Min herre! Får jag erbjuda mina tjänster? Men jag vill inte tränga mig på! Jag är rädd att ni inte kan göra er förstådd av den ärade gorillan som råder över det här ställets öden. Han talar ju bara holländska. Om ni inte bemyndigar mig att föra er talan fattar han inte att ni vill ha ha genever.

Så inleds Fallet av Albert Camus. Han som uttalar orden ovan är Jean-Baptiste Clamence och han sitter i baren Mexico City som är belägen i Amsterdam, Holland. 

Clamence är advokat och bitvis självkritisk men mest självförhärligande där han sitter och delar sina reflektioner över sitt liv. Han är domare och botgörare för sitt leverne och berättar för barens besökare om händelser från sitt yrkesliv och om sin livsåskådning. Han proklamerar dessutom att de som kommer till baren Mexico City är hans gäster och han agerar även juridisk rådgivare till personerna som cirkulerar på baren, de flesta av tvivelaktig karaktär. 

Boken är en enda lång monolog där Clamence bjuder in till omständiga berättelser från sin verklighet. Från att ha varit en respekterat advokat i Paris har han lämnat Frankrike för Holland. Han bor i de judiska kvarteren som han tycker har fått ett föredömligt rejält uppsving efter nazityskarnas framfart. Han konstaterar dock att han bor på platsen för ett av historiens största brott så någon typ av insikt måste det finnas bakom den raljerande tonen om etnisk rensning. 

Både religion och filosofi är återkommande ämnen och Clamence utforskar akten att hjälpa andra. Vad ger det och varför gör vi detta? Han är på det klara för sin del -  det är hans tillfredsställelse av att njuta av sin egen eminenta natur.

Ibland låtsades jag visserligen ta livet på allvar. Men mycket snart såg jag det frivola i själva allvaret och fortsatte bara att spela min roll så bra jag kunde. Jag spelade effektiv, intelligent, dygdig, medborgare med samhällsansvar, upprörd, fördragsam, solidarisk, uppbygglig… jag stannar där, ni har redan förstått att jag var som mina holländare som är på plats utan att vara närvarande; jag var frånvarande just när jag tog som mest plats.

Clamence är genomgående väldigt osympatiskt och ett praktexempel på en person med ett stort ego som tar upp ett helt rum med sina svador. Kvinnor förekommer endast i periferin och ofta som objekt i Clamence dysfunktionella relationer. Hans syn på kärlek är minst sagt cynisk och till detta ämne återkommer han flera gånger. Utgångspunkten är densamma, alla relationer och handlingar syftar till att förstärka honom själv och hans egenskaper.

Språknyanserna är rika och ibland krävs omläsningen för att helt kunna ta till sig alla detaljer i texten. Fallet gavs första gången ut i Paris 1956 efter att Camus hade haft skrivsvårigheter i flera år. Upplagan som nu getts ut är nyöversatt men ger trots detta mig som läsare en utmanande men mycket intressant lässtund.

Similar Posts:

• Djupdykning i Paris förflutna
• En detaljrik vandring
• Spår efter en familj
• Minnen från 1960-talets Paris
• Det närvarande och det förflutna smälter samman, åtskilda bara av en cellofanvägg

1686 gifter sig den fattiga landsortsflickan Nella Oortman med den dubbelt så gamle köpmannen Johannes Brandt. Bröllopet sker i stillhet och när Nella sedan anländer till sitt nya hem i den rikaste delen av Amsterdam möts hon av tjänstefolket och den smått fientliga svägerskan men inte av sin make. När han kommer är han flyktig och ointresserad av henne men han ger henne en fantastisk gåva: ett dockskåp som är en avbild av det egna huset. Nella anlitar en miniatyrmakare för att möblera sitt nya hem men glädjen över de minutiöst utförda konstverken blandas med fasan över vad denna främling tycks veta om huset och dess invånare, som visar sig bära på en mängd hemligheter.

