I nya Välkommen till LA, baby läser huvudpersonen Doris det något obskyra ämnet intermediala studier vid Kulturvetenskapliga institutionen i Lund. Precis som jag gjort. Kanske inte så intressant för någon annan att veta, men det är skoj att känna igen precis var kaffeautomaten står där Doris först mött Niklas, doktoranden som egentligen var ihop med någon annan och som hon i romanens början sitter på ett plan till San Fransisco för att glömma. Eller kanske snarare komma hem ny och förbättrad till och vinna tillbaka, om hon ska vara uppriktig.

Precis som jag känner igen varje vrå på Kulturanatomen kan jag tänka mig att Välkommen till LA, baby vore ett kärt återseende för den som rört sig i San Fransisco eller Los Angeles som Doris gör. Romanen är fullt nog detaljerad för att fungera som guidebok.

Omständigheterna kan dock inte rekommenderas. Doris reser tillsammans med bästa vännen Ottilia. De har planerat resan i evigheter, men nu har Ottilia precis träffat en kille, den deprimerade och krävande Hampus, och snart har han rest efter dem och alldeles lagt beslag på det som skulle vara deras. Plötsligt står Doris, som även om hon är extremt ängslig för saker som att andra människor ska höra henne kissa eller fisa är ännu mer rädd för att vara ensam, utan både bästis och planer, men bestämmer sig för att lämna creddiga San Francisco för ytliga LA.

Välkommen till LA, baby är lite av en road movie (eller vad nu motsvarigheten i bokform egentligen heter). En hel del människor passerar på Doris väg till andra sidan Niklas, men nästan ingen beskrivs lika utförligt som just de båda städerna. Visst finns igenkänningsfaktorn i den svartsjuka konkurrensen mellan Doris och Hampus, och vad Ottilia egentligen ser i honom kan för all del få vara det mysterium det är för Doris. Hennes relation med Niklas – för att inte tala om hennes tidigare erfarenheter – är inte mycket mer begripliga.

Sist jag skrev om Eriksson Sandberg tyckte jag att Den första flickan skogen möter var väl mörk för målgruppen (9-12-åringar), men det här är en ungdomsbok och här skulle jag faktiskt önska mig mer svärta. Eller om det är mer djup. Någonstans läser jag en recension som betecknar Välkommen till LA, baby som chick lit, och det ligger det väl något i. Inget fel i det – jag älskar till exempel humorn med vilken Eriksson Sandberg slänger in ett helt pärlband av referenser till Trollkarlen från Oz – men det finns teman, som Doris såriga familjerelationer och vad unga tjejer egentligen är beredda att ta för att få känna sig sedda och behövda, som hade förtjänat mer utrymme.

Och alltså. Det här med att hastigt och lustigt flytta in hos en äldre kille som första gången lagt märke till en med söndergråtet ansikte läsande de Sade känns som en sådär plan. Chick lit eller inte.

Similar Posts:

• Hur söta pojkar blir på riktigt
• Sista veckan med gänget
• Vem mördade Linda Palm?
• Mer än vänner?
• Uppföljare utan egen idé

Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett Höganäskrus i en svångrem om halsen.

Döden kom med ölbil.

Det är lite ont om sådana där riktigt klassiska inledningsmeningar i svensk litteratur, de där som sparkar in dörren, stampar in utan att ta av sig storstövlarna och slår sig ner och lägger in en prilla i det kollektiva medvetandet. Det är ju inte bara därför Äldreomsorgen i Övre Kågedalen slog ner som en bomb 1992, men nog är det en jävla inledning:

Jag dödade i somras ett elvaårigt barn som uppgav sig heta Helge Holmlund, hemmahörande i Hebbershålet, Övre Kågedalen, norra Västerbotten. Vi möttes vid ett tivolis pissränna just när Barnens Dag slukades av Männens Natt. Han verkade vara den tysta, svaga typen, och tycke uppstod. Jag tog med honom hem, och efter att ha utfört vissa tjänster stängdes han bunden in i en ljuddämpad potatiskällare jag använder för sådana syften.

