Om de här händelserna skriver Éric Vuillard denna korta, lilla berättelse. Det går undan. På mindre än hundra sidor skildrar han såväl Müntzer och revolten, som en del av dess rottrådar i tidigare folkuppror. Raskt förs vi då som läsare från exempelvis 1300-talets engelska rebeller, via Böhmens husiter, fram till 1500-talets Tyskland. Man kan i Vuillards skildring verkligen känna den revolutionära glöden och frenesin bakom tankarna när folket gång på gång utmanar överheten. Det är en mycket vackert skriven och medryckande berättelse om en historia som fått allt för lite uppmärksamhet i den svenska historieskrivningen.

Till den svenska utgåvan har sedan lagts ett efterord av författaren och litteraturkritikern Kristoffer Leandoer. Intressant är att medan det förefaller mig som om Vuillards bok i grunden genomsyras av en sympati med dessa fattiga som gör uppror, så verkar Leandoer å sin sida närmast vara av motsatt åsikt – han förefaller snarare luta åt att betrakta Müntzer som en fanatisk och ”blodtörstig våldsverkare”. Leandoer må förstås ha sin syn på den kamp upprorsmännen och -kvinnorna förde, men jag har svårt att se varför förlaget valde att på detta sätt lägga in en brasklapp mot den bok de själva publicerar. Om något förtar efterordet något av behållningen av Vuillards korta lilla pärla.

Similar Posts:

• Brinner för häxprocesserna
• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• Fattiga och rika på 1600-talet
• Edna och styrkan
• Mäktig anekdotsamling avslutad

I boken Längta hem, längta bort – en essä om litteratur på flykt hämtar Kristoffer Leandoer inspiration från en mängd kulturyttringar som speglar hur människor och samhällen formats i olika tider. De litterära referensernas bredd är omfattande; exempel hämtas såväl från antikens epos som från genrelitteraturen fantasy och science fiction.

Essäerna vill peka på hur dubbla krafter samexisterar i människor och samhällen. Hemlöshet och hemmahörande, flykt till och flykt från, längtan hem och längtan bort. Denna inre motsättning utgör ofta en kärna i författares, musikers och filmskapares verk.

Jämsides existerande motpoler finns i de flesta livssituationer. Fängelse ter sig i den första anblicken som dystert, men för en del är platsen en vilopunkt eftersom man inte längre behöver fly och se sig om hela tiden. Så är det med livets slutpunkt också. I döden får man vila.

Jag fastnar för flera essäer under läsningen. Bland annat den med rubriken Soldatens återkomst. Kulmen i Odysséen – att hjälten måste hämnas på människor som tagit sig friheter medan han varit borta – har ofta varit ämnet i film och romaner skrivna under 1900-talet. Det är ett tema som återfinns också i berättelser utanför den traditionellt västerländska kultursfären. Leandoer introducerar mig för vietnamesiska författare, vars romaner skildrar krigens outhärdliga sidor. De enkla fotsoldaternas villkor ligger långt ifrån krigsstrategernas visioner om heroiska insatser. Tanken på hemma är dubbel. Inte alla soldater delar sina kamraters hemlängtan – i varje fall inte soldaten som saknar något att älska i det vanliga livet.

Slutsatser presenteras ömsom i neutral ton ömsom med tydliga ställningstaganden. I fallet med den franska kolonialismen i länderna Vietnam, Laos och Kambodja hörs en frän kritik mellan raderna. Fransmännen lärde ut sina sånger i vietnamesiska skolor och hyste inget som helst intresse för vietnamesisk kultur. Ett undantag utgjorde författaren Léon Werth som fördömde kolonialmakten redan på 1920-talet. Både Werth och Leandoer har upplevt västerlänningens besinningslösa vrede mot lokalbefolkningen, som leder till ett av-förmänskligande. När fransmännen härskade i Vietnam sjönk läskunnigheten. Ett faktum som avslöjar hur makt kan söndra en befintlig kulturs värden.

