Det här var en trend som skulle visa sig bli mycket livaktig och som tog sin början på allvar på 1990-talet. Åtminstone argumenterar Lennart Bernhardtson övertygande för det i sin bok Skallism. Den kom ut 2007 då man började kunna betrakta 1990-talet med viss distans. Och fortfarande så här 18 år senare består trenden.

Detta är i själva verket en dramatisk förändring av mannens utseende, en förändring som växt fram sakta under många år. Det är en smygande förändring som inte märktes när den pågick och togs för given i efterhand.

Berättelsen om det som Bernhardtson valt att kalla skallism är mycket märklig. Att hårlösa huvuden skulle bli så allmänt accepterade, ja till och med beundrade, var väldigt otippat. Sedan urminnes tider har en rejäl lejonman varit symbolen för styrka, vitalitet och framgång. Tänk bara Simson i Domarboken i Gamla testamentet. Flintskallighet har omvänt stått för åldrande, sjukdom, svaghet och ibland även ondska (tänk James Bond-skurken eller skinnskallen).

Författaren bar själv länge ”Hylandkrans”. Men så i början av 2000-talet kom han till en punkt. Han köpte trimmer och började klippa bort allt hår. Då hade helt kala hjässor blivit mainstream. Modet har bestått trots att det inte är drivet av kommersiella krafter. Tvärtom är skallismen sannolikt en förlustaffär för frisörer, schampootillverkare och stylister.

Hur kunde det bli så här? Hur växer mer permanenta modeförändringar fram? På ett förtjänstfullt sätt tar Lennart Bernhardtson med läsaren på en resa genom historien.

1951 fick Yul Brynner rollen som kungen av Siam i Broadwayproduktionen Kungen och jag. Skådespelaren var trots sin ungdom tunnhårig och fick rådet att raka bort allt hår då rollkaraktären har en bakgrund som buddistmunk. Det blev succé och film och Bernhardtson betraktar Brynner som skallismens urfader. Men det skulle dröja flera decennier till ett verkligt genombrott och den grad av acceptans som råder idag. Både hippietrenden och den ondskefulla skinheadstrenden behövde först passeras innan David Beckham år 2000 rakade huvudet och, som Bernhardtson uttrycker det ”bröt det sista motståndet mot rakade skallar”. Här är inte platsen att spoliera nöjet av den resan.

Mode säger mycket om oss motsägelsefulla människor som både vill ”uttrycka oss själva” och samtidigt smälta in i gruppen med likadana kläder och frisyrer. Bernhardtson har skrivit ett stycke samtida kulturhistoria av det slag som radioprogrammet Stil också gör så bra.

Similar Posts:

• Ubi leones
• Banbrytande mode
• Kläder är så mycket mer än kläder
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• Om gränserna är så förbannat naturliga, varför måste de då bevakas så hårt?

Resultatet har blivit bilder, en utställning och en bok där historien om moderns liv berättas genom plaggen hon har burit och gestaltas i ögonblicksbilder av tillfällen då de funderas ut, klipps till, sys samman och slutligen visas upp.

Och så småningom även författaren och hennes kläder, plaggen hon lånar från moderns garderob, plaggen hon införskaffar som protest och revolt. Plaggen hon bär efteråt, hur hon klär sig i sin mors kläder och på så sätt ikläder sig en del av hennes liv.

Det är kvinnohistoria, klädhistoria, hantverks- och konsumtionshistoria. Det fina livet i småstaden, middagar, representation. Plagg som klipps till på ett ställe och sys upp hos någon av stadens sömmerskor. Här finns de med, människorna som bidragit med sin kunskap och kompetens, liksom källan till de första idéerna: inspirationen från tidskrifterna och till en början Värdinnans ABC som en livlina.

Den borgerliga drömmen som också blir till en tvångströja och mardröm av ofrihet och konventioner. Var det detta hon utbildade sig vid Uppsala universitet för? För att vara en fru och en -inna, för att leva upp till stadens förväntningar och vaka över en make med alkoholproblem. Ingela petar på såren hos sina föräldrar men lämnar dem utan att riva upp dem mer än nödvändigt. Där finns besvikelser men inte visshet.