Det som följer är barnets egen berättelse: På en gård i ett Västerbotten som har lika mycket gemensamt med de Sade och Burroughs som Torgny Lindgren och Staffan och Bengt, bor Morfar och Pyret, 90 respektive 10 år gamla. Där ägnar de sig åt det man gör på landet: sodomi, pedofili, våldtäkt, mord, kannibalism, och lärda utläggningar om sann arisk ideologi och litteratur. Då och då åker de in till Skellefteå för att införskaffa våldsporr, slå ihjäl folk på öppen gata och hälsa på gamla SS-bröder på ålderdomshemmet. Alltsomoftast slutar kvällarna hemma hos någon likasinnad i trakten, där det knullas, mördas och filosoferas vidare tills något slår över och Morfar och Pyret måste åka hem igen. Allt beskrivet på så bred västerbottniska att boken slutar med 20 sidor ordlista för att bli begriplig för fjollträskbor.

…Det är hela boken, kapitel efter kapitel efter kapitel. Eller böckerna, om vi ska vara petnoga, eftersom jubileumsutgåvan innehåller både Äldreomsorgen och uppföljaren Förensligandet i det egentliga Västerbotten. 500 sidor med ingående beskrivningar av saker tänkta att vara så på tvärs mot allt vad god smak heter som överhuvudtaget är möjligt. När jag läste boken för första gången för 15 år sedan nånting, läste jag den nog så: helt enkelt en uppvisning i att Säga Saker Man Inte Får Säga, ett enda långt litterärt kissåbajsskämt på en prosa som stormar fram som en vårkåt älgtjur. Och visst, som sådan funkar den och är av och till hysteriskt kul om man gillar sådant, men då blir också frågan – varför bry sig? Varför en jubileumsutgåva av en bok om den inte försöker vara mer än ett extratjockt nummer av Kissbomben?

- Vem fan ä Sara Lidman? Eller den här Torgny Lindgren! Ja ha väl aldri hört nåt så dumt! Finns dom på riktit!?
Morfar va i delo me bokbusspersonalen. De va en liten gråbrun sionist me glasögon å äggula i skägget å ett stycke me svans å nervhosta. Morfar hade fråga efter böcker av urtvättade norrlänningar. Nu raije han på om hur uselt å ynklit de ä å råta ner fina ord.

.
Men samtidigt så är det ju hur Pyret… eller om det nu är Teratologen (teratologi: läran om missbildning)… berättar historien. En enda lång dialog av hysteriska dubbeltydigheter, lärda referenser och litterära knep

Joycus från Dublin dog för våra cysters skull

som verkar specialdesignade för att imponera på den som försöker läsa den som något mer än just ett enda långt kissåbajsskämt. Kolla, Teratologen har verkligen pluggat in både Wittgenstein, Dante och Céline! Morfar och Pyret presenteras som våra hjältar, två människor som verkligen tycker om varandra och är ensamma mot världen… och reagerar med att fördöma den och vända på hela moralbegreppet. Norrländska orter låter som Lovecraftska gudar, Alfons Åberg jämställs med Joseph Goebbels, och det enda fasta är kärleken mellan en man och en pojke som försöker hjälpa varandra genom den här världen.

Men så fort man skrapar så långt ner blir det omöjligt att inte fortsätta skrapa. Och då hittar man detta:

Norstedts propsa på att ja ska berätta om mitt långt utdragna döende… två miljoner i förskott… sen tietusen per sida… Bonus för ultravåld å hypersex… ”Förtätad glesbygdsstämning” vill dom ha, dom djävlarna… Vem tro dom att dom ha å göra me… Burroughs å Bukowski! Skriva ä som att runka utan fingrar…

