Aron skrev De intellektuellas opium (originaltitel: L’Opium des intellectuels) 1955; en tid då Sovjetunionen fortfarande existerade och lockade många intellektuella. I denna bok kritiserar Aron intellektuella för deras tendens att idealisera och rationalisera kommunistiska ideologier och totalitära regimer. Han ifrågasätter deras blinda entusiasm och hävdar att de ofta faller offer för det han kallar ”intellektuell opium” – det vill säga, en irrationell tro på en ideologi som fungerar som ett bedövningsmedel för att undvika att konfrontera verkligheten.

Aron argumenterar för att intellektuella bör vara mer skeptiska och analytiska i sin syn på politik och samhälle. Han var själv en förespråkare för liberalism och demokrati och var kritisk mot de intellektuella strömningarna som stödde kommunistiska system utan att se de verkliga konsekvenserna och bristerna. Boken är en viktig text inom politisk filosofi och ger en insikt i den intellektuella debatten under den tiden. Aron har en lätt och tydlig stil men jag tycker ändå att verket är för långt för att bibehålla ens intresse (totalt 518 sidor). Eftersom han dekonstruerar och kritiserar marxistiska dogmer är det mer av intresse för den som vill förstå Frankrikes idéhistoria.

Det jag tycker saknas är en analys av de intellektuellas egna drivkrafter. Aron verkar tro att bara man visar det felaktiga i de intellektuellas teorier (varelse det är synen på ‘proletariatet’, historiens mening eller människans alienation som ett resultat av teknologin) kommer de att byta ståndpunkt. Här kan man jämföra boken med andra verk inom den liberala kanon såsom exempelvis Thomas Sowells Intellectuals and society som menar att intellektuella har incitament att sprida just dessa teorier för att de rättfärdigar deras existens. Från ett rent darwinistiskt perspektiv är det därför snarare högst rationellt för intellektuella att anamma dessa ideologier då det ökar deras status.  Aron kommer dock stundvis nära när han exempelvis skriver att “få intellektuella kan leva på sitt yrke” och av den anledning kan det ligga närmare att förkasta det kapitalistiska systemet då deras arbete inte efterfrågas på den fria marknaden.

Jag svårt att se att verket får samma klassiker status såsom exempelvis Lockes Two Treatises of Government eller Poppers The Open Society and Its Enemies men trots detta är det bra att en välgärning som Timbro har gjort att översätta verket. Om inget annat så för att få en tydligare bild av hur mycket som har förändrats till det bättre sedan Arons dagar.

Similar Posts:

• Existentialistisk mosaik av levnadsöden och idéer
• Förtryck och motstånd
• De skapande systrarna de Beauvoir
• Försiktig optimism i pandemins tid
• Klassisk essäsamling i reviderad utgåva

Boken innehåller nio essäer, bland annat om Tolkiens syn på språk, ondska och skönhet.

Det finns något arkaiskt i Tolkiens perspektiv; särskilt när det kommer till språket. “I Tolkiens föreställningsvärld så är det i språket vi lever, rör oss och är till. [...] Snarare är det orden som för honom, så att säga, härbärgerar varelsernas vara.” Språket är något påtagligt som formar världen. Ett exempel på detta är hur de olika personerna skiftar namn när de förändras. Striker blir Aragon (precis som Abram blev Abraham eller Saul blev Paulus i Bibeln).

En annan fråga som Sjögren utforskar är Kants klassiska filosofiska fråga “was soll Ich tun”. Existentialister (såsom exempelvis Sartre) valde att skildra människans existentiella belägenhet som meningslös i bemärkelsen att naturen inte bryr sig om oss. Vi finns till i ett kallt universum där vi projicerar våra egna tolkningar av händelseförlopp. I Sartres Äcklet förstår protagonisten detta men tvingas mot slutet av romanen att välja sitt liv, sin berättelse, trots att det egentligen är meningslöst. Livet kan inte vara ett äventyr (för Sartres protagonist) då även detta är en projektion av subjektiva idéer. Kontrasten mellan Sartre och Tolkien kan inte vara större, enligt Sjögren. Tolkiens svar på vad man bör göra av sitt liv kan endast besvaras med en annan fråga: i vilken berättelse, i vilket drama, spelar jag en roll?

