Bästa skönlitterära bok

Cilla Naumann: Springa med åror
De där första somrarna, och resten av livet

”Ute vid grundet är den vitgula sandbottnen perfekt räfflad – som ett ökenlandskap. Vi gör kullerbyttor och står på händerna i vattnet. Tiden försvinner in i glittergatan som kokar havet i allt intensivare rödfärger ju lägre solen sjunker. Vi skrattar åt våra bleka vita….” Läs mer

Johannes Anyuru: En storm kom från pradiset
Sin pappas anti-biografi

”Jag trodde jag hade läst en biografi, men efter att ha läst de sista tio sidorna i boken förstår jag att jag läst en anti-biografi. Jag har bara läst om det som gjorde att biografin inte blev någon biografi. Jag tror det är så man måste förstå En storm kom från Paradiset, boken Johannes Anyuru skrivit om sin far. Ni som inte vill veta…” Läs mer

Eija Hetekivi Olsson: Ingenbarnsland
En trimmad tändare mot betongen

”Jag önskar verkligen att Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland inte kändes så hjärtskärande aktuell. Det handlar inte bara om debatten om Malmö, om miljonförorter som beskrivs som ”laglöst land”, utan också om pensionsålder och ifall vi utan vidare borde jobba fram till åtminstone 75. I 1980-talets Göteborgsförorter…” Läs mer

Sara Stridsberg: Medealand och andra pjäser
Evigt motstånd och uppror

”Sara Stridsberg räknas som en av Sveriges just nu främsta författare. Hon har nominerats till Augustpriset för romanerna Drömfakulteten och Darling River. 2006 fick hon Nordiska rådets litteraturpris för Drömfakulteten. Även som dramatiker och författare av pjäserna utmärker hon sig som en av de bästa just nu. Det här kan vara det bästa…” Läs mer

Övriga nominerade är En sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling och Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg.

Mest glad är jag över Sara Stridsbergs nominering, hon har länge varit en av mina absoluta favoritförfattare och hennes pjäser berör som inget annat kan beröra. Hon har varit augustprisnominerad med båda sina tidigare romaner och jag kan faktiskt tro att det är dags för henne nu. Även Johannes Anyuru och Peter Fröberg Idling tror jag har stora chanser att ta hem priset tillslut. Saknar gör jag främst Karolina Ramqvists Alltings början men också Jonas Gardells omtalade Torka aldrig tårar utan handskar även om jag aldrig trott att den skulle vinna i slutändan.

Bästa facklitteratur

Martin Gelin: Den amerikanska högern: Republikanernas revolution och USA:s framtid
Skrämmande läsning om mäktigt parti

”Så är det dags för den stora matchen. I den ena ringhörnan, den regerande mästaren: Harvardstudenten som var den första att införa en allmän sjukförsäkring på federal nivå (för de som inte har råd med en privat). I motsatta ringhörnan har vi utmanaren:…” Läs mer

Katrine Kielos: Det enda könet
”Greed is good” och allt det osynliggjorda andra

”Jag måste med jämna mellanrum slå igen Det enda könet och vrida och vända lite planlöst på den. Är det här verkligen en bok om ekonomisk teori? Varför skrattar jag då så mycket? Kan det verkligen stämma? Katrine Kielos bok, en snygg, liten, inbunden sak, har undertiteln ”Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör…” Läs mer

Övriga nominerade är Ur regnskogens skugga: Daniel Rolander och resan till Surinam av Daniel Rolander, ”Det står ett rum här och väntar på dig…” : Berättelsen om Raoul Wallenberg av Ingrid Carlberg, Jag är Zlatan Ibrahimovic: min historia av Zlatan Ibrahimovic och Sanningens vägar: Anne Charlotte Lefflers liv och dikt av Monica Lauritzen.

Eftersom jag själv inte läser facklitteratur har jag svårt att uttala mig om nomineringarna. Jag saknar Nina Björks vackra Lyckliga i alla sina dagar, men har tyvärr inte läst den. Att Zlatan Ibrahimovic blir nominerad med sin bok väcker både tankar och åsikter. Det har sagts att Zlatan gjort mer för läsfrämjandet än någon annan, men vem är egentligen författare till den här boken, Zlatan eller David Lagercrantz?

Bästa barn- och ungdomsbok

Nina Ulmaja: A, B, C å allt om D
Blir inte bättre än såhär

”Begreppet allåldersbok har blivit populärt. Ofta menar man böcker som funkar från yngre tonåren och uppåt. Det sägs att det var Harry Potter som gjorde det rumsrent för vuxna att gilla samma sak som barn.Kanske är fenomenet en spegling av att tv blivit närmast besatt av allåldersprogram…” Läs mer

Sofia Malmberg: Elin under havet
Starkt om det svåraste svåra

”När jag läst ut Elin under havet måste jag nästan gråta lite grann. Redan på beskrivningen av boken förstår man att det här kommer att bli något alldeles utöver det vanliga. En grafisk roman som riktar sig till ungdomar från 11 år, och som handlar om en tjej som är med om ett övergrepp. Så modigt! tänkte jag när jag läste om den i…” Läs mer

Sofia Malmberg:
“Jag tror inte man behöver skydda barn från svåra frågor” – Intervju med Sofia Malmberg

”Sofia Malmberg har nyligen debuterat med den grafiska romanen Elin under havet, och som ni ser i min recension idag blev jag djupt imponerad. Och berörd och full av frågor. Så här svarade Sofia i en mailintervju jag gjorde med henne….” Läs mer

Övriga nominerade är Only väg is upp av Emmy Abrahamson, Jag blundar och önskar mig något av Moa-Lina Croall, Jag älskar Manne av Pija Lindenbaum och Jag är världen av Mårten Melin.

