dagensbok.com » Medicin

Karin Wahlberg "Med liv och lust"

Ingrid Löfgren — Mon, 15 Apr 2024 22:00:37 +0000

Författaren tillika läkaren Karin Wahlberg – född 1950 – frammanar med inlevelse och värme sin egen barndom i sin trivsamma serie kollektivromaner från Kalmar, alias Ekstad. Själv är jag visserligen ett decennium yngre, men också jag minns en tid då herr och fru var gängse tilltal, då man kallade kompisarnas föräldrar för tant och farbror si och så och mammorna mestadels var hemmafruar. Papporna bar hatt och rock och förkovrade sig med hermodskurser. Man handlade prylar billigt på Epa, som låg mitt emot Konsum. På mitt rum dignade stringhyllorna av häst- och mysterieböcker, mestadels försedda med Wahlströms ungdomsböckers karakteristiska röda ryggar. Saabarna puttrade, lördagarna innebar halv skoldag och man festade loss på Zingo, Champis och Pommac.

Men det är framförallt livet i och runt lasarettet som står i centrum i denna serie, som inleds med Än finns det hopp (2013), för att följas av Livet går vidare (2015), Lätta ditt hjärta (2018) samt Med liv och lust (2024).

Persongalleriet kan till en början tyckas överväldigande. Det innefattar skräcködlor till avdelningsföreståndare, jäktade doktorer, hunsade biträden, fisförnäma doktorinnor, exploaterade barnflickor, hårt arbetande badbiträden, stroppiga överläkare med flera.

Om jag ska nämna ett par favoritkaraktärer vid namn, så är Ella-Kristin Banér och Stina Rudström, som delar rum på elevhemmet, givna. Den rara Ella-Kristin är förlovad med den slätstrukne underläkaren Carl Emilsson, som suktar efter den av polio drabbade skolflickan Ulla. Ella-Kristin drömmer om att få barn (vilket ska visa sig problematiskt), medan den mer tillknäppta Stina ämnar vidareutbilda sig till barnmorska. Hon får något av en chock när det kommer fram att sjukvårdsbiträdet Wilma Borg är hennes biologiska mamma.

Allra mest har jag nog ändå fastnat för den attraktiva, rättframma Nancy Brandh, som är gift med den snåle och lite träige Egon. Han är kirurg och ständigt i tjänst. Nancy har vuxit upp på Södermalm och känner sig som en katt bland hermelinerna i den Ekstadska societeten. Hon finner hemmafrutillvaron enahanda och tar lyckligt chansen när hon erbjuds skriva för Ekstad-Tidningen, de fyra barnen till trots.

Författarens sympati omfattar framförallt kvinnorna. Det är också främst genom deras blickar som vi får erfara sjukvårdens hackordning. En läkare skulle gudförbjude aldrig komma på tanken att fika med ett biträde och vice versa. I matsalen signalerar de vita dukarna på doktorernas bord hög status. Och en sådan sak som att medlemmarna i ”Läkarfruföreningen” gör sig märkvärdiga med anledning av sina mäns yrkesstatus känns idag mest skrattretande.

Med stor inlevelse beskrivs de långa tärande jourpassen, den ständiga personalbristen, arbetsplatsmobbningen samt den evinnerliga oron över att göra misstag, vare sig du är sjuksköterskeelev eller assistentläkare. Men här ryms också arbetsgemenskap, solidaritet, arbetsglädje samt hemliga amorösa förbindelser.

De flesta anställda bor på sjukhusområdet och spisar i personalmatsalen. En pikant detalj är att vi bjuds på redogörelser för vilka maträtter som står på menyn. Uppenbarligen var måltiderna viktiga avbrott i personalens långa arbetsdagar, som ofta var uppdelade i två arbetspass (delade turer). Inte undra på att det på 1950-talet började mullra i sköterskeleden med krav på legitimation, högre lön och bättre villkor överlag.

Förändringens vindar blåser i bok fyra, Med liv och lust, som utspelar sig 1963. För ett par av våra vänner hägrar pensionen. Den blå sjuksköterskeuniformen med hätta börjar kännas omodern och kan – till det gamla gardets förfäran – bytas ut mot enkla vita rockklänningar. Många av biträdena har tagit chansen att förkovra sig med hjälp av en sex-veckors-kurs och kan titulera sig undersköterskor. Polioepidemin är numera ett minne blott, efter att det efterlängtade vaccinet blev tillgängligt 1957. I takt med att lasarettets byråkrati vuxit har också läkarsekreterarnas antal ökat. ”Olycksfall” benämns nuförtiden ”Akuten” och ”Epidemin” ”Infektionskliniken”. Vidare har papporna så smått vågat höja sina röster för att få närvara i förlossningssalen.

Jag upplever att författarens entusiasm för att ta upp allehanda viktiga frågor emellanåt tar överhanden, på bekostnad av gestaltningen. I synnerhet gäller detta för den tredje delen.