Boken är indelad i kapitel efter decennium och varje kapitel inleds med en genomgång av en modehistoriker av vad som sker under decenniet vad gäller kläder, skor, hattar, accessoarer och frisyrer. Därtill en kort beskrivning av hur Ruth förhåller sig till detta, vilket förändras genom åren.

De inledande sidornas fotograferade överflöd förtrollar mig. Ett hörn av ett rum belamrat med tavlor, prylar och plagg. Väskor fyllda med skor. Böcker, tidskrifter, häften, sybehör. Tygblommor, fjädrar och andra dekorationer. Ställningar packade med kappor och klänningar. Välkommen in i en skattkammare, en drömmarnas och minnenas garderob.

Det är så mycket som är bekant, även om jag tillhör nästa generation. Jag har lagt beslag på min mors klänningar och min farmors nattlinnen. Kappan min mor bar när hon var gravid med mig är min standardvinterkappa sedan ett kvarts sekel. Men det är en helt annan nivå på det som beskrivs här, tyger, snitt, typer av plagg. Ändå får det mig att fundera extra på mina egna och andras garderobsmemoarer.

En av de första böckerna om modehistoria jag skaffade heter Klädd i drömmar. Den här får mig hela tiden att tänka: klädd i minnen.

Similar Posts:

• Kläder är så mycket mer än kläder
• Från kall till profession
• Omodigt mode
• Att välja och skriva sitt liv
• Kvinnoliv vs. författarliv

Hur det än förhåller sig med den saken, bär huvudpersonen i romanen Galanterna tilltalsnamnet Dagmar. Hon har just flyttat från uppväxtens hemby och lämnat sin ständigt suckande mamma ”vad går du där och slarvar för, sluta dröm flicka! Sådant där trams har ingen råd med.” I Helsingfors har Dagmar fått jobb som modist hos Eva och hon får mer och mer ansvar för arbetet med damhattarna och deras försäljning. Bostad delar hon med Hilma, som är frejdig men också modig. Året är 1912.

Vänskapen omfattar strax ytterligare två väninnor. De har alla olika bakgrund och när de umgås hämtar de kraft hos varandra. En kväll omringas de av påflugna män – vilket blir startskottet för dem att ta på sig herrkläder. De får för första gången själva göra beställningar på restaurangerna, kasta sig i slagsmål och fjärta hur de vill. För att inte tala om rörelsefriheten som kläderna i sig medför, att det skulle vara en så omtumlande upplevelse?

Helsingfors är staden där Dagmars klientel talar svenska, ryska och finska:

[---] när alla språk är representerade och orden blandas i luften som en bisvärm och eftersom det är mode de talar om så kryddas alltihop med franskan, très de chic och à la mode och comme il faut.

Bara blanda det som behövs i stället för att ta ställning i den heta debatten som kallas språkfrågan.

I boken återges verkliga tidningsurklipp som gör att världen utanför smiter in i fiktionen. Läsaren och Dagmar tar del av rösträttskampen för kvinnor i London, Titanics förlisning och stölder i hemstaden. Några fotografier har flikats in. Bilderna är relevanta – och ännu mer förstår jag när jag läser författarens efterord.

Av allt att döma (men inget som Dagmar anar ännu) är dessa månader en tid som aldrig kommer tillbaka. I huvudsak präglas gestaltningen av en självklar livslust även om mörkare tankar och händelser också ryms. Jag tycker mycket om hur författaren framställer Dagmars ungdom och oerfarenhet utan löjeväckande drag. Dagmars registrerar hur samhället gör skillnad på folk och folk och hon bidrar till väninnornas diskussioner som ofta sker i ringlande tobaksrök. En tänd cigarrett ger nya dimensioner – tid för eftertanke, bekräftelse av något som någon av väninnorna nyss sagt, eller längtan efter något annat.

I romanen är porträttet av Dagmar djupast men de andra tre får också tämligen skarpa konturer. De saknar varken ambitioner eller undviker att ta ställning när större händelser påverkar den ursprungliga gemenskapen. Dagmar tar intryck och smälter incidenter likt många kreativa människor som får mer skaparenergi av konflikter som uppstår. I hennes fall hägrar drömmen om att lyckas skapa en hattmodell som fångar tidsandan. I min läsning kan jag inte låta bli att associera till begreppet ”Den nya kvinnan”, som förekom i offentlighetens debatter när utbildade yrkeskvinnor började ta plats i början av 1900-talet.

