Kolonialismen fick aldrig riktigt fotfäste i Japan, även om den försökte. Men det är ju inte därför du är här, broder Sebastião Rodrigues? Näe, den unge jesuiten som anländer till Japan 1639, efter ett års strapatsrik resa från Portugal, vill ju bara hjälpa de utsatta kristna församlingarna där. Han har hört skräckhistorier om vad de grymma japanska krigsherrarna gör med konvertiter och utländska missionärer som vägrar avsvärja sig kristendomen, och under de första veckorna när han håller sig gömd i en liten fiskeby där folket i hemlighet lever så kristet de kan verkar allt bekräftas. Den onda överheten som gör allt för att utrota kristendomen från sitt land, de förtryckta massorna som bara väntar på ett glädjens budskap, som suger åt sig hans ord om en kärlekens gud och ett evigt liv som en ökenvandrare i en Carlsbergreklam. ”Låt oss gå/Låt oss gå/Låt oss gå till templet i paraiso” sjunger bönderna med nya spännande ord, och Rodrigues har så ödmjuk han är liksom en win-win-situation: I bästa fall vinner han själar åt Kristus, ger hugsvalelse åt massorna, övertalar samurajerna att låta dem be i fred och återvänder hem i triumf. I värsta fall dör han martyrdöden med Jesu namn på läpparna och blir San Sebastião da Osaka – inte för att han vill någondera, det vore ju höjden av arrogans. Nej, han vill bara tjäna sin gud och sitt adopterade folk, ge dem hopp om något bättre, göra bördorna lite lättare att bära. Det kan väl ingen klandra honom för?

Men sedan börjar de där fattiga bönderna dö för hans skull, och plötsligt är det inte lika enkelt längre. Det är inget hjältemodigt i det, hur stoiskt de än låter sig slaktas hellre än att trampa på helgonbilderna, hur de än försöker be till den där främmande guden Deus-sama när slutet närmar sig. Hur kan han med gott samvete råda dem att hålla fast vid tron när det är just den som gör dem till måltavlor, och som inte verkar ge dem något? Hur kan han fördöma de som avfaller och anger varandra för trettio silverpenningar hellre än att torteras till döds, och vad har han själv för ursäkt att inte göra detsamma? Är i själva verket självuppoffringen det mest själviska man kan ta sig för? Han ber till Gud om vägledning, men ja, ni ser titeln på romanen …

Medan jag i dag skriver detta brev går jag ibland ut ur vår koja för att se ner på havet, detta hav som nu är grav för två japanska bönder som trodde på Ordet. Havet sträcker ut sig oändligt, mörkt och vemodigt och under de grå molnen syns inte minsta skymt av någon ö. Ingenting har förändrats.

Jag ska villigt medge att jag blir lite skeptisk till Tystnaden när det första jag ser när jag öppnar den är att den svenska utgåvan är delvis finansierad av flera katolska organisationer. Men det är orättvist; Endos roman är smartare än några enkla sensmoraler. Som kristen japan som uppfostrats med ”västerländska värderingar” (för att tala modern svenska) kan han gräva djupt i båda världarna, och Rodrigues mardrömslika vandring genom både yttre och inre konflikter blir till en början rena knarket för en som gillar historiska romaner och existentialistiska funderingar. Det är målande och hjärtslitande beskrivet. Det som i slutändan gör att jag får svårt att hålla entusiasmen uppe genom hela romanen är inte något påklistrat budskap, utan bara att det känns som om Endo hakar upp sig just på Jesus vs Judas-argumentet och vrider och vänder på det tills det blir tjatigt. Som icke-troende känns det som om metaforen där får ta över berättelsen, som om poängen vore att lösa ett teologiskt spörsmål. Men även då kommer Endo (i en riktigt fin nyöversättning) långt bara på språket och beskrivningen av en människa som slits itu inombords, som ser makten krossa de svaga för en idés skull, som ser sig själv bidra till det, och förväntas ge ett svar och en mening för detta som han själv börjar tvivla på. De orden är inget som någon tro har ensamrätt till.

Similar Posts:

• Om att veta när man skall dö
• Det obegripliga begripliggjort
• Den vapenlöse på besök hos vikingarna
• Ve den stackars pendlaren
• Bilder upphittade i Japan!

