Den hårda tonen och den ständiga konkurrensen verkar ha präglat många skådespelare hårt, och Ahlstedt är inget undantag. Kanske är det upplevelsen av att själv blivit recenserad i så många år som skapat företeelsen att själv recensera sina kollegor. Vissa hyllas ganska reservationslöst, framför allt kollegor som kanske inte nått hela vägen fram i ljuset. Många av de som kritiseras hårdast är personer som tillhör den absoluta eliten. Det sparas varken på krutet eller på mer eller mindre nedsättande omdömen.

Många av Sveriges mest kända skådespelare sågas rejält, vissa rakt av, vissa mer sublimt. Det sker från ett lite obehagligt ovanifrånperspektiv och känns väldigt småsint.

Det är fascinerande, och märkligt, men ingen överraskning. Det som sipprar ut från Dramaten i form av skvaller, rykten och hörsägen handlar ju oftast om samma sak: Personer som beter sig som svin mot varandra. Egon som stångar sig blodiga mot varandra. Egon som inte har några gränser och som ser sitt yrke som ett gudomligt uppdrag, på fullaste allvar, och utan någon form av distans till sin egen betydelse.

Ahlstedt är inget undantag. Han framställer sig själv som något av en halvgud, en allvetande mästare som fått skådespelandet som ett kall, en signal från något slags högre makter. En mästare som fått ynnesten att ingå i kretsen runt den allsmäktige Ingmar. Bergmankulten fortsätter att leva och frodas.

Det manliga geniet är en omhuldad företeelse, en som stått pall även de mest genomgripande förändringarna i samhället. Inget får rubba geniets geni, allra minst de som hade störst rätt att göra det, hustrun och barnen. Det här är ingen nyhet, och ingen överraskning. Här är hustrun en ”ängel” och förutsättningen för att geniet kunnat ägna sig åt sitt ”uppdrag”. Det smakar unknare än mjölken i ett utgånget mjölkpaket som stått mittemellan löken och brieosten.

Den som skriver en självbiografi – även om man gör det med hjälp av en spökskrivare – får ju tolkningsföreträde och möjlighet att framställa sig själv på det sätt man önskar. Inte alla skulle på det här sättet blottlägga sitt dåliga självförtroende och sitt hävdelsebehov, ett hävdelsebehov som kvarstår efter decennier i strålkastarskenet och spaltkilometer av hyllande recensioner. Det är fint så.

Similar Posts:

• Jag blir rätt mätt tillslut
• Stark och rädd i Dramat(ik)ens värld
• Dramat om framtidskvinnan från 1879
• Går du på teater?
• ”Lagom blev aldrig hans ord”

Det frågar sig litteraturvetaren och gymnasieläraren Annette Årheim i sin avhandling När realismen blir orealistisk. Litteraturens ”sanna historier” och unga läsarens tolkningsstrategier. Hon har intervjuat och följt gymnasieelever som säger sig föredra just texter som ska skildra verkligheten. Till deras favoriter, och till de texter som diskuteras mest ingående, hör Liza Marklunds Gömda, Dave Pelzers Pojken som kallades Det, Lena Katarina Swanbergs Hedersmordet på Pela. Lillasystern berättar och Johanna Nilssons Hon går genom tavlan, ut ur bilden.

Åtminstone den sistnämnda är ju faktiskt en roman – och det är ganska symptomatiskt. Det finns en bunt sådana romaner som närmast hör till den inofficiella skolkanon, romaner som elever ofta tycker väldigt mycket om och där de också sätter likhetstecken mellan romankaraktär och författare. Jan Guillous Ondskan och Jonas Gardells Ett ufo gör entré är andra exempel.

Och det är inte bara eleverna som sätter de där likhetstecknen. Också lärarna i Årheims undersökning verkar tämligen oförmögna att föra diskussioner kring sanning och litteratur, kring vad som eventuellt har självbiografiska bottnar och vad olika vinklingar på berättelser vill säga. Istället för att förhålla sig kritiska till förlagens marknadsföring förstärker lärarna ofta böckernas sanningsanspråk. Så blir Juha lika med Jonas, Erik lika med Jan och Hanna lika med Johanna.

