I land efter land lockas väljare av detta budskap. Socialdemokrater och liberaler får maka på sig och ge plats åt en ny slags höger. De kallar sig ofta konservativa, men är inte som gårdagens konservativa.

De här har en radikal agenda och ifrågasätter ofta grundbultarna i det demokratiska samhället. Det oberoende rättsväsendet, minoriteters rättigheter, fria medier, faktabaserad samhällsdebatt. Allt detta är i skottgluggen för den radikaliserade konservatismen.

Natascha Strobl, österrikisk statsvetare, journalist och författare, dissekerar nytillskottet i det politiska landskapet. Hon tittar särskilt på Sebastian Kurz och Donald Trump, men hennes iakttagelser är giltiga långt bortom Österrikes och USA:s gränser.

Den radikaliserade konservatismen siktar på maximal polarisering, ett tillstånd av permanent ilska, största möjliga skillnad mellan ”vi” och ”dom”. Alla måste välja sida. Vår sida är offer, den andra sidan är förövarna.

Det finns inte utrymme för något tvivel eller tvehågsenhet, än mindre några nyanser. Att avvakta med ett beslut i väntan på en utredning ses som svaghet. I stället hyllas ledarens handlingskraft. Sunt förnuft räcker. Allt det här kan man betrakta i samtiden, oavsett om man bor i USA, Österrike, Brasilien, Filippinerna, Storbritannien, Ungern eller för den delen Sverige.
Kurz och Trump har sina olikheter, skriver Strobl, men det de har gemensamt är att de båda insett att det som betyder något i dagens politik är berättelsen och de känslor som är kopplade till berättelsen.

Det handlar om att förmedla en ny trygghetskänsla. I tider av sociala och ekonomiska sprickor är detta ingen defensiv och statisk känsla, utan en aggressiv och dynamisk. Löftet att skänka giltighet till det behov som ligger till grund för denna känsla är den radikaliserade konservatismens ideologiska kärna.

Skattesänkningar, förbättrad välfärd, infrastruktursatsningar – kort sagt verklig politik – är av underordnad betydelse. Brutna vallöften behöver inte betyda så mycket så länge väljaren får sin beskärda del av vredesutbrott och ”vi och dom” samt inte förnekas rätten till den mysigt värmande offerkoftan.

Inte heller misstankar om lagbrott behöver vara ett problem för den radikaliserade konservativa politikern. Då spelar man bara rollen av oskyldigt anklagad: offerkofta på. För denna politikertyp är det alltid valrörelse, även om den är president, premiärminister eller regeringsbildare. Vardagspolitiken, förvaltningen, passar dåligt. Det är konflikten med meningsmotståndarna och de saftiga utspelen som står i centrum, inte leverans på vallöften.

Steve Bannon, en gång Trumps strateg och rådgivare, har sagt att bästa sättet att hantera medierna är att ”översvämma rummet med skit”. Så har det också blivit. Samhällsdebatten präglas allt mer av kortlivade skandaler, avslöjanden och trätor. Småsaker som saknar relevans eller sanningshalt – eller både – och dyker upp, tar plats och försvinner i tempo furioso. Denna ”skit” måste den samhällsintresserade vada igenom. Det är svårt och tidskrävande att orientera sig, nära nog övermäktigt. Många väljer att lämna rummet helt. Andra väljer strategin att sälla sig till ett lag och blint heja på. Logiken om ”vi och dom” tar över. Det är ren fördumning. Men den radikaliserade konservatismen har tagit ännu några poäng. Meningsmotståndare som åtnjuter respekt smutsar ner sig om de väljer att ta fajten. Journalisterna blir överlupna av arbete med att faktakolla. Dessutom orkar färre rationella människor engagera sig. Kvar blir de rent känslostyrda som attraheras av radikaliserad konservatism.

Natascha Strobl berättar ingenting som inte den politiskt intresserade redan vet, men hon gör skarpa iakttagelser och formulerar väl vad hon ser. Det finns goda skäl att rekommendera denna lilla bok. Den samtida politiken framträder i klarare dager. Och det är ingen liten sak med tanke på att de radikaliserade konservativa har översvämmat rummet med skit.

Similar Posts:

• Ismer för framtiden?
• Skrämmande läsning om mäktigt parti
• Man vet vad man har?
• En kamp med kvinnokroppen som slagfält
• Lovande klarsyn i pessimismen

Är möjligen Aftonbladets grundare lite bortglömd i vår tid? Det är i så fall orättvist. Adelsmannen Lars Johan Hierta kämpade inte bara för tryck- och pressfrihet, utan också för bättre representation i riksdagen och mot kungamakten. Han stred mot tullmurar och för större näringsfrihet. Barnaga och spöstraffet ville han förbjuda. En annan fråga var kvinnors och mäns lika arvsrätt och större jämställdhet mellan könen generellt. Nu när dessa visioner har blivit verklighet sedan länge har vi kanske en benägenhet att ta dem för givna?