Berättelsen utgör också en av få källor för information om Nordens samhällsstruktur under denna period, samt är den enda hågkomst som bevarats till eftervärlden avseende ett flertal dåtida kungar i de områden som idag utgör Danmark och Sverige.

Rimberts biografi borde därmed vara en intressant läsning för de flesta, även för den som inte är särskilt intresserad av just kyrkohistoria. Här skulle det varit på sin plats att jag själv hade läst Rimberts biografi, men tiden räcker som så ofta inte riktigt till, i alla fall inte just nu.

Ivar Lundgren tolkar Ansgarsgestalten på ett personligt sätt, vilket han påpekar i efterskriften till sin roman. Romanen kretsar mycket kring Ansgars inre liv, hans känslor och tro. När han bara var 5-6 år lämnades han av sin far i klostret Corbie, i Picardie, i nuvarande västra Frankrike. Då låg Corbie i den västra delen av det stora frankiska riket, lett av Karl den store. Ansgars uppfostran och utbildning i klostret gjorde honom redo för det som senare skulle komma. Efter att långt senare, en kort tid ha missionerat i Danmark, blev han 829 uppmanad av Ludvig den fromme, Karl den stores son och efterträdare, att bege sig till Birka för att missionera. Ansgar skulle starta en kristen församling och bygga en kyrka. En inbjudan hade också kommit från svearnas kung Björn. Troligen ville sveakungen skapa goda relationer med de mäktiga kristna i söder och gynna handelsförbindelserna.

Det krävdes stort mod att våga sig så långt norrut där det bodde krigiska vikingar, som ville behålla sin gamla traditionella religion. Ansgar hade detta stora mod. Som munk var han otränad för strid och vapenlös, men lyckades under strapatser ta sig till Birka, startade en församling och höll gudstjänst. Men han fick uppleva stort motstånd från nordborna, och levde under ständigt hot. Att försöka kristna vikingar var förenat med livsfara. Han stannade knappt två år i Birka, och hans nästa och sista besök där 853, innebar heller ingen större framgång för kristnandet av området, även om hans kyrka på Birka leddes av ytterligare två präster, vad man känner till. En biskop från Bremen som besökte Birka en bit in på 900-talet, 936 eller 937, uppgav att ingen präst hade verkat på Birka under de senaste 70 åren.

Genomgående tycker jag romanen är intressant och spännande att läsa. I en våldsam och krigisk tid som vikingatiden, måste det finnas med våldsskildringar, men de är få och fyller en funktion. De tar aldrig överhanden. Det berättas i romanen om att det har skett djur- och människooffer, men ingen sådan skildring finns med. Historien är koncentrerad på den kristna tron, och Ansgars uppdrag, men den är också en äventyrsroman och naturligtvis en historisk roman. Den historiska romanen kan ofta ge mer liv åt historiska personer än vad en biografi i allmänhet kan ge. Ivar Lundgrens Ansgar har gjort mig mycket mer intresserad av den förkristna historien och av hur de första missionärerna hade det och mottogs av nordborna, än vad jag var förut. Författaren har lyckats levandegöra Ansgar.

Romanen väcker också en del frågor. Till exempel undrar jag på vilket språk Ansgar talade med vikingarna när han först kom i kontakt med dem? Han kan ju inte från början ha kunnat deras språk, fornnordiska. Kunde en del vikingar tala latin? Eller fanns det något annat allmänt känt språk som kunde användas?

När Ansgar efter ett och ett halvt år på Birka återvände till sitt hemland, blev han år 831 utnämnd till biskop i Hamburg, och långt senare, strax före sin död, blev han ärkebiskop i Hamburg-Bremen, ett ärkebiskopsdöme som då hade ansvar för kristnandet i norr. Hela Norden låg snart under detta ärkesäte. Först 1104, då Norden fick sitt eget ärkebiskopsdöme, med ärkestiftet placerat i Lund, förlorade Hamburg-Bremen sin betydelse.