Karin Wahlberg har infört mer spänning i Med liv och lust. En pyroman gäckar polisen och skrämmer upp Ekstads invånare samtidigt som en våldtäktsman går lös. Vi får bevittna dramatiska scener på Akuten och i operationssalarna, närvara vid en komplicerad tvillingfödsel med mera. Den fjärde boken skiljer sig också från de tidigare på så vis att författaren – tråkigt nog – förpassat en del av de välbekanta karaktärerna ut i kulisserna. I stället introduceras vi för en lång rad nykomlingar. Ibland får vi knappast mer än ett namn och en yrkestitel. Men framförallt tyngs framställningen av de många – stundtals omständliga – upprepningarna. Detta blir enerverande och tradigt för oss som följt romanserien från start.

Men sammantaget rör det sig om en ambitiös och på det stora hela lyckad – om än i mitt tycke något ojämn – romanserie, som gett mig mycket läsglädje. I synnerhet imponerar den livfulla och vederhäftiga beskrivningen av dåtidens sjukvård. Inte minst berör redogörelsen hur synen på barnavård över tid radikalt förändrats, och hur övertron på professionalism gick överstyr, då föräldrarna utestängdes från vårdavdelningarna.

Av bokslutet drar jag belåtet slutsatsen att en fortsättning vankas. För att citera Karin Wahlberg själv: ”Livet går vidare”. Både i Ekstad – och annorstädes.

Christiane Dorion "Djur som uppfinnare"

Saga Nordwall — Sat, 21 Oct 2023 22:00:03 +0000

Om människans förhållande till djur kan man skriva spaltmeter; de är familjemedlemmar och bästa vänner, mat och varelser man utan att tänka efter slår ihjäl, de gör nytta i stort och smått – och förstör och föröder, utifrån människans perspektiv. Det här är något jag tänker på när jag läser barnböcker om djur, eftersom det där vanligen är de positiva relationerna som står i centrum, där djuren skildras med värme och respekt – eller får iklä sig mänskliga roller och bidra till både närhet och distans. Jag försöker tysta den där inre ambivalensen men den finns där som en resonansbotten.

I bilderboken Djur som uppfinnare får vi möta ett stort antal djur, vars egenskaper bidragit med inspiration till olika uppfinningar. Hajens skinn, termiternas byggteknik, geckoödlans och lövgrodans fötter och delfinernas och fladdermössens ekolodsteknik är några få exempel.

Här är djuren smarta och erfarna och hänvisar till sina hundratusentals – eller miljontals – år på jorden. De ligger långt före oss men de är glada över att få hjälpa till – för på så sätt kanske vi människor kan lära oss att inte förstöra vår gemensamma planet.

Hållbarhets- och miljöperspektivet finns där hela tiden, ibland som huvudsak, som med demonstrerande isbjörnar med plakat, ibland i bisatser. Då och då går hållbarhets- och uppfinnings/teknikperspektiven nästan lite mot varandra, då det är många bilar, flygplan och robotar som också måste ha någon sorts drivmedel. Flera exempel handlar dock om hur man effektiviserar användningen av energi men också om hur vindkraftverk blir bättre på att utvinna energi genom att rotorbladen utformas lite som knölvalens fenor.

I texten finns små frågor till läsaren som får en att fundera vidare och som också gör det lämpligt att man inte har som tanke att läsa särskilt många uppslag i taget. Det finns mycket att tänka på och prata om och i vissa fall är det faktiskt så att det än så länge bara finns inspiration och inte några exempel på faktiska uppfinningar utan läsaren kan vara väldigt fri i sina idéer.

Som vuxen skulle jag gärna ha haft ytterligare små faktarutor med ännu lite mer om hur vissa saker fungerar, eftersom frågorna dyker upp, såväl hos mig som hos ett vetgirigt barn, och det blir en hel del googlande på vägen.

Texten är placerad i rutor och block och bubblor, omgiven av Gosia Herbas illustrationer där djuren är synnerligen förmänskligade – i högklackade skor, halsdukar, byxor, mössor, med handväska, läsandes böcker – jämte funktionsskisser och exempel. Det är färgglatt och lekfullt med mängder av detaljer att upptäcka. Ofta finns det bokryggar med titlar som anknyter till ämnet, såväl verkliga skönlitterära titlar som enstaka ord och associationer.

Det är en bok att bli glad och lite förvånad av men också en bok som manar till funderingar kring sådant som är bra för både människor och djur.

Bente Klarlund Pedersen "Yngre med åren "

Barbara Strand-Blomström — Fri, 07 Jul 2023 22:00:45 +0000

Om jag inte läst Bente Klarlund Pedersens förra och första bok, kanske jag inte skulle läst Yngre med åren. En bok om hälsa – för ett friskt liv med flera goda år. Titeln lovar verkligen mycket. För mycket?

Men som sagt, jag läste och recenserade här hennes Gå-boken. Promenera för ett hälsosammare liv (2020). Bente Klarlund Pedersen är forskare, överläkare och professor vid Rigshospitalet i Köpenhamn. Hennes sätt att presentera sin livsviktiga forskning gjorde starkt intryck på mig. Tipsen var enkla, jordnära, ofta självklara och ständigt med forskning som grund. Inget dyrt eller asketiskt.