Jag saknar Maria Nilsson Thores fantastiskt fina Bus och frö på varsin ö och Sara Stridsbergs Mamman och havet och hade självklart hoppats på dagensbokskribenten Lina Arvidssons fina debutroman Det borde finnas regler.

Vi på Dagensbok kastar oss förstås över nominerade böcker och återkommer med vad vi tycker! Sist men inte minst, vilka tror ni vinner och vilka saknar ni bland nomineringarna?

Similar Posts:

• Zlatan + Fotboll = Sant
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Starkt om det svåraste svåra
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Och de nominerade är…

Förra året, 2007, var det 200 år sedan Emilie Flygare-Carlén föddes. Hon var alltså trettio år när hon hennes första bok kom ut. Hon kom att bli en av 1800-talets mest produktiva och lästa författare. När hon började skriva, fanns det två svenska kvinnor, som framgångsrikt skrev romaner, båda äldre än hon: Sophie von Knorring (1797-1848) och Fredrika Bremer (1801-1865).

Emilie Flygare-Carlén var född 1807. Därmed var hon mer än trettio år yngre än Jane Austen. Men hon var mellan åtta och tretton år äldre än systrarna Brontë. Charlotte Brontës Jane Eyre, Emily Brontës Wuthering Heights och Anne Brontës Agnes Grey utkom alla 1847. Samma år utgavs Emilie Flygare-Carléns sextonde roman En natt vid Bullar-sjön.

Emilie Flygare-Carlén från A-Ö

Aganippiska brunnssällskapet, ett litterärt sällskap i Stockholm, där hon var medlem.

Bohuslän, landskapet där hon växte upp och där handlingen i flera av hennes romaner utspelas.

Charles Dickens var en av hennes inspiratörer.

Dalsland, där växte hennes dotter Rosa upp, som också blev författare.

Ett köpmanshus i skärgården från 1860-61 är en av hennes allra bästa och mest kända romaner.

Fru F**, den pseudonym hon använde när hon debuterade som författare.

Grev Turegatan 55 (nuvarande nr 43) i Stockholm blev hennes sista adress. Huset är rivet.

Humlegården i Stockholm. Intill denna park, på Humlegårdsgatan 10, bodde hon i 20 år. Hennes balkong vette mot parkens ingång. Huset revs för att ge plats åt Biblioteksgatan.

I Södra Ljunga utanför Ljungby, i en flygel på herrgården Orberg, bodde hon 1827-1832.

Jungfrutornet, romanen som utkom 1848, utspelar sig bland annat på Gotland. August Strindberg hittade boken i sin pappas bokskåp och läste den.

Kaptensgatan 5, 2 tr, på Östermalm i Stockholm. Här bodde hon i 25 år i ett hus, som inte längre finns kvar. På huset fanns en stentavla uppsatt, som visade att hon bott där. Men på det nya huset finns inga spår efter henne.

Ladugårdslandstorg, så hette Östermalmstorg tidigare. Där hade hon sin första bostad i Stockholm, i sin förläggare hus.

Minnen av svenskt författarliv, 1840-1860 utkom 1878. I den finns hennes minnen av författarvänner, bland andra Carl Jonas Love Almqvist, August Blanche och Wilhelm von Braun.

N. H. Thomson hette hennes första förläggare.

Omberg, ett berg i Östergötland, dit hon reste och som inspirerade henne att skriva romanen Bruden från Omberg.

Pål Värning: en skärgårdsynglings äventyr, gav hon ut 1844 på eget förlag. Senast utgavs romanen 2000 av Svenska Vitterhetssamfundet, med kommentarer av Johan Svedjedal.

Qvinna, så stavades ordet kvinna, under hela 1800-talet, då hon verkade som författare.

Rosen på Tistelön, utkom 1842, en av hennes allra bästa och mest lästa romaner.

Smith, så hette hon i efternamn innan hon gifte sig.

Tåg åkte hon för första gången sommaren 1867, då hon för sista gången besökte sin hemstad Strömstad.

Uppsala, där studerade hennes son Edvard, som 1851 disputerade med avhandlingen Om den moderna tendensromanen. Hans handledare var Per Daniel Amadeus Atterbom.

Vindskuporna, hennes roman från 1845, utkom på förlaget Östlund & Berling i Norrköping.

Waldemar Klein var hennes första roman, den utkom 1838. Året därpå visade hon romanen för Fredrika Bremer.

Yrkeskvinna: hon var oerhört framgångsrik och produktiv och skapade sig en förmögenhet genom sitt författarskap.

Zacharias Topelius läste hennes romaner när han var i 20-årsåldern och de gjorde ett outplånligt intryck på honom och hade stor betydelse för hans författarskap.

År 1862 tilldelades hon Svenska Akademiens guldmedalj.

Äktenskap ingick hon med Johan Gabriel Carlén den 20 januari 1841.

Översättningar av hennes böcker har gjorts till många språk, bland andra tyska, engelska, danska, finska, franska, norska, tjeckiska, holländska, ryska, italienska, polska, ungerska, bulgariska, lettiska, spanska och esperanto.

Huvudsaklig källa:
En kvinnas röst av Monica Lauritzen.

