Det började med Star Trek, egentligen. Jag håller på och ser Star Trek för första gången (jag är just nu i slutet av Next Generation, så jag har några serier kvar att beta av), och hur det var så upptäckte jag att Mattel gjort en Uhura-barbie. Jag suktade, precis som jag gjorde efter den där Sindy-dockan i sin oerhört rosa och glittriga klänning som jag uppfattade som vansinnigt vacker när jag var liten. Uhura är bara så cool.

Trots att hon har en ganska undanskymd roll i serien (och här pratar vi original-Star Trek, 1966 – 69), där Uhura framför allt fungerar som någon sorts rymdskeppets växeltelefonist, så spelar Nichelle Nichols henne så, att jag har en stark känsla av att Uhura hade kunnat leda serien om de bara låtit henne.

Bakom kulisserna-historien är också intressant. Nichols kan till exempel berätta om hur hon tänkt hoppa av serien efter första säsongen, men blev övertalad om att hennes närvaro som svart kvinna på Enterprise var värd att hålla fast vid – av ingen mindre än Martin Luther King. Hon blev också den ena parten i vad som ska vara tv-historiens första ”rasblandade” kyss, och som tog sig förbi studiocensuren genom en hel del list och knasighet från motspelaren Bill Shatners sida.

I alla fall. Eftersom jag är vuxen och bestämmer över mina egna pengar landade den där Uhura-dockan ganska snart hemma hos mig, och nu hade jag upptäckt en värld av samlarobjekt. Visst utgörs Barbie-produktionen fortfarande till stor del av de där högarna av rosa plast som jag lärt mig att rynka på näsan åt som feminist, men det finns andra sidor. Jag ska inte romantisera de sidorna heller – det här är en kommersiell produkt. Det som skapas är väl det som efterfrågas och säljer.

Samtidigt har det hänt en hel del på modedocksmarknaden. Barbiebolaget Mattel lägger numera stor vikt vid firandet av kvinnodagen och Black History Month. Man har gjort en serie av ”inspirerande kvinnor” genom historien, och reviderat Barbies utseende så att hon numera finns i olika kroppstyper, hudfärger och hårtyper. Och ja, det där är med Barbie-mått mätt. De är fortfarande allihop väldigt söta och smala. Ändå blir jag märkligt glad av deras lite större lår och nya frisyrer.

Nå, den där barnsliga förtjusningen är en del av det. Innan jag, som tonåring och ung vuxen, lärde mig att avsky Barbie så hade jag ju Barbie-dockor, och jag hade roligt med dem. Jag försökte sy egna kläder (fast standardlösningen var en strumpa med hål för huvud och armar) och jag iscensatte berättelser som fascinerade mig. Blev jag också påverkad av ett skevt ideal för hur kvinnor ska se ut? Det blev jag säkert – hur det nu ska gå att urskilja just Barbies eventuella påverkan från den av resten av samhället?

Dockan speglar ju sin tid, och här vill jag tro att mitt intresse har en annan sida också. Jag är trots allt historiker med inriktning mot populärkultur. Jag är mindre intresserad av att döma ut ett fenomen än av att försöka förstå det, och Barbie väcker uppenbarligen starka känslor hos många. Såklart, eftersom dockan och bilderna av henne är så oerhört spridda. Hon fyllde 60 år förra året. Den första Barbie-dockan lanserades 1959.

Ruth Handler, gift med Elliot Handler som utgör den andra stavelsen i företagsnamnet Mattel, fick idén till dockan från sin dotters lek med klippdockor. Klippdockorna hade något som de flesta dockor under 1900-talets första hälft saknade. Då var det babydockor som dominerade, och skulle lära flickor att deras främsta uppgift var att vara hemma och ta hand om barnen.

Barbie, å sin sida, var en modern kvinna, med lika emfas på modern och kvinna. Hon kunde ständigt omvandlas, pröva nya uttryck och inte minst yrkesroller. Under 1960-talet var några favoriter såklart flygvärdinna, sjuksköterska, lärare och astronaut. Nutida Barbie-dockor finns bland annat som spelutvecklare, robotprogrammerare, domare och forskare, och numera alltid med olika etniciteter att välja bland.

1968 fick Barbie-dockan sin första svarta kompis, Christie, och 1980 kom den första svarta docka som faktiskt kallades Barbie. Det låter kanske sent, men när musikvideokanalen MTV lanserades 1981 tog det dem över ett år att få med någon svart artists video. 2017 kom för övrigt den första Barbie-dockan med hijab, en Inspiring Women-docka (eller ”Shero”, som de också kallas), som föreställer den amerikanska OS-fäktaren Ibtihaj Muhammad.

Eftersom jag har den stora turen att arbeta på ett ställe, ett lite folkbibliotek, med stort vett att ta vara på sina medarbetares kreativitet, kunde jag snabbt omsätta det här nyvunna (eller återvunna) intresset i en liten utställning där. Det blev ganska snart uppenbart att Barbie fortfarande är en företeelse som väcker känslor, allt från varm nostalgi till förfäran och avsky, och jag har stor förståelse för båda.

Nu hörde jag aldrig till dem som petade sönder sina barbies, skalperade dem eller grävde ner dem i trädgården. Det är, har jag förstått, inte helt ovanligt, och känns som en ganska sund reaktion på dockans trots allt uppenbara krav på kvinnlighet. Det råder ingen tvekan om att Barbie är en del av och speglar ett på många sätt osunt samhälle, inte bara med sina orimliga kroppsmått, utan också med sin påtagliga konsumism.