Den här boken består av åtta kapitel med underkapitel. Innehållet förstärks av illustrationer, forskningsdiagram, skyltmeningar, listor, sammanfattningar och till sist författarens “Mitt råd”.

I förordet kritiserar Bente Klarlund Pedersen dagens kommersiella hälsoindustri och kändisskap i sociala medier som omsätter miljarder. Syftet med boken är att vara “en vetenskapens röst” och ge hälsoråd utan att locka oss att slösa stora summor på ibland ren humbug i form av meningslösa produkter eller rent av farliga behandlingar.

Tidigt tas begreppet KRAM-vänlig livsstil upp; det vill säga kost, rökning, alkohol och motion. Att äta hälsosamt med mycket grönt, undvika all form av tobaksprodukter, använda alkohol med måtta och motionera regelbundet bidrar till att du kan leva utan sjukdomar långt upp i åren. Här lyfts vad en hälsosam livsstil gör med våra utseenden. Som exempel tar hon klassfoton (och foton från återträffar). Med blotta ögat ser vi vilka som lever och har levt friskare. Det här kanske vi anat men inte vågat tänka högt. Bente Klarlund Pedersen lyfter fram undersökningar som påvisar faktum.

Forskning kring våra telomerer presenteras, det vill säga de yttersta ändarna på kromosomer som hos barn är långa och hos gamla korta. Bente Klarlund Pedersen liknar dem vid klippkort och för varje celldelning sker en avkortning. Största hotet är kroniska inflammationer som får celldelning att ske allt snabbare. Kroppen åldras och sjukdomar får fästa i inre organ.

En av pristagarna i Nobelpriset i medicin år 2009 var Elizabeth Blackburn som forskar kring telomerer, livsstil och livsinställning. Bente Klarlund Pedersen sammanfattar Blackburns nio teser för att leva friskare ungefär så här: rör på dig så att du får en rejäl pulshöjning minst tre gånger i veckan, ta ansvar för ditt liv och visa viljestyrka samt entusiasm, avsluta dåliga relationer, lär känna dina grannar, vistas utomhus året om (kom ihåg solkräm), ha goda sömnrutiner, ha sex oftare, använd alkohol måttligt och drick kaffe dagligen. Efter denna lista i inledningen följer bokens innehåll i liknande följd med en fördjupning.

Vad fäster jag mig som läsare särskilt vid? Till exempel detta med att vissa människor faktiskt ser yngre ut än sina år. Ungdomligt utseende och livsglädje möts positivare i sociala sammanhang. Det är inte (bara) gener – mera beror följdriktigt på livsval.

Rökning förorsakar kroniska inflammationer i kroppen och därpå en snabb delning av celler som till slut går under. Motståndskraften mot sjukdomar blir mycket lägre jämfört med icke-rökare. Livsstilssjukdomar (till exempel högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes-typ-2) uppträder i nätverk; får du en, får du flera. Rökfria samhällen har garanterat friskare medborgare så här är fortsatt upplysning bland barn och unga viktigt.

Fysisk träning är ett mycket starkt antiinflammatoriskt medel. Därtill minskar den på det farliga bukfettet som omger inre organ och som samtidigt utsöndrar farliga inflammatoriska ämnen och som gärna leder till stroke, diabetes, blodproppar och så vidare. Ditt midjemått ska maximalt vara ungefär hälften av din längd. Fysisk aktivitet ger också en större, starkare hjärna med bättre minneskapacitet och stresstålighet.

Ett annat handfast råd är att röra på sig direkt efter en måltid vilket stävjar just bildning av bukfett. Bente Klarlund Pedersen råder att inte äta oss proppmätta. Hon förespråkar även periodisk fasta; från tidig kväll till nästa morgon. Fastan kan vara åtta, tio, tolv timmar. Matsmältningsorganen får därmed en välbehövlig vila. Hungerkänslor kan i början ge stresspåslag men kroppen vänjs och mår i längden bättre. Just den här typen av “liten fasta” är ett särskilt kraftigt verktyg mot bukfettet.

Fåfänga kallar Bente Klarlund Pedersen för överlevnadsmekanism; som hjälper oss – om än tillfälligt – att glömma förgängligheten. Fåfänga i lagom mängd visar att människor känner omsorg om sig själva och sin omgivning. Stil är något personligt som vi alla kan odla. Här serverar författaren forskning (University of Chicago sedan 1995) om personer som vårdar sitt utseende med tiden har högre inkomster än övriga – vilket har att göra med livsinställning. Ett driv inte att förakta.

Bokens innehåll är rikt. Klarlund Pedersen skriver om handtvätt, vitaminer, vinterbad, virus, vila, tarmen, omega-3-fetter, mörka bär, nyttigt omättat fett, nordisk kost, kosttillskott, fullkorn, förundran, familjemåltider, asfaltblommor och sociala relationer. Med mera. Allt med en lätt personlig och filosofiskt touch.

För att runda av: jag värdesätter Bente Klarlund Pedersens bok. Inte för inte är hon en av Danmarks mest inflytelserika personer. Hennes råd är inspirerande och tankeväckande. Livskloka.

