En kan bara hurra, och det mer än sex gånger. Här medverkar 16 kvinnor och sex män som författare, översättare och illustratör (Linda Spåman!) – hur mycket sex kan det för sjutton bli? Man vill bara gå ner på dem alla.

Skrev Expressen om denna antologi på tema sex, som Granta satt ihop och som gavs ut av Bonniers i höstas. Riktigt så positiv kommer inte jag att vara.

”Sex” är förstås ett hyfsat brett tema. Här kan både det ena och det andra samsas. Texter skrivna att driva någon form av debatt om porr, om lust, om kärlek, texter som mer syftar till att kåta upp läsaren (även om det är glest med dem), och så texter som mer försiktigt närmar sig ämnet, där författaren hellre rör sig i den mer påklädda, distanserade världen, rädd att få fingrarna skitiga.

Om vi börjar med den här rädslan att få fingrarna skitiga. Inledande möts läsaren av en reklam för Bonniers egenpubliceringstjänst Type & Tell. ”Skriver du bättre än E L James?” står det. ”Med Type & Tell kan du ge ut dina sexiga texter under pseudonym.” Hur erotikklimatet nu ska göras bättre med hjälp av detta? Nej, det är nog inte i Bonniers intresse. De vill bara ha del av kakan.

Karolina Ramqvist har skrivit en text som ifrågasätter om en kvinna verkligen kan känna lust till våldsamma sexlekar utan att det är något fel på henne. Texten är stundtals intressant, i det feministiska gråzonsland där vi är vana vid att Ramqvist rör sig. I ett samtal mellan två kvinnliga författare har den ena önskningar om att hennes kille ska förnedra henne i sängen. Han vägrar dock göra det, eftersom han är feminist. Först och främst bör vi fråga oss: är detta ett resonemang som överensstämmer med verkligheten? Är det så här det brukar förhålla sig? Svar: nej. Sexualitet är inte avhängigt av huruvida du är feminist eller inte. Och sexuell lust har stor bredd, så länge ni vågar prata om det. Men det är inte en fråga texten ställer sig, eftersom det skulle störta den tes som nu drivs. Texten söker sig istället tillbaka till det riktigt unkna resonemanget man så ofta hör, att tjejer inte gillar de snälla killarna utan bara kan dras till de farliga. Ett ämne Ramqvist även avhandlat tidigare, i den briljanta romanen Flickvännen. Här lämnar texten mig bara irriterad. Eftersom jag läst Flickvännen vet jag ju att Ramqvist kan skriva upphetsande, men hon har tydligen bestämt sig för att inte göra det här. Vidare frågar jag mig vad Ramqvist vill säga? Ska vi kritisera lust om den inte är politiskt korrekt?

Kan lust ens vara politiskt korrekt?

Samlingen saknar inte bredd. Inledningsvis den Gatsbydoftande vackra ”Brandon” av Kristofer Folkhammar, som vågar vara riktigt het, med bögsex på mattan under kristallkronan, i väntan på att de andra ska anlända till festen. I ”Ett rent äktenskap” utforskar Sayaka Murata förutsättningarna för det sexlösa äktenskapet, och hur man tar det vidare till bebisalstrande utan att röra vid varandra (och utan det välkända provröret, här får ni se på andra grejer minsann!). Ottessa Moshfegh bygger upp en suggestiv intressant stämning i ”Här händer ingenting”, även om hon lämnar mig något otillfredsställd så lever berättelsen och karaktärerna kvar efter läsningen. Om den unge wannabe-skådespelaren som lämnat mamma för det stora vackra huset i Hollywood. Där hyresvärdinnan är dubbelt så gammal, har tunga ögonfransar och pudertäckt ansikte… Martina Montelius är både humoristisk och explicit i ”Sexdöd på äldreboende”, som tar upp det tabubelagda samlivet hos våra gamlingar. Riktigt skoj! Och Erika Bernalts ”Våren” låter en blyg yuppie (könslös, om jag inte läst för slarvigt) ta plats i en översexualiserad hippievärld, där alla knullar med alla i buskarna. Men det är först efter Stefan Lindbergs buskisdråpliga ”Vi är här för att älska”, som utspelar sig hos medelålders politiker i maktens korridorer, som jag känner ett fysiskt behov av att knäppa upp.

