Vecka 37 på dagensbok.com är en mer fullspäckad vecka än vanligt. Redan i lördags tjuvstartade vi vår inför Bokmässan-special med en gästkrönika av Peo Bengtsson. Peo minns bokmässan 2012 och hur det var att vara debuterande författare. Ännu mer bokmässa blir det senare i veckan när fokus riktas mot Rumänien.

Idag skriver Anna Liv om Mari Jungstedts elfte deckare Du går inte ensam. Tyvärr är det en förutsägbar historia trots att poliskommissarie Karin Jacobsson får kliva fram och ta sig an sitt första stora fall.

Tills imorgon har Lina läst Bodil Malmstens sista loggbok, Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Lina hade inte läst de tidigare loggböckerna, men nu när hon har plöjt några är hon eld och lågor kring konceptet. Lina har även gjort en lång intervju med Bodil Malmsten.

På onsdag blir det premiär för Tema Rumänien när Oscar recenserar Catalin Dorian Florescus Jacob beslutar sig för att älska, en mäktig släktkrönika som utspelas på den vindpinade rumänska landsbygden bland de tysk-rumänska nybyggarna och följer historien från trettioåriga kriget fram till femtiotalet.

På torsdag skriver Kari om Pål Börjessons debutroman Gallus. En bok om utsatthet och att behålla hoppet i en hopplös tillvaro. Boken gjorde starkt intryck på Kari och det går fortfarande att vara med i utlottningen av ett exemplar. Maila namn och adress till kari.kapla@dagensbok.com senast onsdag den artonde så är ni med. På torsdag kommer även en intervju med Pål Börjesson.

Och på lördagen blir det, som tidigare nämnt, stort Rumänien-tema inför årets bokmässa. Då skriver vi om Cărtărescu och massor av annat. Missa inte.

Similar Posts:

• En tysk-rumänsk by i stormens öga
• Tema: Rumänien
• Stort intresse för debuten ”Gallus” på Pusterviksbaren
• Samtida rumänsk litteratur: en kort översikt
• Vecka 50 på dagensbok.com – Jultips, chick lit och genustänk

I somras upptäckte jag att jag av någon anledning missat bok nio och tio i serien. Lånade dem på Hassela bibliotek och plöjde dem på ett par dagar. Nu är som sagt elvan i serien här. Det är indiansommar och september. En litet barn försvinner spårlöst. Polisen befarar det värsta och när ännu ett barn är borta, blir allting riktigt otäckt. Undersökningen leds denna gång av poliskommissarie Karin Jacobsson då hennes kollega Anders Knutas är svårt deppig efter en skilsmässa. Vi som följer Knutas med kollegor vet att han trevande inlett en kärleksrelation med tidigare nämnda Karin. Det är ömsint, detaljerat och aningen smetigt berättat. Vi vet också att det legat i luften åtskilligt länge. Dock spökar Knutas tjugo år långa relation med danska Line som är mamma till hans två barn. Det är fullt begripligt men jag blir uttråkad av att i ett par böcker nu ha fått bevittna hur han hela tiden har henne i ögonvrån. Trots att han inlett en elektrisk relation med karga men förtjusande Karin som praktiskt talat slår knut på sig själv för att han ska se henne. Jag vill ge honom en spark i häcken och läxa upp honom. Faktiskt inse vad han har. Gå vidare och uppskatta tillvaron. Det är dags att kamma till sig och gå tillbaka till jobbet, Knutas.

Jungstedt har sedan debuten skaffat sig ett väsentligt bättre skriftspråk. I Du går aldrig ensam stannar jag emellanåt upp och njuter av formuleringar och meningsbyggnad. Det är fint. Boken innehåller inte mindre än fyra parallella berättelser. Det är helt okej eftersom det är knivskarpt berättat och jag ser fram emot att se hur allting kommer att flätas samman. Men att jag genast förstår vem mördaren är gör mig förbannad. Visst kan det finnas en vinst med det om en får följa med inuti gärningsmannens hjärna. Men här tror jag tyvärr inte att det är planerat så. Tyvärr tror jag inte heller att det handlar om att jag är en skicklig detektiv. Det blir liksom schablonartat i sin enkelhet. En annan sak jag stör mig på är att allting ska förklaras intill förbannelse. Visst ska en kunna läsa Du går inte ensam utan att behöva läsa de tio föregående böckerna i serien. Absolut. Dock tror jag att det ska gå att hoppa in utan att allting tidigare som hänt behöver redovisas. Författarens anmälningsplikt blir en förstoppning snarare än en förklaring.