Man kan bara hoppas att den senare tidens heta debatter, bland annat kring Marklunds Gömda, har skapat större medvetenhet kring problemen. Årheim pekar bland annat på hur skolans läroplaner har en fullkomligt romantisk tro på litteraturen som bärare av goda värden. Bara eleverna läser böcker så kommer de att bli demokratiska, toleranta och harmoniska medborgare, tycks läroplansförfattarna ta för givet. Och läsning av, och inte minst diskussion kring, litteratur kan spela stor roll i sådana saker – med rätt verktyg, menar Årheim, med en smula kritiskt förnuft, men inte med blott och bart populism.

Då kan litteraturen lika gärna användas för att till exempel bekräfta rasistiska stereotyper. Så tycker sig till exempel en gymnasiekille i Årheims undersökning som upplever ”en stor och av skolan nedtystad problematik kring mångkulturens villkor” få ytterligare belägg för hur muslimska män egentligen är i Marklunds Gömda.

Förutom konkreta möten med elever, roliga direkta citat som gör framställningen levande och som jag gärna hade sett ännu mer av, går Årheim igenom just de där lite lömska marknadsföringsknepen kring några av de ovan nämnda titlarna. Inte minst Gömdas ompaketeringar genom åren är talande.

Men precis som de senaste årens litteraturdebatt tar Årheim upp också mer grundläggande frågor kring fiktion och verklighet. Hon konstaterar till exempel att just eländesskildringen blivit någon form av garant för det sanna i de ”sanna historierna”. Ju hemskare en bok är, desto mer trovärdig upplevs den ofta vara. Och det är kanske inte helt konstigt, med tanke på att de flesta sanningar vi ser i nyhetsjournalistik och liknande just är eländesskildringar?

En intressant jämförelse mellan de ”sanna historiernas” realism och realismen under 1800-talet får man sig också till livs i denna något splittrade avhandling. Eleverna läser inte bara sina fritt valda nutidsromaner, de måste också läsa lärarens val, Zolas Thérèse Raquin. Här kommer dock elevernas läsning ganska mycket i skymundan för Årheims egen analys av romanen (och realismen och tidens bildkonst). Och det är sannerligen inget fel på hennes analys, men jag hade hellre hört mer om elevernas tolkningar.

För i slutänden undrar jag vad de över huvud taget menar med realism och trovärdighet, om inte även det mest fantastiska kan vara trovärdigt? Fundera till exempel på den här Kafka-referensen en tjej gör i en diskussion kring vad självbiografier egentligen är:

Jag tänkte på den här som vi läste om han som blev förvandlad till en insekt, att det kunde vara en typ av självbiografi, fast han skrev om en insekt.

Litteratur kan vara så många, många olika saker. Hur pressar man in essensen av det på några lektionstimmar?

Similar Posts:

• Känsloporr eller samhällskritik?
• Frihetens pedagogik
• De första hundra åren
• Ut med litteraturhistorien?
• Att vidga sina vyer

Pocket Shops pris för bästa omslag, pocketgalans enda inte enbart kvantitativa pris, gick till Sara R Acedo för Marjaneh Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill.

Guldpocketpriset, för mer än 50 000 sålda exemplar, gick till följande böcker och författare: Mossvikenfruar – Chansen av Emma Hamberg, Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari, Jenny S av Denise Rudberg, Underbar och älskad av alla av Martina Haag, Tjuvarnas marknad av Jan Guillou, Gregorius av Bengt Ohlsson, Asyl av Liza Marklund, Svart fjäril av Anna Jansson, Flickan med majblommorna av Karin Wahlberg, Rum nr 10 av Åke Edwardson, Linda – som i Lindamordet av Leif G W Persson, Dominans av Björn Hellberg, Den inre kretsen av Mari Jungstedt samt Ninas resa av Lena Einhorn.