Det är den enda berättelsen som frammanar omedelbar kåthet hos mig.

Får mig att onanera trots mens. Den äckliga fläcken som blir av att tappa kontrollen, blodet, den där mensdoften på fingrarna sen, usch! Det är så motbjudande. Men det är så här sexuell lust är, tänker jag. Smutsig och skamfylld i en sunkig, ensam lägenhet när ljuset börjat falna framåt eftermiddagen. Det finns inget intellektuellt över det. Och Stefan Lindberg skriver väl inte bäst av alla, men han vågar. Det är raka motsatsen till Isabelle Ståhl, som för all del skriver vackert och väldigt intressant om Tinder och vår oförmåga att träffa någon. Men sexigt? Snuskigt? Upphetsande? Inte ett skit.

Smaken är som baken, brukar det heta. Men inte är den särskilt delad, när det kommer till Linda Spåmans illustrationer. De är snygga och ses säkert som politiskt korrekta, i och med att kvinnorna ibland har tio bröst, ibland är siamesiska tvillingar, ständigt har otränat slappa magar och sjuttiotalshängbröst; är inte det motsatsen till porr, så säg? Jo. Fast hur tänker man? Ändå föreställer ju alla bilderna (utom en) kvinnor. Det är kvinnornas kroppar som objektifieras, det är kvinnornas kroppar som syns. Vissa av kvinnorna knullar med ett skelett, jag tar det som en parafras på Munchs flicka som dansar med döden. Men symboliken i det då? Känns ju inte heller så jävla fräscht. Varför illustrationerna inte följer berättelsernas innehåll istället? Ja, det hade varit att föredra.

Med det sagt: variationen uppskattas. Här finns många olika världar att ta del av, många uppslag att få. Kanske finner den som är mer för det försiktigt kittlande än det explicit bildrika, sitt lystmäte? Kanske vill inte alla som läser om sex onanera. Avslutningsvis, Jeanette Wintersons ”Allt jag vet om Gertrude Stein” får mig inte att gå ner i brygga av kåthet, men av andra anledningar. Att inte hon fått Nobelpriset? Å, det måste vara en tidsfråga.

Similar Posts:

• Tidningen Vi:s litteraturpris till Karolina Ramqvist
• En motorsåg
• En motorväg genom feminism, populärkultur och arbetarklass
• En samling framtida författare
• Som Gessle med ögonbindel

Och ändå är det en helt annan känsla hon förmedlar, i alla fall jämfört med den av ångest drypande Brf Ensamheten. Istället för det molande obehag som den romanen lämnade mig med (vilket absolut inte ska förstås som något negativt) så blir jag av Från barn till död rent av fnissig. Det är så fullständigt bedårande och gulligt.

Spåman blandar här sina återkommande favoritsymboler – sågtandade knivar, tårar, korpar och svarta ögon som hotfullt svävar över världen och dess identiska höghus – med pastelliga färger och väldigt mycket humor. Kontrasterna fungerar utmärkt! Likaså då hon låter sina skelett formas till bokstäver i livsvisdomar som ”Tänk på döden (ibland)” och ”En del säger att det finns en Gud. Andra håller inte med.” För att sedan på nästa uppslag slå hål på dessa ”visdomar” med en cynisk illustration som i själva verket visar motsatsen. Att Hoppet är det sista som lämnar människan illustreras med ett hopp från taket på ett höghus. Ja, ni fattar. Eller som illustrationerna nedan: ”Gå inte över Ån efter vatten.” ”Varför?” ”Därför!”

Jag blir glad av Spåmans nya gulligare värld. Ångesten finns kvar och hon låter den bubbla fram bakom livscoachkäcka fraser, men skrattet är mer närvarande än i tidigare verk. Och kombinationen benrangel, knivar, pastellrosa och glitter (jo, bokryggen är glittrig!) får i alla fall mig att falla pladask.