Starkt intryck gör även avsnittet som behandlar hur kulturen ofta idealiserar barndomen. Här genomsyras tankegångarna av en intellektuell ärlighet. Leandoer påminner om hur barndomen dyrkas på felaktiga grunder i de kulturella yttringarna. Egentligen handlar den vanligt förekommande bilden av barndomen som ett paradis om något helt annat. Enligt Leandoer bottnar den i en längtan efter barndomens många ögonblick av hänförelse. Men att vara barn, innebär inte ständig lycka – begränsningar och hinder fyller de flesta barns vardag. Nära denna barndomsdyrkan ligger även tillbedjan av idoler. Idolen blir ett offer för publikens drömmar; idolen blir projektionsyta för andras drömmar.

För mig blev läsningen en överraskning även på ett annat plan. De många kvinnliga författarna och deras verk får stor plats. Flera analyser, argumentationer och speglingar är intressanta bidrag till det litteraturvetenskapliga perspektivet. Mina fördomar om att Leandoer skulle vara en kulturman i den klyschiga bemärkelsen uppfylls inte.

Är då läsning mest en läsares eller författares flykt från en svårmanövrerad verklighet, som Leandoer är inne på? Jag tycker om frågan och reflekterar en stund. Jag har inget att invända mot det grundläggande resonemanget. Böcker ger ofta tillskott till de egna erfarenheterna, såväl fakta- som underhållningsmässigt – och under tiden för min läsning, behöver jag inte befatta mig med vardagens dramatik.

Men ibland frågar jag mig efter att ha läst ut en bok om det finns ett övergripande plan som binder samman delarna och formar något större? Faktiskt hände detta i mötet med denna essäsamling. På ett omärkligt sätt drar Leandoer fram tusenåriga maktförhållanden i ljuset. Skillnaderna mellan kolonialmakten och det koloniserade landet, mellan vuxna och barn samt mellan teknisk utveckling och våldförd natur utgör ett spänningsfält med stor laddning. På samma sätt som cigarrettrök kan sippra in genom springor och fylla ett rum, på samma sätt växer vissheten om nödvändigheten i att skriva om historien. Att läsa texter med sådana perspektiv väcker i det närmaste revolutionerande känslor. Läsningen har skapat en längtan i mig att få uppleva en tidsålder där alla människor – kanske allt levande – behandlas likvärdigt.

Det är nog ingen överdrift att kalla Leandoer för en böckernas storkonsument. Han har varit verksam i många år som en röst för litteraturen och även mottagit priser för egna alster. Återstår att se om denna breda essäbok också föräras ett pris, nämligen Augustpriset 2020 för årets svenska fackbok.

Similar Posts:

• Förträfflig översikt av nederlagens litteratur
• Fånga tingens själ …
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Teori och praktik
• Ett uppror från de mest förtryckta

De nominerade är, i den skönlitterära klassen:
Minnestrådar av Carola Hansson
Splendor av Stefan Lindberg
Jag ser allt du gör av Annika Norlin
Samlade verk av Lydia Sandgren
Jordlöparens bok av Thomas Tidholm
Renegater av Klas Östergren

I den facklitterära klassen:
Livets tunna väggar av Nina Burton
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby
Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba
Längta hem, längta bort av Kristoffer Leandoer
Trubbel. Berättelsen om Olle Adolphson av Jan Malmborg
Sverigevänner. Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn av Arash Sanari

I barn- och ungdomsklassen:
Mitt bottenliv. Av en ensam axolotl av Linda Bondestam
Kråkorna av Anders Fager och Peter Bergting
Billie, Korven och havet av Julia Hansson
Kom dagen, kom natten av Åsa Lind och Emma Virke
Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson
Alltid hejdå av Alma Thörn

Augustpriset är instiftat av Svenska Förläggareföreningen och delades ut första gången 1989. Priset består av 100 000 kronor och en bronsstatyett. Här hittar du vår sammanställning av föregående års pristagare.

