Tja, tillsammans med en mängd andra uppror, revolutionärer och terrorister finns de med i Björn Kumms bok Motstånd – de maktlösas kamp. Där går han igenom närmare trettio olika motståndsrörelser, geografiskt område för geografiskt område och något sånär kronologiskt ordnade – det är naturligtvis inte helt lätt gjort – från tysk kolonialism i 1900-talets början och fram till Occupy-rörelsen, Bradley Manning, Edward Snowden och Julian Assange.

Det kan se ut som ett ambitiöst försök att greppa hela det senaste dryga århundradets historia. Samtidigt saknas många centrala sociala rörelser av oerhörd vikt, som den amerikanska medborgarrättsrörelsen, kvinnorörelsen och gayrörelsen. Är inte det motstånd? Om Wikileaks är det?

Att sammanföra så många motståndsrörelser borde just kunna leda till en intressant diskussion kring vad motstånd egentligen är? Är det, med 68-rörelsens från Mao lånade slagord, ”rätt att göra uppror”? Under vilka omständigheter? För vem?

Kumm säger i intervjuer att han vill knyta an till en diskussion från Terrorismens historia – att det inte är självklart vem som kallas terrorist eller motståndsman, förtryckare eller befriare. Segraren skriver historien och allt det där. Ändå är den diskussionen märkligt frånvarande i Motstånd. Den räknar upp en jäkla massa händelser, och visar i undantagsfall på fina kopplingar dem emellan, men den uppmärksammar och utesluter utan att förklara varför. Urvalet är ”mitt eget” skriver han i förordet. Jaha. Det blir man ju inte precis klokare av.

Det låter kanske akademiskt att efterlysa skarpare definitioner – jag har själv ofta ganska kort om tålamod för sådant, oakademiskt nog – men här är resultatet att hela intrycket blir luddigt och godtyckligt. Mängder av intressanta händelser, rörelser och personer svischar förbi, men jag blir osäker på vad författaren tänker sig att jag som läsare ska ha alltsammans till. Vad finns att lära sig?

Kapitlen är korta och konkreta, men inte sällan en ganska konstig blandning av svepande och alltför detaljerat. Fokus liksom fladdrar, som i avsnittet om Palestina där nästan hälften av de knappa tolv sidor som ägnas den komplicerade historien ägnas mordet på Folke Bernadotte och huruvida prinsessan Estelles namn (eftersom Folke Bernadottes hustru hette Estelle) kan tolkas som en markering mot Israel från kungahusets sida.

Det är kanske ändå inte motstånd från ”de svagare folken och nationerna”, ”historia från de koloniserades perspektiv”? Det är åtminstone vad jag kan vaska fram av Kumms definitioner, att motstånd, som i undertiteln ”De maktlösas kamp” bygger på ett underläge. Men är det alltid självklart vem som är i över- och underläge? Vem bestämmer det? Anders Behring Breiviks terrordåd utgick väl till exempel från en upplevelse av att vara undertryckt, utsatt, av ett akut behov av motstånd? Rasister och antifeminister hävdar nästan regelmässigt att det i själva verket är de som är förtryckta. Något högerextremt motstånd finns över huvud taget inte med boken, så jag kan tyvärr inte svara på om Kumm menar att det finns ett objektivt kriterium på maktlöshet som dessa figurer bommar på. Kanske är det förklaringen till att de lyser med sin frånvaro.

Då få gånger han kommer med mer svepande teorier är det svårt att bedöma vad de grundar sig på. Vid kolonialt motstånd finns ofta en mer anpassningsvillig äldre generation och en mer upprorisk yngre, skriver han till exempel i förordet. Om det är en etablerad teori och vilka belägg den i så fall stöder sig på framgår inte. I slutordet skriver han istället: ”Både i Mannings och Snowdens fall är det tydligt att gamla tiders lojalitet inte längre är automatisk. I dagens värld binder man sig inte frivilligt för en livstid i nationens tjänst.” Det verkar som ett historiskt sett ganska märkligt påstående för mig. Nationalism är ju en rätt sentida uppfinning.

Nej, jag vet faktiskt inte vad jag ska tro om den här boken. Jag hade velat gilla den, för den tar upp en mängd intressanta saker, men jag känner mig inte ett dugg klokare när jag slått igen den. Snarare tvärtom.

Similar Posts:

• Vilket nya motstånd?
• Kärleksfull skildring av kampen mot Hitler
• Rösträtt, nej tack!
• Dags att deklarera!
• Befrielsen är nära?