Similar Posts:

• Att döda ”dom”
• Onda gastar och smart godhet
• ”Och förlåten i templet rämnade mitt itu”
• Svårare än lätt
• Till vikingens försvar

För hur många tystnar när en fängslas, en mördas? Hundra? Tusen? Hur många tänker sig för en extra gång, slipar ner formuleringarna lite till? Vänjer sig vid självcensuren så mycket att de knappt kan skilja de egna åsikterna från de påbjudna längre?

Det är en glidande skala, från våld och censur till ren slentrianmässig brist på andra röster.

Idag skriver Oscar om Tintin i Kongo, Hergés seriealbum från 1930 som nyligen ställts inför rätta i Belgien för sin rasistiska skildring av invånarna i den dåvarande belgiska kolonin. Boken friades ju till slut, men vad jag förstår med utgångspunkten att Hergé inte var mer rasistisk än sin samtid, som helt klart var rasistisk.

Om just Belgien kanske mer än något annat europeiskt land blivit symbol för den här rasismen beror det förmodligen, som många påpekat, mer på att Belgien är ett litet land och vi gärna pekar på någon annan än oss själva, än på att just de bestialiska koloniala aktiviteterna i Belgiska Kongo var så mycket mer bestialiska än på många andra platser.

Innan Kongo såldes till belgiska staten 1908 var hela området privat egendom och tillhörde den belgiske kungen, Leopold II. Han satte förstås aldrig sin fot i Kongo, men genom skickligt politiskt navigerande i Europa och USA och med den berömda ”upptäcktsresanden” Henry Morton Stanley som sin agent på plats, kunde Leopold bygga upp en koloni som anses ha varit en av de allra mest lönsamma. Priset fick förstås invånarna betala. Genom tvångsarbete och våldsamma repressalier halverades det stora områdets befolkning på några decennier, från uppskattningsvis tjugo till tio miljoner invånare – ”ett av de värsta folkmorden i modern tid”, för att citera Adam Hochschild och hans förträffliga Kung Leopolds vålnad.

I skönlitteraturen fångades kolonialismen i Kongo av bland andra Joseph Conrad, som själv arbetat som sjökapten längs Kongofloden. Hans suggestiva skildring av vad våld och förtryck gör med människor är fortfarande hyllad – och naturligtvis omdiskuterad. Kritiserade Conrad kolonialismen i allmänhet eller bara någon specifikt urspårad belgisk kolonialism? Inte heller han förmådde ju att helt kliva utanför hur människor tänkte under den här tiden.

Men vad tänkte de egentligen? Jag skrev en gång en historieuppsats om svensk människosyn i Kongofristaten, som Leopold II:s koloni hette. För svenskar fanns där, många hundra. De var dels sjömän och militärer, anställda av staten eller privata bolag (gränserna däremellan var minst sagt luddiga), dels missionärer ute för att frälsa de stackars hednatroende.

De här grupperna råkade ibland i konflikt med varandra, vilket inte är så konstigt. Det är ju svårt att kristna och ”civilisera” människor som är alltför upptagna med tvångsarbete, med att bli ihjälslagna eller drivna från sina hem. Flera missionärer kom därför att spela en viktig roll genom att rapportera vad som pågick i kolonin och skapa en europeisk opinion emot det.

Samtidigt är det förstås en kolonial grundtanke, detta att de stackars hedningarna måste frälsas. Här flyter religion och kultur ihop fullkomligt. Att vara kristen var att vara europé, att döpas till ett europeiskt namn och kläs i europeiska kläder. Det handlade även om att gå i skolan och lära sig läsa och skriva, varför missionerandet indirekt faktiskt också ledde till att afrikanska röster kunde bli hörda i nya sammanhang – om än knappast på sina egna villkor.

En hel del svenskar skrev också om sina upplevelser i Kongo. Missionsförbundet publicerade regelbundet brev från sina utsända. Flera löjtnanter skrev om sina äventyr i dagspress eller i bokform – bland annat kunde man i återkommande resebrev i Nya Dagligt Allehanda läsa om nödvändigheten i att bränna ner negerbyar för att få de stackars kräken att förstå värdet av arbete och civilisation – och en svensk sjökapten gav ut flera böcker där han bland annat ger råd om hur små negerbarn bäst används för att locka undan moskiter när man ska sova eller krokodiler när man ska bada.