Naturligtvis är författaren medveten om livets lotteri; allt påverkar vi inte, ibland har vi rejäl otur och morgondagen har ingen sett. MEN: vi kan faktiskt göra en del för vår egen hälsa och framtid. Ingen annan kan röra på sig åt oss, ta en tupplur eller äta mindre. Det kan vi bara göra själva. Gärna med glädje. Och vi blir gladare när vi mår bättre.

Similar Posts:

Att gå varje dag

Pest, kolera, och mycket mer

Besatt av den sociala gradienten

Gammelmansgnäll

Tanken var god – men utförandet håller inte måttet

Åsa Slotte "Ur mammas mörker"

Saga Nordwall — Sat, 25 Mar 2023 23:00:59 +0000

En gång var jag barn till en mamma som var psykiskt sjuk.
Ibland förstår jag inte att det är en sak som jag kan säga utan att vara rädd för att kraften av mina ord slår mig till marken. Något har hänt med världen.

Samma dag som en väninna rapporterar på Facebook från den konferens om medicinsk humaniora hon är med och anordnar landar Ur mammas mörker i min brevlåda. Skriven av Åsa Slotte som sysslar med – just det – medicinsk humaniora. Jag hade faktiskt missat att den benämningen och disciplinen existerade men mycket av den facklitteratur jag får lust att läsa faller inom den..

Ur mammas mörker är fyra längre essäer med den gemensamma nämnaren psykisk ohälsa, främst ur ett vård- och omvårdnadsperspektiv som även inkluderar närstående. Grunden är den personliga erfarenheten av att växa upp med en mor med allvarliga depressioner och sakna stöd och hjälp för familjen som helhet.

Alltså kretsar en väsentlig del av texterna kring mor-dotter-konstellationen, idéer kring den, drömmar om den och sorgen och besvikelsen över vad som blev. Men som motvikt skildras också upplevelsen av att när mörkret plötsligt intog författaren kunde det mötas och hanteras av just modern, som inte väjde, eftersom allt var så välbekant.

Växlingen mellan det personliga och det mer analyserande synsättet blir ibland lite luddig, också eftersom författarens forskning handlar om andras subjektiva upplevelser. Ibland tecknas stora bågar över medicin- och diagnoshistoria från antiken och framåt med gott om referenser, ibland är det ett närgånget sökande i den egna familjehistorien och ibland möts perspektiven, ibland inte. Poängen är kanske inte de definitiva svaren utan just reflektionerna kring synsätt och hur de förändrats genom åren.

Vad är egentligen sjukdom? När blir en allmänmänsklig känsla eller reaktion föremål för en diagnos? Vad är vård och vad är omvårdnad? Kan sjukdom samtidigt som den är ett medicinskt mätbart tillstånd vara ett val, en protest, ett samhällskritiskt förhållningssätt?

En av de längsta essäerna handlar om anorektiker och den är intressant men samtidigt har jag svårt att få ihop den. Diagnosen som sådan kom till på 1800-talet men långt tidigare har det nedtecknats berättelser om kvinnor (och män) som ägnat sig åt självsvält. Motiven har främst varit religiösa men även andra har funnits. Att tolka historien utifrån nutida diagnosbegrepp är vanskligt och det tycks författaren hålla med om, men nästan tvärsäkert hävdar hon också att en av de mer berömda självsvälterskorna inte var att betrakta som en anorektiker – möjligen drabbad av religiöst vansinne.

Där känns det inte som om hon lever – skriver – riktigt som hon lär men i grunden uppskattar jag författarens tankar och reflektioner, som även om de kanske inte är så nydanande ändå är viktiga.

Helena Boberg "Röd melankoli"

Eva Wissting — Thu, 09 Mar 2023 23:00:13 +0000

Ordböckerna definierar ”melankoli” som ett ”själstillstånd” av svårmod och nedstämdhet – ordet som kommer från den gamla grekiska teorin om människokroppen. Enligt humoralpatologin orsakas melankoli av alltför mycket svart galla. Enligt Svenska Akademiens Ordbok används begreppet inom psykiatrin framför allt för depression orsakad av sjukdom.

Även om titeln på Helena Bobergs senaste diktsamling pekar just på ”själstillstånd” så är det genom vad som pågår i kroppen som dikterna tar form. En sjuk människokropp eller i alla fall en medicinskt betraktad och behandlad människokropp.

Jag skriver från en tyst fläck diande

en utnött sorg vill utrota

det sjuka och det friska

Relativt fåordiga, luftiga sidor signalerar att varje ord har betydelse. Det börjar med ett jag-perspektiv och upplevelsen av den egna kroppen och förlorad kontroll över den.

De har tagit i mig öppnat upp

skurit loss ombildat min natur

. . .

Som om jag frivilligt donerat

min tigande vävnad till dessa vålds-

celler upplåtit mig som moderskepp

. . .

Jagfunktionen osjälvständig i detta drama

Längre in i boken kommer ett avsnitt där perspektivet och tonen förändras helt. Det är mer distanserat, kyligare, ett medicinskt språk. Här breder texten också ut sig mer och täcker hela sidor, när en människa beskrivs utifrån kropp och symptom.