Similar Posts:

• Intervju: Emilie Flygare-Carlén fyller 200
• Klassikervecka: Stormpiskat hav och kala klippor
• Fascinerande djupdykning i det svenska 1800-talets litterära värld
• August Strindberg 2012: Idag den 14 mars: hyr ett hus i Grez, där han skriver första delen av Tjänstekvinnans son
• En legendarisk Stockholmsskildrare

Jag har velat skildra ett författaröde som utvecklades i ett underläge dikterat av författarens kvinnliga kön. I en tid då kvinnor betraktades som andra klassens medborgare och det offentliga samtalet fördes helt på männens villkor lyckades Emilie Flygare-Carlén förena sina olika kvinnoroller som dotter, hustru och mor med en framgångsrik karriär som yrkesförfattare. Hon skapade sig ett eget rum i en tid då detta var ytterst sällsynt och ofta innebar stora uppoffringar.

Biografin är en viktig insats för svensk litteraturhistoria, och inte enbart vad gäller huvudsyftet, att förmedla kunskap om Emilie Flygare-Carléns eget liv och verk, utan även i fråga om att lyfta fram kvinnans levnadsvillkor i Sverige på 1800-talet, socialt och rättsligt och de förutsättningar som fanns att som kvinna kunna verka som författare. Dessutom lär man sig mycket om de författare som verkade i Flygare-Carléns samtid och som också ingick i hennes umgängeskrets. Säkert är många författare, som förekommer i biografin, okända för de allra flesta. Biografin är därmed en mycket allmänbildande läsning. Alla som verkligen vill förstå den svenska litteraturens utveckling, borde även känna till de nu mer okända författarna som under sin tid var mycket centrala och välkända. Så gott som allas porträtt hittar man också bland bildmaterialet i boken.

Biografins myllrande detaljrikedom är mycket givande, ju fler detaljer desto bättre när det gäller en biografi från en svunnen tid, varifrån man inte har så mycket exakt kunskap om hur det dagliga livet levdes. Lauritzen uppvisar många detaljer ur Emilie Flygare-Carléns liv genom utdrag ur brev, mantalsböcker och andra arkivhandlingar, beskrivningar av färdvägar, exakta datum för olika händelser, tidningsartiklar och utdrag ur hennes memoarer Minnen af svenskt författarlif 1840-1860 och Skuggspel. Lauritzen berättar om och citerar en intressant artikel från Göteborgs Sjöfarts- och Handelstidning införd 1852, som skrivits av en tysk journalist som träffat Flygare-Carlén i hennes hem och som beskrev både henne, hemmet och mötet detaljerat.

Emilie Flygare-Carléns huvudsakliga produktion behandlas, bok för bok, i kronologisk ordning. Böckernas sätts i sitt sammanhang och ges sin tillkomsthistoria. Deras handling och teman beskrivs noggrant och analyseras. Dessa kapitel, som koncentrerar sig på själva böckerna, varvas med kapitel som berättar om de olika händelserna och människorna i författarens liv. Denna tydliga kronologi och att liv och verk så tydligt kopplas samman gör biografin mycket lättöverskådlig och på så sätt lättläst.

Sorgligt är att ta del av det sätt på vilket de manliga recensenterna på 1800-talet ibland bemötte kvinnliga författare: som en sort för sig. Emilie Flygare-Carlén fick naturligtvis ofta goda recensioner, men ibland hade recensenterna en nedlåtande attityd till henne. Senare, under 1900-talet, har man sett hennes enorma arbetskapacitet som ett tecken på att hon fick väldigt mycket hjälp med sina texter av andra. Lauritzen visar på hur mycket man överdrivit detta. Viss hjälp fick hon med idéer till romaner och beskrivningar av särskilda karaktärer, som fiskare och sjömän och någon gång hjälp på traven då hon kört fast. Vad gäller hennes så kallade sjöromaner fick hon hjälp med att skriva de avsnitt som hon rimligtvis inte skulle kunna återge korrekt, till exempel hur man levde ute till sjöss på stora fartyg.

Lauritzen framhåller den enorma betydelse som Emilie Flygare-Carlén hade på sin tid i Sverige:

Vid slutet av 1860-talet var Emilie Flygare-Carlén Sveriges mest uppburna författare. Hon var ett slags diktarfurste på ett sätt som för tanken till Charles Dickens, Victor Hugo och H.C. Andersen.

När jag läst färdigt den omfångsrika biografin, hamnar jag, liksom Lauritzen själv gör i slutet av sin bok, i en svärm av frågor. Jag undrar vad som hände. Hur kunde en författare som hyllades så och var så läst och så känd och som verkade så länge, nästan skrivas ut ur litteraturhistorien? Visserligen utvecklades litteraturen bort från det sätt på vilket hon skrev, men så har det ju alltid varit. Att nya litterära stilar träder fram innebär inte att de författare som företrätt de tidigare och därmed bidragit till utvecklingen ska osynliggöras. Henrik Schück förminskade drastiskt Emilie Flygare-Carléns betydelse i den andra upplagan av sin litteraturhistoria. Han klassar ner hennes författarskap, berömmer dock Rosen på Tistelön och Ett köpmanshus i skärgården, men antyder att hennes framgångar ”hängde ihop med att hon såg mycket bra ut”. Henrik Schück var en stor auktoritet på sin tid, akademiledamot och professor i litteraturhistoria. ”Därför bildade han skola med sitt lustmord på en av 1800-talets ledande kvinnliga författare”, skriver Lauritzen, men hon är förhoppningsfull inför framtiden, eftersom en omvärdering av Flygare-Carléns författarskap gjorts på senare år och intresset för och forskningen kring hennes författarskap ökat.