När det verkliga kalla kriget så plötsligt avslutades den där novembernatten i Berlin, försvann med ens även det som var närmast obligatorisk bakgrund till spionromanen. Istället kom ett nittiotal som var lika förvirrat för spionromanen som för CIA, där nya fiender snabbt måste hittas på. Efter tio års sökande kom så fienden, men den fundamentalistiske terroristen blir aldrig riktigt samma eleganta motståndare som the evil empire. Och ser man på genrens riktiga giganter, som nyligen avlidne Tom Clancy, James Bond eller för all del vår egen Carl Hamilton så var det bättre när fienden helt enkelt kom från öst.

Väster om friheten är dock inte en ren nostalgiroman över den tid som varit, utan här är skurken ändå dagsaktuell, en lätt omskriven Julian Assange. Men om fienden på många sätt är så samtida det överhuvudtaget går att bli, så är hans två motståndare tillika huvudrollsinnehavare mentalt fast i en konflikt vars bäst före datum passerats med nästan ett kvarts sekel. Och tur är det!

Hade fallet angripits av två agenter lika samtida som sina motståndare hade Väster om friheten varit ett stycke fullkomligt ointressant deckare men, skall tilläggas, inte heller varit samma roman. Den pensionsfärdige CIA-chefen för Berlinkontoret GT och hans värvade Stasiagent Ludwig Licht som fortfarande finns med i rullarna och som praktiskt kan tas fram när grovarbetet inte kan skötas från en dator, är mycket mer än bara två huvudpersoner. De är själva romanen. De harvar sig båda fram i en verklighet de yrkesmässigt behärskar men som de ändå ser som obegriplig. Deras tidigare enkla världsuppdelning i gott och ont, öst och väst har ersatts av gråzoner, krav på insyn och en närmast deprimerande insikt om att dagens Berlin är ett säkerhetspolitiskt bakvatten snarare än ett epicentrum.

Den stora behållningen med romanen är just därför mycket mer deras motsträvighet och cynism, de var ju segrare men hamnade direkt i perferin istället för att få marchera i den stora segerparaden, än själva ”brottsligheten” de bekämpar. Två surgubbar som helt enkelt tyckte saker och ting var bättre förr. Men samtidigt två personer så väl gestaltade att de inger en del sympati, i motsats till den moderne skurken som kämpar för det fria ordet men vars schabloniserade gestalt är så lik sin verklige förlaga att det är hans ansikte man ser när man läser. Söker man ett dagspolitiskt inlägg gällande pressfrihet via organisationer som heter leaks i efternamn (Hydraleaks heter den i romanen) är detta fel ställe att leta i.

Söker man däremot en hyfsat spännande deckare i ett mycket välbeskrivet och detaljerat Berlin, där skuggan från muren alltjämt faller över Brandenburger Tor har man dock hittat alldeles rätt.

Similar Posts:

• Det avslutande väderstrecket
• Postpunk och spöken i Berlins underjord
• Er ist ein Berliner
• ”Du älskar alla, din dumma pacifist.”
• Även frälsaren kan vara ett svin

Maria Sveland börjar i hotbrevet hon fick som uppmanade henne att dra sig tillbaka från offentligheten, annars skulle hon bli mördad. Det är ett väldigt obehagligt brev, och boken igenom får vi via korta reflektioner döpta efter månaden de skrivits i ta del av vad som händer i Sveland efter att hon fått brevet. De turer psyket går igenom för att återhämta sig efter ett dödshot.

Men främst är detta en debattbok, som börjar i feminismens glada nittiotal, där till och med Göran Persson glatt kallade sig för feminist. Sedan kom ”Könskriget”, ett teveprogram som sändes 2005, som uppgav sig granska den feministiska rörelsen ROKS (Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer), och som över en natt vände upp och ner på synen på feminister. Sveland går igenom precis hur vinklad denna produktion var, genom att intervjua de medverkande och se över tillvägagångssättet. Till exempel nämns uttalandet ”män är djur”, som Ireen von Wachenfeldt, dåvarande ordförande för ROKS, har fått äta upp sedan det yttrades, trots att det handlade om en recension av Valerie Solanas SCUM Manifestet, och alltså inte speglade ROKS värderingar.