Förutom de tre stora priserna delas också Lilla Augustpriset ut. Lilla Augustpriset är en tävling för skribenter mellan 16 och 20 år. De nominerade texterna finns att läsa, och rösta på, på Augustprisets hemsida. Nominerade skribenter är: Karla Backlund, Moe Duke-Bergman, Nanna Mikkelsen, Julia Kaplan, Josefine Larsson och Allis Sääsk Berglund.

Similar Posts:

• Årets Augustprisvinnare
• Augustpriset 2020
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2016

Boksamlare brukar beskrivas som enstöringar, men enligt min erfarenhet är det tvärtom oftast människor som gillar sällskapsliv, åtminstone så länge man visar tillbörlig beundran för varandras specialkunskaper och samlingar.

Ett jag som har en hel del gemensamma drag med författaren. Ett specifikt intresse för böckerna som ingen läser längre, som glömts bort och försvunnit. Redan där börjar leken med fiktion och verklighet, med fiktionens verklighet och fiktion. De dubbla, tredubbla lagren som går i varandra.

En klassisk konspirationsteori med övernaturliga inslag – någon sorts varelser som korrigerar det litterära arvet, något mörkt och hotfullt, den ultimata mardrömmen för en passionerad läsare, en författare.

I tretton löst sammanhängande kapitel görs nedslag i den glömda litteraturen, den drömda, den som skrivits av någon annan än den föregivne författaren – ickeförfattare som utger sig för att vara författare, författare som tillskriver andra sina egna alster. Det är en lagom avvägning mellan verkliga och fiktiva författare, verkliga och påhittade verk och hela tiden tillräckligt trovärdigt för att jag ska vilja slå upp eller googla för att bli helt säker på hur det förhåller sig. Oftast motstår jag den impulsen – det är ambivalensen som ger ett extra skimmer åt texten, öppningarna mot alla möjligheter – och mot osäkerheten.

Det finns en husvägg i Paris med en muralmålning föreställande en bokhylla, men inte vilken bokhylla som helst utan de imaginära böckernas bibliotek, böckerna som existerar i fiktiva verk, som läses, skrivs och omdiskuteras av gestalterna i romaner.

Det är något visst med böcker om böcker och författare, läsande och skrivande. Dels för att ämnet som sådant så klart intresserar en hängiven läsare, dels för alla möjligheter att skapa lager i fiktionen, tillfällen att anspela på, följa och bryta mot de implicita kontrakt som uppstår mellan läsare, verk och författare. Här används alla medel och blinkningarna till de insatta är många, dock är känslan sällan mästrande utan en sällsynt blandning av lekfullhet och torrhet.

Till en början njuter jag men efterhand lämnar texten mig ändå märkligt kall. Mina förväntningar infrias inte som jag hoppats – kanske är det för att jag missar en del av anspelningarna på en typ av litteratur som jag inte läst, mina referensramar stämmer inte riktigt ändå. Kanske är det för att en del av magin hos de beskrivna verken försvinner – det är något av analyserandet och dissekerandet som lämnar för lite åt fantasin. En mycket märklig invändning kan man tycka men ibland är det bättre med det vagt obestämda. Eller också är det bara så att jag är en riktig läsare, en sådan där som aldrig kan få nog.

Det finns två sorters läsare. Dels de som läser utifrån sin delaktighet i världen, de som vill veta hur man gör saker, hur allting fungerar och hänger ihop, de praktiska läsarna som söker fakta och sammanhang. Dels de riktiga läsarna, de som läser utifrån sin brist på delaktighet i världen, de som läser för att få kompensation och tröst. De som aldrig kan få nog, aldrig kan få riktigt vad de söker, eftersom böcker inte är världen och inte kan erbjuda gemenskap i världen, bara gemenskap utanför världen. Det gäller i ännu högre grad de icke-existerande böckerna, dessa rent imaginära produkter som går från fantasifoster till fantasifoster utan att passera de verklighetens hållplatser som tryckare, bindare, bokhandlare och korrekturläsare ändå måste sägas utgöra.