Allra populärast, det har litteraturvetaren Raoul J Granqvist skrivit om, var Henry Morton Stanleys ”heroiserande, enkelspåriga skildringar av ’det mörkaste Afrika’”. Karriäristen Stanley var en klar bestseller. Joseph Conrads Mörkrets hjärta däremot, som kom ut i original 1902, översattes inte förrän 1949. Den obehagliga granskningen av de europeiska civiliseringssträvandena var inte precis den typ av äventyr de svenska läsarna önskade sig.

Det är en glidande skala, det där. Författare och journalister fängslas och dödas och det är förstås förfärligt. Men det allra mesta vi inte vill höra väljer vi ju faktiskt bara bort. Ingen bryr sig om att översätta det, rapportera om det. Vi zappar bara vidare, märker förmodligen inte ens att det var någon som försökte säga något. Likgiltighet och slentrian kan också vara en sorts censur.

Men det är klart att det är omöjligt att inte också koppla den här diskussionen till kulturminister Blubbys äventyr i veckan. Nog är det lite märkligt om en kulturminister inte reflekterar mer över vilka konstverk hon faktiskt deltar i än vad Lena Adelsohn Liljeroth verkat ha gjort. Men konstverket i sig bli knappast sämre av det. Det är ju svårt att föreställa sig konstnären önska sig en bättre bild än den av den privilegierade, vita medelklassen som leende aningslöst glufsar i sig det stereotypt afrikanska.

Nog finns det här, liksom i många andra sammanhang, grupper som med god historisk grund kan känna sig förorättade. Konsten lever ett insnärjt liv. Men jag måste plocka fram ett citat ur Lena Anderssons textsamling Förnuft och högmod från förra året:

En förutsättning för yttrandefriheten är faktiskt att man inte blir åtlydd så fort man yttrar sig. Så stort ansvar ska ingen behöva ta för sina känslor. Samhället ska inte vara ett hov som går ner på knä för varje förorättad människa.

Lika lite som man kan bomba fram demokrati tror jag att man kan censurera fram yttrandefrihet. Man lär sig inte att tala genom att hålla käft, man måste prata, pröva. Även om det blir fel ibland. Man måste prata, men också lyssna, diskutera, kompromissa, till och med kanske bli förolämpad ibland. Vara beredd att ta in något annat än det man redan vet.

Det gäller inte minst det förflutna. För hur ska vi någonsin kunna bli bättre, lära oss något, kanske i någon mån kompensera våra historiska misstag om vi censurerar dem? Hur ska vi kunna bli dem vi vill vara om vi inte vet vilka vi varit?

Similar Posts:

• Vår export av det civiliserande våldet
• Det okända folkmordet i Kongo
• En kontroversiell åttioåring
• Bakom kulisserna på Kongo-krisen
• En angelägen historia

Lindqvists uppgörelse med kolonialismen och vad som hänt sedan dess kom ut första gången i början av 1990-talet under vad som kan beskrivas som en liten våg av lättillgängliga och ofta mycket bra sådana uppgörelser. (Adam Hochschilds Kung Leopolds vålnad är en annan sådan att varmt rekommendera.) Lindqvist lyfter fram världshistoriens mörkare sidor, våldets, rasismens och utsugningens historia.

Han drar en direkt linje från det koloniala förtrycket och dödandet, via 1900-talet bestialiskt välorganiserade förintelser och fram i nutidens ekonomiska snedfördelning – även om bokens huvudfokus finns i det av kolonialismen sönderslitna Afrika. Han visar på kontinuiteten av människoförakt, fördomar och girighet i – jag höll på att säga ”ohelig” allians, men kyrkans välsignelse har ju snarare varit regel än undantag här – som genomsyrat och fortfarande i någon mån genomsyrar vårt agerande i världen.

Lindqvist hymlar nämligen inte med att vi fortfarande lever under ekonomiska och sociala förhållanden som i stor utsträckning har sin grund i europeisk plundring av omvärlden. Nog visste dåtidens européer vad som pågick i kolonierna, varifrån så stora rikedomar hämtades hem medan ”vår viktigaste exportvara var våld”, menar Lindqvist. Även om de kanske inte ville veta, så visste de. ”Liksom bildade européer idag vet hur barnen dör när skuldpiskan viner över de fattiga länderna.”

