Är det här en genre hör den finlandssvenska bilderbokskonstnären Linda Bondestam till dess frontfigurer. Jag tyckte väldigt mycket om hennes Mitt bottenliv – av en ensam axolotl, som kom för några år sedan och lät mänskligheten gå under till förmån för den utrotningshotade axolotln och andra små fredliga varelser.

För några veckor sedan kammade Bondestam hem ett Augustpris med Chop Chop – en tapper jordbos berättelse, på många sätt i samma anda. Det här är allåldersböcker, värda att läsa tillsammans och prata om på djupet.

I Chop Chop är perspektivet en hjälpsam och entusiastisk liten robots. Han är väl egentligen inte döpt till Chop Chop, men uppfattar det som sitt namn, när han först träder i tjänst och chefen uppmanar arbetsstyrkan att jobba, ”chop chop”.

Chop Chop tar sin början år 2032, när antalet robotar på jorden börjat överstiga antalet människor. Människorna börjar känna av konkurrensen ordentligt, som på det lager där Chop Chop först får arbete – eller vad man nu ska säga att han gör, för han behöver ju varken lön, pauser eller mat. Han jobbar på, och chefen är jättenöjd. Så nöjd att de mänskliga arbetskamraterna efter hand försvinner. Lite tråkigt, tycker Chop Chop, men jobbar tappert vidare.

Tills den dag en ny robot, en spindelliknande, högeffektiv sak, ersätter både Chop Chop och chefen.

Linda Bondestam berättar snillrikt i bild och text. Hon jobbar framför allt med det som inte sägs. Inte minst i bilderna finns en skarp samhällskritik med glimten i ögat. Vi ser hur de magra lagerarbetarna slevar i sig oaptitlig ärtsoppa, medan den fete chefen slafsar i sig stora köttstycken. Längre fram finns den forne chefen med i bakgrunden i gatubilder, utslagen och med en flaska eller en affärstidning i famnen.

Chop Chop hinner pröva alla möjliga jobb – bäst trivs han på förskolan, men där blir de vuxna arga för att deras barn föredrar den glada roboten framför sina sönderstressade föräldrar – innan mänsklighetens hets går mot det till synes oundvikligt slutgiltiga kriget. Chop Chop hinner med en kort karriär som minröjare innan ”bombernas bomb” briserar och allt blir vitt och tomt.

Hundra år senare vaknar Chop Chops solceller till liv. Han och andra robotar intar en ny, paradisisk jord, befriad från destruktiva människor, men Chop Chop saknar något. Han letar upp en gammal IVF-klinik och börjar producera: människobarn. Eller är de det? Vid närmare betraktande har de nya små barnen egenheter som svansar, vingar, näbbar och horn. Det uppstår något nytt här.

Något bättre?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2016
• Livet utan oss
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Visuell bilderboksfröjd med dubbla budskap
• Knasigt, komplext och alldeles underbart

Bilderboken Om du möter en björn har ett du-tilltal, men läsaren representeras av en mycket rar liten scout med scarf, rejäl ryggsäck och förnuftiga skor.

Linda Bondestams illustrationer är som vanligt oemotståndliga i sin förening mellan humor och dramatik. Björnen går från att leende äta korv på pinne till att ha ett riktigt rysligt gap. Skiftar gör även textens budskap, från fakta till underhållning och tillbaka, på ett ganska förvirrande sätt. På ena sidan sägs det att björnar inte reser sig på bakbenen för att gå till attack, men på nästa sida uppges att detta inte är helt korrekt.

Anslaget ”Vad ska du göra om du möter en björn?”  antyder att vi ska få oss goda råd till livs, men rimliga uppmaningar – spring inte, klättra inte upp i ett träd och dylikt – följs av tipset ”spela lite på din pekplatta, för det kan du nog bättre än björnen”. Fnissigt, och visst förstår även små barn att just denna strategi inte kommer vara lyckosam vid ett faktiskt björnmöte, men andra råds nyttonivå är inte lika solklara. Ska jag exempelvis verkligen småprata med björnen?

Även språkligt lämnar boken en del att önska. Stilgreppet att upprepa KOM IHÅG och MEN i versaler är inkonsekvent genomfört och känns överflödigt. Överlag tenderar texten att vara något styltig och mycket tjatig. Nog hade det gått att byta ut några av bokens totalt 15 ”inte” mot synonymer.

Nej, behållningen med boken är helt klart visuell. Den bekanta Bondestamska färgskalan, här dominerad av en trolskt blågrön skiftning, gör tanken på den djupa skogen mycket lockande, oavsett vad som döljer sig där. Scoutens röda keps är måhända en vinkning till ett känt sagobarn men även om Om du möter en björn är en sagolik fröjd för ögat så är budskapet inte lika sedelärande som Rödluvan.