Omslaget till boken kunde inte ha valts bättre. Teckningen är ett lyckokast som exakt fångat äventyrets år för de fyra väninnorna i Helsingfors. Månne kan illustratören Sanna Mander göra ett tryck som kan beställas för inramning?

Similar Posts:

• Krigsbarn i Småland
• Gripande om svenska resenärer 1912
• Banbrytande mode
• Lågmält dramatiskt
• Midsommarvåndor

Sista skriket är alltså en mailväxling mellan en modevetare och en modejournalist och handlar om mode ur ett antal aspekter. Som väntat blandas högt och lågt och det är ett ganska underhållande samtal att följa men det känns samtidigt som om det går en aning på tomgång. Punkter bockas av, åsikter redogörs för, men det blir väldigt ytligt.

Kan man kalla en text poserande? Jag vet inte men det är lite så det känns. Poser intas, den egna platsen i modehierarkin befästs. Ibland med en lätt utstuderad nonchalans.

Det är dock intressant att det för en gångs skull är en man som ser åldrandet, det fysiska åldrandet, som mest problematiskt, antagligen för att han är lite äldre. Vilka plagg är det tillåtet att bära efter en viss ålder, hur mycket blottad hud är acceptabelt? Modet, eller snarare trenderna är förbehållna de unga men samtidigt är modet dött, trenderna döda – hur hänger det ihop? Ingen vet säkert men jag skulle vilja läsa mer om de olika nivåerna av ”mode”. Här görs i och för sig några sådana utflykter när man diskuterar H&M – demokratiseringen av modet, är den positiv eller negativ, för vilka? Plagierandet av design är dock något som inte tas upp. Kulturell appropriering går an att diskutera, lån eller stöld av andras design inte. Är det för nära för att man ska kunna peta i det? Ändå skriver Philip Warkander skämtsamt att han ska hålla en föreläsning på H&M – och att det är tur att de kommer att betala arvodet innan de kan läsa boken.

Hälsnings- och avskedsfraserna blir lite fåniga, de är så fast i bloggar från mitten av 2010-talet, men samtidigt är det ju en bok som är extremt väl förankrad i sin samtid, benhårt placerad i ett nu där det sista skriket tystnar väldigt fort och ersätts av ett nytt.

Intressanta är även Emma Veronica Johanssons reflektioner kring hur hon bara känner sig påklädd i hudnära plagg, sådant som andra ser som avslöjande och nära naket ger henne en motsatt känsla. Antagligen skulle hon inte ha riktigt samma syn på det om hon inte var mycket smal (de skriver ju något lite om de magra modellerna men sveper snabbt förbi även det).

Jag har många gånger i mitt liv fått påpekat för mig att jag klär mig ”sexigt”, inte sällan med en illa dold passivt aggressiv ton, ett socialiseringsförsök inlindat i en simpel betraktelse. Kanske beror det på min fäbless för tajta kläder, jag tycker om att se kroppens konturer och känna tyget spänna mot huden och det är, ironiskt nog, den sensationen som får mig att känna mig påklädd. I lösa kläder känner jag mig naken och löjlig.

Philip Warkanders svar, där han berättar hur få klädesplagg han hade som barn, är sorgligt och rymmer ganska mycket. Han kunde inte förmå sig att köpa kläder, eftersom det skulle innebära att gå med på att han hade en kropp, och därmed erkänna de begär han då försökte undertrycka.

Omfånget är egentligen lite för litet för att fylla en hel bok, det är snyggt och spatiöst men känns som om det inte riktigt räcker till, medan det hade gjort sig utmärkt som artikelföljetong i någon modetidskrift.