Similar Posts:

• I bostadsrättsföreningen kan ingen höra dig skrika
• Vecka 28: ångest, bitter eftersmak, personliga skildringar och läskickar
• En försiktigt brokig skog
• Med ett tredje öga
• Gotisk skräcksaga

Tidigare har karaktären Linda Spåman gett ut en bok, men nu jobbar hon som frukostvärdinna på Äpplet, ett litet sunkigt hotell utanför Göteborg. Hon har yrket både personalen och gästerna föraktar. Att den laktosfria mjölken saknas på frukostbuffén är en fullt rimlig anledning för någon att kalla henne efterbliven. ”Du har ju ett val” säger en av kollegorna, men har hon verkligen det? Livet verkar stå på stand-by, ingenting är särskilt spännande, dagarna går, det kallskurna måste läggas upp. ”Kallskuret will tear your soul apart”.

Så en dag ringer telefonen och någon söker återigen en spåman. Linda börjar som vanligt förklara att det är ett missförstånd, tills tanken slår henne… Varför måste hon svara nej varje gång? Nu svarar hon ja. Hon är en Äkta Spåman, köper en tarotkortlek och kör!

Jag gillar Spåmans estetik. Bilderna är fulla av symboler som leder tankarna till mysticism. Trianglar. Skelett. Treuddar. Svanar. Händer och månskärvor som blöder eller fäller tårar. Till en början kan det nästan tyckas vara slarvigt ritat. Streck utanför linjerna, bokstäver som är ifyllda eller överkluddade. En del personer har fått ett extra öga någonstans i ansiktet, som om Spåman gjort fel eller ändrat sig. Men så inser jag briljansen i det hela. De något förskjutna bilderna illustrerar perfekt gränsen mellan den materiella världen och den spirituella. Det tredje ögat, det som kallas ”ajna chakra” och sägs vara en ingång till inre världar och ett högre medvetande. Den som har förmågan att använda sitt tredje öga kallas ofta synsk, någon som får uppenbarelser och kan ställa spådomar. Spåmans stil känns på så sätt avslappnad och spontan, men samtidigt väl genomtänkt och utförd.

Karaktären Linda påminner mig om Eskil i Jack Hildéns debutroman Vi, vi vaktmästare. Båda har de yrken som utförs i väntan på att något annat, det ”riktiga” livet, ska ta vid. Båda verkar de ha fastnat på sin respektive arbetsplats utan att komma vidare. För Linda känns uppgivenheten allra störst. Rollen som spåman blir en chans att komma iväg. Även om hon aldrig riktigt blir en Äkta Spåman ser Linda nu glimten av något nytt. Hon vågar ta steget bort när tillfället bjuds, hur galet det än verkar vara. Fake it ’til you make it. Det där steget kan finnas närmare än du tror.

Similar Posts:

• I bostadsrättsföreningen kan ingen höra dig skrika
• Lyssna till de kloka skeletten!
• Vecka 28: ångest, bitter eftersmak, personliga skildringar och läskickar
• Med ett mer ansträngt leende
• En försiktigt brokig skog

Även vi som aldrig pluggat organisk kemi bara för att det är så hysteriskt roligt kan nog känna igen oss i de där små kickarna som går att få plötsligt under tiden vi läser. Plötsligt en mening som berör exakt det som pågår i våra liv och beskriver exakt det vi känner, plötsligt ser vi något från en totalt ny synvinkel, plötsligt lär vi oss något helt nytt. Och på detta följer ett rus. Detta är läskicken, och den är fantastisk.

Det är värt att påminna sig om denna underbara drog om du, som jag just nu, befinner mig i en lässvacka. Läskickarna finns där ute! Kanske just i någon av veckans böcker på dagensbok.com. Här är några av dem:

Idag recenserar Marie Linda Spåmans Brf Ensamheten – en serieroman om människor i en bostadsrättssförening i Göteborg. Genom att upprepa starkt laddade symboler i sina illustrationer skapar Spåman en känsla av ångest och överhängande hot som stannar kvar.