Men hon speglar det; hon är trots allt inte dess upphov. Hon är en leksak, en symbol och en projektionsyta. Hon kan vara astronaut på förmiddagen och USA:s första kvinnliga president på eftermiddagen. Och, handen på hjärtat, vem skulle inte vilja kunna vara det?

Similar Posts:

• Barbie presenterar arkitektur
• Den allvarsamma leken
• Att göra en kvinna
• Hur känner du igen dig i tiden som går?
• Bli med barn och bli gift

Sociologen Bauman lämnade oss för lite mer än två år sedan. Han blev 90 och några år gammal. Mot slutet av 2016 besökte han Göteborgs Stadsteater och alla stolar var som jag minns det betalda för. Hans huvud och tankar var intakta och denna bok som gavs ut postumt arbetade han med intill slutet. Influerad av vänstertänkande män som Karl Marx, Theodor Adorno och Antonio Gramsci har han genom sitt författarskap tagit sig an vårt västerländska samhälle (som jag här undviker alla försök att definiera närmare) och den individualisering, konsumtionism och svårfångade globalisering som vi är en del av. Bland titlarna finner vi Flytande rädsla, Globalisering, Konsumtionsliv och Det individualiserade samhället.

Den som sedan tidigare är bekant med Baumans böcker, kommer känna igen sig i bokens innehåll. Strängt taget ryms här inte särskilt mycket han inte vidrört tidigare. Något som å sin sida inte är särskilt konstigt eftersom hans produktion har en bredd och ett djup som gjorde honom till en av Europas främsta och mest erkända sociologer. Retrotopia saknar den stringens jag förknippar med honom och texten är som helhet rätt fransig. Interpunktionen är omfattande och antalet parenteser, tankestreck, källhänvisningar, tankar och finurligheter är stort. Om man gillar det eller ej är naturligtvis en smaksak. Det kan inverka menligt på lästakten, men samtidigt blir hållningen personlig och därmed enklare att ta till sig. Det är kanske denna lätta ton och de vittomfattande tankarna som gör boken till en utomordentlig ingång till hans tänkande. Han inbjuder – men framförallt påbjuder – till vidare läsning och den utomordentligt utmanande sysselsättningen att försöka tänka på egen hand.

Naturvetenskap, matematik och slikt är ju fint och så – särskilt om man vill veta att man består av ben, brosk, de fyra vätskorna och en långsam men oundviklig förruttnelse. Jag å min sida misstänker att det i slutändan inte leder till något annat än en svårbotlig hypokondri. Sociologin – och för all del annan humaniora – är i hög grad applicerbar på en själv, läsaren och den samtid denne råkar existera i. Huvudtesen i Retrotopia är, som redan i titeln avslöjar, vår böjelse för det förflutna. ”Det var bättre förr!” är inte bara ett uttryck för en resignerad uppgivenhet utan inrymmer i högsta grad ett politiskt mål. Nationalromantik och reaktionära idéströmningar finns det gott om. Med blicken vänd bakåt eftersöks och upptäcks det som måste ha funnits och som helt säkert var alldeles, alldeles underbart. Det samhällstillstånd man eftersökt är strikt definierat och vem eller vilka som är och kommer vara inkluderade är tydligt. Att förvränga historien kräver vissa bildbehandlingsfärdigheter, men för att fullt ut ljuga effektivt krävs kanske bara gott anseende och idogt arbete – eller läsare som gärna lyssnar och lystrar på just det örat och den retoriken. Bauman berör dessa informationsbubblor vilka är självalstrande. Dialogen utanför bubblan med människor som inte håller med är antingen icke-existerande eller aggressiv. Klyftorna mellan människor vidgas, vi kommer längre ifrån varandra och skyttegravar cementeras.

Vi lever i ett i grunden individualiserat och avreglerat samhälle som till sin natur är ad hoc-mässigt, flyktigt, temporärt, flytande samtidigt som det växer genom celldelning och skapar allianser och koalitioner som har en allt kortare livslängd.

Det är var och en fritt att ta eller inte ta till sig det och att hålla med eller inte hålla med kommer an på vilka erfarenheter man har. Personligen är jag benägen att hålla med och det är så jag i stort förstår världen. Samhällsordningens komplikationer måste kontinuerligt belysas och diskuteras. Konsekvenserna drabbar naturligtvis den enskilde på olika vis beroende på vilken belägenhet denne befinner sig i. Den som redan är utsatt blir ytterligare drabbad, den välbesuttna allt rikare. Det sociala och ekonomiska utrymmet tycks krympa och leder till en skarp motsättning och skiljelinje mellan människor. Konflikter och kampen om resurserna har alltid funnits, men sällan om någonsin har tydliga kollektiv varit så frånvarande. Nu kan vi istället tala om ”allianser och koalitioner som har en allt kortare livslängd”.

Redan Fjodor Dostojevskij visste att vi inte vill leva, oaktat mängden bröd omkring oss, om vi inte finner någon mening i tillvaron. Detta berör han i Bröderna Karamazov. Han skriver att ”i vår tid har nämligen allting splittrats i enheter, var och en isolerar sig i sin lilla håla, alla fjärmar sig från varandra, gömmer sig under och gömmer undan det man äger och har” och att vi vant oss vid att lita till oss själva; att vi lärt vår själ ”att aldrig förtrösta på andras hjälp, på människorna och mänskligheten”.

