Upptäckte jag att du fanns vid exakt samma tillfälle som du upptäckte att jag fanns?

Frågar vi.

Sedan gör vi ingenting.

Eller kanske gör vi någonting, vad som helst, och så gör vi om det på låtsas och upplever skillnaden.

Bokens inledande avsnitt kallas för ”KÖREN” och den avslutande delen för ”TRAGEDIN”. Däremellan kommer det som kallas för ”ANTECKNINGAR OM RÖSTEN” som antar essäns form.

Det är dock knappast någon tungläst essä, trots att den bygger på en lång rad fakta och infallsvinklar. UKONs raka språk utan krusiduller banar väg för tillgänglighet och det underlättas ytterligare av att allt är portionerat i lätthanterliga stycken och även om essän sträcker sig över minst sagt mycket så är de smidiga övergångarna långt fler än de abrupta hoppen. Därför är det lätt att kliva in i essän och sedan bara hänga med. Ja, kanske verkar det enklare än det faktiskt är, så att det är lätt att bara läsa på utan att hinna ta till sig alla de originella tankar som hinner lyftas. Alltså, det är en text som tål omläsning.

Först kommer reflektioner kring röstens koppling till talet och språket, därefter betraktelser av poesirösten, den där särskilda rösten som ofta används när poesi ska läsas (och som det går att ha mycket olika åsikter om). UKON återger minnet av sitt första möte med den sortens aktiviteter, all inclusive med pinsamma tystnader och obekvämt skruvande i bänkraderna. Sedan rör sig essän i en rad olika riktningar, utan att i alltför många steg eller alltför länge lämna kopplingen till poesin.

Många poeter hinner nämnas, framför allt Emily Dickinson och hennes säregna förhållande till omvärlden och tveksamhet till att låta sin röst, sina dikter, nå en läsekrets – men där nämns också Ralph Waldo Emerson, Bob Dylan, Gertrude Stein och många fler. Reflektioner kring citat från olika poeter och tänkare varvas med UKONs egna minnen, som dem om hans egen far som blev döv när UKON var mycket ung.

Trots att essän drar iväg i så många riktningar och omfattar så mycket, känns det ändå aldrig rörigt. Olika tankegångar från olika håll ställs mot varandra och utvidgar på så vis varandra. Boken ställer också många intressanta frågor, både direkt och indirekt. Genom att göra det på ett lekfullt sätt blir det aldrig hotfullt, ens när det sätter saker i gungning. Och i slutändan får vi väl helt enkelt fråga oss:

Handlar allt om oss eller är det vi som handlar om allt det andra?

Similar Posts:

• Världens värde på ett bräde
• Om litteraturen, språket, livet
• Tvivlet som funktion
• Keep calm and fortsätt rimma
• En kaka är en kaka är en kaka

Det är en slingrande kulturhistoria om ett ämne som otaliga människor kommit i kontakt med genom litteratur, tv-serier och film men som få studerat. Det är förstås också väldigt olika i hur hög grad de fiktionella språken har utvecklats. Medan det går fint att ta kurser i det utomjordiska klingonska språket från Star Trek-universet och lära sig alvisk grammatik är exempelvis lilliputianska (från Gullivers resor) eller wookiernas tungomål shyriiwook (från Star Wars) i princip omöjliga att behärska.

Yens Wahlgren skiljer på så kallade conlangs, constructed languages, som en bredare benämning där allt från esperanto till borduriska (som talas i ett par av Tintinalbumen) innefattas och artlangs, artistic languages, vilket är språk som skapats enbart för konstnärliga skäl och som vi möter i populärkulturen. Och även om en som läsare får ta del av de försök att skapa nya världsspråk, som exempelvis solresol, som utvecklades på 1800-talet av Jean Francois Sudre och bygger på olika kombinationer av notskalan (do, re, mi, fa, so, la osv) eller ovan nämnda esperanto, så fokuserar Liftarens parlör till galaxen på artlangs. Mellan pärmarna möts man av alla från Pingu, Tarzan och Anthony Burgess stökiga och säreget slangtalande ungdomsgäng från A Clockwork Orange. Alla har de sina egna uttryckssätt.