Media fungerar ofta så. Saker sätts i ett visst sammanhang, några skribenter som syns och hörs mycket bekräftar detta sammanhang utan källkoll, och snabbt planteras bilden i folks medvetande. Plötsligt spelar det ingen roll längre hur det såg ut från början. Media har tagit uttalandet och satt det i sin egen kontext, och människor är sällan benägna att söka kunskap själva. Särskilt inte om uttalandet skulle bekräfta något de själva redan tycker är sanningen.

Tyckande och kännande: det är vad som står över kunnande idag. Internet skulle förmedla en uppsjö av visdom, vi hade chansen i våra händer att bli som uppslagsböcker allihop. Istället blev det tvärtom. En googling på jämställdhet leder till exempel snabbt till Pär Ströms sida, Ström som gjort ordet till sitt, trots att hans kamp snarare går ut på att kasta skit mot feminismen och berätta om hur synd det är om mannen än någon insatt kamp för allas lika rättigheter. Har du googlat något, vad som helst, och hamnat på flashback.org? Grattis, och lätt hänt. Det är hemmaklubben för misogyna män med mycket att säga så länge de får vara anonyma. Fastna inte här, du riskerar en förvrängd världsbild. Ett försvar av yttrandefriheten som betyder rätten att säga negerboll och kalla kvinnor för hora, inte så mycket annat. Jag har själv många gånger gjort misstaget att googla olika symptom för att se vilken sjukdom jag har. Jag får nästan alltid cancer. Så mycket för uppslagsboken.

Men Sveland kartlägger och granskar. Det visar sig till exempel att både Ström och Pelle Billing, en annan så kallad jämställdist, har både incestförespråkare och Behring Breivik-fans i sina falanger. Hatiska kommentarer får stå kvar i kommentarsfältet, trots att de tydligt leder till uppvigling. Inte sällan läggs de hatade personernas (ofta kvinnor) namn och adress ut, med en uppmaning att åka dit och ”ge henne kuk”. I korta koncisa kapitel avpolletterar Sveland fienden, påminner en förvirrad värld om vad ordet feminism egentligen betydde, och vem det är synd om. De misshandlade kvinnorna, eller männen som känner sig kränkta?

Varför går det inte att tala om mäns våld mot kvinnor utan att män känner sig sårade? Att hålla två tankar i huvudet samtidigt är livsviktigt för att utvecklas som människa, och genomgående i den här boken. Sveland berör även debatten om Julian Assange, där kvinnorna som anmälde fick ta mycket skit och misstroddes. Om vi ska återgå till medias hantering av viktiga debatter, så har #prataomdet-kampanjen, som kom i kölvattnet av detta, faktiskt något annorlunda över sig. Den mynnade ut i en bok, en turné och en bok till. Alltihop startat med en hashtag och en debattartikel i DN av Johanna Koljonen i december 2010, om gråzoner. Sexuella möten där allt inte gick rätt till. Inte nödvändigtvis våldtäkt, men ett klart steg över gränsen. En debatt som väckt mycket skitsnack den också, men som just genom att den fått utvecklas och fortleva förhoppningsvis kan fördjupa samtalet.

För det är just fördjupning som vi sällan når fram till idag. Det ska vara snabba debatter där den ena sidan måste stå i opposition mot den andra. Har man antifeminister med en helt egen agenda och världsbild på ena sidan, så måste därför feministerna stå på andra sidan. Som försvarare, men också som de som ”kritiseras”. Trots att all fakta står på deras sida. Klara, färdiga, gå!; – den som skriker högst vinner. Maria Sveland liknar det vid en debatt om huruvida jorden är rund eller platt. Den sida som förespråkar platthet kan alltid komma med påhittade argument som de grävt fram genom att förvanska statistik. Eller kanske bara en känsla? Jag går ju upprätt, jag har aldrig märkt av att jag trillar framåt; ergo måste jorden vara platt…

En intressant del att läsa om är turerna kring partiet Feministiskt Initiativ. Varför recenserade man hur Tiina Rosenberg såg ut, om Gudrun Schyman var tillräckligt kvinnlig, om hon egentligen gjorde detta för en välförtjänt comeback eller vad? Varför var granskningen av detta nystartade parti så hatisk och löjeväckande? När granskningen av Sverigedemokraterna totalt uteblev…

På samma sätt som Magnus Linton målar Maria Sveland upp hur de olika företeelserna och tendenserna korrelerar med varandra. Först när allting läggs samman kan vi se vad som lett fram till dagens klimat. Hur det kom sig att ordet ”feminist” plötsligt blev ett lika starkt skällsord som ”politiskt korrekt” och ”solidaritet”, alla ord som från början hade goda värden. Fast till skillnad från Lintons bok, som jag upplevde som svårläst och tungt akademisk, är Svelands bok tillgänglig för alla. Och alla borde onekligen läsa den. Det går snabbt och du lär dig mycket. Till exempel att det fanns en mansrörelse på sjuttiotalet som hette ”Befria mannen” och som inte alls sysslade med att prata ner feminismen, utan kunde kritisera mansrollen på samma gång som de kunde se hur priviligerade de själva var i samhället. Se där, två tankar i huvudet samtidigt! Något vi alla borde prova på, inte minst dagens journalister, som skapar vårt medieklimat och därigenom står för en stor del av upplysningen.

