Niklas fortsätter att hålla sig hemifrån. Och Bea blir argare och argare. De har trots allt varit ihop hur länge som helst och har tonårsdöttrar ihop. Dessutom verkar han inte vara det minsta sugen på att lösa krisen. Han vill skiljas. Bea å andra sidan förstår ingenting. Hur ska den annalkande semestern bli? De skulle ju som alla andra år resa till Niklas föräldrars sommarhus på Gotland.

Jag hinner få sympatier för Bea. Hon är mån om familjen och hon vill så väl. Men ändå blir det vasst och surt emellanåt. Hon blir så överrumplad av Niklas ”svek”. Hur kan han ha mage att kasta bort allting de byggt upp tillsammans.

När jag är som mest insyltad i Beas besvikelser skiftar perspektivet och det blir istället Niklas röst som hörs. Det blir oerhört intressant att få hans syn på saken. Hans tankar och känslor är ju lika viktiga som Beas. Moa Herngren är oerhört skicklig på att skildra såriga relationer. Jag fängslades av Svärmodern härom året. Även där fördjupades historien av olika perspektiv på berättelsen. Vem äger historien? Är den bara berättad ur ett perspektiv kan läsaren lätt förledas till att det en läser är sanningen. Men så är det ju aldrig. Jag har alltid varit oerhört fascinerad över detta. När vänner berättar om idiotiska snubbar eller imbecilla kollegor kan jag (även om jag litar på mina kompisar) fundera över hur den andra sidan av berättelsen låter?

Skilsmässan är en sårig och smärtsam historia om separation och allt vad det innebär. Efter trettio år tillsammans har mycket flätats ihop och det är inte helt enkelt att sära på det. Att skapa ett nytt liv utan det som förut var VI kan vara mycket plågsamt. Och den där släkten en var en så självklar del av, vad händer när en inte längre är tillsammans med sin partner men fortfarande älskar hens föräldrar?

Similar Posts:

• Heja Ingrid!
• Inspirerande, ja. Provokativt? Allvarligt?
• Att växa upp och bli sin egen
• När allting förändras
• Kvinnan som frivilligt försöksdjur

I Hon hette Jennie har en cancerblogg en viss roll. Vi möter Sara, en begåvad konstnär som bor på Södermalm i Stockholm. Här medföljer alla klyschiga attribut som en karikatyr-konstnär i dessa kvarter bär. Kängor, väst, ja ni vet… Samtidigt skulle Sara kunna vara jag. En människa med erfarenhet av livet, kärleken och längtan efter att skaffa familj innan det är för sent. För som det dammigt förklaras i boken så tickar klockan… Mot den sviktande chansen till befruktelse och till klimakteriet antar jag. Sara har haft sin beskärda del av tröga, knepiga snubbar men samtidigt tror hon sig veta sin typ. Då, på sitt eget vernissage, blir hon presenterad för John. Han är allt hon aldrig letat efter. Framgångsrik advokat som bor tjusigt i de rätta kvarteren. Det börjar med ett engångsligg men snart kan de inte hålla sig ifrån varandra.

Även den till synes lyckade John har sitt bagage. Väldigt snart avslöjar han att hans fru dött för ganska precis ett år sedan. Och han kan inte dölja att han inte kommit över förlusten. Samtidigt kan han inte vara utan Sara, och hon flyttar in i paradvåningen. Med på köpet får hon Pärson, en jycke som läser husse som en bok och till på köpet håller på att spela ut Sara. Pärson är faktiskt den karaktär jag tycker är den djupaste i romanen även om han handlar utifrån hur de andra människokaraktärerna agerar. Han blir en katalysator som visar på romanfigurernas knutar.

Sara flyttar, som sagt, snabbt hem till John, och sover med honom i sängen där hans fru Jennie legat döende och sedan gått bort. Detta får hon berättat för sig av John. Vem som helst hade känt sig obekväm, jämförd och otillräcklig. Särskilt som denna Jennie från John och hans vänner samt familj sägs vara den mest perfekta människan. Hon hade stil, hon var snygg, hon var lyckad, hon och John var det perfekta paret. Att förhöja dem vi förlorat är mänskligt, men inte desto mindre knepigt för de som blir kvar att jämföra sig med hyllningarna. Sara gör som så många andra i
vårt upplysta samhälle. Hon snokar och googlar. Och hittar en cancerblogg. Inte den döda Jennies, men väl en där Jennie lämnat många kommentarer. En blogg som betytt mycket för henne. När Saras spärr släpper tappar hon omdömet och bestämmer sig för att gå vidare. Hon letar upp cancerbloggens författare och tar kontakt. Hon öppnar stängda dörrar, både bildligt och i Johns lägenheten. Sara närmar sig Jennie mer och mer. Vad gör svartsjukan egentligen med oss?