Similar Posts:

• Brett och blandat om mode
• Fortsättningskurs för modeintresserade
• Omodigt mode
• Djävulen bär Prada, Lantz vet varför
• Kläder är så mycket mer än kläder

À la mode är en tvärvetenskaplig antologi utgiven av Centrum för Öresundsstudier, där begreppet mode tolkats ganska brett och där perspektiven skiftar mellan bl.a. etnologi, idéhistoria och bildanalys. Det gör den omväxlande men också ganska splittrad, eftersom mode här kan vara så mycket, och ibland nästan en förevändning för att diskutera något helt annat.

Den korta akademiska texten som sådan dras tyvärr med en del dåliga sidor – när man väl fått dit teori och metod och några sidor noter och källförteckning lämnas inte så mycket utrymme till själva analysen och slutsatsen, varför jag ofta tycker att författarna inte riktigt kommer någon vart. Ibland är det närmast självklara saker som ska bevisas, ibland hajar jag till: ”jaså, är det det du har visat?” men som helhet är det ändå intressant.

Ofta utlovar ämnesvalen mer än de kan hålla och slutsatserna räcker inte riktigt till för mig; det är sällan jag känner att jag ”lärt” mig något eller fått tänka längre än vad jag gör på egen hand, mer än att det finns en massa hänvisningar till litteratur som skulle kunna vara mer givande. Man kanske ska se den som en introduktion till olika discipliner mer än som något fullödigt, samtidigt som de olika perspektiven inte framstår som fullt så olika när allt kommer omkring.

De artiklar som intresserar mig mest är av naturliga skäl de som har störst koppling till mitt eget liv. Jag köper nästan alla mina kläder i vintagegrupper på Facebook så det mesta i Hanna Wittrocks ”Ha ha ha! Jag ser alla mina inköp som en investering… I mitt välmående – Shopping och sociala relationer på Facebook” är välbekant för mig, även om jag inte sett det utifrån tidigare. Dialogerna som utspelas, begäret och bekräftelsen i denna mikrovärld.

På samma sätt är det med Karin Salomonsons och Cecilia Fredrikssons artiklar om garderobsrensning och köpstopp, där jag läst källorna och försökt mig på att praktisera det hela. Det är något fascinerande med en moderiktig systematisering av företeelsen att göra sig av med kläder eller att inte skaffa dem i första rummet. Modet i att ställa sig bredvid modet, eller som en naturlig utveckling av det.

Studien av arbetet i en klädbutik, där mode blir allt annat än teoretiskt och abstrakt, utan helt enkelt ett arbete som är krävande både fysiskt och psykiskt är nog den mest jordnära; det är ytterst få som inte besökt en klädbutik, som inte sett expediterna i arbete, som inte varit en av de möjliga kunderna vars bilder tecknas. Rollen som butiksbiträde är inte helt lätt att spela för forskaren och för läsaren framstår det som lätt absurt hur man vid uppackandet av plagg inte omedelbart ser om de är tänkta för pojkar eller flickor men måste ta reda på det, eftersom uppdelningen är grunden. Titeln ”Modets melankoli” är dock ändå snäppet bättre än Magdalena Petersson McIntyres undersökning.

En ganska rolig men märklig text är Karun Nordgårds ”In the beginning was dressing”, där hon analyserar ett fotografi och utifrån en grupp kvinnors klädsel försöker ta reda på vilka de är. Tyvärr finns inget facit och hon letar bara bevis för att bekräfta sin egen tes, som delvis är något oklar, eftersom hon egentligen vill visa något helt annat än bara vilka kvinnorna är.

På många sätt känns det som om man utifrån ämnesvalen kommer att kunna placera den här antologin i tiden om man stöter på den om tjugo år; den är väldigt mycket nu och samtidigt som den är väldigt bred i sitt spann kring vad som är mode är den väldigt snäv när det kommer till skärningspunkterna.

Similar Posts:

• Fortsättningskurs för modeintresserade
• Spridda modetankar
• Banbrytande mode
• Omodigt mode
• Djävulen bär Prada, Lantz vet varför

Under sommaren släppte författaren Maria Antas sin bok Hår – fint, fult, fräckt och fusk. Innehållsförteckningen uppvisar en stram disposition i fyra avsnitt: ”Inledning”, ”Mitt hår”, ”Andras hår” och ”Håruppror”. Inledningen är personlig och tar sin avstamp i författarens betraktande av sitt tunna, platta nordiska hår. Sedan säger vi ”Hej då!” till stramheten för därefter brakar det loss och Maria Antas berättar ömsom argt om sitt (miss)bruk av hårprodukter, ömsom medlidsamt om alla hårbehandlingar som hon och många människor genomlidit.