Varför fortsätter Tolkien att locka läsare? Sjögren menar att vårt behov av berättande ligger djupt förankrat i oss. Den mest grundläggande berättelsen – myten – blottlägger ett underliggande mönster som man annars inte skulle se. Ett exempel på detta är när trollkarlen Gandalf tvingas möta mörkret ensam.

Han faller, tillsammans med odjuret, ned i de omätliga djupen. Det ser ut som att Gandalf har lämnat världen för alltid. [...] Sedan föll mörkret över mig, säger han och jag irrade bort från tid och förnuft, vandrade vida på vägar som jag inte skall nämna något om. Han är nu ”ensam och bortglömd på världens hårda horn, utan väg därifrån” Han berättar: stjärnorna kretsade ovanför och varje dag var lika lång som en livstid på jorden [...] För att kunna bli Gandalf den vite, med spjutspetsen riktad mot Saurons mörka hjärta, måste han först gå ner i dödens djupaste dalar.

Jag tolkar det som om man kan se livet från det perspektivet, det vill säga från någon typ av berättelse, kan man ofta rättfärdiga lidande för sig själv och därmed även minska det.

Kanske man får lyda Tolkiens råd och “[gå] din väg, spela din roll i ödmjukhet, och försynen kommer att verka genom dig och dina handlingar”. Boken kan rekommenderas för både dem som är intresserade av mytologi och livsfrågor, samt hjälper läsaren att förstå mer om Tolkiens verk.

Similar Posts:

• Att läsa
• Sartre och kriget i Irak
• Filosof värdig namnet
• När ostronet och makrillen får bestämma dikten
• Härskarringen

Anne Carsons debutverk från 1986, nu för första gången utgivet på svenska, är en essä om eros. Den som läst Anne Carson tidigare vet att hon ofta tar avstamp i antikens Grekland. Så är det även här. Essän granskar strofer från Sapfo, Homeros, Archilochos, Platon och Sokrates för att nämna några. Anne Carson inleder med att läsa Sapfos berömda Diktfragment nummer 31. Det skildrar en kvinna som betraktar en man och en kvinna, den hon åtrår, som sitter och samtalar med varandra.

Sapfo får grepp om begäret genom att identifiera det som en tredelad struktur. Vi kan med traditionell erotikteoretisk terminologi kalla strukturen för en kärlekstriangel och frestas att krasst postromantiskt avfärda den som ett billigt trick. Men tricket med triangeln är ingen mental trivialmanöver. Det får oss att se begärets radikala beskaffenhet. Om eros är brist behövs nämligen tre strukturkomponenter för att det ska aktiveras -älskare, älskad och det som kommer emellan.

Essän spårar sig metodiskt genom en stor mängd dikter som genomgående redovisas både på grekiska och svenska. Den som lärt sig klassisk grekiska kan alltså läsa själv och jämföra översättningar. Anne Carson för intressanta resonemang om eros betydelse för utvecklingen av det grekiska alfabetet och för den nedskrivna litteraturen.

Är det en tillfällighet att de poeter som uppfann Eros, som gjorde en gudom och en litterär besatthet av honom, också är de första författarna i vår tradition som har efterlämnat dikter i skriftlig form? Mer tillspetsat: Vad är det som är erotiskt med alfabetisering?

Även till läslust och vetgirighet finns ett samband, visar hon. Teserna backas upp ytterligare med exempel ur mer sentida litteratur – Virginia Woolf, Emily Dickinson, Jean-Paul Sartre…

Vad som är erotiskt med att läsa (och skriva) är inbillningens lek i det spelrum som uppstår mellan dig och ditt föremål för vetande. I likhet med älskare väcker poeter och romanförfattare liv i det rummet med sina metaforer och undanmanövrar. Rummets kanter är kanter hos sådant du älskar, sådant vars skevheter får det att röra sig i ditt inre.

Och Anne Carson visar med själva upplägget av sin bok vad hon menar. Den har korta kapitel som ofta avslutas med en liten provokation, en retning som nästa kapitel tar hand om och förvaltar. Läsarens begär efter mera, exploateras fullt ut.