Similar Posts:

• Fiktionen börjar och slutar på biblioteket
• Läsa tillsammans
• En hyllning till folkbiblioteket
• Ljusglimtar i förintelsen
• Dagens poesiläsare – Susann Wilhelmsson

”Berusa er!” av Baudelaire är ett relativt välkänt exempel på symbolismens litteratur.

Andra relativt kända namn var Stéphane Mallarmé och Joris-Karl Huysmans, stilbildande författare man kanske inte pratar om varje dag. I Sverige var till exempel August Strindberg influerad av symbolismen.

Leandoer har verkligen gjort ett hästjobb med den här boken, som är den första stora (svenska) genomgången av de litterära symbolisterna. Han reder ut en massa lösa trådar och hoptvinnade författaröden och skildrar både personerna och tidsåldern på ett mycket insatt (och underhållande) vis. Den tidens ideal, moral och dubbelmoral speglas snyggt mot vår egen tid.

Att applicera vår tids tankar om moral på människor som levde för hundra år sedan är ju relativt meningslöst, men att jämföra dem är alltid intressant. Att vissa symbolisters överdådiga reseberättelser från orienten, fyllda av exotiska kärleksmöten med lokalbefolkningen nu kan ses som ledsamma bekännelser av dåtidens sexturister är ju till exempel tänkvärt.

Att läsa om de vän- och ovänskaper som bidrog till symbolismens litteratur är förvånansvärt roligt. Boken är skriven med stor kunskap och glimten i ögat. Det som kunde varit en ganska torr bok om en snutt ur litteraturhistorien är i Leandoers händer en bladvändare fylld med fester och dueller bland bokmalar, spleensjuka och livsnjutare. Jag fylls med upptäckarlusta och vill läsa mer av och om de här tänkarna och i vissa fall tokstollarna.

Finurligt nog innehåller Slut även en antologi med prov på ett tjugotal av de mest framträdande författarna inom symbolismen. Vissa av de texterna känns väldigt moderna, andra känns egendomligt ålderdomliga, de flesta är dock läsvärda på ett eller annat sätt. Som introduktion till symbolismen är det ett roligt urval. Vill man läsa mer så får man åtskilliga tips i litteraturlistan som avslutar boken.

Ska jag anföra något negativt mitt i hyllningen så är det väl att Slut är mer underhållning än vetenskap. Bland alla namn och referenser och kluriga funderingar så blir sammanhangen ibland lite oklara och en del av författarna som passerar förbi gör det i hög fart. Men det är mild kritik, jag läser tusen gånger hellre den här boken än en tråkig kalenderbitarvolym om samma sak. Slut är mer en bok för litteraturentusiasten än för litteraturvetaren, har man det i minnet så är den väl värd att plocka hem.

En liten reflektion också: Märkligt att de flesta litterära kotterierna så ofta startar med en liten grupp likasinnade som först i samförstånd skapar något nytt och stilbildande, för att sedan bli osams om allt. Först publicerar sig alla i samma tidskrifter och ger ut ”fanzines” tillsammans, sen ska alla ha en egen tidning.

Jag kan varmt rekommendera en genomläsning och en plats i bokhyllan. Symbolisterna var i huvudsak drömmare och drömmarna är sorgligt frånvarande i dagens litteratur.

Similar Posts:

• Förträfflig översikt av nederlagens litteratur
• Ingen kommer undan Baudelaire
• Tidsresa till Paris
• Bokslukaren och hans essäer
• Compagnon nalkas Baudelaire utan ambitionen att säga allt

I sviterna av denna senaste, nittonde dumpning släpar bäste (och ende) vännen Hassan med sig Colin på en road trip. På vägen svänger de av där en skylt påstår att ärkehertig Franz Ferdinand (känd mest för att mordet på honom i Sarajevo 1914 blev upptakten till första världskriget) ska vara begravd, och så hamnar de i Gutshot, Tennessee.

Gutshot är en liten håla där alla invånare sedan generationer tillbaka jobbar eller har jobbat på fabriken som gör tampongsnören (och där det sägs att befolkningen alltid är konstant: för varje gång en kvinna blir med barn lämnar en man stan). Fabrikens ägare låter Colin och Hassan bo i sitt stora knallrosa hus och anställer dem för att tillsammans med tonårsdottern Lindsey samla in ortens muntliga historia.