Det fanns en verklig Petronella Oortman, som ägde ett sådant dockskåp fyllt av miniatyrer, och det är detta föremål som givit Jessie Burton inspirationen till romanen. Den historiska Petronella och den fiktiva har dock inte så mycket mer gemensamt med den fiktiva än namnet, makens namn – och alltså dockskåpet.

Den stämning och tidskänsla Jessie Burton målar upp av det sena 1600-talets Amsterdam är mycket suggestiv men det är som om det hackar i det dramaturgiska maskineriet. Förutsättningarna ges men når inte sin fullbordan, mer än i den bemärkelsen att den ena katastrofen efter den andra inträffar. Den undflyende miniatyrmakaren lovar på något sätt mer än hon håller – varken verklighetens sammanträffanden eller mystiken lyckas behålla mig i sitt grepp. Kanhända beror det på att hemligheterna huset och dess invånare gömmer, tillika de utmaningar Nella ställs inför, är en aning för nutida för min smak – det blir för mycket av kostymer och kulisser.

På samma sätt är personporträtten lite för schablonartade. Visserligen visar sig svägerskan vara mer än bara en fientlig asket men hon blir ändå inte riktigt levande, liksom de flesta av bifigurerna. Som bäst är det när Nella och hennes make verkligen möts, i samtal där han behandlar henne som sin like, trots att hon inte känner att hon är det. Dessa samtal öppnar något inom henne, visar henne på världen och möjligheterna den rymmer och de nya tankarna, liksom budskapen från miniatyrmakaren, får henne att utvecklas både intellektuellt och handlingsmässigt på ett oanat sätt. Skildringen av hur en ung kvinna tvingas bli vuxen på ett helt annat sätt än hon väntat sig i ett väldigt styrt samhälle är det som egentligen är bokens stora behållning, liksom de sinnliga beskrivningarna av smaker, dofter och material. Den förtjusning Nella känner över dessa för henne nya rätter och ting går även in i läsaren.

Similar Posts:

• Gift på flera sätt
• Inför galgen
• Mellan raderna och nedanför trappan
• Downton Abbey möter Agatha Christie
• Konstnären, poeten, och det mystiska konstverket

Många undersökningar pekar på att majoriteten faktiskt inte vill ha det så. Ändå känns hopplösheten närmast kompakt. Hur lyckas man bryta med allt det där? Finns det alternativ? Kan man vara vänster utan att mest vara arg, deppig och emot saker hela tiden?

Ja, svarar Aron Eltzer i Trondheimsmodellen. Radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna. Det finns alternativ. Det finns sätt att handla, att handfast försöka att skapa förändring. Det finns till och med anledning att vara glad, även om man är vänster.

I norska Trondheim i mitten av 00-talet startades uppror mot privatiseringarna av framför allt sjukvården. Precis som i Sverige har nämligen New Public Management (tankar om att offentlig sektor ska drivas med metoder hämtade från näringslivet) och privatiseringar av olika slag gått fram med stormsteg i Norge – intressant inte minst med tanke på att de norska oljepengarna inte alls gjort det till den ekonomiska nödvändighet det alltid påståtts vara i Sverige.

Till skillnad från i Sverige blev privatiseringsmotståndet en nästintill enande facklig fråga. Norska LO drog tidigt igång kampanjen inför valet 2005, och det gjorde man genom att gå ut och fråga sina medlemmar vilken utveckling de faktiskt ville se i samhället. Med den uppslutningen bakom sig har man kunnat driva tillbaka Arbeiderpartiet åt vänster, närmare sina väljare, men också och kanske framför allt skapat alternativ som förlägger mer makt närmare människorna som arbetar i och använder sig av offentlig sektor, och mindre i stora, vinstdrivande privata bolag.

I Nederländerna drivs ett liknande, mer folkrörelseliknande arbete av Socialistiska partiet, som både knackar dörr för att ta reda på vad folk vill ha hjälp att förändra i sina lokalsamhällen, och har upprättat hjälpcenter och ett par egna vårdcentraler där människor kan få hjälp med såväl fysisk och psykisk hälsa som med byråkrati och juridik. Politikerna måste vara en del av folket, lyder den något otidsenliga men framgångsrika devisen.