Tanken, observationen eller domslutet är alltså inte nytt och antagligen mycket äldre än så. En blick utåt över arbetsmarknaden kan bringa viss klarhet. Redan det faktum att det är en marknad avslöjar vad det är frågan om: Arbetsgivare saluför tjänster medan potentiella arbetstagare efter bästa förmåga viker ut sig. Det har skrivits mycket om människan som entreprenör där vi har (eller är) ett varumärke att vårda – något som går hand i hand med konsumtionssamhället. Tänk attiraljer, tänk livsstil. Det här är mer eller mindre aktuellt beroende på klass och tar sig olika uttryck avhängigt vilket trappsteg man befinner sig på. Vad som berör alla är dock att det de facto bara finns så och så många jobb av den och den karaktären – i tydligt språk: Bara en kan vara chef och så fortsätter pyramiden nedåt till golvbrunnen och vidare.

Konkurrenssituationen blir som tydligast vid en anställningsintervju. Förnuftsmässigt finner jag dessa möten präglade av tillfälligheter perversa. Jag menar, att vara nödig eller trött kan beröva dig jobbet. Samtidigt är de rätt lustiga i och med hur absurd situationen är. Lustigt är däremot inte det faktum att lönearbete är avgörande för människors liv. Det skyddsnät vi önskar ska finnas där för behövande är både skört och grovmaskigt. För att kunna få ett arbete är ett socialt nätverk ofta viktigt, och nätverk bygger man dels på arbetsplatser och dels på fritiden. Fritiden är inte vad den en gång var. Jag vill inte hänga ut någon, men läs valfri annons från något hurtigt bemanningsföretag. Vissa arbetsgivare skriver om att man ska kunna förvandla 1+1 till 3, andra att man ska ”älska livet” och en lustig felstavning ledde till att Burger King sökte ”merarbetare”. Mycket tragikomiskt, inte sant?

Hur mycket månar vi inte om vår fasad? Hur mycket resurser lägger vi inte ned på att nära vår fåfänga? Hur mycket arbetar vi inte för att efter bästa förmåga hålla jämna steg med våra medtävlare och medmänniskor? Bauman pekar på hur allts flyktighet frambesvärjer den bakåtblick som vill finna något varaktigt för att sedan återuppliva- och leva detta. Bauman berör både här men främst i Konsumtionsliv det omättliga begäret efter nya produkter. De äldre produkterna framstår emellertid bara som dåliga i skenet av dagens, eller än hellre: Morgondagens. Vi måste ha ett skyltfönster som ser modernt ut och vi är inne i en spiral som till synes är utan ände. Vi har att göra med en oändlig utveckling av produkter som är till för att konsumeras snarare än något annat. Vad detta ger för konsekvenser för miljön och människan vet vi.

Vi är ”fortsättare”, fast under gårdagens känga och det krävs gemensamma ansträngningar från mångas axlar och armar och ben och kraftrop för att få till stånd förändringar. Jag vill ha ett annorlunda och bättre samhälle, men tror inte det går genom ytterligare uppdelning. Bauman understryker vikten av dialog, men frågan är om en ömsesidig respekt i oändliga samtal räcker. Ord biter inte alltid på knogjärnet, mer än i negativ bemärkelse. Det samhälle vi föds in i tar vi nästan för givet och tänker vi inte efter betraktar vi det kanske rentav som ett naturtillstånd. Det är svårt att tänka sig någonting annat. Men för att återvända till Ivan Karamazov:

Nej, det kommer att bli ett definitivt slut på denna förfärliga isolering, och alla kommer med ens att inse på vilket onaturligt sätt man isolerat sig från varandra. Sådan kommer tidsandan att bli, och man kommer att förvåna sig över att man kunnat sitta så länge i mörker utan att se dagsljuset. Och då skall också Människosonens tecken visa sig på himlen. Men till dess måste man hålla fanan uppe, och ibland, i varje fall någon gång, måste människan plötsligt visa prov på att hon kan föra själen ut ur ensamhet och isolering och manifestera broderskärlek och medmänsklighet…

Similar Posts:

• Politisk idéhistoria som fastnar
• Klartänkt om samhällets orimligheter
• Can’t Buy Me Love
• Om vår farliga längtan tillbaka
• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”

Den som inte arbetar i branschen själv kanske inte alltid ägnar butikspersonalens verksamhet så många tankar. Men här finns nu en bok som kan ändra på det. Drottningen i kassan är en mängd kortare texter och illustrationer av, och om livet som, just en anställd i en butik. Twitterinlägg. Enstaka bilder. Kortare tecknade serier. Korta texter. Det är en stil där innehållet är viktigare än att utformningen nödvändigtvis ska vara särskilt vacker.

Och det handlar om de tokiga kunderna, de dryga kunderna, de jävliga kunderna. Och de helt coola kunderna, som lugnt traskar in och frågar efter lite vatten när deras buss på parkeringen utanför står i brand. Allting skrivet med humor. Men kanske kan också en viss trötthet över – ska vi kalla det mindre begåvade – frågor från kunder anas. I sin helhet kan den här boken säkert ge mängder av glada igenkänningspoäng från alla som själva arbetat i branschen. För oss andra läsare kan den säkert ge många underhållande tankeställare om hur vi själva beter oss i våra vardagliga butiksbesök.

Similar Posts:

• Butiksvardag i köttfärsskandalernas tecken
• Alice i flaskornas underland
• Från grubbleri till Jesuspropaganda
• Vemodig vandring genom 2020
• Utanförskapet, skavet, skuggorna

Författarna till boken Prylbanta har länge drivit en anonym blogg under namnet Minimalisterna , där de beskrivit sin väg mot ett allt prylfattigare liv och nu har de skrivit en bok tillsammans. Boken är inte en samling blogginlägg, utan en fristående skapelse där lärdomarna och metoderna tydliggörs. Den är uppdelad på fyra övergripande områden; en introduktion till minimalism som författarna ser den, varför man ska prylbanta, varför det är svårt att prylbanta samt slutligen hur man går tillväga rent praktiskt.