Vid tiden för Hiertas födelse och uppväxt ersattes upplysningen gradvis av romantiska lidelser – forntidsvurm, nationalistisk självgodhet och kungadyrkan, men även av revolutionsiver. Hierta blir dock uppfostrad i upplysningens ideal – rationalitet, nytta och fast tro på en bättre framtid. Som yngling banar han sig väg i riksdagen och parallellt i den framväxande dagspressen.

Frihetstiden får sig en knäck när konservativa krafter och egenmäktiga monarker åstadkommer en backlash. Samtidigt är eliten splittrad. Somliga lever som de alltid gjort. De är jordägare med avkastning från gods och gårdar. Dessa vill ha tullmurar för att skydda sina intressen mot import. Andra satsar kapital i den industriella omvälvningen och vurmar för frihandel. Långsamt växer en folklig medvetenhet fram. Många har tagit intryck av franska revolutionen. De styrande fruktar ”pöbeln” och aktar sig för att slå ned alltför hårt på folkliga demonstrationer och protester.

Bättre tryckteknik och ökad läskunnighet skapar förutsättningar för en ny dagspress. Den drar nytta av tryckfriheten, ett arv efter 1700-talets upplysning och frihetstid.

Även vår tid ser en konservativ och nationalistisk backlash. Samtidigt pågår en mäktig rörelse för jämställdhet, HBTQ-rättigheter, etnisk mångfald och miljömedvetenhet. Sociala medier öppnar ständigt nya torg för meningsutbyte. Lars Johan Hierta hade känt igen sig.

Berättelsen om hur Aftonbladet grundas och Lars Johan Hierta kämpar mot myndigheterna och deras så kallade indragningsmakt är rafflande. Gösta Arvidsson vet att förvalta den typen av historia.

Allt sedan 1766 hade Sverige en av världens starkare tryckfrihetslagstiftningar. Det var möjligt att publicera och sprida tryckta skrifter utan den förhandsgranskning av innehållet, censur, som var vanlig i mer auktoritära statsskick. Men en tidning behövde utgivningsbevis samt ansvarig utgivare. Om utgivningsbeviset blev indraget, vilket det kunde bli utan att orsaken kungjordes eller möjlighet till överklagan fanns, ja då förlorade även ansvarig utgivare möjligheten att ansöka om nytt bevis.

Hierta var införstådd med regelverket och verkade i riksdagen förgäves för indragningsmaktens upphävande. När Aftonbladet drabbades av indragning i februari 1835, hade Hierta listat ut ett kryphål i lagen. Inom en knapp månad hade han ett nytt utgivningsbevis för ”Det nyare Aftonbladet” vars ansvarige utgivare var redaktionsmedlemmen Carl Wilhelm Liljecrona. Så fortsatte den växande skaran prenumeranter att få sin tidning. Därefter låg Hierta alltid steget före den repressiva kungamaktens hantlangare genom att skaffa sig reservtillstånd för ”Det fjärde Aftonbladet”, ”Det femte” och så vidare. Vid försäljningen av tidningen 1851 var den formella titeln ”Det tjugondesjette Aftonbladet” och som ansvarig utgivare stod en före detta studerande.

Gösta Arvidsson är en god stilist som skriver medryckande. Han har varit flitig i brevarkiven och riksdagsprotokollen: som läsare är man i trygga händer. Ibland övergår det flyhänta berättandet dock i korta brottstycken staplade på varandra och överlastade med namn och täta faktauppgifter. Det är mindre lyckat. Boken är inte en ren biografi utan, som undertiteln anger, en historik över en epok då många frågor debatterades. Det spretiga materialet hade mått bra av fler presentationssätt. Kanske hade kreativt utbrutna faktarutor, diagram och grafik hjälpt? Jag tänker på hur Bea Uusma arbetade i Expeditionen, till exempel. Eller Johan Svedjedal i boken om tidskriften Spektrum. För det mesta har Arvidsson dock god hand med händelseförloppet och förutsätter inte alltför mycket förkunskaper hos läsaren.

Att lyfta fram Lars Johan Hierta och dennes ideal är en välgärning. Aftonbladets grundare hade patos och gav sig inte trots mäktigt motstånd – en riktig inspirationskälla. Hierta är väl värd uppmärksamhet i vår tid.

Similar Posts:

• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Slirigt om rätten att uttrycka sin åsikt
• Lovande klarsyn i pessimismen
• Bättre och bättre dag för dag
• Äktenskapsproblem i 1840-talets Stockholm

År 1963 tar sig den vuxna Hekla till Reykjavik för att skriva med en skrivmaskin och romanen Ulysses under armen. I staden har hon ett par vänner hemifrån; väninnan Ísey som är gift och har en liten dotter; och Jón John som arbetar på sillbåtarna på England. Vänskapen är varm, givmild och stöttande. Hekla flyttar in hos den olycklige Jón John som tidvis mår mycket dåligt på grund av att han trakasseras svårt av de andra sjömännen på båtarna. Homosexualitet på den här tiden var straffbart. Rädslan är påtaglig.