Colins ambition är dock en annan. Han har längre grubblat över hur han ska bli ett oförglömligt geni (till skillnad från de flesta underbarn som faktiskt inte blir så mycket särskilt alls) och vinna tillbaka Katherine XIX (eller K-19). Det han kommit fram till är följande: han ska skapa en matematisk formel som kan förutsäga när förhållanden tar slut och vem som kommer dumpa och bli dumpad. Fast kan kärlek verkligen fångas i en formel?

Okej, jag försöker faktiskt inte få det att låta förutsägbart. Fast jag tycker att det är det. Småtrevligt, men lite uddlöst och förutsägbart. John Green är som vanligt charmerande i enskildheterna, definitivt citerbar (om det inte är ett ord på svenska så borde det ju vara det), men här vinner han aldrig riktigt mitt hjärta som han gjorde med Förr eller senare exploderar jag och faktiskt framför allt med Var är Alaska?. Det är för all del en hög standard att leva upp till, och kanske är betyget därför något åt det orättvist låga hållet.

En del i det är onekligen att jag har svårt att släppa irritationen över att jag inte läser den här romanen på originalspråk. Det känns definitivt orättvist, för även om det finns ordval och liknande som jag stör mig på måste översättaren ha gjort ett hästjobb. Det är bara inte den lättaste romanen att göra rättvisa i översättning.

Greens förtjusning i själva språket är alltid en stor del av hans charm. Här tar den sig bland annat utryck i huvudpersonens nästan tvångsmässiga förmåga att göra anagram, det vill säga kasta om bokstäverna i ord så att de blir nya ord. I en återblick leker till exempel Colin och K-19 en lek som går ut på att han gör anagram och hon sedan berättar en historia utifrån det. De äter sushi, vilket han i originaltexten bara kan få till ”uh, sis”, vilket resulterar i en ganska rolig historia. I svensk översättning är ”ishus” ett bättre anagram, men historien blir rätt idiotisk. Svårlöst.

Vänskapen mellan Colin och Hassan har sina egna språkliga egenheter, vilket är fint gjort. Gemensamma referenspunkter är ju en viktig del av att känna varandra väl. De här killarna svär till exempel, i original, ”fug”, ”fugging” och ”motherfugging” – för att hedra Norman Mailer, som för att få The naked and the dead utgiven tvingades byta ut alla sina ”fuck” mot – ja, ni fattar. De använder också stoppordet ”Dingleberries” för att markera när någon av dem gått för långt. På svenska har det blivit ”jädra” och ”Knäppskallar”, och det är ju inte alls fel, det är liksom bara … mindre karaktäristiskt, antar jag. Mindre specifikt.

Är det något som kännetecknar John Green som författare så skulle jag säga att det är just att det han skriver är så karaktäristiskt. Hans gestalter är aldrig allmängiltiga för att de är slätstrukna och därmed lätta att fylla med eget innehåll, de blir levande just för att de är så specifika. De har specifika levnadsöden, erfarenheter och inte minst udda grejer de snöat in på. Samtidigt behöver man inte på något sätt ha försökt sammanfatta sina misslyckade förhållanden i diagram för att kunna känna igen sig i Colins längtan efter att åstadkomma något som spelar roll.

Similar Posts:

• Glitter, glamour och Schrödingers katt
• Gullig berättelse om dödsdömd tonårskärlek
• Gnistrande julaftons-feel-good
• New York-galenskapens fantasy-förklaring
• Det som står skrivet i stjärnorna och resten

Det som skildras är en livslång kamp med identitet och hur den skapas genom identifikation med omvärlden lika mycket som distansering från densamma. Hur man skapar sitt jag, jaget som konstruktion, är ett genomgående tema i romanen som tycks genomsyra hela huvudkaraktärens förhållningssätt och alla hennes mer och mindre sympatiska attityder. Lika stor plats som konfrontationen med sin identitet tar, lika mycket måste hon efter bästa förmåga förhålla sig till de sociala roller som hon tycker sig upptäcka i sin omgivning. Vad tillhör egentligen människan, och vad är skådespel? Som läsare är man osäker på skillnaden och kanske är det just detta som huvudkaraktären också får erfara under sin uppväxt, att en tilldelad roll kan ta över en hel människas vara, hur rollen tar över identiteten. Kanske är det detta som kommer påverka hur hon förhåller sig till sin omvärld och kategoriserar sig själv genom den under resten av sin levnadstid.