Det här är tyvärr en ganska förutsägbar bok. Allting avslutas även med en förutsägbar cliffhanger… Men jag ser faktiskt fram emot tolvan och hoppas på upphämtning.

Similar Posts:

• Glittrigt yttre, spänningslöst inre
• Tråkigt på Gotland
• Semesterspänning
• Relationer och brott
• Strandläsning

Sonja Schwarzenberger och hennes mamma gick på bio i nattlinne, med blomkål som snacks. Hon verkar ha en mamma som struntar i jantelagen och vågar synas, sträcka ut handen för att ta tag i livet och kräva. Men mörkret har också krävt, av både mor och dotter. Svåra dagar, när Sonjas mamma legat deprimerad på soffan och Sonja försökt trösta och hjälpa. Sonja växte upp och kände också av det där mörka som fick henne att vilja supa och tröstäta, fast hon lät bli. Hennes terapeut sa åt henne att hon och hennes mamma ”borde luckra upp det förbund som var vårt och bryta en ohälsosam symbios”. Så hon satte sig på tåget från Västerås till Stockholm och grät hela vägen dit.

Anna Jörgensdotter minns inte sin mamma. Hon berättar hur hon kände som barn: ”Fast hon är där precis hela tiden längtar jag efter henne, så det känns som jag ska dö.” Hennes mamma städade, fixade, lagade mat och var hemma nästan hela tiden. När hon gick till Konsum kände Anna en stark oro, som inte lättade förrän mamman kom hem igen. Som mormor river Annas mamma ut otäcka bilder ur böcker och plockar bort allt som får barnbarnen att gråta. Att döma av Annas beskrivning, skapar mamman en skyddad, men aningen låst tillvaro, en bubbla där det svåra sorteras bort. Det verkar också ha funnits ytterligare en bubbla under Annas uppväxt. Där levde Annas mamma och gick inte att nå.

Augustin Erba skriver ett brev till sin mamma, som han inte tror hon kommer att läsa. Hon ligger nämligen till sängs, isolerar sig och vill varken träffa barnbarn eller svärdotter, eftersom hon tror att kontakten med människor gör henne sämre. Augustin håller ett tal på sin bröllopspicknick. Han säger till gästerna att de är hans familj; ”för det är ni som är här.” Mamman är inte där.

Kristian Lundberg var elva eller tolv när hans mamma insjuknade i schizofreni, men hon hade visat symptom på det även tidigare. En dag samlade hon alla barnen i bilen och berättade att ett radioaktivt moln skulle förinta deras hus. Gummit i bildäcken skyddade dem tills faran var över. Kristians pappa lämnade familjen efter den incidenten och återvände aldrig. I Kristians text finns en dialog där en mager pojke frågar sin mamma om det finns någon mat hemma. Mamman sitter vid köksbordet och skriver brev. Hon brukar göra det. Skriva brev efter brev till myndigheter, utan att få svar. Mamman ställer en motfråga till sin son:

-Har du träffat Pappa?
-Nej.
-När träffade du honom senast?
-Det vet jag inte.
-Nej, det är just det. Du vet inte.
-Nej?
-Han kan ha opererat om sig. Det är inte helt ovanligt. Han kan ha bytt både ansikte och röst.

Till slut säger hon:

-Idag får du verkligen gå till skolan. Du måste äta där.

Det finns många mammor och många sätt att växa upp på. Det kan inte vara lätt att skriva om något som ligger så nära en själv, men som samtidigt också berör någon annan. Författarna i Mor, mamma, morsan har vågat ställa dörren på glänt. Det är väl värt att titta in.

Similar Posts:

• Mammors längtan bort
• Att sakna mamma
• Mamma-dotterrelation som skrämmer och fascinerar
• En syster att fullkomligt ta till sitt hjärta
• Studier av en försvunnen mor

Den här veckan bjuder vi bla på temaspecial om demens på lördag. Anna C skriver om debutanten Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här och vår gäst Charlotte Qvandt har läst Berg har inga rötter av ytterligare en debutant Manne Fagerlind. Dessutom skriver vi om boken som i våras tilldelades Nordiska rådets litteraturpris, Dager i stillhetens historie av norska Merethe Lindstrøm.