Hel hudkostym inga hörbara bi- eller blåsljud buk

mjuk och oöm utanför transvaginalt ultraljud förstorat

ovarium blodfärgad vätska rosa in vänster armveck

Allra först i boken, innan den första dikten, är ett citat av Montesquieu:

Vårt sätt att vara på är helt godtyckligt: vi kunde vara på det sätt vi är gjorda, eller på något annat. Men om vi vore gjorda på något annat sätt skulle vi känna annorlunda; ett organ mer eller mindre i vår maskin skulle ha resulterat i en annan vältalighet och en annan poesi; en annan sammansättning av samma organ skulle ha gett upphov till ytterligare en annan poesi.

Utifrån citatet läser jag Röd melankoli framför allt som ett utforskande. Vilka är vi egentligen? Den där kroppen som vi känner oss så hemma i, hur är det egentligen med den? Och hur hänger allt ihop?

Var det en böld en kvarkskugga eller kristallrosor

som växer ur min kropp bisarr automat med rörliga

döva inälvor upptagna med att processa

pulserande muskelflätor mineralmassor cell-

nebulosor maniskt makulerade

Clara Törnvall "Autisterna"

Saga Nordwall — Wed, 02 Feb 2022 23:00:53 +0000

Efter att ett helt liv ha känt sig annorlunda, flera vändor i terapi, antidepressiv medicin och även en inläggning på en psykiatrisk klinik får Clara Törnvall till sist en remiss för att bli utredd för autism. Hon sliter med frågeformulär under en psykologs överinseende och plötsligt faller bitarna på plats. Det här är hon – den autistiska kvinnan. Men vem är egentligen den autistiska kvinnan? Finns hon ens? Clara beger sig på jakt i litteraturen och konsten, bland forskare, biografiska fakta och slutna grupper på Facebook.

På vägen är det är många laddade ord hon och läsaren måste ta sig förbi. Diagnosen som först benämndes Aspergers syndrom blev sedan högfungerande autism för att nu heta autism typ 1. Högfungerande förutsätter att det finns något lågfungerande men för att diskutera diagnosen vidare kommer man ofrånkomligen in på intellektuell kapacitet och varje steg är på minerad mark.

Jag tycker mycket om blandningen av de personliga erfarenheterna och de större resonemangen kring kultur, historia, psykologi och medicin. Hur funderingarna kring det egna jaget leder vidare till andras funderingar, till texter och bilder. Hur blicken förändras och hur författaren finner en gemenskap genom seklerna.

Jag kan dock bli lite frustrerad av vår nutida förtjusning i att diagnosticera sedan länge avlidna personer enligt de kriterier som gäller för ögonblicket. Visst, det minskar känslan av att känna sig ensam, udda och isolerad men diagnosen som sådan signalerar en exakthet som trots allt inte finns där när den det gäller är borta sedan många år.

Ett inslag är också insprängda porträtt av ”vanliga” autistiska kvinnor, som jag finner betydligt mindre intressanta, även om de breddar perspektivet. Där skiner det stereotypa klart starkare och svårigheterna de brottas med är tydligare.

Det är många av de autistiska kvinnorna, som passerar som neurotyper (alltså personer som inte har någon neuropsykiatrisk diagnos), som kombinerar krävande arbete med familj och socialt liv – och som befinner sig på utmattningens gräns, eftersom det som för de flesta går med automatik kräver ett ständigt analyserande och intellektuellt arbete. Samtidigt låter det ibland som om författaren tror att vi andra gör allt utan minsta ansträngning medan det nog snarare är så att de flesta har sådant som de får kämpa med men att autisterna har betydligt mer.

Jag hade kanske önskat mer tankar om att det rör sig om ett spektrum, att även om man inte kan vara ”lite autistisk” kan man ha flera av de drag eller svårigheter som ingår i diagnosen men är de inte tillräckligt många är man alltså inte autistisk. Det är också lite svårt att förstå varför diagnosen ställs genom självskattningsformulär om den autistiska hjärnan är så uppenbart annorlunda. Förmodligen handlar det om ekonomi men det är ändå en aning förvirrande.

Clara Törnvalls bok har startat – eller återupplivat – en debatt om diagnoserna och jag har undvikit att läsa artiklarna innan jag själv hunnit fundera över boken. Själv kan jag se både fördelarna och nackdelarna – man kan bli begränsad av en diagnos, låta svårigheterna man har papper på få förbli något man inte ens försöker arbeta med. Men man kan också få en helt annan frihet. Man kan få svar på varför något faktiskt är så svårt och man kan få hjälp av andra som har funnit vägar att tackla problemen. Man kan få stöd i skola och arbetsliv och man kan – helt enkelt – få känna sig som en människa.