Begreppet essä är kanske lite utslitet, men om man tar fasta på Michel de Montaignes ursprungliga mening med ordet – det vill säga undersökning – håller det väl som genrebestämning av Eros den bitterljuva.

Vid läsningen associerar jag till den allvetande berättaren i Milan Kunderas roman Varats olidliga lätthet. Romanens älskande når, trots sina enträgna strävanden, inte hela vägen fram till varandra – något som berättaren analyserar. Det är deras misslyckande som binder dem samman. Anne Carson är den allvetande berättaren i sitt debutverk. Det är en tät, kompetent text och en sann undersökning. Bonniers publicerar essän i Panacheserien, med ett läckert omslag formgivet av Nina Ulmaja.

Similar Posts:

• Genialt från Carson
• När ostronet och makrillen får bestämma dikten
• Du-alism
• Mitt liv som roman
• The Book of Love (is long and boring)

Och det med rätta. Igenkänningen är stor, inte minst vad gäller människors olika sätt att svara upp mot hotet. En smitta, osynlig och omänsklig som den är, har en förmåga att blixtbelysa samhällsmedborgarnas svagheter, men även deras styrkor.

Romanen utspelar sig på 1940-talet. Den algeriska staden Oran drabbas av en plötsligt uppblossande massdöd av råttor. Doktor Bernard Rieux gör de sedvanliga ronderna bland sina patienter och inser snart vad som håller på att hända. Staden har fått ett utbrott av pesten, den klassiska med mörka bölder i armhålor och ljumskar och en mycket hög dödlighet.

Den franska prefekten beordrar karantän. Stadsportarna stängs och människorna i Oran finner sig helt plötsligt isolerade, ensamma med Döden.

Eller är de i själva verket tillsammans? Ja, mycket tyder på det. Samhället mobiliserar. Rieux och hans läkarkolleger försöker kraftsamla sjukvårdens skrala resurser, dimensionerade som de är utifrån ett normalläge. De gör om fotbollsstadion till tältläger för de friska som just fått en anhörig diagnostiserad med pesten – ett slag karantän inom karantänen. Sjukvården rekvirerar stadens offentliga byggnader. Frivilliga strömmar till.

Men från stadsportarna hörs emellanåt skottlossning. Det finns människor som är beredda att döda för att komma loss ur pestens grepp. Journalisten Raymond Rambert, som råkade befinna sig på tjänsteresa i staden då karantänen infördes, är en av dem som börjar planera för flykt. Han längtar hem till sin unga fästmö och känner ingen samhörighet med människorna i Oran.

En annan främling i staden, Jean Tarrou, företer en helt annan reaktion inför ödet att stängas in med sjukdomen. Han blir den pådrivande kraften bakom de frivilligt upprättade sanitetsgrupperna. Det är ett initiativ som föregriper stadsledningens tvångsåtgärder och därmed sannolikt ger bättre effekt.

Pesten är en kollektivroman. Doktor Rieuxs omfattande kontaktnät av patienter, myndighetspersoner och andra medborgare bildar ett helt galleri av karaktärer som uppvisar mänsklighetens brokiga reaktionsmönster i en kris.

Pestmikrobens kaosartade härjningar är verkligen skakande och Camus är inte den som vänder bort blicken. Ett exempel är episoden då domare Othons lilla son Jacques kämpar för sitt liv i en sjukhussal fylld av plågade patienter på sitt yttersta. Det handlar här om en smitta som på 1940-talet var uppemot 40 gånger dödligare än vad covid-19 är nu. I effektfull kontrast står den milda berättarrösten som lidelsefritt redogör för det dramatiska händelseförloppet.

Oran var Albert Camus födelsestad. Men såvitt jag kunnat finna har den i modern tid aldrig drabbats av pesten. Kanske har författaren i stället inspirerats av den stora pesten i Marseille 1720? I romanen finns en referens till epidemin som skördade omkring 100 000 människoliv.

Pesten kan läsas bokstavligt, eller den kan läsas som en allegori. Orans befolkning kan stå för mänskligheten, sjukdomen för en ond ockuperande ideologi. Men smittan kan även vara en tidlös ondska som ligger på lur.