I det som följer serveras läsaren exempel på ohälsosamma tillsatser som använts för att blondera och färga håret. Den märkliga glorifieringen av det blonda, luftiga hårsvallet där vi nordiska kvinnor ständigt misslyckas – särskilt under vinterhalvåret med mössan neddragen. Antas redovisar vidare häpnadsväckande fakta om kosmetikaindustrins lönsamhet och undrar varför dess tillväxtprognoser och vinstmarginaler inte nämns på börssidorna? Investerare borde vara mycket intresserade av hårvårdsindustrin. ”Av priset på samtliga hårvårdsprodukter är 33 procent ren vinst för tillverkarna, och den siffran är anmärkningsvärt hög.” Lägg också till det faktum att hårvårdsimperierna expanderar på andra marknader när de rent traditionellt västerländska har en mer stillastående trend efter finanskraschen 2008. I spåren av löshårsindustrins osannolika vinstmarginaler på 125 – 150 % sker ett grovt utnyttjande av fattiga människor på global nivå.

När Antas sedan går över till att beskriva hur människor med krulligt hår kämpar för att få platt hår är det omöjligt att värja sig. Västerländska ideal dominerar fortfarande, vilket illustreras med många exempel. Små flickor som får hårt tvinnade flätor, författaren Chimamanda Ngozie Adichies skildring i romanen Americanah, Michelle Obama … som ju faktiskt har behandlat sitt hår så att det inte ska sticka ut. Vi har lång väg kvar till variationsrikedom och mångfald. Den normgivande minoriteten är de människor som har platt och gärna blont hår.

Hårets historia i USA handlar inte bara om blondiner, med Marilyn Monroe och Madonna som förebilder. I läsningen om den svarta medborgarrättskampen under åren kring 1970 får vi veta att ljushyade människor permanentade in krulliga lockar i sitt hår, eller drog på sig afroperuker. Angela Davis, som var aktiv och lät sitt afrikanska hår växa ut i en stor luftig cirkel, avbildades på knappar och affischer. Men Davis beskrivs som en mer komplex person, eftersom hon inte vill vara en ikon utifrån sig själv som individ. Hon tycker det är ointressant att tala om sitt hår, däremot kan hon tala om kollektivets betydelse.

Stilidealen genom olika tidsepoker flätas in löpande i de olika avsnitten. De har dokumenterats också av fotografer, en yrkesgrupp som får en rejäl dos med kritik. Antas söker något annat i konstmåleriets och modefotografins historia än den stereotypa bilden av kvinnlig underkastelse där objektet svankar med ryggen och låter sin böljande hårman åskådliggöra en del av den farliga förförelsen. Var finns de korthåriga kvinnorna i fotomodellhistorien? Här är jag av uppfattningen att Antas som en motvikt kunnat ta med kvinnliga fotografer. Varför inte Annie Leibovitz, Sally Mann, Tuija Lindström eller Elisabeth Ohlson Wallin för att ta några exempel? Ett faktafel har också smugit sig in på sid 107 när hon refererar till Anton Corbijn-utställningen i Berlin, som visades hösten 2015 (inte hösten 2016, som det står i texten).

Avsnittet som handlar om hur det i olika tidsepoker och kulturer varit viktigt att täcka håret har en mer sökande och reflekterande ton. Jag tycker att Antas har en poäng i exemplifierandet av den gifta kvinnans huvudduk för bara några generationer sedan i Norden. Att dölja håret är som bekant ett hett debattämne i Europa och kanske kunde historiens ljus någon gång lysa över debattens vågor.

En driven essäist gör stora folkbildande insatser i mötet med sina läsare. Det här är exempel på en sådan insats. Jag känner mig smart och lärd efter läsningen. Möjligen skulle jag uppnått samma känsla om jag tragglat mig igenom en 7,5 poängskurs på valfritt universitet i Sverige. Eller, nej förresten. Boken vinner lärdomskampen.