Och ett viktigt bidrag till denna hennes renässans inom svensk litteraturforskning kommer säkert denna spännande och välskrivna biografi att bli.

Similar Posts:

• Hon romandebuterade för 170 år sedan
• Intervju: Emilie Flygare-Carlén fyller 200
• Äktenskapsproblem i 1840-talets Stockholm
• En legendarisk Stockholmsskildrare
• Äktenskap utan kärlek på prov

Men Lavinia ångrar nu, inför bröllopsnatten, rysande och gråtande, att hon gift sig utan kärlek. Ludvig frågar henne om hon inte tror att ett äktenskap kan bli lyckligt ändå. Hon svarar att hon tidigare trott att aktning, vänskap och förtroende, i förening med en fast vilja skulle kunna få ett äktenskap lyckligt. Nu är hon tvärtom övertygad om att ”detta var en villfarelse, alstrad af bristande erfarenhet, af otillräcklig sjelfpröfning”. Ludvig blir mycket upprörd och menar att man kan gifta sig utan kärlek, vilket de ju gjort, men inte om man på förhand är övertygad om att man kommer att bli olycklig. Han vill därför genast skiljas. Lavinia känner att en så snabb skilsmässa, efter tolv timmars giftermål, skulle vara höjden av förnedring och de skulle drabbas av ”hela ortens åtlöje”. Till slut bestämmer de sig därför, att de ska hålla skenet uppe under en längre tid. Under ett år ska de inför världen agera som om de på riktigt levde som äkta makar, ”för att sedan bryta en boja, hvilken under dessa förhållanden blir tyngre än slafvens.” Efter detta gemensamma beslut kastar sig Ludvig ner på soffan i brudkammaren, för att sova där under bröllopsnatten.

Detta är en dramatisk och ovanlig upptakt på en roman. Man undrar verkligen hur det ska gå, om de trots allt ska trivas tillräckligt i varandras sällskap under det kommande året för att kunna hålla skenet uppe inför omgivningen eller om de istället kommer att blir mer och mer missnöjda med varandra och sin situation.

De nygifta bosätter sig på Ludvigs egendom Rosenborg, där också hans båda tvillingdöttrar bor. Successivt får man följa hur paret lär känna varandra. Runt omkring dem finns en mängd personer, som är involverade i de olika händelserna och förvecklingarna i deras tillvaro, som bland annat kommer att bygga på missförstånd och svartsjuka. Känslorna svallar fram och tillbaka och det är intressant att följa utvecklingen. På något sätt känns romanen modern i allt det gammaldags, eftersom paret alltså prövar att bo ihop. På så sätt kan de riktigt lära känna varandra mer som jämlikar och på ett ganska neutralt plan. Förhållandet är till stora delar kravlöst, eftersom de vet att de ska gå skilda vägar efter ett år. Det enda som krävs är att de håller skenet uppe. Utan att avslöja hur det går, kan man säga att Flygare-Carlén i sin roman ville visa på att kärleken är nödvändig i ett äktenskap för att det ska bli lyckligt.

Från allra första början märker man att romanen egentligen också handlar om ytterligare ett äktenskap och dess utveckling. Det är äktenskapet mellan Lavinias bror och hans fru Julia. Hur tydligt detta är visar det faktum att en av de engelska översättningarna av romanen fick titeln Two wives. Man förstår att den ena kvinnans handlingssätt skulle vara en förebild för andra kvinnor och den andra kvinnans en varning. I slutet av romanen visar författaren på hur det flera år senare har gått för männen och deras fruar. För två av dem är slutet brutalt tragiskt.

Monica Lauritzen berättar i sin biografi om Flygare-Carlén, En kvinnas röst, att Ett år blev mycket väl mottagen av recensenterna. De tyckte att romanen kunde ha en effekt som förebild för kvinnliga läsare och att författaren ”lyckats skriva en ‘Går-an’-roman utan att den framkallade någon skandal eller rysning.”

Romanen verkar ha varit mycket spridd och läst. Den översattes snabbt till tyska och utkom i Stuttgart 1847 med titeln Ein Jahr. Jag har kunnat hitta uppgifter om ytterligare tre upplagor på tyska under 1800-talet.

1853 utkom romanen i engelsk översättning, både i New York och i London. I USA översattes den av den amerikanske författaren och uppfinnaren Elbert Perce (1831-1869). Medöversättare var den brittiske professorn Alex L. Krause. Titeln blev One year: a tale of wedlock. Översättningen som utkom i London är gjord av en okänd översättare och fick titeln The events of a year. Långt senare, på 1880-talet, skulle nya översättningar av romanen komma ut i London med titlarna Twelve months of matrimony och som tidigare nämnts, Two wives. Den franska översättningen av romanen utgavs i Paris 1858. Översättare var den franska pedagogen och feministen Marie Souvestre (1830-1905) och titeln blev Deux jeunes femmes ou Un an de mariage. I Sverige har romanen utkommit i minst sex upplagor, den senaste 1943. En utgåva från 1910 illustrerades av Jenny Nyström.

Ett år bjuder som sagt på många förvecklingar och är underhållande att läsa. Den passade också tydligen till att dramatiseras. Detta gjordes 1855 då en teaterpjäs byggd på romanen spelades på Humlegårdsteatern i Stockholm med titeln Don Juan emot sin vilja.