Hekla skriver och läser. För brödfödan tar hon arbete på en fin restaurang där hon uppmärksammas för sin skönhet. Män vill att hon ska ställa upp i en tävling i USA som Fröken Island. Hekla bryr sig inte om uppvaktningen. Men gärna klär hon sig stiligt i långbyxor, kappor och stövlar som Jón John – som drömmer om att sy och ägna sig åt teater – köper åt henne i engelska hamnstäder.

Hekla träffar en poet, som gärna sitter med andra poeter på konstnärskaféet Mokka. En gång besöker Hekla Mokka och poeterna förstummas över vilken vacker kvinna hon är. Den definitiva brytningen sker när det kommer fram att och hur Hekla skriver; hon har redan publicerat sig i kända tidningar och har ett romanmanuskript färdigt. Hon skriver vidare medan “poeten” inte skriver alls utan upplever sig mest som poet, konstnär bland andra manliga dito.

Det finns en lätthet i hur intrigen berättas fram. Det här är en utvecklingsroman. Det är Heklas och Jón Johns personliga resa: de växer upp, de klarar sig och de går sin egen väg. Men det handlar mycket om tidens syn på kvinnor, män, homosexuella, föräldraskap, klass. Kapitlen är korta och berättarperspektivet växlar ibland och varvas med dialoger. Något lätt, självständigt svävar över Hekla och färgar av sig på dem som hon umgås med. I romanens slut har också deras målmedvetenhet fört dem vidare till något de verkligen själva vill.

Miljöskildringen av ett blåsigt Island på 1960-talet är intressant med vulkaner, ull, fårhus, sillfiske, sjömän. Med jämna mellanrum vävs tidsmarkörer in: Shadows, Martin Luther Kings tal, Beatleskonserter, bäddsoffor, klänningar som slutar ovanför knäna, jerseytyger, amerikanska arméens oljecisterner …

Jag tycker om boken Fröken Island. Jag tyckte även mycket om Audur Ava Ólafsdóttirs förra roman Ärr. Böckernas tematik och handling liknar inte vrandra men en sorts lätthet över stilen är gemensam. Något vagt som ändå är klart och bär framåt. Liksom en vulkan som alltid finns där och kan vakna. I slutet av boken skriver Heklas far till henne om utbrotten på Surtsey.

Similar Posts:

• Mångbottnad klaustrofobi
• Sylvias egna noteringar
• Och där gick han sin väg
• Myten om Golem möter isländska sagor och språkpurism
• Isländskt på bokmässan

Jag är säker på att ingen man föds upphöjd över andra av Gud, för ingen kommer till världen med sadel på ryggen, och ingen annan föds med stövlar och piska för att rida honom.

Historien är full av människor med Richard Rumbolds törst efter frihet. Men de har ofta fått betala dyrt för sina övertygelser, berättar Deirdre McCloskey i sin senaste bok på svenska, som är rappt översatt av Isobel Hadley-Kamptz. Denna samling texter, artiklar och essäer skildrar vältaligt hur liberalismen skapat välstånd och rättvisa såväl som mångfald och tolerans.

McCloskey förfäktar en modern och humanistisk liberalism, en liberalism ”två punkt noll” som hon uttrycker det. Det fanns en tid, efter Berlinmurens fall, då liberalismen ansågs ha segrat över alla andra ideologier. Men mycket har hänt sedan dess. Från alla håll angrips nu liberalismen. Från vänster, där man fått nog av vinstdrivande privata aktörer i välfärden. Från konservativt håll där man avskyr normkritiken och den fria uppfostran.

Och kanske våldsammast angrips liberalismen från högerpopulismen som vill rensa upp bland de etniska minoriteterna och stänga nationsgränserna, just de gränser som liberalerna önskar sudda ut för att låta människor, tjänster och varor flöda fritt.

Läsaren finner att låga skatter och en minimal stat är författarens ideal. McCloskey anser att det visserligen är befogat att staten hjälper människor som befinner sig i ett gravt underläge, exempelvis på grund av medfödda funktionshinder. Men det vore ännu bättre om människor frivilligt, utan den statliga mellanhanden, hjälpte varandra. För stater utövar alltid ett tvång, resonerar hon.

På samma vis vore det bra om bolagsstyrelser självmant besinnade att det är långsiktigt dumt att ge höga ersättningar till kompisar. Det ger ju nämligen dålig publicitet.

Genom boken gör hon flera referenser till Sverige, där hon bott en tid, och inte minst till det fria skolvalet och skolpengen som ju vi har haft sedan 1990-talet. Men det är inte så mycket en utvärdering det handlar om, referensen syftar främst till att visa amerikanska läsare att Sverige har liberala funktionssätt snarare än socialistiska.