Detta är det underliggande budskapet, det som gör Utrota varenda jävel till så brännande relevant och viktig läsning och som får författaren att inleda och avsluta med i princip samma ord:

Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.

Sven Lindqvist är en historiens och nutidens sanningssägare – om inte i varje detalj så i sin övergripande analys – och det beundrar jag mycket. Parallellt med detta går han mig fullkomligt på nerverna.

”Utrota varenda jävel” är Lindqvists egenhändiga översättning av kolonisatören Kurtz ord i Joseph Conrads Mörkrets hjärta – ”Exterminate all the brutes”. Den bestialiska Kurtz blir sinnebilden för europeisk brutalitet och hade också ett antal föregångare i verklighetens Kongo. Men kanske är det ändå inte Conrad som blivit Lindqvists förebild i mötet med förra sekelskiftets koloniala Kongofristaten – det som var belgiska kungens privata egendom och därefter Belgiska Kongo – utan den svenska missionären E W Sjöblom.

Sjöbloms mission i Kongo och hans engagemang mot det enorma förtryck han mötte där var en viktig resurs just för att i Europa röra upp protester mot det koloniala våldet. Första gången jag läste Sjöbloms lilla Kongo-dagbok slog det mig emellertid snarare hur parentesiskt detta är skildrat. Bilder av mord, utpressning och stympning skymtar förbli i hans lätt självgoda missionärsvardag. Och Lindqvist själv har tyvärr en och annan sådan liten tendens.

Ta det här med att resa med Mörkrets hjärta. I själva verket sitter Lindqvist i öknen och skriver om det tropiska Kongo och fast det knappast är menat så blir intrycket lätt lite ”Whatever, Afrika som Afrika”. Den så viktiga diskussionen om historien och vårt uppförande i världen bryts också av fullkomligt ovidkommande, detaljerade skildringar av hur författaren går på gym i öknen, exakt hur mycket han lyfter och hur många gånger, liksom hans privata nattliga drömmar. Och fast det är hans bok och han rimligtvis borde få skriva hur han vill så blir jag skitirriterad. Jag tycker att han blandar bort korten med en massa trist egodravel och det är rent hjärtskärande, när han nu har så mycket vettigare saker att säga.

Similar Posts:

• Ordet Europa betyder mörker
• Allt vi inte hör och ser
• Det okända folkmordet i Kongo
• Barndom i kallelsens skugga
• Ett svenskt mörkt hjärta

Berättarjaget i boken är författare. Hon har länge velat skriva en roman om sin farmor, en kvinna som i unga år kände kallelsen att bli missionär och som reste till Kina och levde där i flera år med sin familj. Författaren har fått tillgång till en del dokument och brev och har även hört släktingar berätta, ändå är det som att texten inte riktigt vill öppna sig. Skrivandet uppträder på ett annat sätt än tidigare, där finns inte någon tydligt avgränsad konflikt, det blir istället en undersökning på flera parallella nivåer. Vem är kvinnan som står bortvänd i fönstret? Vad symboliserar denna till synes stumma gestalt?

Författaren blickar tillbaka på barndomen och på relationen hon lämnat, men framför allt befinner hon sig i nuet, som hon beskriver detaljerat. Det kan vara bilderna som dyker upp i sömnen eller i vaket tillstånd eller den återkommande oron i kroppen. Det är också de yttre detaljerna, hur det ser ut i lägenheten, vad hon äter, hur vardagen är organiserad. In i detta avskärmade rum för skrivande kommer en ung journalist som har bokat tid för en intervju. Det blir ett inte helt friktionsfritt möte.

Boken växlar ofta mellan de olika personerna och tidsplanen. En tråd kan bli liggande flera sidor och sedan plockas upp så självklart som om det alls inte varit någon paus och det fungerar. Ibland varar en scen eller en tanke några sidor, andra gånger koncentreras den i en enda rad.

Ibland blir jag som läsare otålig, texten förmedlar en längtan efter att något ska lossna, kanske är det alltför lätt att då uppfatta denna strävan som ett slags mål? För det som blir det bestående intrycket är ändå det allvar som finns i texten, att den inte väjer undan för något i sitt sökande.