Similar Posts:

• Hon romandebuterade för 170 år sedan
• Intervju: Emilie Flygare-Carlén fyller 200
• Klassikervecka: Stormpiskat hav och kala klippor
• Äktenskapsproblem i 1840-talets Stockholm
• Fascinerande djupdykning i det svenska 1800-talets litterära värld

Alf Kjellén skrev 1932 i sin doktorsavhandling om Emilie Flygare-Carlén att Kamrer Lassman är vår allra första humoristiska stockholmsroman. Vid denna tid hade det skrivits mängder av korta berättelser och noveller förlagda till huvudstaden och många var humoristiska. Men detta var en roman. Handlingen är till allra största delen förlagd till staden Stockholm och alltså till författarens egen moderna verklighetsmiljö. När romanen kom ut hade Flygare-Carlén bott i huvudstaden i tre år.

Det är just denna samtida stadsskildring som gör Kamrer Lassman så spännande att läsa. Här får man autentiska inblickar i det tidiga 1840-talets Stockholm. Romanen är skriven i en humoristisk och ganska burlesk ton, i en stil som, enligt litteraturhistorikern Martin Lamm, till viss del var inspirerad av Charles Dickens sätt att beskriva människors olika personligheter genom deras utseende, bostäder och klädstil. Männens repliker är ibland (lite överraskande) kryddade med svordomar.

Att följa romanfigurernas tillvaro är fascinerande i en tid så renskalad på alla våra moderniteter, som buller av bilar, avgaser, flygplan, tåg, elektricitet, telefoner, TV, radio, datorer och så vidare. Det största oväsen som verkar uppstå i romanen är när vagnshjul slamrar mot gatans stenar. Och vid en båttur, där båten rors av ”raska dalkullor” på Karlbergskanalen njuter man av naturens skönhet. Sina mejl skickar man som så kallade biljetter med bud och svar kan ges omgående till budet som väntar. Verklighetsflykten blir därför stor, som att sjunka tillbaka in i den nu försvunna, idylliska huvudstaden. Och det bästa av allt, tycker jag, att slippa tänka sig människorna med mobiltelefoner. Men jag hade önskat att Flygare-Carlén hade beskrivit Stockholm ännu mer och detaljerat. Det har inte blivit så väldigt mycket Stockholm i alla fall. Hennes nära vän, författaren August Blanche, var däremot mycket bra på just det, men så var han också infödd stockholmare.

Romanens huvudperson är Lars Fredrik Lassman. Han bor i en enrumslägenhet i hörnet av Drottninggatan och Mäster Samuels gränd (nuvarande Mäster Samuelsgatan) och är en ganska rik ungkarl, över femtio år gammal, som tröttnat på sitt ungkarlsliv och på allvar börjat se sig om efter en lämplig fru. Han brukar då och då göra långa resor runt om i landet, dit där han vet att det kan finnas lämpliga kvinnor. Han prövar också att sätta in en bekantskapsannons, som tre gånger införs i Stockholms Dagblad under rubriken ”Diverse”.

Parallellt med berättelsen om Lassmann finns, bland andra, berättelsen om den unge och fattige Ernst Teodor Wetterqvist, som bor i ett rum på Tyska Prestgatan. Så hette då den södra delen av Prästgatan i Gamla Stan, den del som ligger närmast Tyska kyrkan. Hans familjebakgrund är på ett romantiskt sätt höljt i dunkel. I inledningskapitlet beskrivs hans intressanta utseende och hans noggrannhet med sin frisyr och sina kläder. En sorts ”metroman” från 1840-talet:

Aldrig sågs en chevelyr mera omsorgsfullt ordnad än notarie Wetterqvists, aldrig satt en halsduk smakfullare än hans, aldrig var en kråsnål fästad med mera behag. Nog hviskades det att han för ganska simpla orsaker älskade långhalsdukar, svarta nattkappor och manschetter, men i sådan händelse kunde denna förkärlek ej gerna maskeras bättre. Och ehuru han aldrig varierade med mera än en bonjour i sänder, hann denna likväl icke att få ringaste anstrykning av luggslitenhet, innan den utbyttes mot en ny. [...] För öfrigt visade sig vår notarie ofta i olika västar och underkläder, nyttjade slängkappa med kordong eller, såsom det på björnspråket kallas, ”gillstu-tömmar”. Lägger man därtill hans hvita hatt, särskilt för sommartiden, äfvensom hans tygstöflar, glacéhandskar, dubbel-lorgnett och gula silkesnäsduk – hvad i all världen vill man önska mera?

En helt annan sorts person är alltså romanens huvudperson kamrer Lassman. Han är betydligt äldre och med kläder som inte längre är moderna. Lassman lyckas till slut trots allt gifta sig med den nittonåriga Lisa Norman och senare delen av romanen handlar om hur detta äktenskap utvecklar sig, medan berättelsen om Ernst Teodor Wetterqvists liv och öde pågår parallellt.

Då och då får man ta del av hur man roar sig i Stockholm. Man äter middag på värdshuset Lyktan och tar en kaffe med punsch eller konjak och en cigarr på schweizeriet Winters, både ställena låg vid Riddarhustorget (schweizeri = konditori, som även serverade alkohol). Ofta går man ner till Strömparterren, nära slottet, nedanför Norrbro, för att även där dricka kaffe, te, konjak eller punsch och röka cigarr. Man promenerar eller åker båt till Djurgården, där man äter på Blå Porten eller ser ett Djurgårds-spektakel. I Humlegården som på den tiden var kringgärdad av ett staket, som hade höga grindar vid ingångarna går man på promenad eller på den teater som fanns där. Man besöker operan, åker på ångbåtsfärder eller roddbåt till det lantliga Hessingen (Essingen), ett utflyktsmål som var populärt vid den tiden.