Det är mycket som är bra, som den grundliga genomgången av negativa effekter av ett överflöd av prylar, där några av dem är sådana som de flesta nog inte tänkt på, som hur stor del av boendekostnaden som faktiskt läggs på yta för förvaring av saker som inte används eller hur mycket tid som försvinner när man letar efter något bland alldeles för många liknande föremål, och konkreta tips kring hur man börjar göra sig av med dem, samt var det största motståndet brukar ligga.

Det är en ganska hård linje som drivs men det finns också något tillåtande i att det är behoven som ska styra men samtidigt finns det en sorts dold agenda i bakgrunden och den tycker jag är lite obehaglig. Syftet med det hela är att frigöra tid och energi (och pengar) till annat, sådant som är bättre än alla de där sakerna man samlat på sig, och här blir det lite luddigt – vad är det egentligen som räknas som värdefullt? Jo, att umgås med familj, släkt och vänner, att träna, att förkovra sig och eventuellt att utöva någon kreativ hobby. Det ska dock inte vara något som genererar något fysiskt bestående föremål, ägnar man sig åt något sådant ska man fotografera verket och sedan göra sig av med det. Just detta att lagra saker digitalt är ett av sätten att hantera minnesföremål och jag tycker att det känns så torftigt. Det blir också något märkligt med denna förkärlek för digitalt lagrande när man samtidigt ska ägna sig så lite som möjligt åt sina telefoner, surfplattor och datorer.

Det finns ett samband mellan olika sorters rensande men det blir ganska märkligt när ”den tidsrelaterade alternativkostnaden av för mycket prylar” främst visar sig vara ett enligt författarna felaktigt användande av sakerna, som att ägna sig åt sociala medier, se på TV eller läsa nyheter(!). Och naturligtvis sparkar jag bakut när jag kommer till sådana här meningar om böcker:

[Kategorisering av böcker för att avgöra om de ska behållas.] Lästa och numera ointressanta böcker – Böcker som du inte vill läsa igen, alltså böcker som inte har gjort något större intryck på dig samt, enligt vår personliga erfarenhet, de flesta former av skönlitteratur.

Det är just det, att den där personliga erfarenheten lite för ofta blir till ett generellt påstående om sakernas tillstånd och lite för ofta lämnar en besk eftersmak för en sådan som jag, som förutom att jag betraktar mina böcker som vänner värdesätter den taktila upplevelsen av att hålla i en bok eller att bläddra i ett fysiskt fotoalbum, som uppskattar vackra prydnadsföremål och att servera olika drycker i olika glas.

Jag är inte någon minimalist, kommer aldrig att bli det och vill egentligen inte vara det. Jag är en maximalist som vill återta något av kontrollen och det är därför jag läser den här typen av böcker och försöker samla motivation och lite jävlar anamma. Om jag lyckas? Tja, med minimalisternas sätt att räkna har jag gjort mig av med ett par hundra föremål den senaste månaden och jag har faktiskt lyckats med en sådan sak som att plocka bort en del böcker jag inte gillar ur bokhyllan, trots att jag har fler böcker av  just den författaren, vilket går på tvärs mot samlaren i mig men samtidigt känns ganska uppfriskande.

Similar Posts:

• Brett och blandat om mode
• Intressant men lite för faktaspäckat om sömn och vikten av densamma
• Tänkvärd lattevariant av miljöengagemang
• Robotgräsklipparens död och andra i-landsproblem
• Chokladbollar på längden och tvären

Eller, är vi ängsliga just därför? För att vi har så mycket, och är så rädda att någon ska ta det ifrån oss? Är det månne därför vi i allt större utsträckning verkar drömma om det mer primitiva, om att överleva samhällskollapsen i vår privata bunker eller gröna-våga oss fram till något mer Äkta?

Bergs och Wahllöfs Glädjehuset Sverige är någon sorts inlägg i den här debatten, men det är ett inlägg som är svårt att riktigt genrebestämma. Är det satir, en uppkäftig debattbok, någon form av politisk skönlitteratur? Vad det än är präglas det av en egensinnig skrivglädje som är svår att inte dras med i. Formmässigt finns här en litterär nivå som charmar i alla fall mig. Det gäller inte minst de återkommande avsnitten om robotgräsklipparens död i sina fienders händer, på något sätt en symbol för både vårt överflöd och vår överflödighet.

Så fort den är utläst börjar jag emellertid fundera över vad boken egentligen gick ut på. Vad föreslår författarna istället? Raljerar de inte mest över sin egen innerstadsvräkiga tillvaro, som för att ställa sig över sig själva? Har boken något väsentligt att säga om tillvaron, och i så fall vems tillvaro? Allas? Medelklassens? Just Stockholms innerstads?

Jag kommer att tänka på ett inslag om bristen på klassmedvetande jag läst eller sett någon gång, där de unga människorna med skitjobb värjer sig emot att engagera sig i sina arbetsvillkor eftersom de ju egentligen är på väg någon annanstans. De är ju egentligen medelklass. På samma sätt verkar recensenter av Glädjehuset Sverige förvänta sig att någon annan ska bli provocerad av den här boken. Själva står de liksom underförstått över dem som kritiseras.