Ett flertal texter polemiserar direkt eller indirekt med Thomas Pikettys mycket uppmärksammade bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet. Dess huvudtes var att de ekonomiska klyftorna ökar och att det är ett problem, inte minst för demokratin.

McCloskey håller inte med. Begreppet kapitalism borde pensioneras, argumenterar hon. Det är inte ansamlandet av rikedomar som skapar ojämlikhet, utan staters regleringar och tvång. Och de klassiska liberala friheterna måste lyftas fram på nytt och renodlas:

Ett liberalt prissystem är det bästa vi har i denna jämmerdal för att åstadkomma det vi vill. Det är det enklaste sättet att samarbeta, och har uppstått i varje mänsklig gemenskap från grottorna till vår tid. Likt språket behöver det varken designas eller tvingas fram. Och som med språket finns det inga tillgängliga alternativ. Förslagen från 1600-talet om att skapa ett konstgjort språk, fritt från den opraktiska röra som präglar naturligt framvuxna språk, bygger på samma utopism som ekonomisk centralplanering.

McCloskey lyfter på detta sätt fram flera verkligt briljanta aspekter hos liberalismen. Och jag finner för egen del oerhörda svårigheter att säga emot. Samhällen som i hög grad låter människor bestämma själva, är godare samhällen.

Men dessvärre finns det ju beteenden hos människor som de bara måste vänja sig av med, om de ska trivas med en ren liberalism, tänker jag.

Som avund, till exempel, en ovana människor ägnat sig åt ”från grottorna till vår tid”. McCloskey fokuserar på hur faktisk fattigdom minskat kraftigt. Och det är naturligtvis viktigt. En människas näringsbehov är faktiskt, inte relativt, liksom hennes behov av skydd mot elementen. Men hennes tendens att aldrig sluta snegla på vad grannen har för ägodelar gör att vänsterns betoning på relativ fattigdom också äger giltighet.

McCloskeys språk är underhållande och hon har en stimulerande bredd i sina referenser. Dessutom är stilen muntert polemisk på ett sätt som tvingar läsaren att tänka efter. Föredömligt! Men jag kommer inte undan känslan att författaren undviker flera avgörande smärtpunkter i sitt sätt att lägga fram saken.

Nu anför hon visserligen att ”vänstern” inte förstår de liberala argumenten och jag antar att jag som svensk socialliberal skulle buntas ihop med den ”vänstern”.

Hon exemplifierar med teorierna om ”trickle down” och den osynliga handen. Men båda dessa är för mig fullt begripliga och plausibla teorier.

Nej, det som för mig framstår som mystiskt är strävan efter att renodla denna frihetsinriktade ism då den ju fungerar så bra att blanda med.

Alla samhällen jag råkat på är konstruerade av blandningar av flera ismer. Några rejäla skopor liberalism, några delar socialdemokrati, ekologism och feminism; en gnutta konservatism och helst ingen kommunism, fascism eller nationalism alls. Se där ett idealrecept.

I ett socialliberalt samhälle omfördelas resurser i någon mån. Där står det envar fritt att välja att gå in i beroenden, i allt från familjebildning och anställningsförhållanden till föreningsliv. Som liberal bör man ha rätt att välja kollektiva lösningar. Och för att hävda denna föreningsfrihet, avtalsfrihet, mötesfrihet och yttrandefrihet behövs en motkraft mot djungelns lag. Den starkes rätt, som varit normen ”från grottorna till vår tid” måste brytas. Ett statligt våldsmonopol är då inte av ondo, utan en förutsättning för att upprätthålla det socialliberala samhället, tänker jag.

Men nej, Deirdre McCloskey ser framförallt staten som ett problem, vilket den ju i och för sig är på många håll i världen. Hela Black Lives Matter-rörelsen handlar om det dödliga våldet som USAs poliskår utsätter svarta för. Ursprungsbefolkningar i åtskilliga länder, även i Sverige, kämpar för sin överlevnad – mot staten. Allt jämt sadlas människor för att bli ridna mot sin vilja, detta trots att vår Skapare aldrig hade ämnat det så.

Similar Posts:

• Marknadsdemokrati – En testballong
• Klartänkt om samhällets orimligheter
• Politisk idéhistoria som fastnar
• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• Jag är inte rasist men …

Älskade fascism har en imponerande bredd. Här beskriver Henrik Arnstad förutom fascismens tillkomst och historiska utveckling även hur ideologin vann makt, hur den spreds globalt, dess förhållande till andra ideologier som konservatismen, fascismens genusperspektiv, fascismens klädstilar och så dagens neofascistiska rörelser.

Bokens redogörelse av fascismens idéhistoria börjar med en promenad till Piazza San Sepolcro i Milano där den italienska fascistiska rörelsen Fasci italiani di combattimento grundades av 300 personer med Benito Mussolini i spetsen på ett möte i Circolo dell’Alleanza Industrieales lokaler den 23 mars 1919.