Similar Posts:

• Räven av bären är blå, bara han slapp så ensam där gå
• Livet utan oss
• Gosedjur som självklara samtalspartner
• Vad är farligast, tekniken eller människan?
• Vilse i skogen

När jag läser Linda Bondestams Mitt bottenliv – av en ensam axolotl, som är Augustnominerad – tror jag att jag förstår lite mer. Både den och Naturen är fantastiskt fina och kloka och roliga berättelser helt i sin egen rätt, men de påminner en hel del om varandra. Att samtidigt nominera två bilderböcker om klimatförändringar och hur naturen ändå överlever människan kändes kanske ändå lite mycket?

Fast om det i Adbåges drastiskt, mörkt roliga bok är de aningslösa människorna som står för berättandet, så lever vi ”lunsar” (så kallas vi nämligen), i Bondestams bok i periferin. Här är huvudpersonen istället, som titeln avslöjar, en liten axolotl.

Axolotl är en vattenlevande, akut hotad salamanderart, ett slags groddjur, som bara förekommer i Mexiko. Det märkliga namnet kommer från ett aztekiskt språk, och ska betyda ungefär ”vattengud”. Axolotl har både gälar och lungor, och blir den av med en kroppsdel så växer det ut en ny. Det är nästan som om den hade hämtats ur Bondestams och Ulf Starks tidigare prisbelönta Djur som ingen sett utom vi, faktiskt.

Den lilla axolotln i Mitt bottenliv föds i en skog av sjögräs, i en sjö nära en stor stad, som det enda kläckta ägget i en syskonskara på 987. Axolotln är visserligen ensam axolotl, men har det till en början ganska bra i sin sjö. Den hänger med sina släktingar tigersalamandrarna, går i skolan, spanar på de där lunsarna som bor på land, och samlar ”skatter” som de tappar eller dumpar i sjön. Den här skattsamlingen för på ett roligt sätt tankarna till Ariels samlande i Den lilla sjöjungfrun, även om denna samling är något uppdaterad. Här finns till exempel en smartphone, med vilken axlotln och de andra salamandrarna tar knasiga filter-selfies och kollar på Star Wars-filmer.

Tillvaron på sjöbotten blir långsamt deppigare och mest indirekt förstår vi som läsare hur illa det är, med föroreningar och allt större klimatkatastrofer. Bondestams djupblå vatten – hennes färger är verkligen ljuvligt mättade – färgas svart av sot och elände, och på land brinner det. En monstervåg sköljer över världen. Axolotln kastas hit och dit. Det blir tyst och mörkt.

Så, plötsligt, tänds ett nytt hopp. Läser man mellan raderna har kanske mänskligheten lyckats utrota sig själv, men för axolotln är tillvaron långt ifrån över. Livet fortsätter.

Det är en märklig sak, att göra en så charmig barnbok om mänsklighetens undergång, och om konsekvenserna av vår framfart med miljön omkring oss. Hur blir det inte deppigt och alldeles för oroande för att läsa för barn?

En nyckelkomponent är Linda Bondestams bilder, som är så finurligt färgstarka, dramatiska och kul. En annan det begränsade, lite naiva berättarperspektivet. För axolotln går det ju faktiskt bra. Hur bra som helst. Och som människa känner man nog mest att ”Hallå, jag vill ju också vara med och se vilka nya former livet tar sig, vart världen tar vägen med oss! Jag vill inte dö ut, jag vill leva! Nog måste vi kunna styra upp det på något sätt?”

Similar Posts:

• Vad är farligast, tekniken eller människan?
• Visuell bilderboksfröjd med dubbla budskap
• Knasigt, komplext och alldeles underbart
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Naturen och vi

De nominerade är, i den skönlitterära klassen:
Minnestrådar av Carola Hansson
Splendor av Stefan Lindberg
Jag ser allt du gör av Annika Norlin
Samlade verk av Lydia Sandgren
Jordlöparens bok av Thomas Tidholm
Renegater av Klas Östergren

I den facklitterära klassen:
Livets tunna väggar av Nina Burton
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby
Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba
Längta hem, längta bort av Kristoffer Leandoer
Trubbel. Berättelsen om Olle Adolphson av Jan Malmborg
Sverigevänner. Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn av Arash Sanari

I barn- och ungdomsklassen:
Mitt bottenliv. Av en ensam axolotl av Linda Bondestam
Kråkorna av Anders Fager och Peter Bergting
Billie, Korven och havet av Julia Hansson
Kom dagen, kom natten av Åsa Lind och Emma Virke
Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson
Alltid hejdå av Alma Thörn

Augustpriset är instiftat av Svenska Förläggareföreningen och delades ut första gången 1989. Priset består av 100 000 kronor och en bronsstatyett. Här hittar du vår sammanställning av föregående års pristagare.