För varje gång boken verkar förföra en, med skämt eller med lärda utläggningar, så hugger den snabbt av benen på sig själv. ”Om jag kommer på dig med att skriva ner det här slår jag ihjäl dig”, hotar Morfar Pyret. Det är inte fråga om den vanliga mellanmjölkslagomkritiken om att Sverige är så jävla mellanmjölkslagom, det går djupare än så: Vi vill ju gärna tro att bildning, information, kunskap och kultur gör människan bättre. Woody Guthrie skrev ”THIS MACHINE KILLS FASCISTS” på sin gitarr, journalister och pjäsförfattare från diktaturer hyllas för att de vågar säga sanningen, vi som inte haft krig på 200 år hyllar den smala litteraturens roll i att upprätthålla demokratin… Och samtidigt vill vi ha starka hjältar, handlingskraftiga män (och i undantagsfall kvinnor) som står upp för det rätta, det rena, det goda. (Läs gärna Michael Tappers essä om Carl Hamilton och Anders Behring Breivik i senaste numret av FLM. Eller se bara på alla som slår knut på sig själv för att förklara varför man måste stödja Lars Vilks dagisklotter eftersom YTTRANDEFRIHET!) Och där i Hebbershålet sitter Morfar, lärdast av dem alla, sprutar (bokstavligen) ur sig citat från både medeltida tänkare, moderna barnboksförfattare och postmoderna litteraturkritiker och visar hur alla sentimentala skapelsemyter och arbetarlitterära bygdeskildringar går tillbaka till ”Det var bättre förr när vi inte var förstörda och förklenade”. Misogynin dras så långt att kvinnor betraktas som en främmande art lika önskvärd som mårdhunden, och hela den västerländska litterära traditionen framstår som ett enda stort intellektuellt gangbang där gamla trötta vita män drar över varenda ny generation och sprutar dem fulla med sina egna fördomar, utklädda till fin litteratur och moraliska lärdomar. Och den här berättelsen full med sex, bajs och död presenteras, som sig bör för en 20-årsjubileumsutgåva, vackert inbunden och tryckt på fint papper med illustrationer och lärda efterord, utan pocket- eller e-boksutgåva, en trojansk häst utklädd till Litteratur.

Språkligt bör barnet förvirras. Läs högt långa stycken ur svårbegripliga texter på främmande språk. Tvinga barnet att lära sej dom utantill. Ange varierande betydelser för samma ord vid olika frågetillfällen. Kontrollera nu och då att barnet inte förstår vad som säjs till det.

Så långt allt väl. Och där finns mycket att säga, om man nu prompt vill hitta en ursäkt att läsa detta som inte bara är ”höh höh höh, de skjuter ihjäl bärplockare”. Men är det en BRA bok? Finns den överhuvudtaget någonstans på skalan bra-dåligt? För det blir, humorn till trots, långa sträckor med ett jävla namedroppande och upprepande av samma saker om och om igen, tills allt medvetet effektsökeri står en långt ner upp i halsen på fel sätt – vilket mycket väl kan vara poängen, men inte nödvändigtvis gör boken roligare. En bok som är så här vidrig ska kanske inte vara så här rolig, men en bok som är så här rolig ska inte heller riskera att bli långtråkig. Det är inte heller allt här som åldrats väl; tänk att det bara är 20 år sedan som tanken att gamla män kunde vara bögar var så kontroversiell att det i sig kunde användas för att äckla läsarna (OK, att han också är en våldtäktsman och pedofil spelar väl in, men det gör inte saken mindre komplicerad). Kan man skriva litteratur om litteratur mot litteratur och läsa den som litteratur? Kan man säga Schluss damit! i 500 sidor?

Fråga mig om 20 år till. För under tiden har jag ändå svårt att inte återigen bli fascinerad av det här, av sättet Teratologen trollar med språket, av Morfar och Pyret och deras uppfuckade kärlek, av sättet den trampar över alla gränser med en studsare i ena handen och ett nedblodat manuskript av Derrida i den andra. Äldreomsorgen i Övre Kågedalen avrättade inte svensk litteratur, men kanske förtjänar den år 2012 en andra chans att göra det.

Similar Posts:

• Morfar + Pyret = Sant
• Morfar tämjd av Bibeln
• Vecka 39 – bokmässeveckan på dagensbok.com
• Morfar behöver en tant
• Ditt liv som litteratur

Han sög mjukt under några minuter tills hans tänder kom emot kuksträngen. En helt avgörande störning i den glatta blandningen av kött och saliv. Det ilade i tänderna. Rysningarna löpte från gommen ut i kinderna. Den hårda fliken av oregelbunden kroppslighet fastnade i Isak. Växte, slets sönder och sprack mot hans tänder och öppnades.