Amina Manzoor "Pandemier"

Katie Collmar — Tue, 25 Jan 2022 23:00:31 +0000

Fast jag bett att få recensera Amina Manzoors Pandemier drog jag mig länge för att börja läsa den, kanske helt enkelt för att jag är så trött på covid-19. Jag är trött på begränsningarna den medför i min vardag. Trött på munskydden och visiren, trött på att känna efter om jag har minsta retning i halsen eller minsta snuva. Trött på att vara rädd hela tiden. Jag hör till de som under hela pandemin känt en stor rädsla för att bli smittad, för att föra smittan vidare till de nära mig som är sårbara, och det är utmattande. Jag tror att jag är långt ifrån ensam att vara trött på att behöva tänka på, och prata om covid. Ändå är Pandemier en bok som jag är glad att jag har läst, och som jag vill rekommendera.

Manzoor arbetade som medicinjournalist på Dagens Nyheter när pandemin slog till. Hon hade ett särskilt intresse för pandemier redan innan sars-cov-2 gjorde entré på världsarenan. Det intresset blir tydligt i bokens ambitiösa bakgrundsavsnitt. Manzoor går noggrant och pedagogiskt igenom vad en pandemi är, och hur mänskligheten har hanterat och påverkats av tidigare pandemier, som spanska sjukan 1918 och H1N1-influensaepidemin 2009. Hon går igenom både hur unik situationen med covid-19 har varit, och hur förutsägbar den samtidigt har varit. Pandemier är människans ständiga följeslagare, och det är bara en tidsfråga innan nästa pandemi slår till. Samtidigt har vi aldrig i modern tid haft en pandemi av ett coronavirus, och vi har aldrig tidigare tagit till den typen av omfattande icke-farmakologiska åtgärder (nedstängningar, karantän, munskydd) som vi gjort de senaste åren. Och kanske ännu viktigare: vi har aldrig tidigare haft en så snabb spridning och delning av information – korrekt och felaktig.

En intressant passage som ger en bättre förståelse för det kaotiska debattklimatet som rått kring covid-19 handlar om hur många vanliga kontrollmekanismer för kommunikation kring forskningsresultat sätts ur spel under pandemin. Databaser för vetenskapliga artiklar lyfter sina betalväggar, resultat som inte har referentgranskats publiceras i förväg, och den genomsnittliga tiden från att en artikel skickas till en vetenskapliga tidsskrift till att den publiceras sjunker från flera månader till bara en knapp vecka. Samtidigt börjar journalister utan erfarenhet av vetenskapsjournalistik rapportera kring covid-19, och faller sannolikt ofta för frestelsen att rapportera om enstaka studier som talar mot rådande konsensus – den typ av studier som drar klick och väcker debatt, men som ofta är missvisande eller undermåliga.

Boken är skriven med den optimism som rådde när vaccinen började rulla ut i början av 2021 (skrivandet avslutades i april 2021, ett drygt år in i pandemin). Även om Manzoor är noga med att betona att viruset är här för att stanna, och att det är svårt att förutsäga vilka åtgärder som kommer krävas för att hålla det i schack, så finns det mot slutet av boken en tydlig känsla av att det värsta är över, det är land i sikte, syndafloden drar sig tillbaka. Det visar sig under läsningen vara skönt att ta sig an pandemin ur det perspektivet, för även om vi nu vet att omikron orsakade nya svåra situationer, så blir det skönt att låtsas en stund att covid-19 är ett avslutat kapitel, att ta ett steg tillbaka och få lära mig saker om sars-cov-2 på samma sätt som jag lärt mig om så många andra virus: på ett teoretiskt plan, akademiskt, intellektuellt, utan undertonen av hetsande rädsla. Jag lär mig nya saker om hur viruset sprider sig, får en bättre förståelse för super spreader events och för varför Folkhälsomyndighetens första åtgärder var att begränsa antalet människor som kunde samlas på samma plats. Fascineras över hur nyckfullt viruset beter sig, hur det trotsar prognoser och modeller – ofta för att dessa bygger på tidigare erfarenheter från influensapandeminer.

Försiktigt men bestämt driver Manzoor genom boken ett par egentligen ganska okontroversiella teser: vetenskap är svårt. Vi vet fortfarande väldigt lite om sars-cov-2, och i början av pandemin visste vi nästan ingenting alls. När vi blir rädda är det lätt att agera på känsla istället för att lyssna på förnuftet – när det gäller viktiga saker som folkhälsa bör vi inte göra det. Hennes röst är påtagligt lågmäld i den mycket hätska debatten kring covid-19, och det blir överraskande att läsa kapitlet om det omfattande hat och de många hot hon fått motta.

Här och där blir texten lite repetitiv, när samma koncept förklaras flera gånger i olika avsnitt. Detta är förmodligen en fördel för en läsare som är mindre van vid terminologin eller någon som vill läsa ett enstaka avsnitt utan att läsa hela boken, men det kan bli lite långrandigt. Likväl är boken anmärkningsvärt lättläst med tanke på det komplexa och faktatunga ämnet. Under läsningen lär jag mig mycket om nyttan och skadan med nedstängningar av samhällen, om munskydd, om antivirala läkemedel och vaccin. En del saker blir tydliga, som att vissa av Sveriges regioner – host, Stockholm, host – varit kriminellt dåligt förberedda på pandemin (mina ord, inte Manzoors), men författaren driver sällan någon tes i enskilda frågor. Istället nyanserar och problematiserar hon. Intressant nog är bokens baksidestext och en del av rubrikerna mycket mer provokativa, med fraser som ”drakoniska åtgärder” och ”är boten värre än soten?” Jag skulle ha önskat att Manzoor (eller kanske förlaget?) vågat hålla den lågmälda, korrekta tonen hela vägen igenom.