Men allra mest central är alltså skildringen av motsättningarna i äktenskapet mellan de båda omaka äkta makarna: den äldre trötte Lassman och hans unga, extremt nöjeslystna fru Lisa Norman, som dessutom gärna vill omge sig av unga beundrare. Kamrer Lassman är huvudsakligen en humoristisk roman, men mot slutet blir den alltmer tragikomisk och tragisk. Parallellberättelsen är av det romantiska slaget. Romanen är underhållande att läsa – med den så magiska upplevelsen av att färdas 165 år tillbaka i tiden.

I sin biografi En kvinnas röst berättar Monica Lauritzen om ett intressant inslag i romanen. Flygare-Carlén beskriver hur Lassmans fru Lisa inspireras till att leva ett lättsinnigt liv genom att hon läser romaner av ”Kusinernas blixtrande författarinna” d.v.s. av författaren Sophie von Knorring. Detta är romaner ”om hur friherrinnor och grefvinnor lurade sina män [...] och spelade sina kärleksintriger.” Lauritzen berättar att von Knorring kände sig hotad av Flygare-Carléns framgångar och att hon därför på flera sätt försökte trycka ner sin författarkonkurrent. Att låta von Knorrings romaner ha en negativ inverkan på en av romanens huvudpersoner var ett sätt för Flygare-Carlén att ge igen. Wendela Hebbe, som var kulturredaktör på Aftonbladet, skrev en ogillande recension av Kamrer Lassman. Hebbe, som var vän till Sophie von Knorring, verkar på detta sätt ha visat sin solidaritet med väninnnan. Andra recensenter var positiva till boken, med vissa förbehåll. Men, anspelningen på von Knorrings romaner har tagits bort i en senare upplaga. Se vad som måste vara motsvarande text i 1869 års upplaga -den upplaga jag läst – i textutdraget nedan!

Similar Posts:

• Hon romandebuterade för 170 år sedan
• En legendarisk Stockholmsskildrare
• Fascinerande djupdykning i det svenska 1800-talets litterära värld
• Intervju: Emilie Flygare-Carlén fyller 200
• Äktenskap utan kärlek på prov

EB: När och varför började du intressera dig för Emilie Flygare-Carlén och vilken av hennes böcker läste du först?

ML: Jag började läsa hennes böcker på allvar för ungefär femton år sedan. Jag bodde då i Göteborg och började intressera mig för henne, delvis därför att hon är en västkustskildrare. 1990 gjorde jag ett kort radioprogram om hennes roman Rosen på Tistelön och blev då kontaktad av Astrid Hasselrot. Detta blev starten på Emilie Flygare-Carlénsällskapet, som bildades 1991. 1992 sände jag radioprogrammet Boktornet från Strömstad med uppläsningar ur hennes verk. Sommaren 1993 arrangerade vi ”Emilie-dagar” i Strömstad med föredrag och diskussioner. (Sammanfattade i boken En ros, ett år, 1994)

EB: När började du skriva biografin? Och varför har den fått titeln En kvinnas röst?

ML: Jag hade länge planerat att skriva en biografi om Emilie Flygare-Carlén, men jag började egentligen arbeta med boken när jag slutade på Sveriges Radio den 1 april 2003. Jag ville undersöka hur det var möjligt för en kvinna att etablera sig och bli så framgångsrik som författare i 1800-talets manliga värld och på så sätt göra sin röst hörd. Jag ville också visa hur hon ur sitt kvinnliga perspektiv gav sin syn på kvinnans ställning i ett samhälle dominerat av män.

EB: Flygare-Carlén var mycket produktiv under många år. Har du läst allting hon skrivit?

ML: Ja, åtminstone det allra mesta. Min biografi behandlar hela Emilie Flygare-Carléns liv och jag diskuterar hennes böcker i deras historiska och sociala sammanhang. Jag har även läst det som hennes dotter Rosa Carlén och hennes son Edvard Flygare skrivit. Rosa Carléns romaner var mycket uppskattade på 1860-talet men är nu helt bortglömda. Edvard Flygare som dog vid 23 års ålder hade säkert kunnat bli en stor författare. Han skrev bland annat romanen En blaserad man. Ett kapitel ägnar jag förresten åt hennes man, Johan Gabriel Carlén. Han var litteratör och jurist och har blivit väldigt illa behandlad av eftervärlden.

EB: Jag har läst att det har diskuterats om Emilie Flygare-Carlén skrev på grund av ett genuint uttrycksbehov eller därför att hon var tvungen att försörja sig. Hur ser du på detta resonemang?