Jag vet inte när jag läste en sådan sexscen sist, kanske är jag lite pryd – jo, det är jag nog. Och oerfaren och naiv. Det får mig att tänka på när jag andra dagen på gymnasiet tvingades läsa högt ur någon av Markis de Sades böcker. Efter det har jag aldrig riktigt haft lust att läsa dem. Kanske berodde det på att jag vid det tillfället var iklädd sprejmålad plastsäck och hade ägg i håret. Jag läste visserligen Charlotte Roches Våtmarker förra året, och här finns samma chockerande nakna beskrivningar. Men det finns en viktig skillnad. Där Roches bok mest gör mig äcklad (fast på det där fascinerade sättet) och där hennes beskrivningar av lust bara är känslolös kåthet, så finns det i Isak och Billy en stark kärlek, en kärlek som med sin smärta och ångestframkallning, sin ojämlikhet och sin ljuvlighet äter sig in under huden på både karaktärerna och mig.

Isak är övertygad om att han när som helst kan dö, ett blodkärl kan brista, vad som helst, han är aldrig säker och allting är bara svårt, jobbigt och det gör ont. Han kan inte leva av rädsla för att dö.

Billy är Isaks motsats. Han är glädje, han är kroppen, snyggheten, självförtroendet. Han är livet. Ändå är det han och Isak som är ett par.

Berättelsen byggs upp av avståndet mellan Isak och Billy och frågan om hur länge de kan klara av att leva tillsammans på varsin planet och ändå kunna vara kära. Hur länge ska Billy klara av Isaks ångest, panik och klaustrofobi? Är det han känner inför Isak kärlek, eller bara behov av bekräftelse och en vilja att få ta hand om? Hur länge ska Isak klara av Billys perfektion och provocerande glädje? Hur länge ska han våga lita på att Billy kan älska honom trots att Isak befinner sig på helt motsatta sidan av lyckad-skalan?

Kristofer Folkhammar skildrar en nästan idylliknande tillvaro – en känsla av att ta omhand och bli omhändertagen, av att bli älskad och att älska, av att vara vi mot världen, men här finns hela tiden något underliggande skört och skrämmande. När som helst kan idyllen spricka och jag kommer på mig själv med att sitta alldeles spänd i väntan på att det ska hända.

Det poetiska språket skulle kunna vara överdrivet, få en kärleksbeskrivning att bli kliché och sliskig. Men jag tycker att det funkar. Det är vackert. Det lämnar lagom mycket till läsaren och det gör bokens värld till en värld som är alldeles egen, mycket intim och skrämmande nära livet och döden.

Billy och Isak är en bok om bögar. Knappast den första bok som skildrar homosexuell kärlek, men ändå. Det som gör mig glad när jag läser boken är att sexualiteten inte ifrågasätts. Det är inga klyschiga identitetsproblem kring den – dessa problem har Isak och Billy så gott om ändå. Men som oskuldsfull och lite dum novis i homovärlden måste jag ändå fråga: hur kan Isak veta att polisen som han anonymt suger av är bög? Det är antagligen en oerhört korkad fråga, och jag ångrar den redan medan jag skriver den. Men jag undrar.

Ibland blir de här sexscenerna, Billys eskapader, lite för mycket kanske. Å andra sidan vägs de upp av, och väger upp för, scenerna med Isaks depression. Det här är en bok om två ytterligheter. Två ytterligheter som älskar varandra, som behöver varandra, men som ändå inte kan leva tillsammans.

Jag blir inte riktigt klok på vad jag tycker om boken. Ena uppslaget får mig att bli svimfärdig av glädje, andra känns på gränsen till klyschigt. Men de svimfärdiga sidorna överväger. Den väl avvägda blandningen mellan humor och depressivitet, mellan livsglädje och destruktivitet, mellan avstånd och intimitet, gör att jag inte kan låta bli att fascineras av något som enkelt och självklart som en vanlig historia om livet och kärleken.