Älskade fascism är en detaljspäckad redogörelse av en av historiens mest smutsiga ideologiska rörelser. Henrik Arnstad målar upp en historisk tidslinje över fascismens utveckling. Tidslinjen börjar i franska revolutionen 1789, ”frihet, jämlikhet och broderskap”, en revolution mot kungamakten. Det ursprunget är det få liberaler som vill kännas vid, precis som historiker i västliga demokratier har tenderat att glömma bort att det var i västliga demokratier som fascismen först uppstod.

Men nej, och det understryker Henrik Arnstad, liberaler är inte fascister. 1700-talets liberala störtade kungamakten för folkets väl, den fascistiska rörelsen störtade den socialistiska statsmakten för nationens väl. Många som anslöt sig till den fascistiska rörelsen i Italien 1919 kände sig svikna av liberalismens förändrade värden efter första världskriget. Katalysatorer för den fascistsiska rörelsen var missnöjet efter första världskriget och nationalstatstänkandet. Eftersom fascismen hade nationens väl, inte individens väl, i fokus kunde rörelsen också underkasta sig alla samhällsklasser och snabbt vinna ny mark. Gemensamt för dem som anslöt sig till rörelsen var viljan till förändring.

Tidslinjen sträcker sig in i 1930-talets Tyskland då fascismen gled samman med rasistiska tankegångar, vidare till Francos Spanien, med nedstamp i bland annat Rumänien, Japan, Finland, dagens Ungern och Grekland för att till slut landa i det samtida Norden med norska Anders Behring Breivik och svenska sverigedemokrater. Norden är det område där högerextrema åsikter har starkast fäste idag. Hur fascismens utveckling har lett fram hit är komplicerat. Läs boken så förstår du lite mer.

Jag pratade med en person som sa att fascistiska rörelser omöjligt kan växa sig så starka som under det tidiga 1900-talet idag eftersom vi är omgivna av information och kunskap. Vad han inte inser samtidigt som han säger något i stil med ”jag är inte rasist men …” är att vi väljer vilken information vi vill se.

Vad som gör det mest värdefullt att läsa Älskade fascism är Henrik Arnstads utredningar av begreppet fascism och hans studier av dagens ultranationalistiska rörelser. Är det någon som snabbt kan berätta vad fascism betyder eller hur dagens fascister ser ut? Henrik Arnstad varnar för att dra ett likhetstecken mellan fascism och ondska i alla former. För att kunna bekämpa båda delarna behöver vi veta vad det är vi bekämpar.

Jag måste också ge honom stilpoäng för tjusiga källor. Bredvid experter på fascister hänvisar han till radiodebatten ”Låt Kungen bestämma – det funkar ju i Sagan om ringen” med Julia Skott och Joakim Andersson i programmet Jättestora frågor med Johanna Koljonen i en utredning av fascismens relation till konservatism. Är det någons om har läst Sagan om ringen och tänkt på att den ideologiska problemformuleringen är fascistisk medan lösningen på den politiska diskussionen i Midgård är konservativ? Det har Henrik Arnstad gjort. Och lyssna på radiodebatten, den är riktigt underhållande.

Dessvärre ser inte framtiden ut att ljusna om vi ska tro Henrik Arnstad. ”Fascismen riskerar att bli 2000-talets ideologi och förefaller enbart att växa ytterligare.” För att förhindra det behövs kunskap, därför vill jag trycka den här boken i näven på varenda en jag möter.

Similar Posts:

• Lättbegripligt om brutal ideologi
• Och när hon har levat, och när hon har levat…
• Nätets mörka sida
• Mastigt om finsk fascism
• Vi och de – vår uppdelning och deras

Visserligen är det sant att det nästan alltid är böcker som kvinnor eller annat löst folk gillar som beskrivs som dåliga eller farliga. Och ja, jag fattar att de här romanerna är fantasier, och att fantasier kanske inte alltid har så mycket med ”politisk korrekthet” (som det märkliga skällsordet lyder) att göra.

Men kan vi snälla fucking sluta lära unga kvinnor att det är svåra och våldsamma män som är de intressanta? Att bara vi skänker obegränsat och villkorslöst av vår kärlek och tillit så kommer de mest brutala skitstövlarna att förvandlas till omtänksamma romantiska hjältar? För det kan vara ett förbannat farligt sätt att förstå förhållanden på.

I kulturen är känslorna kung, och det borde de kanske vara. Men fast det är klart att det lockar med passion som trotsar allt förnuft, så finns det någonstans en punkt där känslornas överhöghet slår över i den misshandlade flickvännens ursäkt – ”Jamen, han gör mig ju illa för att han älskar mig så mycket”.

I politiken har problemet länge varit det omvända. Där har de etablerade partierna släppt känslorna, moralen, som någon slags pinsam 68-grej. Det är arbetslinjer och det som kallas ekonomiskt ansvarstagande över hela fältet. Jag tror det kan vara jättefarligt.