Och vad gör berättelsen med mig? Jag kan inte låta bli att kväljas åt det förutsägbara. Vill sparka bakut och fjärma mig, men samtidigt är det en intressant och angelägen historia som jag tror att många av oss känner igen oss i. Det bär jag med mig när jag nu samlar ihop berättelsen.

Similar Posts:

• Everyone says ”I love you”
• Sårigt och smutsigt om separation
• ”Vad skönt att allas rätt att få en vinare uppkörd i fittan går före nåt slags kommunistisk totalitär idé om att det per definition är ett övergrepp!”
• ”Gud, Djävulen och cheerleaders”
• Att bli synlig

För sextonåriga My ska utbytesåret i USA bli det där nya tillfället, har hon tänkt sig. Den där platsen dit hon slipper att ta med sig det som är svårt hemma. Där hon kan vara ny.

Som roman betraktat börjar det bra. För My själv kanske mindre bra. Hon hamnar nämligen inte i coola New York eller hippa Kalifornien, utan i lilla konservativa Owensville, Missouri. Bondlandet. Där alla går i kyrkan varje söndag och där det onaturliga med rasblandning är ett okontroversiellt samtalsämne vid middagsbordet.

Redan första kvällen blir en kulturkrock av episka mått. Hon är ateist, svarar My lite aningslöst på frågan om vilken kyrka hon tillhör. Det får hennes värdmamma att stänga in sig på sitt rum och gråta hysteriskt hela kvällen. På morgonen har ”Mom” emellertid beslutat sig: det måste vara Guds avsikt att hon ska frälsa My. Eller ”Tessie”, som hon snabbt blir omdöpt till, eftersom My verkar omöjligt för Mom att uttala. Åh, de ska bli de allra bästa vänner!

Så här långt, och genom merparten av boken, är Homecoming Queen en intressant och välskriven ungdomsroman om vem man är och hur man ska leva tillsammans med folk som tänker annorlunda än en själv. Hur mycket ska man anpassa sig och ta seden dit man kommer? När måste man våga säga ifrån? Och hur?

Någonstans i romanens andra halva har jag däremot känslan av att författaren helt imploderar av alla olika teman hon vill berätta om. Framför allt tar en kärlekshistoria överskuggande plats, en klassisk missförstådd bad boy med ett hjärta av guld-historia. Och jag får helt ont i magen av i hur hög grad hela flickrumskulturen riktigt dryper av det motivet. Sådant kan man förstås inte skylla en enda författare för, men jo, jag tycker att Herngren landar i klyschor här, och det gör mig lite besviken.

Det har också hänt mig förut att jag fått känslan av att en berättelse som ”egentligen” utspelar sig under författarens egen tonårstid, bara hjälpligt uppdaterats till att utspela sig i nutid. Jag har förstås ingen aning om ifall Homecoming Queen har särskilt mycket självbiografisk bakgrund, men på omslagets författarfoto poserar Moa Herngren i vad som ser ut att vara skoljackan från hennes eget utbytesår i USA (enligt presentationen 1986-87). Det skulle förklara inte bara internets och mobiltelefoners abnormt marginella roll i handlingen, utan också hur clueless huvudpersonen verkar vara om amerikansk ungdomskultur. Hon vet till exempel inte vad ”Homecoming Queen” är, eller ”curfew”, eller ”grounded”, och jag har bara lite svårt att föreställa mig att någon med tillgång till dagens alla amerikanska high school-filmer och teveserier inte skulle ha koll på det. Särskilt någon som drömt om att faktiskt åka som utbytesstudent.

Det är förstås en väsentligt mindre invändning än den första. Vad mig anbelangar håller Homecoming Queen helt enkelt inte hela vägen. Det är synd, för inledningen, och en ganska stor del av resten av romanen, lovar betydligt mer.

Similar Posts:

• Den klaustrofobiska kvinnligheten
• Somewhere, over the rainbow
• ”This is Karma. I’m a bitch”
• Sårigt och smutsigt om separation
• Vecka 27: Ryssland och USA

Idag skriver jag om Snöstormen, senaste boken av hyllade ryssen Vladimir Sorokin. Den är mestadels läst på stranden med ena armen som skydd för solen. Jag fascinerades av det övernaturliga men blev inte lika frälst som alla andra verkat bli.

På onsdag skriver Kari om Higgspartikeln av Jim Baggot. Makalöst spännande om kvantfysik, hävdar hon. Det blir tio poäng till Baggot som lyckas med att göra detta knepiga ämne lättillgängligt.

På torsdag är det USAs nationaldag, och då blir det ungdomsböcker om och från USA, dåtid, nutid och framtid. Dagens är Moa Herngrens Homecoming Queen, om svenska My som är utbytesstudent i USA, men inte riktigt hamnar där hon drömt om, utan i en religiös liten håla i Mellanvästern. En roman som börjar bra, tycker Ella, men som lite tappar bort sig själv längs vägen.