Similar Posts:

• Vårvindar på dagensbok.com i veckan
• Suggestivt, mörkt och eldfängt
• Efter våldtäkten
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Frånvaron och den farlige fadern

Förstås är titeln Nikanor Teratologens. Det är långt mellan norrländska Kågedalen och Indien, men författarskapets mest uppenbara bomärke kvarstår: språket och ögat för det vidunderliga. Som missfostret Bhairava beskrivs:

Dess huvud var väldigt och frånstötande, ärrat och täckt med ytliga blåsvullna blodkärl som löpte likt vindlande virulenta floder kring det groteska kraniet.

Eller, om britternas ankomst:

Historiens labyrintiska urinoar, uppkastad av rymden som ett halvsmält foster och bebodd av en odödlig kopplerska med uråldrigt fördärvat vårt- och böldtäckt anlete, tillät er bemäktiga er det väldiga Indien som ett oförklarligt livmoderframfall som glatt överraskar de omättliga grisarna i en stia.

Medan formen kunde vara hämtad från Markis de Sades Dialog mellan en präst och en döende, har idéinnehållet beröringspunkter med Mörkrets hjärta, Edward W Saids Orientalism, samt säkert något betydande verk av Nietzsche. Utfallet är givet: Storbritanien hycklar i sitt fördömande av primitiva ritualer samt ondska i stort, särskilt som kolonialismen inte står efter i grymhet. Man begår inbillad överlägsenhet och religiöst självbedrägeri. Enda vägen är ett slags den bisarra slumpens socialdarwinism, ett av naturen givet kaos. Med adress till västerlandet av idag. Så läser jag boken. Och knappast försöker jag igen.

För civilisationskritik i all ära – och fan så påläst det är – men jag brukar också tycka att själva grejen med skönlitteratur är väl att man kan klä idéer och resonemang i gestaltning, händelseförlopp och dramatik för att låta dem absorberas av läsarsinnet i det fördolda, i en kringgående manöver om det medvetna. Här finns mest bara en lärd uppvisning, med samtalsformen som en tunn och blek ram. ”Du kan inte förstå denna värld endast genom att mäta och väga och etikettera och analysera den, du måste brista, vandra vilse, falla sönder”, säger Bhairava till Cunningham. Så är det nog, men Att hata allt mänskligt liv är själv inget att brista till eller vandra vilse i. Manövern stannar av i en svag gest, lärd men episkt fattig. Den fortfarande svindlande språkliga fräsigheten och fantasirikedomen ackompanjerar de(n) lärdes tuggande, men som bakgrundsmusik, på för låg volym för att dränka ljuden från omvärlden.

Similar Posts:

• Morfar tämjd av Bibeln
• En kyrka utan Kristus
• De ä vi som ä morfar nu.
• Logisk rundgång om ondskan
• En promenad vid vansinnets rand

Det är väl det som också ibland får någon trendanalytiker att satsa namn och rykte på att någonstans måste det ju vända och nu blir det nog mer hellångt och kyskhetslöften och sådant igen. För fast det ibland är svårt att tro så går det ju faktiskt i vågor. Vi har kanske blivit mer och mer frigjorda sedan viktorianernas tid, men det är nog också vändpunkten. Innan dess gick det åt andra hållet. Jane Austens yngre släktingar tyckte till exempel att hon var pinsamt rättfram.

Just nu känns det i alla fall tämligen säkert att säga att kyskhetslöftena lyser med sin frånvaro – åtminstone på bokmarknaden. Sedan några år finns förlaget Xstory som anser sig vara arvtagare till 1970-talets förment kvalitativa pornografi. Normal förlag gör något liknande fast med queer-vinkling och är man mer för det obskyra finns Vertigo som ger ut bland annat sadismens urfader de Sade och de parodiskt depraverade Klitty-deckarna. Den mest livskraftiga representanten på området är förstås de ständigt bästsäljande, ständigt på kultursidorna bortglömda tantsnuskromanerna.