Björn skriver om Vad är pengar? av Andreas Cervenka och jag hoppas på att han kan ge svar på den frågan och så blir det grafiska noveller av Pelle Forshed, författaren till Stockholmsnatt.

Förhoppningsvis hittar ni något att roa er med i regn- och ruskvädret!

Similar Posts:

• Nordiska rådets litteraturpris går till Merethe Lindström!
• Norskt på bokmässan
• Torsdag på bokmässan
• Minnets språk
• Ny vecka på Dagensbok.com

Mari Jungstedts tionde och senaste deckare om kriminalkommissarie Anders Knutas utspelar sig precis som de tidigare på Gotland. Vi får träffa Erika Malm, journalist på en av Sveriges största kvällstidningar som är på plats i Visby för årets Almedalsvecka. Tyvärr blir hon mördad och hittas död på sitt hotellrum innan läsaren har hunnit bekanta sig närmare med henne och det är synd eftersom porträttet av henne känns allt annat än givande:

Hon var en attraktiv kvinna, en bit över fyrtio, även om alla i hennes omgivning bestämt hävdade att hon inte såg en dag äldre ut än trettiofem. Hon var slank men med yppig figur som hon inte gjorde något för att dölja med åtsmitande dräkter. Hon var väl medveten om sin dragningskraft som kunde reta gallfeber på kvinnliga kolleger. Att vara en välutbildad, kunnig, hårt arbetande och seriös journalist och samtidigt spela på sin sexighet hade många svårt att få ihop i detta etiketteringens förlovade land.

Och jag undrar vad Mari Jungstedt vill säga genom att presentera sin karaktär genom dessa rader. För om det i litteraturen aldrig slutas påpeka att kompetens och sexighet inte går att kombinera för kvinnor, kommer vi heller aldrig att komma dit. Att framgångsrika och snygga kvinnor dessutom skulle reta gallfeber på sina samköniga kollegor känns också tråkigt och mossigt och jag kunde inte bry mig mindre om huruvida Erika Malm ser ut att vara fem eller tio år yngre eller äldre än vad hon egentligen är om det inte har någon betydelse för fortsättningen av romanen. Det har det inte.

Deckare är ofta skrivna i olika parallellhandlingar som tillslut leder fram till att mördaren blir gripen. Ofta får vi som läsare följa poliserna och deras arbete, offret och förövaren, självklart utan att hen namnges. Tyvärr blir inte Den sista akten mycket bättre när de övriga parallellhandlingarna drar igång. Som jag skrev inledningsvis gestaltar deckare ofta karaktärer med psykiska sjukdomar så allvarliga att de är beredda att döda för sin åsikt eller syn på verkligheten. Att då skriva ur denne karaktärs perspektiv i första person är svårt, riktigt svårt och det är där deckarna nästan alltid går bet. Det blir patetiskt, förutsägbart och det som är angeläget i karaktärens levnadsöde kommer aldrig fram. Den sista akten är tyvärr inget undantag och jag läser dessa kapitel snabbt för att de ska ta slut fortare.

De delar som jag ändå läser med behållning är de ur polisernas perspektiv. Där känns det som att Mari Jungstedt är tonsäker och kan sin genre. Jag följer Knutas och hans kårs arbete med nyfikenhet och hejar på dem för att utredningen ska gå framåt. Vi får följa polisens arbete ur både Knutas och hans kollega Karins perspektiv. Tyvärr benämns Karin, som enda kvinna i kåren med endast förnamn, medan samtliga manliga kollegor kallas för efternamn.

I de tidigare deckarna av Mari Jungstedt som jag har läst, har jag uppskattat att följa journalisten Johan och hans familj mycket. Därför saknar jag honom i Den sista akten, där han visserligen förekommer men inte har någon avgörande roll.

Även om det alltid finns en vilja, ja nästan ett behov, att få en upplösning på en deckare finner jag ingen riktig spänning ens när jag närmar mig de sista sidorna i Den sista akten. Tyvärr var Mari Jungstedt bättre förr och ett glitterbestrött bokomslag är föga kompensation.

Similar Posts:

• Semesterspänning
• Förutsägbart om förälskelse och försvunna barn
• Tråkigt på Gotland
• Strandläsning
• Relationer och brott

Visst, jag har också läst Susan Faludis Backlash, men det här är ju Sverige. Vi bombar inte abortkliniker och slår ihjäl läkare här. Vi utnämner inte feminister till häxor ute efter att skada den heliga Familjen. Det gör vi väl inte? Gör vi?