Kanske är just det problemet med den här boken som debattbok (om den nu är avsedd att vara en sådan). Det här föraktet ingår redan i vår självbild. Vi genomskådar redan oss själva. Vi gör och resonerar ”ironiskt”. Därför är det så komplicerat att vi precis samtidigt sitter fast i det likt förbannat, samtidigt som vi suktar efter att uppgå i någonting större än oss själva, om det så är Nationen, Medmänskligheten, Toppskiktet eller Den genomskådande kulturkritiken.

Similar Posts:

• Till glesbygdens försvar
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Äh, jag ligger här och tänker ut …
• ”Jag skakar när jag skriver det här” säger Aase Berg
• Sverige bortom storstäderna

À la mode är en tvärvetenskaplig antologi utgiven av Centrum för Öresundsstudier, där begreppet mode tolkats ganska brett och där perspektiven skiftar mellan bl.a. etnologi, idéhistoria och bildanalys. Det gör den omväxlande men också ganska splittrad, eftersom mode här kan vara så mycket, och ibland nästan en förevändning för att diskutera något helt annat.

Den korta akademiska texten som sådan dras tyvärr med en del dåliga sidor – när man väl fått dit teori och metod och några sidor noter och källförteckning lämnas inte så mycket utrymme till själva analysen och slutsatsen, varför jag ofta tycker att författarna inte riktigt kommer någon vart. Ibland är det närmast självklara saker som ska bevisas, ibland hajar jag till: ”jaså, är det det du har visat?” men som helhet är det ändå intressant.

Ofta utlovar ämnesvalen mer än de kan hålla och slutsatserna räcker inte riktigt till för mig; det är sällan jag känner att jag ”lärt” mig något eller fått tänka längre än vad jag gör på egen hand, mer än att det finns en massa hänvisningar till litteratur som skulle kunna vara mer givande. Man kanske ska se den som en introduktion till olika discipliner mer än som något fullödigt, samtidigt som de olika perspektiven inte framstår som fullt så olika när allt kommer omkring.

De artiklar som intresserar mig mest är av naturliga skäl de som har störst koppling till mitt eget liv. Jag köper nästan alla mina kläder i vintagegrupper på Facebook så det mesta i Hanna Wittrocks ”Ha ha ha! Jag ser alla mina inköp som en investering… I mitt välmående – Shopping och sociala relationer på Facebook” är välbekant för mig, även om jag inte sett det utifrån tidigare. Dialogerna som utspelas, begäret och bekräftelsen i denna mikrovärld.

På samma sätt är det med Karin Salomonsons och Cecilia Fredrikssons artiklar om garderobsrensning och köpstopp, där jag läst källorna och försökt mig på att praktisera det hela. Det är något fascinerande med en moderiktig systematisering av företeelsen att göra sig av med kläder eller att inte skaffa dem i första rummet. Modet i att ställa sig bredvid modet, eller som en naturlig utveckling av det.

Studien av arbetet i en klädbutik, där mode blir allt annat än teoretiskt och abstrakt, utan helt enkelt ett arbete som är krävande både fysiskt och psykiskt är nog den mest jordnära; det är ytterst få som inte besökt en klädbutik, som inte sett expediterna i arbete, som inte varit en av de möjliga kunderna vars bilder tecknas. Rollen som butiksbiträde är inte helt lätt att spela för forskaren och för läsaren framstår det som lätt absurt hur man vid uppackandet av plagg inte omedelbart ser om de är tänkta för pojkar eller flickor men måste ta reda på det, eftersom uppdelningen är grunden. Titeln ”Modets melankoli” är dock ändå snäppet bättre än Magdalena Petersson McIntyres undersökning.

En ganska rolig men märklig text är Karun Nordgårds ”In the beginning was dressing”, där hon analyserar ett fotografi och utifrån en grupp kvinnors klädsel försöker ta reda på vilka de är. Tyvärr finns inget facit och hon letar bara bevis för att bekräfta sin egen tes, som delvis är något oklar, eftersom hon egentligen vill visa något helt annat än bara vilka kvinnorna är.

På många sätt känns det som om man utifrån ämnesvalen kommer att kunna placera den här antologin i tiden om man stöter på den om tjugo år; den är väldigt mycket nu och samtidigt som den är väldigt bred i sitt spann kring vad som är mode är den väldigt snäv när det kommer till skärningspunkterna.

Similar Posts:

• Fortsättningskurs för modeintresserade
• Spridda modetankar
• Banbrytande mode
• Omodigt mode
• Djävulen bär Prada, Lantz vet varför

Yes! är Katarina Bjärvalls tredje bok om konsumtion. Hon har tidigare skrivit med särskilt fokus på barn och konsumtion i Vill ha mer och om våra mobiltelefoner i Var är du?. Yes! har till stor del ett bredare, mer övergripande perspektiv, men fokuserar också delvis på hur marknadsförarna alltmer tar neurovetenskapen – hur våra hjärnor och nervsystem fungerar – till hjälp för att få oss att köpa.

Titeln Yes! syftar alltså på den där kicken vi får när vi tror oss ha gjort ett eller annat fynd. En bra affär (de där 3 för 2-erbjudandena som inte sällan slutar med att man i efterhand kommer på att man ju bara behövde en, till exempel) eller en alldeles särskild pryl. En sådan som ingen annan har. Eller tvärtom, det där man vill ha för att alla andra har ju.

Motiven att köpa är komplexa och har förmodligen blivit alltmer komplexa. Vi lever i ett samhälle där vi hela tiden förväntas uttrycka vilka vi är och vill vara genom konsumtion, men också där konsumtionen ständigt lägger nya områden under sig. Vård och omsorg. Relationer. Kärlek och sexualitet. Reproduktion. Det är svårt att komma på nästan några områden där inte nya tjänster eller prylar hela tiden utlovar förbättring.