Similar Posts:

• Vardagsrealistisk roman med nerv
• Intellektuellt drama i Norge
• Ett svenskt mörkt hjärta
• ”Och förlåten i templet rämnade mitt itu”
• Allt vi inte hör och ser

Jag ser Abraham framför mig, beredd att offra sin son Isak på altaret. Han står där med svärdet höjt, redo att klyva sonen mitt itu eftersom Gud har bett honom om det.

Johanna Nilssons sjätte roman tar sin utgångspunkt i brev, berättelser, fotografier och andras minnen från tiden när hennes farmor och farfar kom som missionärer till Kongo för första gången under 1930-talet.

Hon kallar sitt verk för en dokumentärroman och romanen är ett verktyg för henne med vilket hon undersöker den egna familjens historia som kommit att präglas av det val som farmodern och farfadern gjorde när de släppte in Gud så långt in i själen att det blev trångt för de tre barnen som också tillhörde familjen. Som Conrads Marlowe sitter Johanna Nilsson omväxlande på Stockholms Kulturhus med en latte eller hos den åldrande farmodern och undrar om missionen – eller kallet – verkligen var värt det?

Och någonstans frågar sig författaren sig också om man på ålderns höst verkligen vågar ställa den frågan till sig själv: Gjorde jag rätt?

Men det här är inte farmoderns eller farfaderns berättelse, utan Johanna Nilssons. Hon ställer farföräldrarna inför vidden av deras beslut: en i många avseenden splittrad familj, med förbigångna barn som tvingats förlika sig med att stå tillbaka för den kristna missionen. Hennes dom är hård och hon tvingas nästan att själv fantisera fram farmors och farfars tårar när de oräkneliga gånger skiljs från sina barn för att bege sig till den mörka kontinenten. Att familjen faktiskt återförenades räcker inte för att rädda farföräldrarna, för ”Vad hjälpte det [...] när fadern sänkte svärdet och sa: Res dig upp min son, Gud ändrade sig, jag behöver inte offra dig. Han hade ju redan blivit offrad, sonen.”

Samtidigt finns det emellertid en försonande sida hos författaren, en sida som vill förstå hur starkt ett kall kan vara hos en människa, en sida som kan jämföra den religiösa övertygelsen med den egna övertygelsen om att det skrivna ordet kan förändra världen. Författaren möter missionären. Det som skiljer är föräldraskapet.

Det är tveksamt om det är relevant att ställa Jag är Leopardpojkens dotter mot Johanna Nilssons tidigare romaner – för detta är hennes senaste alster alltför självutlämnande och i vissa delar självupplevt. Förut har hon sökt de övergivna runt Sergels torg och på Handelshögskolan. Nu är det hennes egen familj. Och hennes alldeles egen historia, även om hennes språkliga gestaltningsförmåga gör det lätt att finna allmänmänskliga beröringspunkter, också i oerhört exotiska berättelser om en vid den tiden till stora delar okänd kontinent. Det är också en njutning att följa hennes sätt att med några få formuleringar förbinda en författartillvaro i början av 2000-talet med missionärslivet i Kongo på 1940-talet. För mig är det ytterligare tecken på ett författarskap som fortfarande gör nya landvinningar. Nästa roman kommer under hösten. Och jag längtar redan.

Similar Posts:

• Vår export av det civiliserande våldet
• Barndom i kallelsens skugga
• Allt vi inte hör och ser
• Det okända folkmordet i Kongo
• Är Afrika ett land?

Som missionärsbarn underställdes Hagerfors föräldrarnas val att predika och undervisa i Kongo. Det innebar för dem ett omkringflackande i regnskogen, fyllt av fysiska påfrestningar. För barnen betydde det att hemma var den missionsstation där föräldrarna för tillfället var placerade, medan de själva från unga år fick bo på internatskolor, först i kuststaden Pointe-Noire, där de åtminstone fick träffa sin föräldrar på lov tre gånger om året, sedan på Lidingö, dit föräldrarna återkom bara med åratals mellanrum.

Varför gjorde de det? Kallelsen, naturligtvis. Men man ska vara bra religiös på ett visst sätt för att tycka att det är en uttömmande förklaring. Frågan genomsyrar hela boken. ”Inga barn har haft så lång väg till tron som missionärsbarnen.” Det är ett stillsamt ifrågasättande som ligger som underton i det lite underfundiga återgivandet av missionärshistorier.