På onsdag recenserar Björn Florian Illies 1913 – Århundradets sommar som han tycker är en underhållande och detaljrik skildring av kulturlivet alldeles innan första världskrigets utbrott, men med en lite tunn och bitter eftersmak.

På lördag recenserar Ella Marie Granmars bok Operation barn. Om kampen för att bli förälder. En mycket personlig skildring av ett komplicerat och angeläget ämne – men kanske väl personlig, tycker Ella.

Similar Posts:

• I bostadsrättsföreningen kan ingen höra dig skrika
• Det råder ingen brist på barn i världen
• Sängkammarfars anno dazumal
• Poängen med kvinnor och barn
• Lyssna till de kloka skeletten!

I Bostadsrättsföreningen Ensamheten delar medlemmarna livssfär och ändå vet de ingenting om varandra. De lever parallella liv – sida vid sida med bara en vägg eller ett tak som skiljer dem åt – och ändå möts de aldrig. Linda Spåmans grafiska roman skildrar en kollektiv ensamhet, där paniken och ångesten kryper sig på när människorna stängt dörren mot omvärlden. Där de, trots att de bor och lever så nära varandra, ändå har en ocean av tystnad emellan sig. Ett hav av ‘inte ska väl jag störa’.

Spåman ger oss inblick i vad som försigår bakom de stängda dörrarna, vilka liv som levs där bakom. Där finns kvinnan som är engagerad i bostadsrättsföreningens styrelse; som inte kan stå vid sidan då hon ser saker som behöver styras upp, men som samtidigt äts upp av allt ansvar hon tar på sig. Där finns den föräldralediga mamman som märkt av sömnlöshet och oro vandrar runt i trapphuset och tycker sig känna röklukt. Där finns tonårsdottern som försöker bli modell, och hennes mor som helst äter glass framför teven. Där finns paret som ska få visa upp sitt nyrenoverade kök i GP Bostad; den gamla damen som saknar sin son, och den synskadade kvinnan och hennes assistent. Människor som håller sig för sig själva, förutom på föreningens årliga städdag.

Spåman lyckas med sitt bildspråk linda in hela sin bostadsrättsförening i en tärande ångest. Scener från de boendes respektive liv varvas med varandra, och inte sällan markerar Spåman övergången genom att zooma ut och betrakta BRF Ensamheten utifrån. Ofta illustreras då en groende känsla av hot, en överhängande fara. Hyreshusen står där tysta och stabila, men samtidigt sträcks ett par mörka, kloaktiga händer ned mot dem från himlen. I en annan bild sitter det sågtandade knivar i husens tak, och i ytterligare en ser det ut som om husen gråter. Spåman arbetar med att upprepa symboler; de kloaktiga händerna, knivar, ögon och tårar. Starka symboler som kontrasterar mot den trygghet som slentrianmässigt förknippas med ett hem.

För många av människorna i bostadsrättsföreningen är livet nämligen allt annat än tryggt. De bär på rädsla och dålig självkänsla. De bråkar, de gråter och de väntar på besök från någon som aldrig kommer. De somnar framför teven, de skär sig i armarna och de ligger med varandra högst ojämlikt. Eller så ligger de inte alls med varandra. Det som borde vara ett kollektiv är en samling individer som alla sätter sig själva först. Som alla förlorat förmågan att sätta sig in i någon annans situation. Inte av illvilja eller egentlig egoism. Utan för att … Ja, livet. Stressen. Pressen. Den ändrar oss. Den får oss att tappa fotfästet.

Det är mycket jag tycker om med BRF Ensamheten – det upprepande bildspråket, utzoomningarna, karaktärerna, temat och känslan. Det tillspetsade och övertydliga klimaxet i berättelsen är dock inte en av dessa saker. Jag känner mig lite skriven på näsan, och jag tycker även att boken tappar i tempo under denna del. Men den där äckliga känslan av övergivenhet och fara, den dröjer sig kvar. På ett positivt sätt.

Similar Posts:

• Lyssna till de kloka skeletten!
• Vecka 28: ångest, bitter eftersmak, personliga skildringar och läskickar
• Med ett tredje öga
• Gotisk skräcksaga
• Rart berättat om demens