rot och stam?
• Sympatiskt men något svårsmält
• Lågmäld vägledning

Vad handlar Som har inget redan hänt om då? Ja om författarens egna svåra cancer och hur han handskas med den. Jag vet inte vad det är med mig och sjukdomsböcker. Jag tilltalades också väldigt mycket av när Marie-Louise Ekman skrev om sin man Göstas ohälsa i Få se om hundarna är snälla ikväll…. Tröstar det mig som läsare att ta del av människoöden som har döden flåsande i nacken? Sätter jag mer värde på mitt eget liv efter sådana läsupplevelser? Det är iallafall någon förtröstansfull punkt jag kommer väldigt nära.

Dessutom skriver ju Rådström i första-personperspektiv (till skillnad från Ekman som stod vid sidan av sin mans sjukdom). Det ger skildringen ännu mer intimitet. Niklas förändrade och motbjudande smakupplevelser när han proppat i sig all sin nödvändiga medicin, och ska äta mat, blir en metallisk oljig smak jag känner även i min mun. Och när han bit för bit minns fragmentariska bitar av sin egen barndom, blir jag alldeles tagen av lojaliteten han känner med sin mor. Han tycker ju faktiskt riktigt bra om sin pappas nya fru, men törs inte säga ett pip om det till mamma, när han kommit hem.

På sidan 108 skriver han:

När den svåra sjukdomen för en människa mot hennes utslocknande är det en process som liknar den det lilla barnet genomgår på sin väg mot medvetande, men vänd ut och in och berättad baklänges.

Eller några uppslag innan:

Tankarna som vi friska kan ha om våra kroppar som de självklara bärarna av våra personligheter, där våra självbilder finns i tryggt förvar, blir genast ifrågasatta av det sjukdomen säger oss.

Och det är väl egentligen en rätt bra sammanfattning om vad hela denna fantastiska bok går ut på. Jag vet inte om det är för att jag samma helg som jag slukar denna bok också sett Wim Wenders Himmel över Berlin och Thomas Vinterbergs En runda till på Göteborgs filmfestival, och känt berusande lycka och hopp om mänskligheten, som jag också gråter när jag läser somliga passager i detta verk.

Niklas Rådström skriver också om sina föräldrar, hur upptagna de är av sina egna självbilder. En mamma som nog egentligen har rätt svårt med närhet, men vad fantastiskt mycket ens egen ensamhet kan göra för ens inre kreativa process och skapandelust. Rådström skriver långt senare i boken väldigt inspirerande om hur nära besläktade skapande och nyfikenhet är. Det får min tillförsikt att växa.

På samma sätt drabbar det mig när han i boken lakoniskt konstaterar att den bästa kompis han hade som barn, Bengt, när han knappt hunnit bli vuxen, 24 år gammal kommer ta sitt liv. Hur Niklas och hans farfar (men inte mamma) kan dela sorgen över en allt för tidigt bortgången far/son.

Allt detta sammantaget höjer min livskänsla, och det vore konstigt om det inte kunna göra det hos fler. Dödens ofrånkomlighet i denna fina bok, skriven med sådan omsorg, ödmjukhet och så full av så välformulerade detaljer. Jag älskar den.

Similar Posts:

• Läs och gråt
• Där denna bok är, där finns jag
• En blåmes som visar vägen
• Människonära dikter
• När Simone de Beauvoirs mamma dog

Jag klippte ut den och la den på min sambos bara höft. Jag tog ett kort så man kunde ana hennes kurvor. Just för att hon fortfarande är det för mig. Något centralt i själva livsupplevelsen.

Det står er fritt att göra vad ni vill med denna recension, men jag har varit förtjust i Niklas Rådströms författarskap länge, åtminstone på avstånd. Länge letade jag efter Bok (1989) som förutom Niklas text även innehöll grafiska blad av Lennart Aschenbrenner. Charmigt var också det verk Rådström skapade tillsammans med sin fru konstnären Catharina Günther-Rådström 2003 om blåmesen de döpte till Absint. Fågeln som återkom till deras fönsterbleck, och de blev allt närmare bekant med.

Så kommer jag då till denna drygt hundrasidiga poesibok Då, när jag var poet. Redan på sidan 7 har diktens jag tröttnat på att ”låta allt liv bli litteratur” – men sen handlar den delvis ändå om det – iallafall indirekt. Dikterna blir en väg att hitta in i skrivandet igen. Det är som om poesiskrivandet för handen och huvudet nästan har samma verkan som ljuv musik för öronen. Det tilltalar något hos mig som läsare som inte riktigt går att ta på. Befriande nog inte går det varken att formulera eller mäta.