Silverpocket, för över 30 000 sålda exemplar, tilldelades John Ajvide Lindqvist för Hanteringen av odöda, Karin Alvtegen för Skuld, Inger Frimansson för Skuggan i vattnet, Arne Dahl för Mörkertal, Pigge Werkelin och Lena Katarina Swanberg för Kl. 10.31 på morgonen i Khao Lak, Carolina Gynning och Ingrid Carlqvist för Ego girl, Fredrik Lindström och Hasse Pihl för Vem är Björn och vem är Benny?, samt Expert på att rodna av Katarina von Bredow, som alltså blev storsäljaren bland ungdomsböckerna.

Och nej, vi har inte kopierat förra årets Pocketparty-nyhet. Det är bara lite likt.

Similar Posts:

• Säljande priser
• Oförutsägbart bekant
• Kalla det vad fan du vill blir teater
• Bli beundrad bästsäljarförfattare!
• Genom dysterpassagen

Lena Katarina Swanberg börjar med att beskriva Nils Emils uppväxt och hans familj, sedan följer berättelsen om hans aktiva arbetsliv i kronologisk ordning. Nils Emil börjar sin karriär utomlands, närmare bestämt i Frankrike. När han sedan vänder hem till Stockholm kommer han snabbt i kontakt med Tore Wretman och Nils Emil blir en viktig del inom hans krogkoncern.

Sedan hamnar Nils Emil på Källaren Diana i Gamla Stan i Stockholm och det är kanske genom den restaurangen som han fått sin största uppmärksamhet. Vidare öppnar och driver Nils Emil ett antal restauranger innan han vid 65 års ålder avslutar sin yrkesverksamma karriär.

Berättelser och minnen varvas med vilka olika gäster som har kommit och gått. Även andra minnesvärda händelser berättas det om. Det hela har en trevlig och personlig inramning. Därför blir denna bok är ett stycke restaurang- och måltidshistoria, likväl som en kokbok. Många kända personligheter, både inom restaurangnäringen och andra kretsar, figurerar i denna mycket underhållande bok.

Det stora antalet recept är främst gamla klassiska rätter och få nymodigheter. Det är mat som Nils Emil genom åren serverat på sina restauranger och som har sina rötter i den svenska husmanskosten.

Similar Posts:

• Svensk Grönpepparsås & Kökspedagogikens Pionjär
• Lagom mat med Tina
• Det gastronomiska året 2006
• Elakheter och idoldyrkan
• ”Simple nordic” är det nya svarta

Sedan femtiotalet har kvinnor ätit p-piller och därmed också fått lida för de biverkningar som följer i dess spår. Att p-pillren fungerar så pass bra som de ändå gör kan vi tacka alla de kvinnor som agerat försökskaniner för. Nu fortsätter vi dock att tillsätta hormoner till våra kroppar, inte bara för att vi vill undvika graviditeter, utan för att kvinnor i klimakteriet inte ska åldras. I Lena Katarina Swanbergs bok är det just klimakteriet och dess (icke)behov av behandling som står i fokus.

För vad är egentligen klimakteriet? Ju längre jag läser i boken dess klarare blir det att i stort sätt alla åkommor som drabbar kvinnor över fyrtio lite slappt brukar kallas klimakterierelaterade problem. Det verkar också som om de kvinnor som mår mycket bra eller knappt känner av några problem alls helt glömts bort. Till detta finns naturligtvis en förklaring och den hittar författaren till boken i FASS, den bok där alla läkemedel på den svenska markanden finns listade. Här visar det sig att det finns fyrtiotvå hormonpreparat som vänder sig till kvinnor i övergångsåldern. Det finns trettio olika p-piller men hormonpreparat för män är det ont om. Alltså finns det mycket pengar att tjäna för läkemedelsbolagen på att behandla fullt friska kvinnor som inte vill åldras.