Medan Rieux lyssnade till glammet som steg från staden, påminde han sig att denna glädje alltid var hotad. Ty han visste det som den jublande skaran var okunnig om och som man kan läsa om i böcker, nämligen att pestens bacill aldrig vare sig dör eller försvinner, att den under decennier kan slumra i möbler och kläder, att den tåligt ligger och bidar sin tid i sovrum, källare, koffertar, näsdukar och pappersluntor och att den dag måhända skulle komma, då pesten, människorna till olycka och varnagel, ånyo skulle väcka sina råttor och sända dem ut att dö i en lycklig stad.

Pesten utkom några år efter andra världskrigets slut. Miljontals stod inför en gigantisk återuppbyggnad av de sönderslagna samhällena. Jean-Paul Sartre hade nyss förkunnat att ”existensen föregår essensen”. Människorna var fria, vilka handlingar de valde skulle komma att definiera dem. I ljuset av den vid tiden mycket populära existentialismen är det intressant att Camus väljer att göra alla i sin kollektivroman ofria. Han försätter dem i karantän. Han tvingar dem att förhålla sig till en mycket smittsam och dödlig sjukdom. Utifrån dessa stränga premisser har de sedan att välja sina handlingar.

Trots sitt mörka tema är Pesten en försiktigt optimistisk roman. Camus väljer att främst uppehålla sig vid de karaktärer som sluter upp i den gemensamma kampen för överlevnad. Han hade kunnat göra huvudsak av exempelvis ett våldsamt utbrytningsförsök, men lägger i stället tyngdpunkten på det positiva arbetet inom sjukvården och sanitetsgrupperna. Den samvetsgranna skildringen av en smittokatastrof är trösterik: det har hänt förut och samhället bestod! Därmed är Pesten en uppbygglig roman för en nutida läsare.

Similar Posts:

• En bok att älska eller hata
• Poänglös patafysik
• Tidlöst motstånd
• Mardrömslik sömnsjuka
• När ostronet och makrillen får bestämma dikten

Colm Tóibín förhåller sig rätt så fritt till de olika versionerna av myten men intrigen i Namnens hus sammanfaller ändå i stort med de två första delarna i Aischylos dramatrilogi Orestien. (Hoppa över meningarna nedan om du inte vill ha någon förhandsinformation om handlingen.) Agamemnon har offrat Ifigenia, sin äldsta dotter, för att gudarna ska ge hans krigsskepp förliga vindar till Troja. När han efter tio års strider återvänder från kriget blir han mördad av sin hustru Klytaimnestra och hennes älskare Aigisthos. Paret tar därefter makten i Mykene och sänder bort sonen Orestes från palatset. Orestes återvänder dock och mördar modern och hennes älskare, med hjälp av sin syster Elektra. I den sista delen av dramat förföljs Orestes av erinyerna (hämndgudinnorna) och ställs inför rätta i Athen, där gudinnan Athena till slut frikänner honom genom sin utslagsröst i en annars jämn votering.

I Namnens hus möter vi tre olika berättarröster: Klytaimnestra, Elektra och Orestes. Colm Tóibín har valt ett jag-perspektiv som ligger mycket nära karaktärerna och som blottar deras innersta tankar och känslor. Jag går verkligen där tillsammans med Klytaimnestra i processionen som leder fram till den rituella avrättningen av Ifigenia. Läsupplevelsen blir mycket realistisk, vilket gör kedjan av händelser som leder fram till mordet på Agamemnon mer begriplig – om än inte mindre fasansfull.

Vi vandrade i en procession från vårt tält till offerplatsen, Ifigenia först, jag litet efter henne, sedan kvinnorna som hade kommit med oss och sedan soldaterna. Det var en varm dag; lukten av blod och djurens inälvor och fasans och slaktens efterdyningar kom emot oss tills det krävde all vår viljekraft att inte hålla handen för näsan. Istället för en värdig inramning hade de gjort platsen där offret skulle äga rum till ett skräpigt ställe där soldaterna planlöst irrade omkring och där stycken av döda djur låg här och där.

Colm Tóibín väljer detaljer med omsorg och skildrar miljöer och människor så att de framträder tydligt. Myten har fått liv och karaktärerna, som vid det här laget nästan är stelnade arketyper, förvandlas till riktiga personer av kött och blod. Det är omöjligt att inte lida med Klytaimnestra när hon förlorar sin dotter och själv blir brutalt misshandlad.