Similar Posts:

• Imperiet ur andra perspektiv
• Så gör Bodil Malmsten
• Mångsidigt om människans gående
• Rågen gömde sig och blev kvar
• En blåst bok

Rastlösheten kryper inom honom, en oundviklig trötthet som långsamt bryter sig in och sprider sig genom kroppen. Han går längs med gatorna, insuper varje liten detalj. Han står i hörnorna på festerna, sitter med ögonen ut genom fönstret. Skyddslös. Modlös. Han tänker att regnet är ett sinnestillstånd som materialiseras, här och nu. Han tänker att han vill sticka en gaffel i de perfekt rougesminkade kinderna på stolen bredvid.

Livet tycks märkligt passera och Christoffer kan inte förstå hur pojkdrömmarna, som var så fulla av liv, så självklara, kunde mynna ut i det här. Denna bleka verklighet.

Frustrationen och självhatet pulserar i jämna vågor genom kroppen, rörs ut av tristessen tills han inte vet vad han längtar efter längre, varför han befinner sig här, på en intim och privat middag med Sveriges största designhopp dagen innan modeveckan i London. Är det inte hit han har strävat under största delen av sitt vuxna liv?

I tiden är en roman som befinner sig i ett smärtsamt nu. I det som hände efteråt, precis de ögonblick där man inser att drömmarna som tidigare bara varit fragment av något otillräckligt plötsligt fogats samman. En bild som fick en kropp och blev hel. Christoffer kan inte förstå hur alla skimrande fantasier kunde bli tomma ekon av sig själva. Hur det ofullständiga plötsligt kunde bli fullständigt. Så här.

Lyra Ekström Lindbäck har skrivit en brännande generationsroman. Hennes miljöskildringar är intelligenta, likaså porträttet av Christoffer. Hon letar sig in under den perfekta ytan, drar undan alla kläder, alla dyra tyger, gnider bort sminket på huden. Hon gräver och gräver, placerar existensen allra gråaste nyanser i Christoffer, låter de sippra ut genom ögonen och färga allt som rör sig, allt som står stilla. Jag fastnar i språket, för det vänder och vrider sig. Lika oväntat varje gång. Det är träffsäkert och närvarande. Jag imponeras över författarens förmåga att skildra nutiden, att lyckas skapa en sådan stark identifikation i en gestalt som egentligen lever ett liv totalt främmande för mig.

Som om man kunde få fatt i meningen med livet ändå. Rota runt inunder vardagslivets yta och slita upp det som ett blint undervattensdjur, bleksiktigt och klibbigt. Hålla fast dess slingrande kropp och dissekera det under luppen av några minuter. Förvänta sig att det ska avslöja sin innebörd bara man skär med tillräckligt precisa snitt.

Similar Posts:

• Brett och blandat om mode
• En ny identitet i blomning
• Att vara ung och möta världen
• Flörtigt frestande
• Ett populärkulturellt ymnighetshorn

Minnets kläder är en löst sammanhållen samling texter om kläder och mode, om de roller de spelat och om de roller vi spelar. Den ena associationen leder till den andra och det är modeskapare, författare, konstnärer och fiktiva gestalter som dyker upp.

Utgångspunkten kan vara ett specifikt plagg men lika gärna en viss sorts persedel eller en skapelse av en viss designer – eller kanske enbart fiktiva plagg. Många av plaggen är sådana Tonie Lewenhaupt själv ägt och sedan donerat till Röhsska museet, andra är mer allmänt kända. Nils von Dardels gröna kostym, den som bärs av bl.a. Den döende dandyn, bockstensmannens mantel, Fortunys plisserade klänningar, vingåkersdräkten och Christian Diors New Look passerar alla revy.

Oftast leder plaggen vidare till konstnärer och konstriktningar, arkitektur eller litteratur. Kläder kan vara uttryck för så mycket och ge så många intryck, för att inte tala om sätta avtryck, och flera av exemplen handlar om hur kläder blivit till konstverk och i den särställningen kan berätta ytterligare något om hur vi ser på dessa föremål.