Men blir vi lyckligare av det? Vad är det egentligen vi behöver – och vem bestämmer det?

Det är viktiga frågor Bjärvall ställer och de har förstås ofta komplicerade svar, svåra att ge definitivt och en gång för alla. Till rätt stor del måste jag nog ändå säga att de diskuterats med större skärpa i andra böcker, som i Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan, David Harveys Kapitalets gåta och kapitalismens kriser, Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar, Christer Sannes Keynes barnbarn eller antologin After work. Farväl till arbetslinjen.

Ja, för det handlar ju mycket om priset för all den där konsumtionen, om miljökonsekvenserna och inte minst om arbetet som krävs för att tjäna ihop till konsumtionen, all effektivisering under de senaste fyrtio åren, som vi hade kunnat ta ut i förkortad arbetstid, mer tid med familj och vänner, mer tid att skapa och diskutera och odla sin trädgård, men som vi istället tagit ut i ökad konsumtion.

Nu fördjupar sig Bjärvall som sagt inte ordentligt i något, och jag har svårt att avgöra hur avsiktligt det egentligen är. Framåt slutet av boken vill hon till exempel sätta in diskussionen i ett större teoretiskt sammanhang genom att läsa klassiker som Adam Smith, Karl Marx, John Maynard Keynes och Milton Friedman. Det är för all del hedervärt att gå tillbaka till källorna, men analysen hade nog snarare tjänat på att hon läst in sig på moderna tillämpningar istället. Då hade Bjärvall kanske sluppit landa i triviala påståenden som att ”Om det inte hade varit Marx som hade skrivit det, och om inte hans teorier under nittonhundratalet hade missbrukats i diktaturers tjänst, hade sådana visioner kunnat få praktisk tillämpning idag”.

Så jag önskar att Bjärvall vågat gräva lite djupare på ett något mer avgränsat område, förslagsvis detta med reklam och hur marknadsförarna alltmer letar sig in i våra hjärnor, förbi det logiskt resonerande kring vad vi faktiskt behöver och in i det undermedvetnas kemiska kicksökande. Ju mer vi lär oss om hur formbar hjärnan faktiskt är, desto otäckare blir det ju att vi anpassas alltmer efter ett kortsiktigt och prylfixerat belöningstänkande. Hur långt är till exempel steget mellan att casinon spetsar luften med citrondoft som ska göra spelarna mer riskbenägna, till att en bilhandlare skulle preparera sina kunder med en dos oxytocin, ett må bra-hormon som redan går att köpa på nätet och som enligt experiment rent bokstavligt gör oss mer benägna att anförtro våra pengar till andra?

Det är knappast bara Bjärvall som får associationer till Aldous Huxleys dystopi Du sköna nya värld.

Similar Posts:

• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Äh, jag ligger här och tänker ut …
• Can’t live with it, can’t live without it?
• Vad Lever Man För?
• Missriktat, hovsamt – tråkigt…

I Kära Liv och Caroline går de från tal till skrift när de ger sig på att svara på sina lyssnares frågor. Står det på insidan av bokens pärm. Själva boken kastar mig smack rätt in i ”fråga-svar”-delen och berättar ingenting om vad detta egentligen är. Gjorde mängden frågor de fick från podlyssnarna att de bestämde sig för att skriva boken? Eller kom idén med boken före frågorna? Hur har de valt vad de ska ta upp och varför? Och hur har de här frågorna ställts? Via mejl eller något speciellt forum? Visst, det kanske är oväsentligheter enligt många, men det är frågor som följer med mig genom läsningen och som jag gärna hade fått svar på. Jag saknar en introduktion eller inledning. Nu är det första jag läser en fråga om benrakningens vara eller icke-vara och sedan rullar det bara på.

I skriven text blir det av förståeliga skäl mer individuella utläggningar än samtal dem emellan, även om de många gånger återkopplar till varandras svar och vidareutvecklar sin första tankegång. Men jo, formen funkar för dem. Det är fortfarande resonerandet som är det centrala – att vrida och vända på saker snarare än att ge ett enkelt svar. Ofta börjar de i en ände för att senare i resonemanget förkasta sin egen initiala tanke. Och det är väl för tusan något som ofta saknas i det mediala samtalet tänker jag: öppenhet för att ändra ståndpunkt. Det verkar finnas ett sånt jäkla behov av att vara tvärsäker, att ha åsikter och färdigformulerade svar som man sedan orubbligt försvarar. När Strömquist och Ringskog Ferrada-Noli tar sig an ett ämne eller en frågeställning är det ofta resonemanget i sig som är det väsentliga, inte att vinna slaget med snyggast förpackade svar. Det här är ”snillen spekulerar” i populärkulturell 2010-talsskepnad; ett på samma gång lärt och personligt reflekterande kring ämnen som feministisk porr, dödsångest, smink, rasism, astrologi och kreativt skapande.

Vissa av svaren är långa och väldigt personliga, speciellt Ringskog Ferrada-Noli målar upp situationer ur sitt eget liv för att illustrera tankar och erfarenheter. Några svar kan bestå av ett eller ett par ord, okommenterat och rakt. Några gånger knäpper de sin lyssnare på näsan genom att tycka att frågan är rätt och slätt dum och inte förtjänar något svar.

Vid en läsning från pärm till pärm blir jag, trots att det är både fyndigt och klokt, mätt på formatet. Jag upplever det odynamiskt med detta fråga-svar upplägg. Och även om jag verkligen uppskattar att följa med i deras virvlande tankegångar så frågar jag mig varför de behövde överföra sin pod till bokform. Det var väl ändå bra som det var?