På andra sidan Atlanten däremot har ”värden” länge varit ett centralt inslag i det politiska ”kulturkriget”. Frågar du mig är logiken helt galen när högern framställer fri utbildning och sjukvård som förkastliga intrång i privatlivet samtidigt som man vill förbjuda människor att gifta sig med den de älskar eller själva bestämma om de vill bli föräldrar, men känslorna finns där definitivt.

Och när jobben flyttar till Kina och makten till Wall Street och Bryssel, då känns det ju. Om vi inte lär oss att hantera det så lämnar vi fältet öppet för en light-fascism där de som befinner sig i underläge bara har sig själva att skylla. Där det verkar rimligt att riksdagsmän beväpnar sig med järnrör inför uppfattade hot från ”blattar” och ”horor”. Det är känslans, rädslans politik.

Vi är i ett farligt stort behov av bredare känsloregister. Helst någonstans mellan underkastelse och järnrör.

Similar Posts:

• Till försvar för en angripen ism
• Jag är inte rasist men …
• Historisk hetta
• Ismer för framtiden?
• Vi och de – vår uppdelning och deras

Har man sett några av valdebatterna kan man slås av att det politiska upplägget påminner lite om det svenska, där huvudmotståndarna ibland verkar leta efter skillnader och retoriskt bygger upp avståndstaganden, men som när det kommer till konkreta förslag och siffror ändå inte har samma avgrund mellan sig. Lite samma schizofrena känsla som när de nya moderaterna anser sig vara arbetarpartiet och lägger till sig med en socialdemokratisk retorik och värnar om facket, arbetsrätten och folkhemmet blir det när Barack Obama villigt erkänner att Mitt Romneys delstatliga sjukförsäkring varit en förebild för hans federala variant, samtidigt som Romney anklagar Obamas variant för någon slags ”socialism”. Men är det då ett val mellan två kandidater som trots retoriken och showen ändå är ganska lika? Ett val som trots allt inte har så stor betydelse? När man läst Martin Gelins Den amerikanska högern kan man knappast svara ja på dessa frågor.

Gelin påbörjade arbetet med denna bok precis efter att Obama svors in som president 2009 och har således ägnat den flera års arbete. År som tillbringats med att läsa på om och träffa anhängare av det republikanska partiet. Det är ett minst sagt imponerande arbete om ett parti som kan beskrivas som ett av de absolut mäktigaste politiska partierna i vår samtid, men ett parti vars historia och nuvarande status sällan har summerats i en svensk bok på detta sätt. Just det svenska perspektivet tror jag är viktigt, då det trots allt är ett parti vars kärna och historia man faktiskt har mindre kunskap om än vad man kanske tror.

När Gelin här pratar om den stora politiska revolutionen under USA:s sextio och sjuttiotal är det nämligen inte Vietnamkrigsmotståndet, radikala studenter, medborgarrättsrörelsen, feminister, Svarta Pantrarna eller hippies han syftar på, utan den politiska revolution som pågick när Republikanerna radikaliserade sig. Hur partiet ändrade inriktning på den ekonomiska politiken och synen på statens roll, och hur de anammade moralkoder med en tydlig evangelistisk kristen inriktning för att nå de nya väljarna: de vita i södern och mellanvästern. För att nå dessa nya väljargrupper har man även helt släppt idén om att kunna locka till sig röster från minoritetsgrupper och istället tagit sig an anti-intellektuella och populistiska (på fullaste allvar menar de att den globala klimatförändringen är ett liberalt påhitt skapat av Al Gore) och ibland inte ens dragit sig för rent rasistiska ställningstaganden. Det är en revolution som utspelas i välbesuttna villaförorter i Orange county, bland lobbyister och tankesmedjor i Washington och på gräsrotsnivå bland deras nya väljargrupper. En revolution som inte har samma romantiska skimmer, men en revolution vars bestående påverkan på många sätt överträffar vänsterns revolution.

Det är historien om hur den tidigare mindre konservativa fallangen inom det republikanska partiet nu är helt dominerande. En fallang som via tankesmedjor och egen media (prova till exempel att gå in på deras alternativa wikipedia: conservapedia.com) fört partiet så långt till höger att om deras två egna superhjältar Barry Goldwater och Ronald Reagan skulle driva samma politik i dagens parti skulle de med största sannolikhet benämnas med smädordet rinos (Republicans in name only). Det handlar om ett parti som de senaste fyra åren har haft som huvudmål att få till ett presidentskifte, inte för att utifrån rådande omständigheter skapa de bästa förutsättningarna för USA som land. Med metoder som ”the plege”, ett skriftligt löfte om att aldrig under några omständigheter höja skatterna (vilket bland annat Mitt Romney har skrivit på) har partiet skapat förutsättningar för att aldrig kunna kompromissa med Demokraterna. Det är också dessa stämningar som gjort att såväl Romney som presidentkandidaten från 2008 John McCain inför nomineringen som den republikanska kandidaten gått från att i de moraliska frågorna haft ganska sansade åsikter till att helt anamma den högerkristna agendan.