Så nog finns det sex, alldeles så det klafsar om det. Men är det sexigt? Det är förstås upp till var och en. Själv blir jag ofta yr i huvudet av att försöka hålla ordning på hur depraverat och komplicerat allt ska vara. Det är väldigt mycket inblandade aktörer, rekvisita och stimuli av olika slag. Förvånansvärt lite lust och ingen som helst humor. Skrapar man lite på ytan faller också den liberala attityden ofta av. Tjejer som gillar sex mår fortfarande egentligen bara dåligt. Män är, bortsett från någon promille man bör hålla hårt i, ständigt kåta svin. Traditionell tvåsamhet nästan alltid det enda rätta, lyckliga slutet. Och vad vet jag?

Titta bara på höstdebutanten Liw Enqvists självbiografiska roman Svenska flicka. Hon är strippa och prostituerad i Rom och framställer det som vilket glassigt jobb som helst. Det är inte bara illa skrivet – det verkar fullkomligt dötrist. Det går alldeles slentrian i det depraverat spektakulära och huvudpersonens arbete framstår i längden som vilket förment själsmördande kneg som helst. Det står kanske i princip ”gjorde det med en hel svensexa, snortade en lina, petade upp en mjukiskanin inför publik, jobbade en svensexa till”, men det kunde nästan lika gärna stå ”skrev ut en faktura, tog en kopp kaffe, bytte några ord med Berit, skrev ut en faktura till”. Och frågan är om inte det senare alternativet hade känts betydligt mer originellt vid det här laget.

Similar Posts:

• Tröttsamt och kladdigt om sexarbete
• 6
• Snusk, knark och porr – fast genomtänkt
• Barnet som böcker byggde
• Det var bättre förr?

Jag kan inte betrakta en vacker kvinna eller en stilig man utan att omedelbart önska att de vore döda.

Lucien upptäckte vid elva att han var nekrofil. Det var vid sin moders dödsbädd som han kände ”den utsökta, torra myskaktiga doft som hos löv, larver och sten” och som han fick sin första utlösning. Sedan dess vandrar han på kyrkogårdarna som en osalig ande på jakt efter sin nästa älskare. ”Mina små pojkvänner med anus isande som mynta, mina förtjusande älskarinnor med gråmarmorerade magar.” De stannar hos honom ett tag och när de börjar lukta slänger han dem i Seines. Kärleken är förgänglig liksom livet självt.

”Det går att skriva om allt, bara man vet hur” sa Gabrielle Wittkop, författare till den geniala Nekrofilen. För henne var stark njutning och överträdelse det som gjorde livet värt att leva. Nekrofilen var hennes debut och efter det skrev hon tio böcker fram till sin död 2002. Ett år senare gavs boken Barnhandlerskan ut postumt. Det är kanske den mest djävulska bok som någonsin skrivits, men mer om det senare.

Wittkop föddes 1920 i Nantes i Frankrike. Man vet ganska lite om hennes liv annat än att hon fick en fri uppfostran. Vid tretton års ålder upptäckte hon Markis de Sade i sin faders bibliotek. Denne blev en viktig inspirationskälla och figurerar också som en karaktär i hennes sista bok. Wittkop arbetade som översättare, bildkonstnär och journalist för Frankfurter Allgemeine Zeitung där hon regelbundet skrev krönikor. Hon var öppet bisexuell, gift med en homosexuell man (ett äktenskap som hon beskrev som en intellektuell allians) och hon hade regelbundet älskarinnor. Dock kunde hon aldrig leva med någon kvinna eftersom hon inte tålde deras undergivenhet och slöhet utan mest lockades av deras yttre. Hon hade inga barn och var starkt emot reproduktion.

1972 debuterade hon med Nekrofilen som i dagboksform beskrev en nekrofils vardag. Mycket handlade om det rent praktiska: vart liken grävdes upp, hur länge de behövde värmas och när de började ruttna. Dessutom var Luciens värld en sinnlig värld och oftast är hans observationer lika obehagliga som vackra:

Vidöppen som en gorgonmask fortsatte hennes mun att kräkas upp vätskan, vars doft fyllde rummet. Allt detta saboterade min njutning. Jag är van vid ett bättre bemötande, eftersom de döda är rena. De har redan utslungat sina exkrementer vid avskedet från livet, på samma sätt som man avhänder sig en skamlig börda. Därför avger deras magar ett ihåligt och hårt eko, likt en trumma. Deras ädla och mäktiga doft är densamma som spinnarfjärilens. Den verkar komma ur jordens hjärta, från riket där mysklarverna krälar mellan rötterna, där klingor av kattguld kastar sitt frusna silverglimmer, där framtida krysantemumblommors blod skapas, bland pulvriserad svavelhaltig gyttja.