Klytaimnestra är övertygad om att gudarna har övergett människorna och att det är upp till henne själv att vedergälla dotterns död. Hämndplanerna ger henne ett syfte, en anledning att fortsätta leva, men när morden på Agamemnon och Kassandra så småningom är överstökade börjar hon ändå hoppas på ”en framtid utan blod”. Det visar sig dock vara svårt. Palatset i Mykene är fullt av spöken, viskningar och hemliga nattliga möten. Ingen litar längre på någon annan och Klytaimnestra får fullt upp med att värna sin ställning genom nya mord och utrensningar, som Aigisthos hjälper henne att utföra. Hon är så besatt av sin hämnd och senare av att behålla sin makt, att hon knappt märker att hon förlorat kontakten med sin dotter Elektra, som varje dag besöker Agamemnon grav. När sanningen om vem som mördade hennes far, och hur det gick till, uppenbaras för Elektra svär hon i sin tur att hämnas.

Jag ville gå till hennes rum och kräva att hon lyssnade på mig när jag än en gång tydligt beskrev vad hon hade gjort med min bror och mig så att vi inte fick bevittna att hon, utan tillåtelse från gudarna, utan att rådgöra med någon av de äldste, beslöt att min far skulle dö.

Namnens hus är en påtagligt fysisk och skrämmande berättelse om hur krig, maktlystnad och mord slår sönder familjer och samhällen. Och medan Colm Tóibín plockar med skärvorna av en urgammal myt lyckas han också fånga den djuriska glupskhet, otålighet och misstro som stundtals präglar vår egen samtid.

Alla är hungriga nu. Maten bara retar aptiten, den vässar våra tänder; kött gör oss lystna på mer kött, liksom döden lyster efter mer död. Mord gör oss lystna, fyller själen med en vällust som är häftig och sedan tillräckligt ljuv för att väcka åtrån efter ytterligare vällust.

Det finns inte särskilt många ljusa partier i Namnens hus. Men skildringen av hur Orestes och hans kamrater, Leander och Mitros, tar skydd hos en gammal gumma är en liten oas av trygghet och lugn. En kort tid kan de unga männen lägga ifrån sig tankarna på kraven som väntar när de återvänder till palatset. De sköter om gummans boskap och odlingar i utbyte mot mat och kläder. När stormen håller alla vakna, tar hon fram en flaska destillerad fruktsaft och berättar historier som räcker hela natten. Orestes och Leander blir vänner här och i deras vänskap finns ett frö till förändring. ”Det har varit nog med dödande, det finns nog med lik”, säger Leander – och Colm Tóibín låter oss ana att en annan ordning kan uppstå när den som förväntas fortsätta mördandet, vägrar att göra det.

Similar Posts:

• Lösa trådar
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Från mobboffer till självständig yngling
• Mycket snö men ingen ficklampa
• I inspirerande sällskap med Virginia Woolf

Boken är mera än en biografi. Också författarens egen utveckling, från ung student, feministisk aktivist och sedermera god vän med först Simone och sedan Hélène, skildras. Detta kan man läsa om i en prolog av författaren och i det klargörande förordet av Åsa Moberg (som nyöversatt Det andra könet till svenska och gav ut essäboken Simone och jag – tankar kring Simone de Beauvoir på 1990-talet).

Simone de Beauvoir var 62 år när den 20-åriga Claudine Monteil lärde känna henne. Monteil och kvinnogruppen MLF arbetade i svallvågorna efter ”maj 1968″ med olika aktioner och särskilt för rätten till fri abort. Simone stödde dem helhjärtat. Likaså hennes syster Hélène. Särskilt viktigt blev stödet när MLF i april 1971 i Nouvel Observateur lät publicera uppropet ”Jag har gjort abort” med 343 kända och okända kvinnors namnunderskrifter. Vid den tiden kunde abort straffas med fängelse (lagstiftningen kring illegala aborter härstammade från nazisternas belägring av Frankrike då till och med en kvinna giljotinerades). Uppropet skakade om det franska samhället i grunden. MLF fortsatte kampen med även kontakter i USA. Först 1975 under president Valéry Giscard d’Estaing ändrades lagstiftningen. Därmed fick franska kvinnor laglig bestämmanderätt över sin sexualitet.