Ibland önskar jag att det fanns fotografier eller mer exakta avbildningar av de plagg som nämns i stället för Tonie Lewenhaupts egna collage men samtidigt är det så att även om utgångspunkten är ett visst plagg är det inte de som är det väsentliga, utan vart plaggen kan leda oss.

För kläderna är bruksföremål och bärare av idéer, de är konsthantverk och snabbt hopsydda modeplagg (nej, de sista får inget utrymme här men de finns som en osynlig motsats och kontrast till plaggen som ägnats omsorg på såväl in- som utsida, som överlevt årtionden, – hundraden, -tusenden). De är så mycket och läsaren lockas hela tiden att ta fram sina egna minnen av klädesplagg, sina egna känslor inför dem. Det är engagerade beskrivningar med många laddade ord, ord som också de leder till egna associationer och minnen.

Det är personligt och för det mesta initierat, även om hon ibland ger sig in på områden som är en aning mer kontroversiella än vad som här görs gällande. Små faktatexter om de centrala personerna och begreppen avslutar varje text och de är förvånansvärt bra skrivna i sitt lilla format.

Från det lilla till det stora och tillbaka igen rör sig texten, från en söm till en världsåskådning.

Similar Posts:

• Klädd i minnen
• Nytt om gamla kläder
• Spridda modetankar
• Omodigt mode
• Hår som speglas i tiden

Ett omfattande researcharbete tar vid, med en segdragen kamp för att få intervjua nyckelpersoner inom modeföretagen – de högprofilerade liksom massmodeföretagen – trendbyråerna och finansbranschen. Somliga pratar gärna, andra inte alls, somliga vill vara anonyma, somliga vill inte låta sig intervjuas och inte ens att deras företag nämns i texten överhuvudtaget.

Den stora knäckfrågan är just trendbyråernas funktion och inflytande. Med internets hjälp distribueras ett omfattande material, där trender analyseras och tolkas, bilder på plagg visas, liksom framtagna mönster till dem, blixtsnabbt till en mängd abonnenter. Abonnenter som helst inte vill kännas vid att de använder detta material, eftersom modets existensberättigande ändå handlar om designers som självständiga konstnärer med ett högt kulturellt kapital (modekapital) som kanske följer en tidsanda (många vill inte använda ordet ”trend”, som ses som något man rynkar på näsan åt) men inte sådant som dikterats av andra. Men abonnenterna är många; den största trendbyrån WGSN har runt 70 000 användare, och med det inflytandet börjar det handla om att prognoserna blir självuppfyllande profetior.

Den andra stora frågan är moderisken, risken att det man satsat på trots allt visar sig sälja dåligt, och hur den hanteras. Lyxmodeföretagen och massmodeföretagen har en delvis gemensam modell som de följer, där en stor del av produkterna inte är lika starkt modebetonade. För ett företag som Burberry handlar det om ”tidlösa” ytterplagg och väskor, för H&M är det bassortimentet. Därtill har massmodeföretagen i stället för ett fåtal kollektioner per år alltmer övergått till en sorts kontinuerlig förändring i produktionen, som därtill har fått allt kortare ledtider, allt för att minska riskerna – eller förflytta dem till produktionsledet. Men där finns också trendbyråerna, vars förutsägelser fungerar riskminimerande.

Resultaten är dels en likriktning där det de stora trendbyråerna presenterar återfinns överallt, dels ett mer utslätat modelandskap där färre törs sticka ut och där allt på ett annat sätt än tidigare är tillåtet; de intervjuade har ytterst svårt att besvara frågan om vad som egentligen är ”ute”.

På ett annat sätt än tidigare är också finansbranschen inblandad, med analytiker som skärskådar modeföretagen ur ett annat perspektiv, som räknar på ett annat sätt och som ofta inte är särskilt intresserade av mode, visar det sig. Två nästan motsatta retoriker som möts – den esoteriska om mode för modets skull, och den som kvantifierar och vill se ett resultat, vill kunna mäta riskerna i reda pengar.

Jenny Lantz beskriver miljöerna och hur personerna är klädda så att det liknar texter ur ett modemagasin. Jag förstår tanken men samtidigt känns det som att gå i en fälla av hennes förväntningar och mina egna, det smått förföriska i denna värld som det gläntas på dörren till.