Låter det nördigt? Det är det också. Men till lika stor del ger boken en fascinerande inblick i hur författare och filmare genom en stor del av den mänskliga historien kryddat sina verk med innovativa språkkonstruktioner. Ibland plockar de inspiration från redan existerande tungomål, som när ljudkreatören Ben Burtt skulle förse de teddybjörnsliknande ewokerna från Return of the Jedi med ett eget språk. Burtt spelade in en kvinna som pratade kalmuckiska, en mongoliskt språk och tillsammans med tibetanska blev det grunden för klangen i ewokernas uttryck. Några meningar på förgrundsspråken följde med i ljudstudion varför de utomjordiska nallarna kan höras säga saker som ”Här finns det gott om pengar!” och ”Jag är en tyst person. Bäst du lämnar mig ifred” på tibetanska. I andra fall, som när George R. R. Martins A Song Of Fire And Ice-böcker skulle överföras till tv-serieformatet och nyckelpersoner i historien skulle höras prata dothrakiska anlitades lingvisten David J. Peterson för att bygga ut ett språk från de få ord och egennamn som förekommer i böckerna.

Yens Wahlgrens vittspännande och välresearchade genomgång är underhållande, lättläst och intressant, och landar i insikten om att mänskligheten antagligen alltid kommer att ha behovet att skapa nya kommunikationssätt inom ramen för popkultur och litteratur. Och hur vissa av de nya språken sträcker sig bortanför boksidorna och filmernas ljudbilder och tar nya vägar i händerna på både fans och språkexperter.

Similar Posts:

• I Sverige talar vi svenska … eller hur var det?
• Ojämnt men sött
• Monstruöst medeltida djurlexikon
• Ett kryddmått för hastig bladvändare
• Äntligen …

Efter de första kapitlen är jag helfrälst. Roligt, bitskt, men ändå vänligt och aningen … tja, liksom suckande. Men efter drygt halva boken så skiner Parkvalls käpphästar igenom, och när jag ser min kollega Sigrids recension av hans Vad är språk ser jag att det tycks finnas ett par upprepningar från den boken här.

Vare hur det vill med det, jag trivs(!) under läsningen. Boken är tänkt att läsas ”även av den som inte har någon särskild språkvetenskaplig bakgrund”, och jag sitter och nickar när han lite ofint mellan raderna får fram att han skulle göra sig bättre som språk-”expert” i tv-sofforna än Fredrik Lindström, eftersom Parkvall redan i förordet konstaterar att

… ambitionen är också att det ska vara besserwissreri med åtminstone en antydan till glimt i ögat.

Syftet här är att krossa ett antal myter som Parkvall i egenskap av lingvist fått höra genom åren, och till slut börjat gräva ner sig i. Det är alltså en uppbygglig, undervisande bok, som vill få oss att se helheten och tänka efter lite innan vi sväljer vad som helst som sägs om språk i allmänhet, och om engelska och svenska i synnerhet.

Här tas upp myter som att ’lagom’ betyder ”laget om” (nej, det är dativ plural av lag som i lagtext), att det svenska språket är på väg att urholkas (njä, inte så länge så många miljoner faktiskt talar det) och Parkvalls stötesten att teckenspråket inte är ett ”riktigt” språk (men det är det, med annan struktur än svenska, fast ändå inte detsamma som teckenspråk i andra språkområden). Därtill kveruleras det en aning mot slutet över myten att ”världens mest svensktalande kommunligger i Finland”, vilken Parkvall konstaterar i själva verket beror på spännande matematiska beräkningar.

Självklart beror det höga betyget på att jag redan är ”frälst”, men också på att Parkvall är rolig, försöker folkbilda och samtidigt envetet stöder sig på den vetenskap han kan bäst. Mina invändningar blir detaljer i sammanhanget – boken som helhet är ändå mer än läsvärd för gemene svensk. Man lär sig garanterat något nytt.

Similar Posts:

• Hur ska det gå?
• Tanken är god men resultatet obra
• Mest som en present
• ”- Å ja ba, vicken bra bok liksom!”
• 100 nyanser av svenska

Kapitlen spänner över allt från korpusanvändning, där jag till min glädje ser konkret svar på frågan varför man ska använda korpusar, när google finns, via maskinöversättning i en artikel som skrivits enbart med fascination för tekniken och ingen reflexion över dess missbruk, till nyttiga länkuppräkningar för ordböcker av olika slag. Artiklarnas tillgänglighet varierar; men den här boken är inte tänkt som en sträckläsningsbok heller, utan kanske som en fikarumsbok hos språklärarna (eller varför inte datalärarna eller tekniklärarna, beroende på vilka som hanterar datorer mest nuförtiden?) eller som en översiktsbok att läsa, kanske en artikel om dagen, för den som bara är allmänt intresserad av hur datorernas värld (för det är datorer och internet det handlar om, inte mobilapplikationer eller pennor som läser och kopierar) fungerar i symbios med dagens språkanvändare.

Similar Posts:

• I Sverige talar vi svenska … eller hur var det?
• ”Namárië Mellon”
• Från a till övervåld
• Norm eller upplysning?
• Förena nytta med nöje på latin