I efterordet till Nekrofilen påpekar Carl-Michael Edenborg att Wittkop ”lyckas nå det sublima genom det fasansfulla”. Det är en bra iakttagelse. Dessutom är kompositionen nästintill fulländad: ”språket överensstämmer perfekt med temats svala, stelnade skönhet”. Här bör man också ge en eloge till Edenborg som tillsammans med Lisa Andersson gjort en lysande översättning.

Om Nekrofilen är Wittkops stora mästerverk så är Barnhandlerskan hennes stora misslyckande. Där får vi lära känna kopplerskan Marguerite Paradis. Via brev till en vän och kollega berättar Marguerite om ett revolutionens Frankrike, en värld i förfall. ”Syfilisen sprids för allt vad tygen håller” och skiten stiger i rännstenen. Många är dem som hamnar under bilan. I bakgrunden figurerar De Sade som mellan sina fängelsevistelser besöker Marguerites bordell. Barnhandlerskan är en vidrig liten bok som frossar i utdragna våldtäkter där barn slits i stycken. Barn med uppskurna magar defloreras av män med enorma penisar och går hädan under utdragna skrik. Samtidigt är Marguerite alltid noggrann med att beskriva kläderna på sina besökare: de bär broscherade tofflor, korsetter i purpurviolett satäng och lockade peruker översållade med guldpuder. Någon bär en panierkjol, öppen framtill och baktill.

Liksom i Nekrofilen utgör kontrasten mellan det vackra och det fasansfulla stommen i Barnhandlerskan. Men till skillnad från Nekrofilen, en bok som förhäxar läsaren med sitt vackra språk trots sitt vidriga innehåll, ger Barnhandlerskan ingen annan effekt på läsaren än att hon blir spyfärdig. Här tycks inlevelsen meningslös och detaljrikedomen outhärdlig. De upprepade våldtäkterna känns bara effektsökande. Kanske kände Wittkop detta själv eftersom hon avböjde en publikation under sin livstid.

Den 22 december 2002 svalde Wittkop en cyanidkapsel i sitt hem i Frankfurt åttioett år gammal. Självmordet var noggrant planerat eftersom hon plågades av lungcancer. Några år tidigare hade hennes make begått självmord då han fått diagnosen Parkinsons sjukdom. De hade då levat över fyrtio år tillsammans. Wittkops författarskap präglades av ett vackert språk och en gränslös amoralism. Själv beskrev hon sig som ”en neanderthalare som älskar Proust” och om sin förestående död ska hon ha sagt: ”Jag ska dö som jag levat – som en fri man”.

Similar Posts:

• Nekrofil kärlek när den är som vackrast
• Vecka 34 på dagensbok.com: Vi firar sommarens uttågande!
• Parapornografin ska frälsa oss från tristessen
• Avgrundsvrål
• En riktig barockroman

Hebbershålsapokryferna är till formen en travesti på Bibeln, där morfar i andra till femte ”Morfarsboken” och i ”Morfarsevangeliet” fungerar som vansinnesvarianter på Moses och Jesus. Han uppfylls av Guds/Herren på Täppans/Lucifers helige ande, leder det stora uttåget ur Norrbotten, utför mirakel och helar folk, ständigt predikande teratologins ultraperversa lära. Formen känns mycket strängt hållen till Bibeln: karaktärer skildras sällan visuellt, miljön beskrivs bara om det får en konkret funktion i sammanhanget och stora händelser sammanfattas i en eller få meningar. Det som får utrymme är långa tal, regler och bud, motsättningar och handlingar.