Men jo, ibland är det så där klockrent som bara dessa två kvinnor kan vara. Som när de diskuterar representation och stereotyper i film och teve, och eftersöker större variation i de roller som inte innehas av vita män.

Caroline: Ja, väck mig när en svart gammal kvinna inte är vis.
Liv: Jag vill se en teveserie om en japansk gammal man som är ytlig. Typ en riktigt gammal, japansk bimbo.

Similar Posts:

• Cyniskt om kronisk smärta
• Naturlig klaustrofobi
• Uppdaterad genikanon
• Favoritdebutanter
• Debutantnomineringar

På nyårsaftonen 2012 bestämmer hon sig: 2013 ska hon sluta shoppa. Undantagen är resor, upplevelser, livsmedel, utemiddagar och presenter och det hela ska dokumenteras i en dagbok. För att befästa projektet gör hon det så offentligt som möjligt och snart har hon också ett kontrakt med ett förlag om att ge ut skildringen av shoppingcelibatet.

Det här är inte den första boken jag läser om att sluta shoppa (ja, det känns adekvat att använda den termen, då den för tankarna till den onödiga, kanske lustfyllda konsumtionen, snarare än införskaffandet av mjölk och tvättmedel) men den är annorlunda på ett sätt som överraskar mig – hade jag anat att den till så stor del skulle bestå av intervjuer med olika personer hade jag inte varit lika entusiastisk inför läsningen av den. På sätt och vis är det intressant att få olika perspektiv på vår tids konsumtion – politiskt, miljömässigt, moraliskt – men samtidigt saknar jag lite av skärpan i frågorna. Kanhända har det inte gått, intervjun med en moderat politiker fastnar och kommer inte vidare när hon framhärdar, men jag hade ändå velat ha lite mer substans på det sättet när det nu känns som om det blir en aning mindre av de personliga reflektionerna.

Under tidens gång oroar Gunilla Brodrej sig för hur intressant det kommer att vara att läsa dagboksanteckningarna och jag tycker att den oron var helt obefogad. Det är det personliga som blir intressant, just för att det råkar vara såpass allmängiltigt och efter ett tag så reflekterat. Ofta lyckas hon peka på det absurda i både det ”vanliga” köpbeteendet och sitt eget förändrade dito, hur genomsyrad tillvaron är av konsumtion också när och där man inte tror att den är det.

Konsumtion har blivit så laddat på så många sätt. Vi konsumerar för att bli de vi vill vara – eller avstår av precis samma skäl. Det finns en konsensus kring att konsumtionen är dålig för miljön men samtidigt behövs den för samhällsekonomins skull, som den ser ut just nu. Alla kan inte konsumera som vi västerlänningar gör och har gjort men vem har rätt att begränsa vilka som får och inte får? Och måste det vara så att kvinnors köp av handväskor är av sämre art än mäns investeringar i elektronik (som håller bra mycket kortare tid än en handväska av hög kvalitet)? Alla dessa frågor får sitt lilla utrymme men betoningen blir just på ”lilla”. Laddningen märks också i ordvalen – celibatet med dess koppling till såväl sexualitet som religion. Det handlar om att tygla en stark drivkraft och om religionen förr kunde kallas opium för folket, har söndagarnas kyrkobesök för många ersatts av planerad och oplanerad shopping.

Att en pausad konsumtion av materiella ting leder till ett större fokus på ”inre” värden är inte så konstigt men att känslan av att stå utanför samhället i övrigt blir så stor förvånar mig, samtidigt som jag nog kan identifiera mig med den. Däremot undrar jag om jag skulle bli så ointresserad av andras nya kläder; jag skulle nog snarare bli överdrivet intresserad. Hela tiden medan jag läser sätter jag det i relation till mig själv: skulle jag kunna avstå så? Hur skulle jag reagera? Det där skulle jag klara mig utan men inte det där o.s.v. Jag älskar vintageklänningar och när bra böcker inte kostar mer än en tia begagnade – hur skulle jag kunna låta bli? Men nog är det något lockande med den där extrema formen och nog skulle det vara nyttigt även för mig – tänk all tid jag skulle spara utan mina vintagegrupper på Facebook…

Något jag gärna skulle vilja läsa men som jag ännu inte sett är skildringen av åren efter det totala köpstoppet, hur köpbeteendet förändrats och tankarna då, men det skulle antagligen vara tråkigare; då är det inte en extremsport längre, då är det ett internaliserat avstånd till överflödskonsumtionen och graden av reflektion är säkerligen lägre. Samtidigt får jag små föraningar i den här boken, eftersom Gunilla Brodrej skriver en del om att bryta vanor, om tiden det tar, och om hur stadens geografi förändrats för henne när gallerior och shoppinggator, trots sina centrala lägen, blivit perifera.

Och jag tycker väldigt mycket om att mormoderns ljusblå brokadklänning, som sällan lämnat sin plats längst in i garderobens mörker, nu blir buren på författarporträttet, helt okommenterat.

Similar Posts:

• Shop ’til we drop?
• Bomullens skitiga historia
• Föraktet mot pengars värde provocerar mig
• Äh, jag ligger här och tänker ut …
• ”Det är som en svamp som suger upp de här tankarna.” Författarintervju med Nina Björk.