Med Trondheimsmodellen vill Etzler visa på konkreta framgångshistorier och möjligheter. Det är inte någon naturlag att folk blivit mindre och mindre engagerade i fackförbund och politiska partier, menar han. Inte när dessa i stort sett resignerat inför samhällsutvecklingen. Det handlar inte om att fack och partier blivit föråldrade, menar han. Inte om att folk blivit bortskämda och tar välfärden för givet heller. Han jämför med Villaägarnas riksförbund som har fler medlemmar än alla riksdagspartier tillsammans (och som åtminstone om man ska tro min far avgjorde valet 2006 med sin propaganda mot fastighetsskatten). Villaägarna har levererat, medan den socialdemokratiska partiledningen den senaste 20-30 åren i stort sett arbetat mot sina väljares intressen.

Det är faktiskt osannolikt naivt att förvånas över att socialdemokraterna har halverats. Hur skulle Villaägarnas medlemmar reagera om föreningen i själva verket medverkade till att fastighetsskatten och elpriset blev högre? Och om de dessutom mumlade att det var nödvändigt?

Med någon sorts facit i hand – Etzlers bok har ju nämligen några år på nacken nu – skulle man i och för sig kunna hävda att det är precis det de har gjort (elpriserna har löpt bärsärkagång sedan privatiseringen av elmarknaden och slopandet av fastighetsskatten blev mest fördelaktigt bara för rika stockholmare) men poängen finns där ju: vi stöder dem som ger intryck av att stödja oss själva.

Ja, Etzlers bok har några år på nacken. Den är faktiskt skriven lite som ett peppande inlägg inför valet 2010, och så gick det med det. Men: den är knappast mindre behövlig inför valet 2014 och det första man kan lära sig av det norska exemplet är att en framgångsrik valrörelse börjar tidigt. Så … valrörelsen 2014 börjar nu?

Similar Posts:

• Från Vita huset till House of Cards?
• ”Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död”
• ”Vi vet vad saker och ting kostar men vi har ingen aning om vad de är värda”
• Högerradikalerna på vår bakgård
• Tillbaka till rötterna – och framåt!

Nativism är inte detsamma som rasism, men en idé om att en stat uteslutande bör befolkas av människor ur den ”egna” gruppen och att element av annat ursprung, människor eller idéer, utgör ett hot mot nationen. Auktoritarism, av Mudde (Cas Mudde, nestor inom den akademiska forskningen om högerpopulism och författare till standardverket Populist Radical Right Parties in Europe, reds anm.) definierat som ”tron på ett strikt organiserat samhälle där auktoritetskränkningar straffas hårt”, är en hörnsten i många ideologier, allt från religiös konservatism över hobbesk liberalism till sekulär kommunism. Populism, förstådd som en förenklad idé om att de flesta samhällen består av två homogena och antagonistiska grupper – det rena folket och den korrupta eliten – är, menar Mudde, brett representerad i klassiskt västerländskt tänkande från vänster till höger.

Linton har tidigare skrivit reportageböcker om bland annat veganism (Veganerna, 2000), Latinamerikas förvandling (Americanos, nominerad för Augustpriset 2005) och kokainbranschen (Cocaina, nominerad för Augustpriset 2010). Han är även verksam kulturjournalist och reportageskribent på flera av de stora svenska nyhetstidningarna. Nu ger han sig på att reda ut de högerradikala strömningarna, som vi blivit vana vid att se lite varstans runt omkring oss, på landsbygden utanför Malmö såväl som i EU-parlamentet. När Angela Merkel myntade uttrycket att multikulturalismen hade misslyckats, gjorde hon det samtidigt rumsrent att använda sig av dylika uttryck och hårddragningar. Att ut i världen kasta en fråga utan att själv erbjuda något svar på det, är snarast likt en anklagelse.

De hatade tar avstamp i Ungern, det land som upprört mest i svensk media den senaste tiden med sin hårdföra politik mot romer. Varför just nu? frågar sig Linton, och får delvis svar från Zsolt Enyedi, statsvetare på Centraleuropeiska universitetet i Budapest:

- Hoppet om en bättre framtid håller på att slockna för människor. Tron på kapitalismens löften levde i nästan tjugo år, men inte längre. Ett slags krismentalitet har spridit ut sig.