Jag blir ohyggligt arg när jag läser om alla argument för att kvinnor inte duger som de är, men jag blir också helt galen av att det aldrig verkar som om medicinerna kollas ordentligt innan de kommer ut på marknaden. Mår man dåligt när ens äggstockar slutar att producera östrogen och man vill prova ett hormonpreparat, so fine, men då skall man också ha rätten att känna till de biverkningar som kan drabba en.

I Blod, svett och tårar finns också denna ilska men den går ibland för långt. Författaren talar ofta om naturen och drar paralleller mellan abort och ättestupa vilket får mig att känna avsmak. Detta är en bok att reagera på och det gör både jag och författaren även om vi inte alltid gör det på samma sätt eller med liknade resultat.

Similar Posts:

• Den som gör eller den som håller?
• ”Historien är en hjärntvätt. SCUM är en avprogrammering.”
• Girls rule the school
• Kärlek, moral och kommunala bordeller
• Kvinnor, Kvinnligheten och Gud

Men det var ju inte så du ville att det skulle bli, Lena Katarina. Du ville ju så väl.

Stå framför spegeln.

Begrunda människan som är du. Lite trött kanske? Åt vilket håll pekar mungiporna? Lyft dem. Lite till. Tänj dem mer utåt-uppåt. Ser det trevligt ut? Lyft dem lite högre då. Ännu bättre? Nu ögonen. Ser de glada ut? Inte? Kisa lite med dem, riktigt glada ögon har en tendens att bli som springor. Lyft nu mungiporna så högt det bara går, öppna munnen när du inte kommer högre och se plötsligt ögonen försvinna in i ett virrvarr av rynkor och veck.

Det ser rätt kul ut, va? Värt att skratta åt? Skratta då!

Och ändå så blir jag bara sur.

Nu. Bussen stannar. Fötterna vill gå, förnuftet skriker förfärat, det drar i hela kroppen, du känner ett stråk av vanvett genom magen, dörren öppnas och stängs. Blickarna ner mot dig. Trötta. Likgiltiga. Undrande.

Bussen far iväg.

Det kommer snart en till. Ingenting har hänt utom att du har brutit ditt eget mönster. Du kan plötsligt tänka dig att avstå från nästa buss också. Om du vill.

Kära Lena Katarina, om jag till exempel skall åka från Karesuando till Kiruna så får jag banne mig kliva på vid 7.30 tiden. Annars kan jag stå där och glo efter nästa buss som kommer först nästa morgon. Och hur kul är det, på en skala.

Och vad säger chefen eller arbetskompisarna som är beroende av mig, om jag står och roar mig med att bryta mitt mönster. Kan man skriva det i kolumnen ”sjukdomsorsak”?

Ja, jag vet att det jag skriver låter som gubbkverulans i ett ring-och-tyck-program i riksradions P1.

Och ändå så vill jag ju verkligen tycka om denna bok. Den handlar ju om att man skall stanna upp i tillvaron, besinna sig, se det enkla och vackra i vardagen. Kapitel med titlar som ”Konsten att ha tråkigt”, ”Konsten att andas” eller ”Konsten att leva långsamt” lockar åtminstone mig till att läsa.

Och ändå så blir jag bara sur.

Och nu kommer jag plötsligt på varför. Det är snusförnuftigt! Vi som läsare behandlas som om vi var lite dumma i huvudet.

Ett citat till: ”Människor levde betydligt kortare liv förr. De hade likafullt betydligt mer tid. En rofylld tanke, inte sant?”

Nej, bums iväg till antikvariatet och leta upp Lin Yutangs klassiker Konsten att njuta av livet i stället.

Similar Posts:

• Skröplighet är ditt namn, Kvinna
• Fiktion, sanning, elände och en och annan insekt
• Husmanskt à la Nils Emil
• Lättsamt om hälsa
• Music non-stop