Dikterna får mig att längta ut i en höstkall lövskog i slutet av oktober. Du vet den där stunden då du bara stannar upp och drar in alla lukter i näsan. I samma ögonblick har du glömt hur du kom till denna plats, eller vart du ska sen. Allt är bara ett tyngdlöst nu.

Jag tycker om att vara mitt bland sidorna i denna bok. Den får mig att glömma allt vardagsskav, allt ”jaha, det kanske är dags att göra käk nu”. Det känns också som tiden har en viss betydelse i detta verk, och den växande förmågan att uppskatta det lilla. Att jag vid snart 50 faktiskt kan bli glad av något så litet som när kvällssolen skiner genom lövverket i en alm. När jag var 25 hade jag mycket högre krav än så.

Jag vet inte om jag samlar på det precis, men det finns ju hela dikter eller enskilda diktrader genom den svenska lyrikhistorien som jag fastnat för så hårt att det dristat mig till att skriva till författarna bakom dem. Strax innan poeten Göran Palm (1931-2016) dog, bad jag honom handskriva sin dikt ”Havet” till mig. Likaså fick min finlandssvenske favorit Claes Andersson (1937-2019) en tid senare, samma förfrågan om sin berömda kärleksdikt som slutar ”…var i helvete håller hon hus?”

Nu senast kunde jag inte låta bli att fråga Niklas Rådström om min favoritrad i detta verk. I just love them.

Där du inte är

där finns inte jag

Similar Posts:

• Denna lycka att vara bland de levande
• Människonära dikter
• En blåmes som visar vägen
• Högstämt om Judas upprättelse
• Ack! brister ej världsäggets Högblåa skal?

Då får ”Näcken” en annan framtoning. Den tillgängliggörs. Överhuvudtaget är det tacksamt för obekanta att läsa hans själastormande, smaragdöversvämmande mysterieväv till poesi mot den biografiska bakgrunden. Alla förfärligt tilltagna formuleringar – ”förtröstans marmorhårda pansar”, ”en kvalfullt svällande brånad”, ”förkväv i ditt famntag min smärta” – får ett slags estetiskt belägg när upphovsmannen sitter så djupt i skiten.

Tydligen ska senare forskning nedtona bilden av Stagnelius som det tvättäkta romantiska geniet, men hans popularitet i landet lär bestå. Till exempel ger Ellerströms ut den behändiga Femton röster om Stagnelius, i vilken mer och mindre etablerade litterära namn kommenterar varsin text av gamle Erik Johan.

Vilka förväntningar ska ställas när femton litterära röster år 2010 tolkar Stagnelius? Utgåvan är en lovande idé. Det kan fantiseras om drastiska associationer kring vad han har att säga oss idag, djärva korskopplingar till nutiden, slagkraftiga personliga läsupplevelser vid Första Mötet. Bredd, nytolkning och uppdaterande läsningar – ett fortsatt levandegörande av ett egensinnigt författarskap, från flesta möjliga håll och kanter.

Riktigt så lyckat är inte utfallet. På sina ställen är texterna torftiga och litteraturvetenskapligt närsynta. Till exempel gör akademiledamoten Anders Olsson en terminologiskt säkert helt korrekt, men för alla som inte är barnsligt förtjusta fallande trokéer verstekniskt överfixerad analys av ”Floden”. Agneta Pleijel bedriver, liksom flera andra medverkande, ett slags produktupplysning i sin ganska uppenbara guidning genom handlingen i ”Källan”. Jonas Ellerström tar sig an Till föraktet och verkar insatt, men slinter och råkar skriva om Vilhelm Ekelund istället för Stagnelius.

Minnesvärd är däremot Aase Bergs uppriktiga tes att det som gör Stagnelius till tonåringarnas diktare är ”den kitschiga och överexalterade banaliteten”. Hon avslutar ett friskt: ”Tack, Stagnelius för att du hjälper mig att fortsätta hata samhället!” Även Niklas Rådström vidrör tonårigheten och framhåller ”Till föruttnelsen”, också detta en hit, som ett exempel på ungdomens obarmhärtiga livsvillkor. Martina Lowdens kommentar till ”Dröm på havsstranden” är mindre än övriga medverkande tydlig i sina poänger, men också just därför lyriskt och spontant befriande i sammanhanget; ”Stagnelius längtan är ofta vertikal”. Aha?