Men det är inte bara hos experter och tyckare Linton befinner sig. Vi får även se de drabbades sida, ta del av intervjuer med romer och röstande människor i Ungern, hur de tänker och resonerar, vad de varit med om. På samma sätt tar sig Linton fram, via muslimerna i Nederländerna, till de så kallade ”kulturmarxisterna” i Norge.

Det är faktaspäckad och mycket givande läsning, där jag både lär mig nytt och lär mig omvärdera det jag redan trodde mig veta. Tänk att Linton kunnat komma ut med denna bok så snabbt! Visserligen har det gått ett halvår, men Breiviks dåd, som får avsluta boken i en del nästintill deckarliknande passager fick, som jag ser det, det enda positiva med sig att vi nu pratade om högerextremism på ett öppnare sätt än tidigare. Fremskrittspartiet tappade sina röster, men redan mot slutet av 2011 hade de tagit tillbaka dem igen. Och vi behöver fortfarande prata, så det var perfekt tajming av denna bok att komma nu. Tydligen den första boken i en planerad serie som heter Vems Europa?, alla utgivna på Atlas bokförlag.

En ensam liten invändning kan vara att personerna från Utøya får mer drabbande beskrivningar än exempelvis de från militärmarscherna i Ungern. Varför är det så? Även om Norges tragedi känns närmare för mig som västerlänning, och även ligger närmare i tiden, så känns greppet att låta det ta mer plats underligt. Är det för att vrida om kniven på slutet; för att jag ska se mitt eget fula ansikte i det här? För att undvika tanken ”men det sker så långt bort, det har inget med oss att göra”? Just spänningen i sekvenserna med ungdomarna som gömmer sig undan gärningsmannen och är rädda för sitt liv skulle ju för övrigt en taktisk författare väl ha lagt redan i inledningen?

Är människor då födda med en inneboende ondska, eller hur kommer det sig att dessa idéer får sådant fäste, och varför just nu? Återkommande är profeterna. De som snappar upp den mullrande oron och skepticismen, rädslan hos befolkningen, och gör politik och manifest av saken. Gisèle Littman skrev under pseudonymen Bat Ye’or boken Eurabia: The Euro-Arab Axis, och födde så myten att islam håller på att ta över Europa.

Idén är en islamofobins variant på den antisemitiska tron på en judisk världskonspiration och istället för Sions Vises Protokoll kretsar berättelsen kring det mystiska organet Eurabiska Dialogen, EAD, som enligt författaren fungerat som en sorts hemlig regering över Europa ända sen oljekrisen 1973. Vid en rad toppmöten mellan europeiska och arabiska statstjänstemän har de senare, med oljan som yttersta vapen, tvingat de förra till underkastelse och just nu pågår ”Europas oåterkalleliga omvandling” till en marginell del i ett framtida världskalifat enligt den stora plan i fem steg som konspiratörerna nu iscensätter medan Europa ”sover”.

Jag kan inte hjälpa att börja tänka på Jönssonligan, och deras mäktiga, farliga oljepampar i vita särkar, huvudbonad och solglasögon. Idag har vi många fler muslimer i Sverige än på 80-talet, och vi har mer och mer börjat vänja oss vid att samhällsbilden förändras. Men förändring kan vara svår att ta till sig… Citatet nedan ur delen om Utøya kommer från Thomas Hylland Eriksen, socialantropolog vid Oslos universitet, och jag tycker det passar bra som avslut till den här recensionen. Ord att bära med sig i vardagen, för inte gäller synsättet bara Norges befolkning?

