I Lotta Geffenblads Blå Ugglan handlar det delvis om döden och desto mer om sorgen. Det är Granlund och Stenberg, två figurer som bor i en liten stuga i en stor skog. Där plockar de kantareller och kokar kaffe, pratar och skrattar och tittar på solnedgången i skogsbrynet i varsin stol. Men så händer något:

Plötsligt en dag dör Stenberg.

Pang bom bara.

Hjärtat slutar slå.

Stenberg andas inte längre.

Det finns inget förskönande i Lotta Geffenblads skildring av Stenbergs död. Bilden i uppslaget går i mörkblå toner och visar en sjö med virvlar – Granlunds tårar – och löv som flyger runt. Pang bom! Döden händer snabbt och berättelsen dröjer sig inte kvar vid den. Fokus hamnar i stället på det som kommer sen. Mitt i Granlunds gråtande dyker det nämligen upp ett par stora uggleögon på andra sidan sjön. De tittar på Granlund uppifrån himlen och strax tar en blå uggla över i stort sett hela bilden. Granlund flyr.

Sorgen är till en början så enorm att den inte går att härbärgera. Granlund gömmer sig under täcket inne i stugan, men ugglan sitter ändå kvar därute. Med en fåordig, ofta poetisk text som samspelar fint med de ofta ganska realistiska bilderna visar Geffenblad hur den process som är ett sorgearbete kan fungera. Att sorgen får synas i form av en blå uggla – en av få saker som i bilderna lyser med en närmast neonartad ton – känns helt rimligt.

Granlund bjuder så småningom in ugglan i sitt hem. Tiden går och Granlund vänjer sig, hen blir kompis med Ugglan. Det är inte smärtfritt, men på något sätt kan det jobbiga få existera parallellt med det nya, roliga. Ugglan krymper men den försvinner aldrig helt. Tid passerar, något som Geffenblad visar genom att låta årstiderna växla i bilden. Efter ett tag får världen färg igen. Ljuset återvänder.

Mycket av de gestaltade känslorna, som sorg och förtvivlan, men också hoppet befinner sig i glappet mellan bild och text. I och kring de avskalade meningarna finns utrymme att känna efter, att vila och tänka. I Blå Ugglan har sorgen fått en konkret figur, som i slutändan går ganska bra att leva med. Det kan kännas skönt för både små och stora läsare.

Similar Posts:

• En bok för barnens sorg
• Sorg ur barnperspektiv
• Sorgen efter en katt
• Tillåtande vänskap och sorg
• Fest och vardag med djurfavoriter

Ni kan tro att det var ett kärt återseende i Göteborg i år. Att få återse mässgolvet med alla dess böcker och booklovers var magiskt. Teman för Bokmässan 2023 var Judisk kultur, Staden och Ljud. Det presenterades judisk kultur från Bibeln till idag. I olika seminarier samtalades det om judisk filosofi, historia och litteratur. Staden har varit ett centralt litterärt motiv sedan romanens genombrott. Med temat Staden skapas samtal om staden som fristad, som livsmiljö och som arkitektoniskt projekt för att möta utmaningar i framtiden. Med temat Ljud vill Bokmässan låta ljudboksförfattarna, poddarna och inläsarna möta sin publik på Bokmässan.

Mitt fokus i år var dock bilderböcker och Crimetime. Det är ju det jag brinner för och det jag mestadels recenserar. Ett intressant samtal på Skriva-scenen var mellan författaren Moni Nilsson och illustratören Anna Fiske. Det handlade mycket om att gestalta någon annans text i bild och att våga utmana och utveckla normen.

I rum för översättning och poesi presenterade jubileumssatsningen Rain Gothenburg årets brunnslockspoet Ann Jäderlund. Varje år sedan 2019 utses en poet som skriver en dikt kopplad till regn. Dikten gjuts in i de brunnslock som gjuts det året och placeras ut i staden. Ett fint sätt att låta poesin ta plats i staden. Ann Jäderlunds dikt offentliggjordes och lästes såklart upp av henne själv. Det var fint, stämningsfullt och fullsmockat.

Det var så många fina samtal kring bilderböcker. Det handlade om kvalitét, starka känslor, fula känslor. Mycket kopplat till husdjur och/eller vänskap. Det är intressant att så många bra bilderböcker illustreras av författarna själva, och det med den äran. Jag tänker t ex på Matilda Ruta, Lotta Geffenblad och såklart Pija Lindenbaum vars berättelser och bilder tillsammans tar barnböckerna till en högre nivå.

Fick även tips på hur man kan skapa inspiration och språkglädje hos förskolebarn genom att jobba med poesi på olika sätt. Många tror att poesi är pretentiöst och svårt, men det är ju korta texter med stort innehåll. Det är även en genre som barn känner till via rim och ramsor. Stig Dagerman sade att som barn är man alltid diktare.

Njöt också av ett seminarium om att skriva lättläst skräck. Där vittnade alla deltagande författare om att deras skrivande generellt blivit så mycket bättre av att de lärt sig skala av sina texter så att de blir tydligare och på grund av det kanske även läskigare?

På Crimescenerna hände också mycket spännande. Kunde inte hänga där så mycket som jag önskade men hann iallafall lyssna på bland annat Sofie Sarenbrandt och Marie Ljungstedt som hade ett spännande samtal om konkurrens mellan deckarförfattare. 