Efter att ha läst färdigt vet jag på sätt och vis mindre än någonsin vad som är rätt metod för att hantera en global coronaviruspandemi, men det blir tydligt att de viktigaste åtgärderna ligger på strukturell nivå. Vi behöver gemensamma strategier för att dela information och hantera desinformation. Vi behöver lager av skyddsutrustning och mediciner så att vi inte står utan när nästa pandemi slår till. Vi behöver trygga system som gör att samhällets sårbara har möjlighet att följa rekommendationer om självisolering och testning – sådant som sjuklön, och anställningstrygghet. Vi behöver en solidarisk vaccinationspolitik. Och vi behöver agera på förnuft oftare än på känsla.

Stefan Krakowski "Incel"

Ella Andrén — Mon, 11 Oct 2021 22:00:11 +0000

Jag skulle säga att jag är ganska bra på att läsa om otäcka saker. Jag kan bli glad av och känna tröst i bara en författares förmåga att sätta fingret på och formulera ett problem. Det är trots allt första steget i att kunna lösa det.

I psykiatrikern Stefan Krakowskis bok Incel: Om ofrivilligt celibat och en mansroll i kris är det dock svårt att hitta något att bli särskilt hoppfull av. Den tar mig faktiskt veckor att komma igenom, mest för att jag fastnar efter prologens en och en halv sida och helt enkelt inte pallar att läsa vidare. I efterhand har jag svårt att förstå varför – det är trots allt inte det mest svårsmälta i boken.

Prologen är ett utdrag ur en intervju, och intervjuerna är en bärande del av Krakowskis bok. Mannen som blir intervjuad mår dåligt över sin relation till kvinnor. Han vill bara bli älskad, gråter han, men upplever samtidigt att kvinnor är ”onda helt enkelt. De tycker om att se män lida.” Sitt senaste förhållande hade han för tretton år sedan:

När hon sa att det var slut tänkte jag: jag dödar henne! Jag gjorde inte det men jag vet inte om det var ett bra beslut att låta bli. För hon förtjänade det eller nånting ännu värre.

Det här är långt ifrån den obehagligaste tanken den här mannen, eller de andra som blir intervjuade i boken, uttalar. Och alla så kallade incels har inte stannat vid ord. Rörelsen (som på inget sätt är en sammanhållen, enhetlig rörelse) har sina egna hjältar, män som faktiskt begått de där morden och massmorden många av dem tycks fantisera om.

Ordet incel är en sammandragning av ”involuntary celibate”, ofrivilligt celibat. Redan i begreppet finns alltså en fixering vid sex, eller bristen på sex. Krakowski tycks också i mångt och mycket köpa denna verklighetsbeskrivning. I sina intervjuer återkommer han ständigt till frågan om den intervjuade inte kunde köpa sex, och mitt i boken spränger han in en intervju med en prostituerad kvinna, öppen och nöjd med ”sitt yrkesval”. Hon beskriver det hon gör som ”spännande” och ”eggande”, och är full av sympati för de ensamma män som anlitar henne. Dessutom får hon fontänorgasmer som gör att hon hellre är hemma hos ”kunden för då slipper jag tvätta lakanen efteråt!”

Så handlar det om sex? Jag har svårt att se det som mer än en liten del i vad de intervjuade männen beskriver. Deras ensamhet verkar snarare allomfattande. De saknar vänner, ibland arbete, en känsla av meningsfullhet i livet. Av betydelse. De tycks ofta ha neuropsykiatriska problem i grunden, men också fruktansvärda upplevelser av exempelvis mobbning.

Hur mycket av det skulle egentligen försvinna med en orgasm eller två? Samtidigt är såklart den här fixeringen vid sex intressant. Har de här männen lättare att prata om sex än om känslor? Vad händer egentligen med ett samhälle när mer och mer av våra mellanmänskliga relationer lämnas över till kommersiella aktörer, vars själva grund är att få oss att känna oss otillräckliga och därmed i behov av större konsumtion?

Incelvärlden tycks på många sätt som en uppskruvad version av det patriarkala, senkapitalistiska samhället i stort. Det handlar om status, om vem man är i hierarkin. Längtan efter en kvinna låter aldrig, hos de här männen, som något intresse för en annan individ – möjligen delvis som en längtan efter en moders tröstande famn – och framför allt som ett behov av bekräftelse. En åtråvärd kvinna är inte så mycket i sig själv, får jag intrycket av, som en bekräftelse på att man duger något till som man.

Det här är ett oerhört intressant problem: ensamheten som samhällsproblem. Vad är rimligt att vi gör gemensamt för att motverka att människor känner så här och drar de här ibland helt horribla slutsatserna? Handlar det om att legalisera ”sexköp”? Eller om någonting helt annat?