Nå, men om man sätter rubriker som ”Har du skilt dig – grattis!” (Mian Lodalen) och ”Tack, mamma och pappa, för att ni skilde er” (Mari Jungstedt), är man ändå inte lite ute just efter att provocera då? Nej, jag tror faktiskt inte att det är så enkelt.

Självklart är Happy, happy ett svar, en reaktion. Ett ifrågasättande. Den skrapar på ytan av vår liberala fernissa, vågar peta i några av de där ångestframkallande normerna vi helst vill låtsas att vi inte lever efter, de som ser skilsmässa som ett misslyckande.

Vi vill inte förenkla; självklart innebär en skilsmässa omtumlande och starka känslor av alla möjliga och omöjliga slag. Men bilden av skilsmässan har hittills varit så entydigt negativ att vi tycker att det behövs en ny bild. En motbild som tar upp de positiva delarna som en skilsmässa ofta medför. De berättelserna fattas oss, och därför vill vi ge dig den här boken. För verkligheten bakom alla beklagande olyckskorpars ord är nämligen så mycket mer än bara sorg, smärta och skuld. Verkligheten är betydligt mer komplex och motstridig. Bredvid sorgen finns glädjen, bakom smärtan finns njutningen, och ovanför skulden flyger friheten. De samsas alla om utrymmet, bråkar och diskuterar med varandra. Ena dagen upplever man stark eufori, andra dagen sorg som får en att gråta i timmar. Att känna båda är att vara människa.

Happy, happy handlar om allt detta och mer därtill. Den ger långt ifrån någon entydig bild, någon familjefientlig propaganda av oansvariga, egoistiska ”elitfeminister”, som somliga debattörer vill ge sken av. Och jag kan inte låta bli att undra: om ett gäng manliga kulturpersonligheter hade skrivit en bok om hur ont det gör när kärleken tar slut, när livet inte lever upp till egna och andras förväntningar, men att skilsmässan ändå lärde dem se nya möjligheter och inte minst bli bättre föräldrar – föräldrar som inte lägger all tid och energi på att försöka stå ut med varandra – hade det väckt samma ramaskri? Jag har väldigt, väldigt svårt att föreställa mig det.

Inte desto mindre skrattar jag gott åt redaktörerna Maria Svelands och Katarina Wennstams inledande lekfulla ”Och om någon undrar varför inga män medverkar vill vi gärna citera de medie- och tevechefer som på frågan om varför de har så få kvinnliga programledare och profiler svarat att de verkligen försökt men att det tyvärr var så svårt att hitta några som höll kvalitén.” Touché.

I Happy, happy har Sveland och Wennstam verkligen samlat tio personliga, roliga, sorgliga, tänkvärda och inspirerande berättelser av hög kvalitet. Förutom redaktörerna själva och ovan nämnda Lodalen och Jungstedt delar Pernilla Glaser, Maria-Pia Boëthius, Åsa Larsson, Gudrun Schyman, Helena von Zweigbergk och Mia Skäringer med sig av sina olika erfarenheter, som skilda vuxna, men också som skilsmässobarn.

Det handlar om kärlek, och det handlar en massa om sorg. Om att behöva berätta för mamma att man inte klarar det längre, om känslan av misslyckande, av saknad och förlusten av det som man drömt skulle vara hela livet. Men också om att komma ut på andra sidan, om att kunna vara glad för det man haft tillsammans, även om det faktiskt tog slut. Det finns något enormt befriande och tröstande i den insikten – att kärlek faktiskt inte är bortkastad, är ett misslyckande, bara för att den tar slut. Att man kan skiljas åt på bättre och sämre sätt. Att det faktiskt kan finnas nästintill lyckliga skilsmässor, och goda konsekvenser. Att det aldrig är enkelt, men att livet faktiskt går vidare.

Att det finns olika sätt att leva på, olika sätt att vara en bra förälder. Skulle till exempel föräldrar som håller ihop, ”för barnens skull”, för att allt annat anses vara ett misslyckande, för att de kanske helt enkelt inte vågar lita på att de klarar sig på egen hand – föräldrar som finns där rent fysiskt, men bråkar och mår dåligt – automatiskt vara bättre än föräldrar som finns där, men på varsitt håll? Föräldrar som kan se möjligheter, som vågar, som Jungstedt berättar om, medge att den här relationen har blivit destruktiv och vi, alla familjemedlemmar, förtjänar bättre? Allvarligt.