Om det privata utgör den mest framträdande sidan av skildringen, så är den politisk/historiska minst lika intressant. I det massiva Kongo, som härjats svårt av europeisk girighet och människoförakt, hade svenska missionärer varit förvånansvärt aktiva sedan 1800-talets sista decennier.

Den som råkar vara en smula bevandrad i denna svenska missions kongolesiska historia kommer att slås av både likheter och skillnader gentemot tidigare skildringar. Hagerfors bok bär tydliga spår av missionens retorik där exempelvis missionärernas stora umbäranden i någon mån blir en garant för det osjälviska, och i förlängningen goda, i deras handlande. Men här möter vi också en mission som blivit vardagsliv. Borta är de konflikter med staten som uppstod under missionens första decennier, och som gjort dess historiska eftermäle så komplext som det är. Då stod de visserligen för en mental kolonialism, men bidrog samtidigt till att förbättra situationen i kolonierna i egenskap av oberoende vittnen om det fasansfulla som pågick där. I berättelsens nu ligger den koloniala frigörelsen i sin linda, och inställningen till missionen håller på att förändras både i Afrika och i Sverige. Från att ha varit hjältar utsända av Gud blir de en lite pinsam kvarleva och oönskade representanter för kolonialt förtryck.

Som litteratur är Längta hem onekligen en konventionell barndomsskildring. Strukturen är det kronologiska anekdotstaplandets, motiven alla barnets komplexa känslor inför föräldrar, kamrater och omgivning, filtrerat genom den vuxne berättaren kryddat med filosoferande, en smula exotiska miljöer och en nypa självbekännelse.

Men alla livsberättelser är också historiska, alla säger de något om det samhälle och de människor de beskiver och är en produkt av. Och det här är en människas historia – i den betydelsen att alla människor har en historia, många möjliga historier, värda att berätta och lyssna på. De flesta av oss får aldrig ner dem på papper, än mindre utgivna, men kanske är det också däri en stor del av värdet med den här boken ligger.

Similar Posts:

• Är Afrika ett land?
• Vår export av det civiliserande våldet
• Ett svenskt mörkt hjärta
• Allt vi inte hör och ser
• Bakom kulisserna på Kongo-krisen

Ramen är en gammal kvinnas resa mot döden och insikten om att detta är en resa vi alla måste göra ensamma. Samtidigt får vi följa en annan kvinnas resa mot samma insikt, på en annan plats och i en helt annan tid.

Den svårt sjuka Marias brev till byprästen är hennes sätt att ta plats, att få vara självisk. Självupptagenhet är sällan intressant. Breven är också boken abslout svagaste punkt, alltför långrandiga och känns på något sätt helt fel i sammanhanget.

Detta är en roman som till stor del utspelar sig i Afrika under kolonialismens sista tid. Dagmar reagerar starkt mot den koloniala verkligheten och dess följder, likväl mot kvinnans ofrihet, men står blind inför andra problem. En tidsskildring, visst, men det känns ändå som om en dimension av samhällskritik saknas på ett flagrant sätt.

Dagmar är en främmande fågel vart hon än befinner sig. Före sin tid, skulle man kunna säga. Jag anar ekon från Kerstin Thorvalls fantastiska skildringar av kvinnlig utsatthet och motstånd mot ålderdomliga föreställningar om moral och vad kvinnor bör och inte bör göra.

Kolonialismens problem belyses på ett utmärkt sätt men jag saknar en liknande uppgörelse med missionärsverksamheten. Engelsmännen framställs som oborstade rasister och missionärerna som strålande helgon. Jag anser det märkligt att kritisera en del av afrikaproblematiken så hårt utan att ens beröra den andra. Kolonialismen och missionerandet var starkt förbundna och det går inte att blunda för den förödelse som följde i missionärernas spår. Med hänsyn till att det är skönlitteratur, en subjektiv verklighet, visst, men ändå. Det hade berikat.

Similar Posts:

• Vår export av det civiliserande våldet
• Allt vi inte hör och ser
• Barndom i kallelsens skugga
• Ett svenskt mörkt hjärta
• Postkolonialism für alle