Modets död är en med författarens egna ord ”folkupplaga” av hennes mer akademiska bok Trendmakarna – bakom kulisserna på den globala modeindustrin (2013) och gång efter annan funderar jag på om jag inte hellre borde ha läst den; jag saknar något av fördjupningen i resonemangen, får en känsla av att intressanta men komplexa saker hoppas över. Ändå är det tillräckligt för att jag ska fundera vidare på mycket av det hon skriver, som hur modebranschens trendmedvetande överförts till en mängd andra branscher – modet som sådant kanske är döende men dess mekanismer har brett ut sig på andra områden.

Similar Posts:

• Djävulen bär Prada, Lantz vet varför
• Brett och blandat om mode
• Banbrytande mode
• Spridda modetankar
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet

Fredrik af Klercker har samlat ihop sin erfarenhet (lång) och sina kunskaper (omfattande) om klassisk herrstil i en informativ och snyggt designad bok med många illustrationer och exempel. Boken täcker det mesta inom ämnet, från kostymen till sportkläderna. Historien bakom plaggen nämns i artiklarna och man får massor av tips och trix så att man icke behöva göra bort sig i finare sammanhang. Allt från strumplängd till slipsknutar avhandlas kunnigt och ibland till och med lite roligt. Stilikoner från ”Beau” Brummell till Robert Redford dyker upp som inspiration mellan kapitlen.

Som presentbok eller uppslagsbok för mannen med ett nyvaknat intresse för kläder och stil är den föredömlig och en bra representant för sin genre. Undrar man något om vilken sko man ska ha på sig när, eller var man bör placera monogrammet på sin skjorta finns svaren här. Förutom kläd- och stilhistoria finns ett kapitel om klädvård och ett annat om kroppsvård, lite resetips och herrklubbar ryms också innanför pärmarna.

Det var det positiva, en fin bok inom sitt ämne helt enkelt. Vad finns det då att störa sig på kan man fråga sig.

Tja … Dels att jag inte tycker att den nämvärt skiljer sig från liknande böcker i ämnet, själva grunden i den klassiska herrstilen är ju just att den är klassisk, inte mycket händer (eller ska hända), så har man läst en tidigare bok så vet man redan det mesta. Men böcker finns ju inte alltid i tryck och Stiljournalen är den senaste varianten på svenska. Har man intresset men inte något av de tidigare volymerna som avhandlar ämnet fyller den sin plats i hyllan.

Trots baksidestextens brasklapp, ”Och den som kan klädkoderna kan också med gott självförtroende välja att bryta mot dem!”, kan jag störa mig på den kategoriska tonen och den onödiga formaliteten som alltid är en del av den här sortens guider, punkaren i mig skriker av panik och upprorsanda. Vad är det för fel på svarta t-shirts till exempel (Fredrik tycks ha svårt för svarta kläder överhuvudtaget, undantaget högtidskläder), vad är problemet med bruna skor på kvällen, varför måste shortsen vara så korta?

Att skilja agnarna från vetet och sortera folk i olika fack är en av den klassiska herrstilens huvuduppgifter. Det är en klassmarkör att vara medveten om vissa klädkoder vare sig man sedan väljer att följa eller bryta mot dem. Att fylla garderoben med kläderna Fredrik rekommenderar att man ska ha kostar också en hel del pengar. Var man prioriterar att lägga sina slantar beror inte bara på vad man är intresserad av utan också hur många mynt man faktiskt har att spendera.

Att inte alla behöver en smoking i garderoben är väl självklart. Men faktum kvarstår att vi i vissa sammanhang fortfarande bedöms efter vad vi har på oss för kläder och att alla har inte råd med det som krävs för att accepteras av en del grupper i samhället.

Nåväl, om vi bortser från klassperspektivet och det petimeteraktiga i de mer formella sammanhangen så är boken ett utmärkt julklappstips för dem som inte är födda med min naturliga stilkänsla.

Similar Posts:

• Kläder är så mycket mer än kläder
• Hopp för en modeanalfabet
• Ett parallelluniversum av lekparker
• Kunglig glamour
• Att våga lära sig nytt