Få saker gör mig så förbannad som när konservativa krafter försöker utmåla moralism som moral, anser sig ha monopol på moral. Varför skulle det vara mer moraliskt att stanna i en relation där man är olycklig, oavsett skäl?

Wennstam citerar en bankman som berättar att den absolut vanligaste frågan han får av sina kunder är ”Har jag råd att skilja mig?” Mot Happy, happy kan man möjligen invända att de här framgångsrika, välartikulerade kvinnorna förmodligen har relativt sett goda förutsättningar att skiljas ”bra”. Det finns, hur krasst det än låter, en ekonomisk aspekt och om vi ska kunna undvika att låta barnen betala för föräldrarnas misstag krävs, som Schyman påpekar i sin text, ett samhälle med en viss ekonomisk solidaritet.

Det gör väl knappast alla de där stackars människorna som går hem från banken med svansen mellan benen, och fortsätter leva ihop med en människa de helst skulle lämna, till något moraliskt föredöme?

Similar Posts:

• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”
• Bitterheten, friheten och romantiken
• Skickligt om skilsmässa
• Någonting måste ju förändras
• Boken du helst vill slippa läsa

Ibland är det lite för soligt, lite för sandigt, lite för varmt och lite för solkrämskladdigt att läsa på stranden. Men när solen börjar sänka sig och man kan krypa ihop i skuggan försvinna in i sin bok, då finns inget bättre ställe att läsa på.

Resultatet av pocketläsning på stranden slutar ofta rätt dramatiskt. Det är däremot fint som den här gången när sidorna trillar ut framifrån, så man får en lättare bok att bära till stranden för var dag som går och man inte behöver hålla reda på boksidorna till det där spännande slutet.

På den svenska Strandbaren på Koh Lanta finns en välfylld bokhylla för den som längtar efter svenska deckare, någon verkar ju ha en förkärlek för Mari Jungstedt, så det kanske blir en av henne, eller Carl Johan Vallgren, eller kanske en av Kajsa Ingmarsson. Vad tycker ni?

Similar Posts:

• Semesterspänning
• Glittrigt yttre, spänningslöst inre
• Tråkigt på Gotland
• Längtan efter det typiskt svenska
• Årets bästsäljare i pocket belönade

När jag satte upp böckerna i hyllan igen fick jag för mig att undersöka hur många av dem jag egentligen har läst. Ett ganska nedslående resultat om jag skall vara ärlig. En talang jag har är nämligen att köpa böcker och då det ju går mycket snabbare att köpa än att läsa bildas en viss kö.

Dock vägrar jag ge mig själv köpstopp på något så nödvändigt som böcker och vem vet, kanske införskaffar jag någon av de böcker vi på dagensbok recenserar i veckan:

I går recenserade Emelie Mari Jungstedts Den farliga leken, som utspelar sig på Gotland och är en småspännande deckare. Enligt Emelie är Jungstedts bok inte superspeciell, men den fungerar ändå bra som tidsfördriv under semestern.

Senare i veckan recenserar Lina Lämna mig inte av Stig Sæterbakken. För den som gillar böcker om krossade hjärtan och stora känslor, uppväxt och igenkänning borde den passa utmärkt då den handlar om just det. Lina verkar tycka den är ganska så fantastisk. Exakt hur mycket får du reda på senare i veckan…

Ellie har läst Elizabeth Kostovas tegelsten om konst och kontroll där pedanten och psykiatern Dr Marlowe tar sig an den inbundne och deprimerade konstnären Mr Oliver. Något som visar sig lättare sagt än gjort. Läsaren får följa med på en odysée genom konsthistorien, en roadtrip genom USA och så en historisk resa till 1880-talets Frankrike. Ett spännande Dr Jekyll and Mr Hyde-tema som enligt Ellie tyvärr går förlorat i ett otal alltför detaljerade beskrivningar.

Tangoexperimentet av Maria Thörnqvist har Ebba satt tänderna i. Boken beskrivs av Ebba som såväl en reseskildring som en sociologisk undersökning och kärleksroman där författaren bestämmer sig för att använda sig själv som försöksobjekt för att utforska tangons väsen. Låter spännande tycker jag och ser fram mot att få ta del av Ebbas synpunkter senare i veckan.