- Det finns en utbredd tro att man förlorar sina uppfattningar om man sätter sig in i andras. Att man blir värdenihilist, tappar sina egna värderingar, av att försöka se världen från många håll. I Norge tror vi gärna att vi har rätt och andra har fel, vilket beror på att vi varit protestantiska missionärer och socialdemokratiska missionärer. Det är inget konstruktivt sätt att kliva in i ett mångkulturellt samhälle. En dålig start. Och jag är övertygad om att man inte tappar tron på sig själv av att lära känna andra. De som fattar detta bäst är de religiösa ledarna. Kristna och muslimer kommer ju ofta så bra överens för att de är tränade att prata över sådana skillnader. För oss andra är det svårare. Men vi måste försöka.

Similar Posts:

• Skrämmande utveckling i Ungern
• 1984 på riktigt?
• Krig mot knarket eller mot det bejerotska paradigmet?
• Problemfyllt pulver
• Historien som är nu

Kontroverserna kring denna kvinna, och hennes, enligt många, extrema åsikter, har som sagt varit många. Hirsi Ali är en hård kritiker av den världsbild som enligt henne formas av ett totalt anammande av islam. Hon framhåller att det är en anti-demokratisk, kvinnofientlig och våldsbenägen religion, som formar människor till personer som omöjligen kan anpassa sig till västerländska ideal och ett västerländskt sätt att leva. Hon uttalar sig hårt och hon uttalar sig ofta, och hon har nu uttalat sig ännu en gång, i sin självbiografi En fri röst.

Originaltiteln, Infidel, kan översättas som otrogen eller icke-troende. Hirsi Ali har bekänt sig till ateismen, vilket har gjort det ännu svårare för många att acceptera hennes kritik mot islam som legitim. I sin självbiografi försöker hon nu råda bot på detta. Boken ger en fulltäckande bild av hennes liv, från de första åren i den semi-kommunistiska polisstaten Somalia, via flytten till Saudiarabien och livet i en stat där hela tillvaron, bland annat genom sharia, kretsar kring islam. Vidare skriver hon om de många flyttarna mellan Etiopien, Kenya och återigen, Somalia, för att därefter ge en mer detaljerad bild av sitt liv efter det att hon kommit till Nederländerna.

Det är en skakande berättelse, fylld med våld, såväl fysiskt som psykiskt, diskriminering, nedtryckande, ojämlikhet, tvångsgifte, könsstympning. Det är vidrigheter på vidrigheter som staplas på varandra, alltid sedda med Ayaan Hirsi Alis nyktra blick. Men det är inte helt nattsvart. Här finns mer vardagliga element i t.ex. beskrivningarna av en älskad syster, av det första kärleksförhållandet och av en kunskapstörst och nyfikenhet som gjort det möjligt för författaren att vara den hon är idag. Det är också en beskrivning av personen, snarare än debattören och provokatören, Ayaan Hirsi Ali, där delarna där hon beskriver sina känslor efter mordet på Theo van Gogh, lyser klarast med sin uppriktighet och förtvivlan.

Det är en väldigt välskriven bok, med ett lätt, men aldrig banalt, om än ibland något distanserat, språk. Ibland kunde jag tycka att boken var onödigt lång, att författaren skrev onödigt detaljerat och onödigt mycket. Men när jag väl lagt ifrån mig boken och hunnit tänka över vad jag precis läst, insåg jag att inte alls var onödigt, utan snarare tvärtom. Alla dessa flyttar, alla noggranna beskrivningar av olika politiska system, alla människor som påverkat författaren, hennes jobb som tolk när hon först kom till Nederländerna, allt detta får betydelse för hur och varför den numera världskända Ayaan Hirsi Ali tycker, tänker och gör som hon gör. Naturligtvis är detta det självklara syftet med en självbiografi, men det är inte ofta som det blir så påtagligt, och så nödvändigt, som i just det här fallet.

De sista orden i den här recensionen överlämnar jag till Patrik Svensson, som recenserat samma bok i Sydsvenskan och sammanfattat essensen av både sin, och min, läsupplevelse i följande ord:

Man kan läsa den och bli förbannad, man kan läsa den och dra helt andra slutsatser än författaren själv har gjort. Man bör hur som helst läsa den.

Similar Posts:

• För en gladare vänster
• Tankar om islam och terrorism
• Allahu akbar – Gud är större
• Tolkningar vs. tolkningar
• Islam i ett nötskal