ML: Säkert skrev hon både för att försörja sig och för att hon hade ett behov av att skriva. Hon hade ett väl utvecklat affärssinne, men var samtidigt en genuin berättare. På 1800-talet ansågs det närmast opassande för en kvinna att skriva för brödfödan och den synen hänger i. Ingen ifrågasätter till exempel det faktum att Carl Jonas Love Almqvist ofta var tvungen att skriva för att försörja sig och undrar om han skrev för att han ville skriva! Efter det att Flygare-Carléns förste man hade avlidit, träffade hon Jakob Reinhold Dalin och blev förälskad. De trolovade sig och hon blev gravid. Så försvann Dalin helt plötsligt. Emilie Flygare-Carlén skriver att han avled av en häftig sjukdom, men jag har underligt nog inte kunnat finna hans bortgång registrerad någonstans. Det gör att man kan misstänka att han i stället övergav henne. I varje fall tvingades hon föda deras gemensamma barn – dottern Rosa – i hemlighet och kände sig sedan tvungen att adoptera bort henne. Kvar fanns sonen Edvard och hon måste försörja sig och sonen på något sätt. Vid 30 års ålder började hon skriva på sin första roman Waldemar Klein. Jag tror att det framför allt var ett sätt för henne att överleva känslomässigt.

EB: Flygare-Carlén bodde senare större delen av sitt liv i Stockholm och under många år i ett hus vid Humlegården. Var låg huset?

ML: Hennes hus låg vid Humlegårdsgatan mittemot nuvarande Kungliga Biblioteket, som då ännu inte var byggt. Efter att ha bott i huset under många år flyttade hon och hennes man därifrån till Kaptensgatan i samband med att nya gator skulle dras i området. Biblioteksgatan drogs rakt igenom deras trädgård.

EB: Vilken av hennes romaner tycker du bäst om?

ML: Jag tycker att alla hennes romaner är läsvärda än idag. Det som särskilt har fångat mig är hennes många berättelser om kvinnor som på olika sätt försöker förhålla sig till den tidens stränga regler för kvinnornas liv. Som kvinnoskildrare är hon minst lika intressant som Fredrika Bremer. Det är något som återstår för vår tids läsare att upptäcka. Rosen på Tistelön är fortfarande min favoritroman. Den var nyskapande därför att hon förde samman en manlig värld med smugglare och sjöfarare med en kvinnlig, som handlar om en ung flickas uppväxt på en isolerad ö. Den är också verkligt spännande och har en övertygande personskildring. Dessutom förmedlar hon en så stark västkuststämning. Även Pål Värning tycker jag särskilt mycket om och Ett köpmanshus i skärgården. Boken Skuggspel som hon skrev i början av 1860-talet är spännande på ett annat sätt. Den behandlar Strömstads historia och hennes egen uppväxt. Rosen på Tistelön kommer i sommar (2007) att på nytt ges ut i serien Bonniers klassiker. Svenska Vitterhetssamfundet som redan givit ut Pål Värning (2000) kommer också att ge ut Ett köpmanshus i skärgården i tre delar i en ny upplaga med början nu i vår. Dessa tre romaner kommer alltså snart att finnas tillgängliga i bra utgåvor. Jag hoppas verkligen på fler nya utgåvor av hennes verk.

EB: I Tjänstekvinnans son berättar August Strindberg att han i sin pappas bokskåp hittade Flygare-Carléns roman Jungfrutornet, som han läste och tyckte om. Vad tycker du om den romanen?

ML: Den är väldigt dramatisk och färgstark. Men den är mycket ojämn och var faktiskt något av en kollektivroman. Både hennes man och hennes bror Edvard Smith medarbetade i den. Strindberg gillade säkert de mest spännande delarna och hoppade antagligen över ett och annat. Romanen utspelar sig på Gotland och är en av hennes sjöromaner. En annan sådan är Enslingen på Johannisskäret.

EB: Vilka författare kan ha påverkat Emilie Flygare-Carlén och var utspelar sig hennes romaner?

ML: Hon inspirerades av många författare. Jag ser henne som en mycket receptiv författare som var öppen för impulser. Fredrika Bremer och Sophie von Knorring, som var mycket kända i samtiden, var viktiga förebilder för henne. Sen var ju författarna Edvard Bulwer-Lytton, Frederick Marryat, Walter Scott, Charles Dickens, Honoré de Balzac, Victor Hugo och Eugène Sue sådana som hon läste och kan ha påverkats av. Men uttrycket ”påverkades” är inte riktigt rätt. Snarare kan man säga att hon som författare verkade i en dialog med andra författare. I romanen Kamrer Lassman, som till större delen utspelar sig i Stockholm, hör man t. ex. tydliga ekon av Dickens. Ett annat verk från Stockholm är för övrigt novellsamlingen Stockholmsscener bakom kulisserna, där hon tog upp sociala frågor och problem. Annars utspelar sig hennes böcker i småstäder, i herrgårdar på landet eller på Västkusten.

EB: Emilie Flygare-Carlén har kallats ”Nordens George Sand”. Varför?

ML: Det kallades hon när hon var 70 år. Det var inte för att hon var särskilt lik George Sand eller skrev precis som hon. Snarare handlade det om att båda var kvinnor med en för sin tid unik position inom den litterära världen.

EB: Två av hennes romaner blev mycket kritiserade av samtiden: En natt vid Bullarsjön från 1847 och Ett rykte från 1850. En recensent, Carl Fredrik Bergstedt, skrev 1851 i Tidskrift för litteratur att Ett rykte ”hör till det orenaste och vidrigaste kanske något lands romanlitteratur har att uppvisa.”