Similar Posts:

• Nätets mörka sida
• Samhällskritik som inte når fram
• Min generations ikoniska besvikelse?
• Bitterheten, friheten och romantiken
• Bokmässefredagen i bilder

Innan något av allt detta hände var Julian Assange enbart känd som en av grundarna till Wikileaks, världens första underjordiska central att på sin hemsida avtäcka det ena hemliga dokumentet efter det andra. Likt en laglös Robin Hood i stormakternas stängda värld outade man Guantanamo; hur togs egentligen fångarna om hand? Kriget i Irak: ett klipp som kom att bli känt för världen under rubriken Collateral murder visade hur amerikanska soldater letade ursäkter att spränga civila i luften som om det handlade om tevespel. Inte hann man bry sig om att kolla ifall det var barn eller journalister involverade innan man tryckte på knappen. Vad Wikileaks gjorde var helt enkelt att lägga ut sanningar som av olika anledningar dolts i rapporter (oops, vi råkade spränga en skola! Dölj det…), så att makthavare världen över fann sig med byxorna nere, medan tidningarna kunde ta för sig av avslöjandena.

Julian Assange: ”Memoarer är prostitution” berättar ingående från början till slut tanken bakom och hur själva fullföljandet av Wikileaks gick till. Jag var en av alla de som beundrade Assange när man först fick höra talas om avslöjandena. Unga datahackers som knäcker systemet till Pentagon; shit va häftigt liksom! Och det är häftigt. Jag som inte brukar uppskatta biografier alls läser på, flera hundra sidor om dagen utan att tröttna. Det är bra driv i språket, med cliffhangers och personlig ton. Assange är en tacksam romankaraktär hela han, i sin arrogans och självgodhet, som han ständigt hävdar är egenskaper han inte besitter. Man ler förnumstigt åt hans långa hår som blir klippt samtidigt som han jobbar, hans ilska över att folk kallar honom ohygienisk (vilket arbetande geni har tid att duscha?!), men hejar framför allt på när han brusar upp på både makthavare och journalister. Assange är en sann anarkist och antimaterialist, och världen är allt annat än det. Denna naiva oförståelse till att pengar styr, att kontakter måste vårdas och att näten av makt aldrig får brytas; den står jag helt och hållet bakom. Det är unikt i en värld som vår att Wikileaks aldrig jobbat efter ekonomisk framgång; att Assange som ung hjälpte polisen att jaga pedofiler på nätet, utan betalning.

Det sägs i förordet att Julian Assange: ”Memoarer är prostitution” var just en motvillig biografi, som titeln antyder. Han skrev på kontraktet i december 2010 och sa ”Jag hoppas att boken blir ett av vår tids förenande dokument. I denna personligt hållna text tänker jag förklara vår globala kamp för att tvinga fram ett nytt regelsystem mellan folken och deras regeringar”. Men ångrade sig när det var klart och tyckte att det var för personligt för att trycka. Med kontraktet i hand tryckte förlaget ändå. Texten, som är skriven i jagform, är namnet på omslaget till trots skriven av den skotske författaren Andrew O’Hagan, baserat på 50 timmar intervjuer med Assange.

Assanges vision tycks alltid ha varit att på nyss nämnda storvulna sätt förändra världen, och det har han gjort, med Wikileaks. Varför denna biografi skulle vara motvillig är för mig ett mysterium. Det tycks pompöst att ens hävda en sådan sak. Boken bör snarare ses som det slutgiltiga försöket att återupprätta Assanges heder sedan anklagelserna 2010. Som sådan propaganda fungerar den utmärkt: till och med jag, som hatar honom, minns varför jag hyllade honom så högt, nära gränsen till idolförälskelse, en gång i tiden.