Det groteska finns där, det är människofientligt, perverst och svulstigt som sig bör, men samtidigt tydligt att bibelformen prejar undan mycket som hade behövt få mer utrymme. Samma sak med berättartekniken, eller den ”narrativa stringensen”, som Teratologen själv kallar det när han inom parantes ursäktar sig. Inga röda trådar, inga stämningar, inga spänningsmoment … ska likheten med Bibeln behållas finns inte plats för sådant som friskar upp en tradig historia.

Det är ironiskt att Teratologen i sitt uppdrag att skriva en motsatt slags Nietzsche-Crowley-de Sade-version av Bibeln, med übermenschen och do what thou wilt, på sätt och vis besegras och hindras, eller i alla fall bromsas, av originalets form. Hebbershålsapokryferna får vara hur bibelprecis den vill, den är ändå lika seg som någon av alla de kroppsvätskor som förekommer. Fördelen med Äldreomsorgen var att man inte behövde förhålla sig till den, det vara bara att kapitulera och ge sig hän, men nu hamnar man någonstans mitt emellan och lämnas varken förstående eller oförstående, varken road eller oroad. Jag vet inte vem som sa det där om Äldreomsorgen, men det ska aldrig sägas om Hebbershålsapokryferna. Den saknar det stora andra. Det är därför jag sitter här och skakar på huvudet, mindre som en syrlig recensent än som en besviken beundrare.

Similar Posts:

• De ä vi som ä morfar nu.
• From India with hate
• Morfar + Pyret = Sant
• En kyrka utan Kristus
• Bibeln ur ett kvinnohistoriskt perspektiv

Jag kunde inte resa mig när jag hostade upp halvsmält säd. /…/ Jag sköt min älskade i huvudet och levern och mjälten medan jag hällde vin i ett vinglas. /…/ Jag blödde ur anus när solstrålarna glänste i levern

Citatet är hämtat ur John Erik Rileys tredje bok Vandringshistorier. Riley har stor potential att bli gymnasieintellektualismens nya långfinger. Till skillnad från Ellis, vars stil är en uppföljning av 1800-talets naturalism, försöker Riley inte chocka bara med ett våldsamt innehåll utan också med en våldsam stil. Vi läser på baksidan: "Genom att arbeta med samplingar, omtagningar, bortklippta fragment och text i olika lager på varandra har John Erik Riley fångat rastlösheten och våldsamheten i vår västerländska samtid." Karaktäristiken inbjuder recensenter att använda termer som "postmodernism" och "dekonstruktion", vilket de flesta som recenserat boken också gjort. Termerna passar sig bra eftersom ingen riktigt vet vad det betyder.

De fyra novellerna i Vandringshistorier utspelar sig i USA, Norge och Kosovo och handlar om så vitt skilda saker som en serbisk soldat, mordet på Tupac och en norsk kvinnas resa från frivillig sexuell förnedring i USA till tryggt medelklassliv i Norge.

Novellen om den serbiske soldaten, "Kvarnland 6" (från vilken citatet ovan är hämtad), är skriven i form av en intervju, där vi bara får ta del av svaren. Soldaten pratar om hur han mördat sin flickvän, knarkat, blivit våldtagen och begått våldtäkter. Soldaten pratar om allt detta med sådan kyla att läsaren inte reagerar, vilket naturligtvis också är medvetet gjort av Riley.

"Syndaflod" är också en kall novell. En kvinna bestämmer sig för att bli fullkomligt viljelös, men hennes liv utvecklar sig i så att säga motsatt riktning; det börjar med att hon ligger med 190 fiskare i San Fransisco och slutar med att hon lever svenssonliv med man och barn i Norge.

Riley har kanske inte lyckats med att, som baksidetexten säger, fånga rastlösheten och våldsamheten i vår samtid. Däremot lyckas han med att fånga den totala avtrubbningen och känslolösheten som drabbat västvärlden.

Litterärt intresserade gymnasieelever kommer att bli imponerade.

Similar Posts:

• En annan sida av ett krig
• Hemland under förändring
• Att vara eller inte …
• Skruvad bruksortsrealism
• Ett fall och ingen lösning