Förutom böckerna och alla samtal kring dem så är det underbart att få sammanstråla med alla bokvänner man lärt känna genom åren. Vi bor utsprida över landet och träffas oftast bara under Bokmässan. Det ger energi och skapar samhörighet.

Similar Posts:

• Bland bilderböcker och Crimetime. Anna Livs bokmässa 2024
• Mitt bland människor
• Skamlös men njutningsfull nostalgi
• Fredagsmässan
• Poesi für alle

Under höstterminen 2021 skänktes boken till landets alla sexåringar. Dessutom fick alla skolor med förskoleklass ett antal ex att använda sig av i undervisningen.

Som poet och bokälskare kan jag inte annat än att digga detta. Att ge unga människor tillgång till bra dikter är så viktigt. Akademien vill uppmuntra föräldrar och lärare att läsa tillsammans med barn. Det är ack så viktigt för språkutvecklingen, men tänk vilka världar som poesin kan öppna redan hos barn.

Boken inleds med en dikt av Brita af Geijerstam.

När dikten kommer till dig

När dikten
kommer till dig
var beredd.

Den kanske har ett
budskap
vill bli hörd och sedd.

Kan hända minner den
om något ömt.

En närhet till någonting
du nästan glömt.

När dikten kommer till dig
öppna dina sinnen.

För nuet
och för oskattbara
minnen.

Vilken genial öppning! Hur vi bjuds in till diktens storhet på ett poetiskt, vackert och självklart sätt.

Antologin innehåller sextio dikter av poeter av alla de slag. Vi får möta flera av mina favoriter och många kända namn , till exempel Karin Boye, Mårten Melin, Erik Axel Karlfeldt, Tomas Tranströmer, Aase Berg, Zacharias Topelius, Ann Jäderlund, Gunnar Ekelöf, Sonja Åkesson, Jila Mossaed, Edith Södergran, Bruno K Öijer och Nils Ferlin.

Ursäkta om jag blev långrandig men jag blev så uppspelt av mångfalden och bredden. Extra lycklig blev jag över att en av mina favoritpoeter, Anna Rydstedt, deltar. Dock med en dikt med religiösa undertoner. Hon har skrivit en fantastisk dikt om att förlora en hund som jag hellre hade sett här.

Alla dikter är illustrerade. Det gör dem ännu mer tilltalande och tillgängliga för barn, kan jag tänka. Illustrationerna är av olika slag men det är välkända namn, som Lotta Geffenblad, Per Gustavsson och Sven Nordqvist. Det är spännande med spännvidden. Sedan går det ju att välja hur mycket tid en ska ägna åt bilderna. Det beror på vilken läsning som görs, tänker jag.

Till de illustrerade dikterna hör också frågor att diskutera. Det är frågor som väcktes inom Ann Boglind och Anna Nordlund som valt ut dikterna. Frågorna som följer Tomas Tranströmer dikt ”Trädet och skyn” lyder: Vad betyder regnet för trädet? Vad är det som får trädet att stanna? Vad tycker du mest om, regndroppar eller snöflingor?

Det är skickligt utmejslade spörsmål som det är fritt att använda för att skapa en fördjupning. Fast det är inte nödvändigt. Dikterna talar för sig själva, men det är fint att möjligheten finns. Och läser du om en dikt i boken kanske det blir naturligt att fundera på frågorna eller diskutera dem tillsammans?

Jag älskar idén med den här boken och jag älskar även boken. Den avslutas med en dikt av Maria Wine:

Inom varje dikt
lyser en liten lampa

I rummet och tiden
i jorden och havet
hos människan och djuret
hos allt som har skapats
av natur och människohand
finns en dikt
som lyser som en lampa

Söker du tillräckligt länge
finner du kanske även en lampa
inom ditt djupaste mörker

Vad kan menas med att det lyser en liten lampa i varje dikt? Lyser det en lampa i dig? Dessa geniala frågor ställs efter Maria Wines starka slutdikt.

Similar Posts:

• Tranströmer-introduktion på 80-talet
• Diktens universum
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik
• Vems är då felet?

Däremot är det svårt att få fisk. Betty är hungrig men lyckas bara fiska upp en gammal sko och en lampskärm. Efter ett tag bygger hon en figur av dem, och får i alla fall en kompis som kan hjälpa henne.

Visuellt är boken ett konstverk. Betty befinner sig i en alldeles egen liten magisk värld, där himlarna är gjorda av olikfärgat tidningspapper, småtomtar tittar upp ur det oljesvarta vattnet och egensinniga fantasidjur som stövelgrodor och bananfåglar rör sig. Tiden verkar närmast stå stilla och gränsen mellan vad som är på riktigt och inte är flytande.

Texten är filosofisk och poetisk. Allitterationerna går rakt igenom boken och för mig personligen blir det lite mycket, även om det är stiligt genomfört. Men boken vinner på omläsning, den kräver av läsaren att man försätter sig i dess sinnestillstånd, ett lite lugnare, alldeles eget tempo, en surrealistisk bildvärld utan koppling till realism. Det är en bok där man måste befinna sig. Det är synd då att baksidestexten rör till det hela genom att presentera en förhistoria som boken i sig inte alls berör, där Betty sägs ha flyttat hemifrån för att hon fått en lillasyster och blivit bortglömd. Så prosaiska saker hör inte hemma i Bettys värld och förvirrar mer än förklarar.

Similar Posts:

• Sorgen som en uggla
• En dröm om blad och blommor
• Den ulitmata platsen för en koja
• Ensamheten hos en liten hund
• Menlös glädje