Historien tar vid i prästhemmet på Söder i Stockholm. Här finns en frånvarande, passiv men charmerande far som är omtyckt präst och senare kyrkoherde, en elak hushållerska och tillika barnjungfru, och framförallt: en kall och avvisande, strategisk och ytlig mor, en prästfru som tar sin roll på så stort allvar att relationen med dottern blir lidande.

Från början är identifieringen okomplicerad. Den unga huvudkaraktären förstår inte sin mamma utan tyr sig till faderns intellekt och litterära allmänbildning, som speglar hennes egen. Redan som barn börjar hon förhålla sig kritiskt till litteraturen, inser prestigen i att kunna citera, parafrasera och alludera på litterär kanon så väl som hennes egen djärvare litterära smak, och försöker genom litteraturen binda sin undflyende far närmare sig.

Men efter ett oförglömligt svek från faderns sida får huvudkaraktären svårare att förhålla sig till honom. Hon tvingas av lika delar pliktkänsla och medkänsla gå i pakt med sin mor. De blir sammansvetsade för livet, ofrånkomligt bundna till varandra i en relation som sliter på huvudkaraktären. Relationen till modern slutar aldrig förfölja henne, och återgivandet av denna komplicerade, infekterade symbios är stundvis starkare än till och med romanens sjukdomsskildring.

Redan som barn lär hon sig humorns slagkraft och förstår att använda den som skydd mot omgivningens kritiska attityder. Tungan ömsom försvarar henne, ömsom slinter och gör omvärlden ofrivilligt illa. Hon lär sig aldrig kontrollera den. Också litteraturen följer henne. Hon börjar studera i Lund, och provar att vara a-ka-de-mi-ker, den, ska det visa sig, högst värderande stavelsekombinationen i hennes liv. Vass humor och tillhörighetskänsla till akademin blir grundstommen i hennes identitet. När hon sedan insjuknar använder hon just dessa egenskaper för att lätta upp sjukdomen: ”jag har blivit ett semikolon”.

Detta är en fantastisk roman på många sätt. De tydliga miljömarkeringarna tillsammans med rika litterära referenser skapar en påtaglig geografisk så väl som litterär närvaro, inlevelse. Den kan läsas lika mycket som ett förhållande mellan människa och miljö som ett mellan människa och text, liv och dikt. Den klarar också av att trovärdigt presentera ett metaperspektiv, där den döendes tillbakablickar blir lika mycket en naturlig inre tankeprocess som en dialog med narratologin. Leandoers delvis finstämda, delvis osentimentala bearbetning av språket är beundransvärd: De tematiska upprepningarna väver samman språket till ett följsamt flöde av historia och minnen. Det är bara på ett fåtal ställen som dessa upprepningar kan upplevas omotiverade, och det är ändå inte dessa formuleringar jag minns tydligast nu i efterhand, utan de verkligt lyckade.

Men efter 300 sidor och ett helt liv i revy förblir jag kritisk mot porträttet av huvudkaraktären. Hennes tankar och beteenden får aldrig någon riktig förklaring. Jag tänker att en så analytisk, och dessutom estetiskt orienterad karaktär borde förmå mer introspektion än vad som åstadkoms i texten. Det är givetvis möjligt att det är ett stilistiskt grepp, och man kan nog förklara det som en naturlig konsekvens av retrospektionen. Trots detta kvarstår faktum: En livshistoria är nedtecknad, men utan att tränga in till kärnan av den tillvaro som presenteras.