På fredag skriver Marcus om Jenny Lantz bok Trendmakarna som undersöker hur trender blir till i modebranschen. Trots att alla som jobbar med mode verkar obekväma med att prata om trender har Lantz lyckats fördjupa sig ordentligt i ämnet. En bok för alla som plöjer dokumentär efter dokumentär om de ensamma modeskapargenien med gudabenådad smak och nu vill se andra sidan av myntet.

Och på lördag är det temadag: ”På film och teve”. Vi samlar böckerna om och bakom aktuella filmer och teveserier, och dagens blir den amerikanska författaren och performancepoeten Sapphires Precious, romanen bakom filmen med samma namn.

Veckan avslutas med att Anna C skriver om Helena Österlunds prosalyriska romandebut Kari 1983, om flickan Kari som befinner sig vid en sjö en het sommardag i augusti 1983. En språkligt avancerad, men egentligen inte så händelsesrik, roman som har en del gemensamt med Österlunds poesidebut Ordet och färgerna som kom för några år sen.

Jag vill även tipsa om att jag under sommaren kommer att ha ett intervjuprojekt på min blogg, där både kända och okända skrivande människor kommer att medverka. Det kickar igång redan i veckan, missa inte…

Similar Posts:

• Att återupptäcka världen
• Djävulen bär Prada, Lantz vet varför
• Vita dikter
• Ny vecka på dagensbok.com
• Modern naturlyrik och kroppsliga landskap

Alla känner nog en Cecilia Albert. Kanske hon till viss del bor inom oss själva. En kvinnlig Jekyll & Hyde-figur som åker snålskjuts på våra egna livslögner. Ja, ett visst mått av igenkänning kan jag ändå gå med på när jag läser Moa Herngrens tredje roman Jag skulle aldrig ljuga för dig. Men annars är Cecilias värld långt ifrån min. Den känns skruvad, hysterisk och att läsa om den är att, under nästan fyrahundra sidor, befinna sig i ett klaustrofobiskt limbo. Allting är draget till sin absoluta spets. Och mer, handlingen trillar bokstavligt talat av knivsudden. Plask, plask i blod, svett, svek och tårar.

Cecilia är en 38-årig trebarnsmamma som bor i en fin lägenhet på Stora Essingen. Hon är en framgångsrik psykoterapeut, gift med den ännu mer framgångrike Josef och har allt man kan tänkas vilja ha. På ytan lever hon ett perfekt liv, idylliskt och romantiskt – ett liv som alla skulle vilja leva. Men ganska snart anas sprickorna i fasaden. Trots att alla (och detta måste vara bokens mest frekventa fras) hela tiden säger: ”Jag älskar dig.” Men ingen älskar någon. Istället är relationerna laddade med lögner, hat och ångest. Och Cecilias och Josefs äktenskap hör nog till det mest ojämställda sen Strindberg. Det har således inte flutit särskilt mycket vatten under Stockholmsbroarna sen 1800-talets andra hälft. Det är synd om människorna! Eller?

Nej, jag tycker inte särskilt synd om Cecilia. Jag tycker inte ens om henne. Jag känner mig nästan likgiltig inför henne. Däremot äcklas jag rejält av den superkorrekta, supermedvetena och supertillrättalagda bild som, framförallt herr Albert, representerar. Samtidigt blir jag så oändligt trött. Det verkar som om det, inom svensk litteratur och dramatik, finns ett outsinligt behov av att skärskåda medelklassens ångest och dåliga samvete. In i minsta lilla kvissla ska det rotas. Är det inte dags att berätta andra historier? Det finns väl fler öden – tragiska som lyckliga – än de som utspelar sig i Stockholms innerstad, i hem inredda med soffor från Nordiska Galleriet och där man lagar politiskt korrekt chèvre chaud. Och det stör mig något enormt att än en gång läsa om en destruktiv kvinna, vars vardag kantas av ätstörningar, träningsmani och känslor av otillräcklighet.

Jag skulle aldrig ljuga för dig är lättläst – om man bortser från det blytunga ämnet. Det är så oerhört rått – en cynism som inte fungerar hela vägen ut. Ibland kan jag inte låta bli att skratta, för det är så fruktansvärt absurt. Cecilia, liksom andra karaktärer blir inte trovärdiga – snarare som stereotypa skräckexempel: en reklamfilm där allting ballat ur. Hade Herngren skruvat ner tempot lite, som för det mesta går på tomgång – allt är redan sagt efter femtio sidor – och tonat ner nyansen på sina litterära olycksmoln, hade det här varit en mycket bättre bok.

Similar Posts:

• En tankeställare om det sexuella våldet
• Kärlek, moral och kommunala bordeller
• Att jämföras, vackla och vilja mer
• Ett aningens för glatt humör
• Ren ångest i rasande fart