Mellan raderna är förstås inte allt lika obestritt fantastiskt. Visst är det underhållande när Assange gör upp med uttalandena om att han skulle ha ”blod på händerna”, som han anser vara ett ogrundat uttalande som fick vingar. Mindre roligt är det när Assange helt och hållet tar avstånd från fallet Bradley Manning, soldaten som blev fängslad efter Collateral Murder för att han misstänktes vara den som läckte videon. ”Vi kan inte se vem som kommer med informationen”, säger Assange, och så är den axeln fri från tyngd. Det är helt enkelt hela tiden Wikileaks och Julian Assange som har rätt, och resten av världen som har fel.

Och för att återgå till inledningen: Det går inte att komma ifrån att det finns en äcklig smak i allt det här. I sann Wikileaks-anda läste jag förundersökningarna i fallet Assange, som läckte ut nån gång förra våren. Det var deprimerande läsning, men också upplysande läsning. Framför allt var kvinnornas version av saken väldigt utförlig, och Assanges version väldigt fåordig. Den som väntar sig en förklaring i den här boken blir besviken. ”Jag är ett svin, men det kan man inte dömas för.” Assange flydde rättsväsendet för att han var paranoid och rädd för CIA som uttalat mer eller mindre tydliga hot om att tillfångata honom på alla möjliga tänkbara sätt. ”Jag lever för rättvisa” blir inget annat än ett skrattretande citat av mannen som ständigt söker skjuta upp sin egen rättegång, anklagande Sverige för att vara en feministstat där det inte går att få en rättvis bedömning. Ur en brottssynpunkt är utgivningen av denna bok rent förkastlig. Assange är den kände mannen som har all möjlighet att bättra på sin profil inför en rättegång som aldrig tycks komma.

Mitt slutord blir alltså dubbelt. Läs boken för att Wikileaks är världsomvälvande och historien om dess bragder lika rafflande som vilken saga som helst. Men bismaken: omslaget med en bild av en rufsig, skäggig Assange med lapp för munnen, som för att insinuera att han inte tillåts säga sin mening längre, och orden från The Times: ”Det är något särskilt med honom: en stridslysten och luggsliten begåvning. Trots alla tvivel så tjänar boken sitt syfte”, får mig fortfarande att vilja kräkas.

Similar Posts:

• Ett Berlin skuggat av en riven mur
• Vad är egentligen motstånd?
• Vecka 16 på dagensbok.com – En enda stor orgie i yttrandefrihet
• Till attack mot Hollywood
• Upplysning åt folket

Idag pusslar Anna Liv vidare med en ny deckare. Den här gången är det Sofie Sarenbrants Vila i frid som utspelar sig på den rofyllda spa-anläggningen Yasuragi på Hasseludden i Stockholm. En deckare med många mord som Anna Liv formligen slukar.

På onsdag skriver Richard om Ola Nilssons Kärleken gömmer minnet, den avslutande delen i en löst sammanhållen trilogi om en by i Norrland. Richard hade förväntat sig mycket, men blev tyvärr ganska besviken. Han menar att av de tre delarna är detta den minst övertygande, speciellt som det är den avslutande delen i trilogin.

På torsdag skriver Eva, Björn och Camilla varsin recension/reflektion över årets Stockholm-läser-bok; August Strindbergs En dåres försvarstal med olika infallsvinklar.

På fredag skriver Oscar om Sara Lövestams Tillbaka till henne, en parallellhistoria där den ena delen kretsar kring nutida Hanna, en cynisk ung tjej med ett ganska innehållslöst liv och den andra kring Signe, en folkskolelärarinna som levde hundra år tidigare och var aktiv inom den kvinnliga rösträttskampen. Några föremål blir nyckeln som kopplar ihop dessa bådas liv.

Och till helgen blir det en orgie i yttrandefrihet när vi gör en special på temat ”Förbjudna böcker”. Det kommer nya recensioner, bland annat av Lina Ben Mhennis Tunisian girl, diktsamlingen Brev från isoleringscell 13 av den syriske poeten Faraj Bayrakdar (numera bosatt i Sverige) och en samling texter av Dawit Isaak. Det blir även krönikor om Tintin, Pippi och osedesamma författare och såklart en titt i vårt djupa arkiv.

Lina avslutar veckan med att skriva om Julians Assanges Memorarer är prostitution, som gör hennes både fascinerad och förbannad.

Trevlig vecka

önskar

Similar Posts:

• Vecka 20 på dagensbok.com
• Rappt om upptakten till den arabiska våren
• Stockholm läser 2012
• Madonnan blir hora
• Det naturligaste i världen?