Mest angeläget blir perspektivet på Stagnelius när han kopplas till populärkultur. Anna Hallberg identifierar ett science fiction-artat bildspråk och associerar till postapokalyps och Bladerunner när hotande kometer i ”Moln av dimmor hemskt sig lyfta” svänger sina röda svansar över den svartnande azuren. Rådström refererar till självmordsromantiska hits som (Dont Fear) The Reaper och There Is A Light That Never Goes Out. Lowden påminner sig om Polanski och vill basera en snygg psykotisk skräckfilm på Stagnelius dikter om svenska naturväsen. Repulsion, fast i en svensk sommarstuga, föreslår hon.

Referenserna till populärkultur, och överhuvudtaget konkreta förankringar i vår egen samtid, är enstaka undantag i utgåvan. Vilket är synd. Förstås finns mycket annat – som säkert också är nog så viktigt – att kommentera kring ett så mångbottnat författarskap, men visst är det redan känt att Stagnelius var en metrisk mästare? Och att det är lätt för en insatt läsare att uppehålla sig vid mystik, gnosticism och antika influenser. Så mycket fräschare och mer levandegörande då om man skrev om Stagnelius och globaliseringen, Ipred-lagen, smakhysterin i dagens chokladutbud, sociala medier, KBT, surdegshipsters, vampyrtrenden, Sven Otto Littorins påstådda sexköp, ungdomsarbetslösheten, kungabröllopet, närodlade grönsaker, Anna Anka eller i minsta fall undersökte vad slags inflytande han utövar på dagens litteraturutgivning.

Om fler av de medverkande i Femton röster om Stagnelius bara varit mer associativt frigjorda, mer frånhjärtatpersonliga och mindre sett uppdraget som en skoluppgift, kunde ett strålande initiativ verkligen fått utblomma i en samling lika fängslande som till exempel

…en älskelig Sols magnetiskt lockande strålar
Hölle i mystisk dans de svaga atomerna uppe

Similar Posts:

• Originalitet en masse
• Ditt liv som litteratur
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Riksdag och regering recenserar
• Om gränserna är så förbannat naturliga, varför måste de då bevakas så hårt?

Sammanslutningen bakom Åtta glas förfor på liknande sätt. Ett knippe manliga författare bildade ett sällskap för berättarmöten då och då. Efter varje möte fick deltagarna skriva ett förslag på en lapp som lades i ett krus och ett ämne inför nästa tillfälle drogs. Det blev så vitt skilda rubriker som ”Sally”, ”En kniv i ryggen” och ”När Charlie Parker besökte Sverige”. En välkänd situation för alla som genomlidit en aulaskrivning i svenska och ett bra drag för att levandegöra berättandet.

Formen är också intressant eftersom den erbjuder författaren en annan roll än novellens hårt bundna estetik. Därmed inte sagt att den skulle vara lättare på något sätt, det krävs nog så mycket durkdrivenhet för att också klämma ur sig ett bra fragmentet eller en flyhänt skiss. Som det brukar heta: Den skenbara enkelheten är det svåraste att prestera.

Hur lever då Åtta glas upp till dessa tankar? Jodå, även om jag inte tror att dessa berättelser är skrivna med vänster hand, så är det just berättarglädje och muntra infall som präglar boken. Här vilar få tunga tankar, men en och annan tänkvärdhet vid sidan av sånt som bara berättas för berättandets skull.

Det blir också en brokig provkarta på olika stilarter, kanske inte medvetet och distinkt, men ändå. Lite realism, lite magisk realism, lite impressionism, lite surrealism, med andra ord lite av varje. Prosa blandas med lyrik och Alfredson ger sig på en terzin om slaget vid Kotla med lyckat utfall. Östergren visar prov på exakta iakttagelser och Josephson drar anekdoter ur sitt teaterliv. Etcetera. Som det brukar vara, alltså.

Som Torgny Lindgren-fan hade jag önskat att man kallat på honom också. En berättare av magnifikt format och Sveriges bästa skrönikeskrivare. Eller så gjorde man det men utan resultat. Vem vet.

Similar Posts:

• En tidlös tragedi
• Abbie something
• Åter till staden
• Burkmat, schaktmassor och stor passion
• Tema: HasseåTage

Fram mot hösten är han redo att pröva sina egna vingar. Han lämnar familjen Rådström och återgår till sitt rätta element, naturen.

Niklas Rådströms senaste är nätt och vacker med många överraskande liknelser. Boken är en miniatyr över naturens mysterium och människans skenbara makt över den. Att människan är en varelsen som konsekvent försämrar livsvillkoren för sig själv, vet vi. Det beror inte bara på vår brutalitet, utan också på vår sentimentalitet, menar Rådström.