David Sinclair "Livslängd"

Anna Magnusson — Tue, 17 Aug 2021 22:00:33 +0000

Det är både fascinerande och läskigt att tänka sig att livet i framtiden kanske kommer att vara för evigt. I alla fall kommer det att vara mycket längre än det är idag.

I Livslängd tar forskaren David Sinclair med oss på en intensiv och pedagogisk resa där fokus ligger på att forska kring åldrandet som en sjukdom. Vad kan bromsa att vi blir äldre och hur ökar vi vår livslängd?

Det känns bitvis som att vara tillbaka i skolbänken. Livslängd är en bok fylld med fakta och teorier men materialet är betydligt mer ordrikt, lekfullt och lättsmält än de något torra böckerna som jag studerade för drygt tjugo år sedan.

Boken är indelad i tre sektioner – vad vi nu vet, vad vi lärt oss och vart vi är på väg och det är otvetydigt väldigt intressanta delar Sinclair tar fram i sina texter.

Uppkomsten av liv på vår planet beskrivs fantasifullt och konkret – från att vara en planet med grunda saltvattensjöar utan liv till den kemiska process som skapar de första RNA- och DNA-molekylerna. Hur de allra första primitiva delarna sedan utvecklar cellmembran som trots alla utmaningar med torka, vulkanisk aktivitet och andra extremväder överlever och fortsätter att utvecklas.

Sinclair är i sina texter övertygande om den förändring som kommer att ske nu när man lokaliserat de gener som påverkar de symptom vi får av åldrande. Det finns alltså redan både naturliga, medicinska och teknologiska sätt att sakta ner vår arts åldrande. Nya preparat finns tillgängliga på marknaden för att stabilisera de celler som orsaker att vi blir äldre.

Studier från de så kallade ”blå zonerna” redogörs för. I de områdena är det inte är ovanligt att personer lever över hundra år. Exempelvis på Okinawa i Japan och Nicoya i Costa Rica. Vad har då dessa områden gemensamt? Främst att de boendes kost överlag består av mer grönsaker, baljväxter och fullkorn. Man konsumerar mindre del kött, mejeriprodukter och socker. Men främst äter man mindre mängd mat. Detta gör enligt Sinclair att långlevnadsgenerna aktiveras och kroppen ställer in sig på svårare tider.

Boken är även fylld av Sinclairs egna forskningsexperiment som är beskrivna på en bra nivå med härledningar till statistik och grundläggande fakta.

Att reflektera över är bland annat de etiska frågorna som väcks i och med att vi får ett längre liv. Hur gamla ska vi kunna bli på en redan hårt utsatt planet där vi redan överförbrukar befintliga resurser? Och vill vi leva ett evigt liv?

Agneta Rahikainen "Smittans rike"

Klas Rönnbäck — Thu, 29 Apr 2021 22:00:26 +0000

Om man fått nog av corona-pandemin kan man i den här boken läsa om en annan, historisk pandemi, nämligen syfilis. Författaren är litteraturvetare och intresserade sig själv för ämnet för att bättre kunna förstå sin egen släkts historia. Fokus ligger, som man kan förvänta sig med tanke på författarens bakgrund, på syfilis inom konst och litteratur.

Vi får alltså ta del av en lång rad syfilis-skildringar av författare och konstnärer – nästan alla män – många av dem baserade på att de själva haft sjukdomen, men i andra fall genom att syfilis exempelvis förekommit i familjen. Här figurerar således en rad kända författare som Rabelais, Voltaire, Casanova, Balzac, Zola, Flaubert, Baudelaire, de Maupassant, Wilde, Ibsen, Nietzsche, liksom en rad mindre kända manliga författare, och – som en av få kvinnliga författare som skrivit på temat – Karen Blixen. Rahikainen använder sig av de litterära skildringarna för att ingående beskriva sjukdomsförloppet – med sår, bölder, tappade näsor och allt möjligt annat – liksom för att beskriva alla de mindre lyckade kurer som ordinerades i tron att de skulle bota syfilisen. De litterära skildringarna används också för att beskriva de sociala relationer under vilka sjukdomen florerade – allt ifrån prostitution till rashygien eller familjerelationer.

Boken är lättläst för den som är intresserad av ämnet, även om den ibland kan vandra bort en bit från den röda tråden. Men innehållet blir i hög grad en kavalkad av syfilitiska män, och jag kan många gånger sakna en djupare analys av huruvida, eller kanske på vilket sätt, denna aspekt av historien spelar roll. I bokens avslutande kapitel framhålls framförallt genusaspekten på smittans härjningar. Få kvinnliga författare eller konstnärer har nämligen skildrat att de själva smittats, eller av annan anledning ägnat frågan samma uppmärksamhet som manliga dito. Det här, menar Rahikainen, hänger samman med frågan om manlig virilitet – ”det hör liksom till för manliga konstnärer att knulla runt”, och syfilis har då allt för ofta blivit en oönskad konsekvens av denna syn på manlighet. Just detta förefaller väl som en helt rimlig – men kanske inte särskilt överraskande – slutsats av den här boken. Det hade varit intressant med en djupare analys även på flera av bokens andra områden.