Med detta sagt vill jag understryka att det är en av romanens få brister. Den flyter bekymmerslöst över sidorna, den fängslar utan att blir kravfull, det är en tacksam, rik text att läsa.

Similar Posts:

• Bibliofil fantasi/fantasy
• Genremix på gott och ont
• Varken fantastiskt eller fantastiskt
• Ett uppror från de mest förtryckta
• Förträfflig översikt av nederlagens litteratur

* Rum för poesi. Här är det alltid svalt. Det beror på att rummet har bra luftkonditionering, och inget annat. För poesin som framförs är levande, febrig och oftast drabbande. Här hängde jag en hel del, och fick en ny favorit. Isländska Eiríkur Örn Norðdahl har kallats för en Snorre Sturlasson för det 21:a århundradet. Han kom i våras ut på svenska med romanen Gift för nybörjare (Rámus).

* Författarintervjuerna. Att få ynnesten att grotta in sig i spännande författarskap och historierna som kommer därur. Jag är så glad över att Kristina Appelqvist och Mons Kallentoft ville dela med sig av hur de bygger sina böcker. Läs mer här på Dagensbok snart.

* Seminariet om han, hon och hen i barnlitteraturen. Ett ypperligt aktuellt och viktigt seminarium som jag och vännen författaren Charlotte Qvandt bevistade tillsammans med vår stolthet nobelpristagaren Tomas Tranströmer och många andra. Det handlade om hur en skriver könsneutrala barnböcker. Detta kan göras på olika sätt. En kan använda sig av könsneutrala namn som eller så kan en göra som Jesper Lundqvist och skriva Kivi och Monsterhund, Sveriges första barnbok med hen, eller så gör en som Kristoffer Leandoer och använder ett könsneutralt namn och låter tecknarna utmanas. För det är så att om en tecknar könslösa karaktärer så tolkas de per automatik som manliga. Leandoer utmanar sina tecknare genom att låta dem lägga till hårsvansar och annat vilseledande, vilket jag tycker är genialiskt.

* Räkmackan. Den obligatoriska, mäktiga, goda som en avnjuter på mässan. Och hur jag aldrig lyckas käka den uppe på Heaven 23 som sig bör, men väl nere på golvet. Handskalat, fettigt och närande.

* Louise Halvardsson. Att få återse min författarkompis Lollo från Brighton är magiskt och svindlande och jag passar på att hälsa på henne när hon signerar sin slangbellevinnande debut Postindustriell hårdrockare med attityd.

* Bangfesten på Yaki da. Bang är en bra och viktig tidning. Yaki da är en vacker lokal. Såklart det blir bra.

* Tidningen Skrivas mingel. När vi anlände till ett regnande Göteborg blev en varm över att gå på fest hos Skriva. Dricka öl från badkar och diskutera reportageskrivande.

* Brevnovellers släpp av My Vingrens Riktiga flickors manifest.

När jag ligger med en man, gör jag det endast för att han efteråt ska titta på mig och säga att han aldrig ska glömma mig. Jag skulle svara att jag glömt honom inom loppet av tjugo minuter. Sedan skulle jag skratta rått och säga att han har en ful kuk. Han skulle ligga kvar i sängen och ha svårt att andas, som om han svalt ner betablockerare med sprit.

* Tidningen Vi läsers fest på Röhsska museet. Fina författare presenterade sina aktuella böcker och vi gäster fick en intim guidad visning på museets intressanta utställing ”Ond design” av självaste chefen.

* Booked-minglet på Locatelli. Trångt, fullsatt och gemytligt.

* Sist men självklarast lysande är alla bokvännerna. De fina förlagen, de skrivande själarna, de som liksom jag lever för böckerna. Vad vore vi utan varandra?