Vilken rätt har vi att styra över naturen som vi i själva verket bara är en del av? Är vår livsstil förödande för all humanism? Är vårt förhållande till naturen i själva verket en hopplös romantisering? Det är några av de frågor som boken väcker.

Möjligen kan en liten historia om en blåmes passera obemärkt förbi. Så är icke fallet. Rådström tar upp stora teman. I det sista kapitlet lämnar han familjesagan om Absint och visar att det är först genom det lilla som vi kan se det stora. Historien blir mångbottnad och komplex. Till hjälp har författaren många vackra illustrationer, tecknade av Catharina Günter-Rådström.

För mig blir bokens förtjänster tydliga först när Absint sitter på en pinne mitt framför näsan på mig. Han plirar med ögonen och viskar: Den här historien handlar faktiskt om mig. Illustrationerna och texten fungerar väl ihop och det hela lyfter.

Rådströms nya projekt kanske inte kommer nå ut till den stora läsarskaran, ändå är det en sådan historia som vi så väl behöver. Det är en allegori som vill lära oss att se oss själva och naturen. Konsten tar oss dit.

Absint är en påminnelse om allt detta.

Similar Posts:

• Där denna bok är, där finns jag
• Högstämt om Judas upprättelse
• Människonära dikter
• Denna lycka att vara bland de levande
• Ack! brister ej världsäggets Högblåa skal?

Penelopevävandet återkommer i vävstolen som bild. Det är favoritmetaforer som håller samman Niklas Rådströms Om att komma tillbaka till dikten. Liksom rösten som ibland hamnar i något som jag vill kalla poetiskt språk, vilket jag vill utfästa en varning för, och så dom där lite klumpiga inte helt rena raderna, som får stå kvar som vingklippta fåglar. Tänk att ha mod eller förmåga att låta dem stå kvar. Dessa kvarvarande spår av en människa (i våra brister blir vi människor är min tes) ger en känsla av att läsa igenom ett av sina gamla anteckningsblock och det är en ombonad känsla.

Den blir inte mindre av att jag måste sprätta upp boken vid första läsningen, för den har getts ut så som böcker gavs ut förr; arken icke ituskurna, det känns privat och är ett roligt drag, sedan att jag inte hade något annat till hands än pekfingret att sprätta med, så boken ser förjävlig ut nu, det får väl stå för mig.

Det är trivsamt att höra Rådström krama en historia ur Geijers skridskor, Spinozas vind, ens liv förändras inte radikalt, men det blir rikare för en stund, av känslan att läsa tidlös dikt, strövande i lärdomens korridorer, lagom långt från den så kallade verkligheten.

Det är människonära dikt, måste hyllas för att vara det och inte endast som ett språkligt experiment, som ger en sammanhållande detalj på 40 sidor som gör att man tänker "än sen då" efter läsningen, för man har inte träffat någon hel människa, men kanske njutit ändå och återkommit bara relativt tomhänt. Poeten intresserar sig istället för språket i sig, dess funktion, med en envis rak allmänlitterär (om jag skall våga kalla det något) ton.

Föreställningen att poesin bara pågår i språket är lika
meningslös som den att tron endast står att
finna i kyrkan och sanningen i rättssalen – som
skulle poesins saknas världen om ingenting blev
skrivet eller sagt!

Ett manifest II

Dessa dikter är glas ställda på rad i ett skåp, whisky, grogg och vin eller bara vanliga dricksglas från poesins IKEA. Landskapet som dikterna ekar mot är den västerländska kanon, grekiska myter och Shakespeare, som bara skall vara med, men det är icke meningslös namedropping, enkelt effektsökeri eller användande av ett namn för magins skull trots att det icke tillför dikten något egentligen, utan det är berättigat inte betungande.

Det finns noter i slutet av boken som inte är utmarkerade i dikterna, tack och lov, och är givande läsning för oss som inte kan låta bli noterna, men de är icke hundraprocentigt nödvändiga för dikterna och det tycker jag är befriande bra. Tycker det är skönt när dikter kan stå för sig själva och inte är helt beroende av ekokammaren och särskilt inte litteraturhistoriska noter.

Möjligtvis så är bilden av den döda Greijer i sin säng med ett par skridskor under sängen, det som har fångat Niklas Rådström att skriva en dikt om skridskoåkning på tunn is och drunkning i djupen, helt klart bättre när man läst noten om den döda poeten.

Niklas Rådström har kommit tillbaka till dikten och det är gott.

Similar Posts:

• Där denna bok är, där finns jag
• En blåmes som visar vägen
• ”Vi är lyckliga på ett annat sätt Alla revolter påbörjas med just detta”
• Dikter på liv och död
• Denna lycka att vara bland de levande