ML: Ja, det är en förfärlig artikel och den bidrog till att hon tystnade och under fem år inte skrev något. Bergstedt tyckte att den dramatiska och färgstarka franska typen av roman, som detta var, var farlig för folket. Även kung Oscar I ansåg att denna typ av litteratur var omoralisk och uppviglande. Men det fanns flera orsaker än så till att hon slutade skriva. Hon drabbades av svår sorg när hennes son dog på julafton 1852. Men hon hade också under tio års tid skrivit två romaner om året och var kanske vad vi skulle kalla för utbränd. Ett rykte handlar om tre kvinnor. Två av dem är rena dygdemönster medan den tredje lever utsvävande och är otrogen. Trots att denna omoraliska kvinna dör ångerfull i slutet av romanen, tolkade många läsare och kritiker det ändå som att författarinnan själv var omoralisk. En natt vid Bullarsjön kritiserar frikyrkorörelsen och då anklagades hon av somliga för att vara hädisk.

EB: Göran Hägg hyllar Flygare-Carléns författarskap i sin bok Den svenska litteraturhistorien och skriver att ”det i hög grad är hennes kön som givit henne en extremt orättvis behandling av eftervärlden.” Har hon blivit nedskriven av manliga författare och kritiker på grund av att hon var kvinna?

ML: Nej inte egentligen under sin livstid. Man gjorde visserligen skillnad mellan manliga och kvinnliga författare – som om det rörde sig om två skilda arter. Men det var samtidigt manliga kritiker som hyllade henne och hjälpte fram henne. Däremot har hon blivit effektivt marginaliserad efter sin död. Gunnar Hansson har skrivit om detta (Den möjliga
litteraturhistorien, 1995) och visat på hur litteraturhistorikerna skyfflat henne åt sidan. Det började med Henrik Schück, som gjorde henne till en ytlig underhållningsförfattare. Och om man läser den avhandling som Alf Kjellén skrev 1932 får man intrycket att hon knappt skrivit något alls själv, utan att hon fått hjälp med det mesta. Hennes bror Edvard Smith medarbetade i hennes sjöromaner. Hennes man och andra hjälpte henne med redigeringen av hennes manuskript – ungefär som ett förlag idag ger stöd åt sina författare. Men jag ser henne som en självständig, originell och mycket kreativ författare.

EB: Lästes hon mycket även av män?

ML: Ja, de flesta av hennes kritiker var män. Och 1862 tilldelades hon Svenska Akademiens stora guldmedalj med hänvisning till hennes sjöromaner, troligen därför att dessa särskilt intresserade männen.

EB: Vilket förhållande hade hon till Fredrika Bremer?

ML: Hon uttrycker sig alltid med stor värme och respekt om Bremer. I Stockholm var de inte umgängesvänner men träffades vid några tillfällen. Under några år på 1860-talet var Flygare-Carlén tillsammans med sin man redaktör för Illustrerad tidning. Då skrev hon en hyllningsartikel till Fredrika Bremer, vilket förde de båda författarinnorna närmare varandra.

EB: Hur var hennes förhållande till Carl Jonas Love Almqvist?

ML: Han var en av hennes vänner och hon beundrade hans författarskap och fascinerades av honom. I romaner som Kyrkoinvigningen i Hammarby och Pål Värning kan man tydligt spåra Almqvists betydelse för henne.

EB: Kan man säga att Flygare-Carlén haft inflytande inflytande på Selma Lagerlöfs författarskap?

ML: Det vore mycket konstigt om inte Selma Lagerlöf läst Flygare-Carlén. Men Lagerlöf kommenterar henne inte någonstans. Det är inte otroligt att Selma Lagerlöf kan ha inspirerats av henne till att skriva om sin hembygd Värmland, liksom Flygare-Carlén skrivit om Bohuslän.

EB: Har du upptäckt något som har förvånat dig under arbetet med biografin?

ML: Att Emilie Flygare-Carlén under så lång tid var en centralgestalt i det litterära livet i Sverige. Det har också varit spännande att ta del av den radikala liberala debatt som fördes i de kretsar som omgav henne. Framför allt tycker jag att hon är betydligt mer konstnärligt, idémässigt och formellt medveten än jag trodde från början. Hon är en av de få svenska författare från den tiden (1840-1870) som det överhuvudtaget går att läsa. Det har varit en upptäcktsresa att forska i hennes liv och författarskap och jag har lärt känna det dåtida Sverige.

EB: Man skulle önska att någon kunde dramatisera Flygare-Carléns romaner och göra en TV-serie, som så ofta görs i England med engelska tidiga författares verk. (En TV-serie från 70-talet finns dock av Ett köpmanshus i skärgården och av Rosen på Tistelön finns en filmatisering från 1945, men även tre stumfilmer.)

ML: Ja, verkligen. Medan hon levde dramatiserades flera av hennes romaner för scenen. Och för några år sedan spelades en scenversion av Ellen Mattsson av Rosen på Tistelön av Bohusläns teater. Särskilt intressant vore en TV-serie om hennes liv – underlaget för den finns ju i min bok. En sådan serie skulle kunna berätta så mycket både om en märkvärdig svensk kvinna och om svensk litteratur och historia.

EB: Det finns ett stort program för firandet av Flygare-Carléns 200-årsjubileum i Strömstad. Vad kommer att hända i Stockholm?

ML: Den 13 oktober kommer det att anordnas ”En dag kring Emilie Flygare-Carlén” i Börshuset i Gamla stan. Dit ska man kunna anmäla sig på Emilie Flygare-Carlén-sällskapets hemsida (som snart öppnas).

Similar Posts:

• Hon romandebuterade för 170 år sedan
• Klassikervecka: Stormpiskat hav och kala klippor
• Fascinerande djupdykning i det svenska 1800-talets litterära värld
• En legendarisk Stockholmsskildrare
• Äktenskapsproblem i 1840-talets Stockholm