Att Den amerikanska högern läses som en varningsklocka är oundvikligt men som bok kan den knappast ses som dogmatisk även om man givetvis förstår att författaren politiskt står långt till vänster i förhållande till fenomenet han skildrar. Gelin ger utrymme för republikanerna att ge sin bild och gör det med stor respekt och stundtals även med stor värme, som när han träffar Teaparty-aktivister i en nedgången del av West Virginia. Under resans gång, kapitelindelningen har en grund fokusering på geografiska områden, upplevs han som en lika god lyssnare som en person som verkligen vill förstå hur de resonerar. Att han sedan kopplar samman allt detta, nuet och historien, till ett politiskt fenomen som verkar skrämmande är knappast något som stör en som läsare. För det är ett slutsats han knappast är ensam om, inte bara som svensk eller europé utan det gäller även för ett ganska brett politiskt spektrum, ända till den numera tämligen marginaliserande gruppen av moderata republikaner.

Att läsa Den amerikanska högern är således inte bara något som gör presidentvalet ”lite mer spännande” utan en utförlig och välskriven genomgång av hur den amerikanska politiken ser ut i dagsläget och vart den politiska trenden pekar för det parti som ungefär hälften av USAs väljare lägger sin röst på. Så bokens aktualitet kommer inte att påverkas oavsett vem det blir som flyttar in i Vita huset.

Similar Posts:

• Den amerikanska vänstern
• Sammansatt farväl till USA
• Slutet på en era?
• Befrielsen är nära?
• Min president var svart

Det reagerar statsvetaren Stefan Olsson på i nyutkomna Handbok i konservatism – och det tycker han är dags att ändra på.

För det är inte främst som statsvetare Olsson skrivit den här boken – snarare som konservativ debattör. Han är fullkomligt öppen med sina egna politiska sympatier, och beskriver hur han själv rört sig från att inte helt finna sig till rätta i Folkpartiet, nosat lite på Kristdemokraterna och till slut hittat hem i Moderaterna.

Det är också dessa partier som i större eller mindre utsträckning kan sägas stå för konservativa värden i svensk politik, menar Olsson, och diskuterar hur det kommer sig att liberaler och konservativa i de båda största högerpartierna kommit att blandas så huller om buller.

Den konservatism Olsson skisserar är också tydligt påverkad av liberalismen, både vad gäller människors lika värde och mer marknadsliberala aspekter. Gemensamt har de inte minst åsikten att staten i större utsträckning borde hålla tassarna borta, men också exempelvis sakfrågor som inställningen till religiösa friskolor.

Jag gillar överlag Olssons trevligt resonerande ton, även om den här och var slår över i ett missklädsamt raljerande över meningsmotståndare (vem gör å andra sidan inte det ibland?). Handbok i konservatism är en väldisponerad, lättläst och dessutom en rent fysiskt välgjord bok. Nej, jag känner inte precis igen mig i hans bild av en allt dominerande ”vänster” som inbegriper allt från stalinister och genusextremister till liberala Dagens Nyheter. Jag håller inte med om särskilt mycket heller, men det är lätt att följa med i resonemangen, och därmed också reda ut för sig själv precis var vi tycker lika respektive olika.

Jag håller till exempel med om att det är löjligt övernitiskt att rensa bort förment religiösa inslag som julpynt ur skolorna i ängslan över att någon ska känna sig ”kränkt”. Skolan ska inte skyddas från vartenda intryck utifrån, skolan behöver mer intryck utifrån, en mångfald av intryck, och förmåga att diskutera dem på ett demokratiskt sätt. Jag ser däremot inte alls en koppling mellan detta och religiösa friskolor. Är inte det just att riskera att hela undervisningen genomsyras av bara ett uttryck? Långt ifrån detsamma.

Så jag grälar en del med Stefan Olsson när jag läser, men jag gör det på ett trivsamt och väldigt konstruktivt sätt. Vilket råkar vara något av mitt raison d’être.

Det finns också saker jag har problem med. Det gäller inte minst det som aldrig luftas. Inte förvånande har jag ofta svårt att acceptera själva premisserna för sakfrågor. Enligt Olsson är konservatismen en folklig ideologi som i stort går ut på en sorts försiktighetsprincip och på att ta till vara vanliga människors erfarenheter. Det känns ju onekligen som ett sympatiskt koncept. Dessa historiska erfarenheter formuleras dock ofta ytterst grunt och generaliserande.