Förutom de tre stora priserna delas också Lilla Augustpriset ut. Lilla Augustpriset är en tävling för skribenter mellan 16 och 20 år. De nominerade texterna finns att läsa, och rösta på, på Augustprisets hemsida. Nominerade skribenter är: Karla Backlund, Moe Duke-Bergman, Nanna Mikkelsen, Julia Kaplan, Josefine Larsson och Allis Sääsk Berglund.

Similar Posts:

• Årets Augustprisvinnare
• Augustpriset 2020
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2016

Fullt så enkelt är det ändå inte riktigt. Inte sällan anspelar de konstiga djurens namn på ett begrepp, som hos den kringvandrande Nomadinen. Andra namn verkar ha sitt upphov i fullständigt, fnittrigt nonsens.

Var och en ägnas ett färgglatt uppslag och en dikt. Så här heter det till exempel om En annan:

Det bor EN ANNAN inuti,
under min fjäderdräkt.
Jag har hört dess skri:
”Släpp mig fri!
Släpp mig fri!”

Det är otäckt.
Jag tror inte ens att vi är släkt.

Precis som i Linda Bondestams bilder finns i Ulf Starks dikter såväl djupt mörker som den glättigaste glädje, melankoli, skönhet och ren och skär knasighet om vartannat. Här finns smärta och silverkanter, självklar gemenskap och den ödsligaste ensamhet. Här kan behovet av att hålla sig gömd samsas med behovet av att gorma så det ekar mellan bergen, av att synas och att osynas – allt i samma tufsiga figur.

Det vilar något djupt mänskligt och komplext över dessa nästan osedda djurfilurer. Något som gör att dessa dikter och bilder kan roa och slå rot hos såväl barn som vuxna.

Kanske är de diagnoser, de här märkliga djuren. Kanske rent nonsens. Är vi inte alla, när allt kommer omkring, en smula trängande blandning av båda?

Similar Posts:

• Jag, jag, jag!
• Livet utan oss
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Ulf Stark väjde inte för det svåra
• Visuell bilderboksfröjd med dubbla budskap

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – Aftonland av Therese Bohman, djupa kärlek ingen av Ann Jäderlund, Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård, En dramatikers dagbok 20132015 av Lars Norén, Eländet av Andrzej Tichý och De polyglotta älskarna av Lina Wolff.

Till årets svenska fackbok – Gutenberggalaxens nova av Nina Burton, Arktis. Liv i en värld av is och snö av Felix Heintzenberg och Ole Jørgen Liodden, Glömskans bibliotek av Ulf Karl Olov Nilsson, Skotten i Köpenhamn av Niklas Orrenius, Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk och 1947 av Elisabeth Åsbrink.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Idag vet jag inte vem jag är av Ida Sundin Asp, Ormbunkslandet av Elin Bengtsson, Tio över ett av Ann-Helén Laestadius, Oj, en polis av Eva Lindström, Djur som ingen sett utom vi av Ulf Stark och Linda Bondestam och Åka buss av Henrik Wallnäs och Matilda Ruta.

Än så länge har vi hunnit recensera de här, men fler kommer:

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2017
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2018

Diktatorn är en humoristisk skildring av en liten tyrann, eller med andra ord: av ett barn. Det är förvånansvärt hur långt det går att driva den här jämförelsen, men å andra sidan är det ju ofta just barnslighet som utmärker världens alla diktatorer: det är ”jag vill ha” hela tiden och en oförmåga att inse att andra människor kanske har andra prioriteringar än en själv. Absurditeten i det begärda verkar de inte inse själva (eller så låtsas de bara), så man skulle gärna vilja skicka den här bilderboken till ett antal palats runt om i världen för obligatorisk läsning.

Jag tror också att barn inser det absurda när de läser/hör denna bok. Det är vardagliga situationer för dem: föräldrar som tar hand om, barn man leker med på dagis. Ulf Stark skriver som vanligt jättebra, enkelt men tankeväckande, och Linda Bondestams illustrationer är sprakande och bångstyriga i både form och färg. Inte minst leker också hon förtjänstfullt med diktatorns olika attribut: stjärnan på mössan, lösmustaschen över läppen, det förnöjda och ibland domderande ansiktsuttrycket. Stilen är naivistisk, i klara färger och med inslag av collage.

Similar Posts:

• Knasigt, komplext och alldeles underbart
• Charmig bok med ett slut jag inte fattar
• Busig humor och känsloladdat vemod
• Resa till himlen som inte lyfter
• Vad är farligast, tekniken eller människan?