Allt gott!

Hälsar redaktionen för dagensbok.com

Similar Posts:

• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg
• Vecka 30 på dagensbok.com: Semestertempo
• Det gör ont att älska
• Den ruttnare dödens litteratur närmar sig
• Jultips 2010

Men det är en spännande intrig som Mari Jungstedt presenterar inledningsvis och det krävs bara några kapitel för att den där ”jag måste bara veta hur det går-känslan” infinner sig. Jenny har gått från att vara vilken tjej som helst på gymnasiet på lilla Gotland till att bli världsberömd fotomodell på bara ett år. När hon återvänder till Gotland för att göra en stor modefotografering med Sveriges just nu mest omtalade fotograf Markus hittas han grovt misshandlad i sin stuga. Under tiden som Markus svävar mellan liv och död på intensiven på KS pågår en febril jakt på hans mördare. Parallellt med den historien löper berättelsen om Agnes. Liksom Jenny spåddes hon en lysande framtid som modell, men istället blev hon sjuk i anorexia och befinner sig istället på en anorexiklinik i Stockholm.

Precis som sig bör i sådana här böcker presenteras ledtrådar och spår att följa, personers liv, möten och öden ska pusslas ihop med varandra. För mig är den största behållningen med att läsa deckare just denna kartläggning, att få en pusselbit i taget, att inte veta, att komma lite närmare det som tilslut blir en slutgiltig bild. Tyvärr är pusslandet i Den farliga leken inte tillräckligt komplicerat, spåren leder inte tillräckligt långt bort, tillräckligt djupt, tillräckligt fel. Det är som att det går lite för lätt för Knutas och hans medhjälpare.

Jag har bara läst en bok tidigare av Mari Jungstedt och handlingen i den boken var snarlik handlingen i Den farliga leken. Det är unga kvinnor som står som huvudpersoner och offer, kvinnor som på ett eller annat sätt skulle kunna ha ett ansvar för det våld som riktas mot dem. Det handlar inte om att skuldbelägga kvinnorna utan jag ser det snarare som ett sätt att nyansera bilderna av offer och förövare. Gärningsmännen har därför ofta ett förflutet som just offer. Jag kan tycka att det är synd, som att det skulle göra deras brott mindre grova, eller mer förståeliga.

De förutsägbara sluten då mördaren hamnar ensam med huvudpersonen på valfri ödslig plats (uppenbarligen finns det rätt många sådana på Gotland om vintrarna) känns också mest bara gjort. De dramatiskt blodiga polisjakterna ger sällan något eftersom det är i de oväntade vändningarna som spänningen finns.

Trots detta sträckläser jag Den farliga leken med glädje, visserligen mest för att jag vill att den ska vara slut, men det är lite lagom med spänning i solstolen.

Similar Posts:

• Glittrigt yttre, spänningslöst inre
• Tråkigt på Gotland
• Förutsägbart om förälskelse och försvunna barn
• Relationer och brott
• Strandläsning

Jag har fortfarande inte läst klar Monica Wilderoths Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta så den följer definitivt med. Trots att det var längesedan jag började på Joyce Carol Oates Blonde har jag fortfarande inte avslutat den, det kan ha att göra med att den är över 800 sidor lång och att den kräver just en halv semester. Helena Österlunds rytmiska diktsamling Ordet och färgerna följer också med, recension kommer.

Deckare hör ju sommaren till, trots att den ska spenderas i en stuga i obygden, jag håller tummarna för att den är i det mindre blodiga laget och tar med mig Mari Jungstedts Den farliga leken, recension kommer även här. Siri Hustvedts Vad jag älskade följer med för den vackraste titeln, Linda Olssons Sonat för Mirjam för att jag inbillar mig att det är en sån bok som man ska läsa om somrarna. Nick och Norahs oändliga låtlista av Rachel Cohn och David Levithan för att den nog är en bok att sträckläsa.

Förhoppningsvis träffar jag några barn att högläsa Johan och Jösta för, eftersom det är en fantastisk bok om två giraffer, på rim, som bara måste läsas (recension kommer). Därtill packar jag ner ett gäng med hästböcker och hoppas att jag har garderat mig.

Similar Posts:

• Semesterspänning
• Spårstigar av liv
• Ny vecka på Dagensbok.com
• Vecka 30 på dagensbok.com: Semestertempo
• Halvfullt