Moderna kärnfamiljer är till exempel långt ifrån hur vi ”alltid” levt och haft det bra. Nationalstater och nationell stolthet är tämligen sena företeelser. Och vad är det för övrigt ”vänstern” ska ha gjort som över huvud taget gör att ”familjen” alls kräver detta nitiska försvar – i synnerhet som Olsson ändå tänker sig att familjer nog faktiskt kan se ut lite hur som helst? Är det ett hot mot familjen att den som faktiskt inte vill fortsätta leva med en partner faktiskt har viss möjlighet att sluta göra det? Hur menar han? Eller om nu kungahuset är en så fin enande symbol för alla – varför är det mest högerfolk som skriver under på det?

Dessutom saknar jag framför allt ett riksdagsparti bland dem som sägs förvalta konservativa idéer – exempelvis bevarandet av nationell identitet, kulturarv och ”familjevärderingar” – Sverigedemokraterna. Och nej, jag menar inte att alla konservativa är sverigedemokrater eller tvärtom, långt ifrån. Men om nu Olsson räknat bort dem därför att han anser att de inte har ett skvatt med konservatism att göra – och lägg märke till att förment liberala Folkpartiet (rättmätigt) får vara med – så skulle åtminstone jag vilja höra varför.

För i slutänden tror jag att Olsson har en stor poäng med att skriva sin Handbok i konservatism. De här tankarna är alls inget främmande i svensk debatt, vare sig bland proffspolitiker eller i lunchrumsdiskussionerna. Då verkar det ju också rimligt att de formuleras, reds ut, diskuteras och tas på allvar.

Similar Posts:

• Ismer för framtiden?
• Klarsyn trots översvämning av skit
• Bokhyllor, politik och moderskänslor på dagensbok
• Jag är inte rasist men …
• ”Vi vet vad saker och ting kostar men vi har ingen aning om vad de är värda”

Men är ideologierna verkligen döda? Med böckerna Socialism och Konservatism vill Bilda förlag undersöka vilken hållbarhet och användning vi har av två av de mest centrala ideologier som dominerat politiken till dags dato; konservatismen och socialismen.

Journalisten Mats Wingborg har fått uppgiften att skriva om socialismen. Han försöker gå till botten med vad vi egentligen menar/bör mena med det begreppet. Det är ett par områden han då finner centrala – fokuseringen på ägandet, strävandet efter jämlikhet, konflikten mellan plan och marknadsekonomi med mera. Wingborg går igenom argumenten för socialism, och tar upp en del av den kritik som har riktats mot den. Stilen är lugn och saklig, ibland på gränsen till tradig. Tyvärr känns det också ibland som om han inte gör kritiken rättvisa, utan avfärdar den på tämligen lösa grunder.

Wingborgs bok känns närmast lite trött. Kapitlet som handlar om socialismens framtid – där han kommer med en rad förslag på politik – känns som taget från Vänsterpartiets valplattform (läs: inte särskilt visionärt). Det låter närmast som ett Sverige i början av 1980-talet är idealet. Men var det socialism? Vad det tillräckligt? Den riktigt avgörande frågan, hur vi går vidare, den ställer Wingborg bara – men några vidare förslag ger han egentligen inte.

Torbjörn Tännsjö, å sin sida, tittar i sin bok, Konservatism, egentligen väldigt lite på någon ideologi. Det som intresserar honom i boken är nämligen inte den politiska riktning som brukar kallas konservativ, utan den konservativa attityden. Med det menar han det fenomen att någon vill bevara det existerande, helt enkelt därför att det är etablerat och välbekant.

Med den inställningen kommer Tännsjö fram till att konservatism inte är en högerideologi i sig, utan lika gärna kan omfattas av vänstermänniskor. En socialdemokrat kan mycket väl vara konservativ, och mena att vi bör bevara skola, vård och omsorg i offentlig sektor – helt enkelt därför att systemet är väl etablerat.

Det är en intressant inställning till konservatismen. Men samtidigt undrar jag hur många som egentligen då skulle kunna betecknas som konservativa? Hur många förespråkar något enbart därför att det är väletablerat? Att många på högerkanten varit konservativa beror väl inte så mycket på att systemet varit väletablerat, som på att de har tjänat på det. Att en socialdemokrat kanske vill bevara offentlig skola beror väl oftast mindre på konservatism i Tännsjös mening, än på att hon/han tror att det ger en bättre skola? Kort sagt; hur relevant blir konservatism som begrepp, om man använder det i Tännsjös mening?

Värdet ligger förstås i Tännsjös argumentation att vi alla både är, och bör vara, åtminstone en smula konservativa. På miljöområdet kallar man det ofta för ”försiktighetsprincipen” – att man inte bör kasta sig in i våghalsiga förändringar, om man inte vet vilka konsekvenserna kan bli. Kanske är det något som också kan/bör tillämpas på andra områden?

Similar Posts:

• Man vet vad man har?
• Klarsyn trots översvämning av skit
• Till försvar för en angripen ism
• Che – mannen, myten, martyren
• Jag är inte rasist men …