Similar Posts:

• Fredag på bokmässan
• Wherever I Lay My Hat (That´s My Bokmässa)
• Anna Livs bokmässa
• Torsdag på bokmässan
• Teori och praktik

Anna Liv var på seminariet ”Hon han hen – barnböcker utan kön” där barnboksförfattarna Jesper Lundqvist, Catharina Wrååk, Lena Arro, Kristoffer Leandoer diskuterade könsneutrala böcker för barn. Det är inte ofta en får chansen att gå på ett seminarium som handlar om ett pronomen men vi var många där. Även vår egen nobelpristagare Tomas Tranströmer var sugen på att ta del av diskussionen. Vi fick lära oss att hen introducerades redan på 1960-talet i Uppsala nya tidning. Ingångarna och tankarna var många, intressanta och hade kunnat fortgå länge, länge.

Vi har svalkat oss med lyrik i Rum för poesi där bland annat Lina Ekdahl, Jenny Tunedal och Nina Hemmingsson läste ur färska texter. Det repetetiva trendade och läsningarna gjordes med nedsänkt blick i texten fast med stark närvaro. Det bändes, böjdes och töjdes med språket.

Det är många programpunkter i ABF:s monter där Marie fastnade idag. Hon har hört Sten Andersson prata om Wittgenstein utifrån sin nya biografi om honom Filosofen som inte ville tala. Eija Hetekivi Olsson som som läste högt ur sin Ingenbarnsland, en bok som enligt ABF är viktig just för att den bidrar med en annan röst och en annan historia än mycket av den skönlitteratur som annars ges ut idag. I ABF:s monter delade man också ut ABF:s litteraturpris till Susanna Alakoski som tyvärr var hemma på grund av sjukdom. Priset fick hon för att hon synliggör det osynliga och skildrar de som lever på klassamhällets (och könsmaktssamhällets) skuggsida.

Vi har stått i lång kö till göteborgska räksmörgåsar och minglat runt med andra mässbesökare på bland annat Bookeds mingel.

Imorgon väntar ytterligare en heldag på mässan.

Similar Posts:

• Danskt på bokmässan
• Maries bokmässa 2012
• Norskt på bokmässan
• dagensbok.com medverkar på bokmässan
• Lördag och söndag på bokmässan

Omslaget till boken föreställer ett antal hjul med åtta ekrar. Det handlar om den buddhistiska åttfaldiga vägen, som Leandoer uppenbarligen är inspirerad av och som spelar en viktig roll i boken. Det som många av övningarna handlar om är alltså självbehärskning, att kunna gå utanför sig själv, självspäkning. De andliga övningar som är bokens övergripande tema behöver annars inte vara specifikt kristna.

Den berömde kristne tänkaren Ignatius av Loyola utarbetade sitt eget system med andliga övningar. De handlar också om att ha kontroll över sig själv. Det är en bärande tanke i många religioner – att inte låta kroppen få kontroll över en, utan att själv ha kontroll över sin kropp. En text heter t.o.m. ”Tankekontroll”, vilket ger lite vibbar à la 1984.

Leandoers text är, för att vara poesi, ovanligt pedagogisk. De flesta styckena (49 till antalet) är lätta att förstå, både till text och tanke. De är kanske inte så märkvärdiga var och en för sig – det är först som kollektiv och samling som Leandoers texter gör intryck. Skolans övningsbok blir ju också meningsfull först när övningarna bildar ett sammanhang, när de kopplas till varandra och bildar en progression där lärandet skall utvecklas och kunskapen skall förmeras.

Bidrar Leandoers bok till ett sådant förmerande på något sätt? På sätt och vis. Egentligen är den en kombination av buddhistisk svartsyn och plötsligt frambrytande humor, som i avsnittet om tår. ”Jag har börjat misstänka att alla religioner, livsåskådningar och mentala discipliner ytterst är en fråga om hur man förhåller sig till sina tår.” Avsnittet kallas för Ontologi gömd i en strumpa. Och visst, om meditiationen handlar om att rikta hela sitt fokus på något speciellt – varför inte tårna?

Similar Posts:

• Förträfflig översikt av nederlagens litteratur
• Ett uppror från de mest förtryckta
• Bokslukaren och hans essäer
• Genremix på gott och ont
• Fastlåst i ilska och gamla sår