Innan jag går vidare in på dessa exempel vill jag uppmärksamma bokens tilltal. Det här är nämligen inte formulerat på något von oben-vis. Den skarpa systemkritiken och de ofta obekväma resultaten av analyserna presenteras i en text som har formen av ett långt samtal med en vän. Ibland är tonen en smula vass och ofta är det riktigt riktigt roligt. Vidare finns jag som läsare ständigt närvarande i texten, som ett ‘du’ eller som en del av ett ‘vi’. Redan i innehållsförteckningen bjuds jag in som medresenär på den här resan genom kapitelförklaringar som: FÖRSTA KAPITLET, i vilket vi slår följe med drömmarnas Disney, går på svartvit matiné och lär känna skillnaden mellan ett bi och en byggmästare. Det är smart. Det är snyggt. Det är fruktansvärt sympatiskt.

Jag är alltså redan involverad när Björk börjar sin analytiska vandring bland nutida fenomen som Disneys filmer, tidskriften Mama, valrörelsen 2010, diskussionen om delad föräldraledighet och Arbetsförmedlingens platsannonser. Dessa prosaiska exempel diskuteras med hjälp av bl.a. Slavoj Žižek, Karl Marx, Ylva Elvin-Nowak, Oscar Wilde och Roland Barthes. Björk är beläst och hon använder sig förtjänstfullt av detta när hon jobbar sig ned i lagren under – under det som sägs som om det vore sanningar – och avslöjar det orealistiska i dessa uttalanden. Framförallt visar hon hur idén om ständig tillväxt har blivit en odiskutabel förutsättning för vårt handlingsutrymme som människor. Vi måste ha konstant tillväxt. Därför måste vi ha en konstant produktion av varor, och därför måste vi ständigt skapa begär efter nya saker. Saker vi inte behöver, men som systemet kräver att vi kräver.

Björk riktar inte sin kritik främst mot den här konsumtionstörsten eller besattheten av tillväxt, utan hon kritiserar hela det kapitalistiska system som förutsätter detta för att alls kunna fungera. Vi kan t ex inte ta hänsyn till att jordens resurser missbrukas katastrofalt i denna produktions- och konsumtionstakt. Inte om vi utgår från att ekonomin till varje pris måste växa. Enligt den logiken så är det smällar man får ta. Kapitalet måste hela tiden stimuleras, ofta kortsiktigt, och hur en långsiktig plan för att alls överleva på den här jorden ser ut … ja, det får vi ta tag i när vi kommit ur den här krisen. Den här ekonomiska krisen alltså. Den rent reella krisen, det faktum att vi endast har ett enda jordklot, och inte tre, fyra stycken som vår tillväxttakt skulle kräva, det måste vi blunda för om det här samhället ska gå att ro runt. Björk menar, med stöd av Immanuel Kants tankar, att just detta tydliggör att vårt kapitalistiska system bär på sin egen orimlighet.

Om det som är gott på ett individuellt plan blir förödande om det upphöjs till ett gemensamt plan – om du med Immanuel Kants ord inte kan upphöja ditt eget handlande till allmän lag – så föreligger ett systemfel. Och tvärtom: om det som är ont på ett individuellt plan blir gott om det upphöjs till ett gemensamt plan så föreligger ett systemfel. Vi lever med just sådana fel.

Personligen blir jag mest drabbad av Björks idéer kring hur vi i det nuvarande samhällssystemet lär oss att misstro språket. Språket, som är det medel vi har för att kommunicera vår mänsklighet – våra tankar, känslor och drömmar – är i det kapitalistiska samhället ett medel för att maximera vinst. Reklamen använder medvetet språket för att förleda oss att tro att vi begär saker, genom att övertala och övertyga. I managementlitteratur uppmanas vi att omvandla oss själva för att ge god service eller för att inge förtroende, något som innefattar så väl egenskaper som språk. Och detta är vi helt medvetna om. Det sorgliga är alltså inte att vi genomskådar dessa taktiker, utan att de ger ringar på vattnet i form av att vi blir misstänksamma mot alla uttalanden som görs. Vi lär oss att det som sägs inte är det som menas, och enligt Björk riskerar det att också påverka vardagliga mellanmänskliga relationer.

Lyckliga i alla sina dagar är sprängfylld med klokheter, skarpa iakttagelser och oväntade exempel. Det är som om varje sida för med sig en nål som sticker hål på ännu en illusorisk sanning. Ibland kan det vara jobbigt att få sin egen världsbild omkullkastad på det här sättet, men i det här fallet är det faktiskt bara skönt. Det känns som en befrielse att någon avslöjar att det vi dagligen matas med som sanningar i själva verket kan och bör förstås som alternativ – själva det avslöjandet vittnar om att det kan finnas andra alternativ. Sedan är det förstås frustrerande att varken författaren eller jag som läsare riktigt förmår se vilka dessa alternativ skulle kunna vara. Läsningen blir därför både förlösande och tröstlös, även om Björk lämnar över så hoppingivande hon förmår:

Så du, tro dem inte. Tro dem inte när de kommer med sina skyltar: ”OMÖJLIGT”. (- – -) Tro dem inte när de säger att utopin om en rättvis värld är farlig. Den är motsatsen. Den är hopp. Den har alltid varit hopp. Vi är många. Vi har alltid varit många.

Jag kan helt enkelt inte göra något annat än att rekommendera alla att läsa den här boken. På så sätt blir vi ännu fler. På så sätt kan vi kanske börja drömma om en verklig förändring. Tillsammans.

Similar Posts:

• ”Det är som en svamp som suger upp de här tankarna.” Författarintervju med Nina Björk.
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Klartänkt om samhällets orimligheter
• Shop ’til we drop?
• Kapitalismens David mot Goliat