Vilka var systrarna de Beauvoir? Med risk för att skriva läsare på näsan: Simone föddes 1908 i en dysfunktionell, fattig adelsfamilj. Revolterande familjeflicka som träffade filosofen Sartre vilken hon sedan umgicks med hela livet i ett fritt förhållande. Hon gav år 1949 ut mastodontverket Det andra könet, där hon går genom kvinnans historia från stenåldern till 1900-talet och visar konsekvenser av att kvinnan överallt i alla tider setts som det andra, avvikelsen från den manliga normen. Hennes ord ”Man föds inte till kvinna, man blir det” är ikoniska. Hon var lärare i filosofi och författare till en rad verk, både skönlitteratur och fackböcker, och under sin livstid en av de mest lästa franska författarna. Aktiv i politiska kamper runtom i världen i Sartres sällskap. Flera gånger tippad för Nobelpriset i litteratur – som Sartre tilldelades men avstod från.

Och Hélène? Två år yngre än Simone och utbildad konstnär. Simone stödde henne visavi livsvalet gentemot föräldrarna. Även ekonomiskt. Hélène hade sin första utställning 1937 (som till och med Pablo Picasso bevistade) flera år före Simone romandebuterade. Makens arbete som diplomat gjorde att Hélène ofta levde utomlands. I sextioårsåldern blev Hélène aktiv kvinnoförkämpe, grundade bland annat kvinnojourer i Alsace och reste med Monteil i USA för att förespråka rätten till abort. Även i sin konst gav hon uttryck för kvinnokampen. Hélène levde ett annat liv än sin syster; ordnat, sunt och harmoniskt. Hennes personlighet var mjukare än systerns och hon njöt till exempel av att laga mat medan Simone knappt kunde koka ett ägg. Hon hade framgångar med sin konst, ställde ut utomlands och var aktiv till nittioårsåldern.

Tillbaka till boken: En allvetande berättare inleder med att redogöra för systrarnas barn- och ungdomsår. Lätt kunde man tro att det är en roman man läser. Berättaren vet allt och återger många samtal och tilldragelser ytterst noggrant. På sidan 117 ändrar perspektivet och författaren själv träder in i berättelsen och förblir där till bokens sista rader.

På ett vis är det här en mycket fransk bok; många detaljer skrivs ut och stilen är samtidigt både konventionell och personlig. Textstorleken är något (för) liten. Språket är gott och ordvariationen stor. Här serveras mängder av fakta om systrarna de Beauvoir mot en fond av vad som händer i samhället och tiden.

Boken saknar helt illustrationer (förutom teckningen på omslaget) och fotografier. Å ena sidan finns det redan sådana böcker. Å andra sidan skulle jag gärna sett prov på Hélènes målningar som jag skam till sägandes aldrig sett – trots att jag till exempel stått många gånger vid Simones (och Sartres) grav på Montparnassekyrkogården. På så vis får boken läsaren att anstränga sig och aktivt leta upp (bilder av) målningarna.

Bokens smärtpunkt är den outtalade rivalitet som rådde mellan systrarna de Beauvoir. Trots ett nära förhållande och en enad front gentemot föräldrarna fanns en spänning. Hélène reagerade negativt på de förklenande ord som Simone skriver om kvinnliga konstnärer i Det andra könet. Därtill var både Sartre och Simone ofta sarkastiska gentemot Hélènes make som de ansåg hade underordnat sig ”systemet”. Simone kallade Hélène skämtsamt(?) för ”borgarbracka”.

Dolkstöten kommer efter Simones död när hennes adoptivdotter Sylvie Le Bon de Beauvoir lät publicera Simones brev till Sartre. I dem skrev Simone elaka kommentarer om sin syster och hennes konst. Som åttioåring fick Hélène läsa det när alla de andra var döda. I breven framkom också Simones bisexualitet och hennes förhållanden som lärare med unga studentskor, något som Hélène visste att Simone de Beauvoir aldrig velat att skulle komma ut. De egna breven under sjuttio år från sin storasyster tilläts Hélène inte publicera.

Det finns flera brevsamlingar som väntar på att ges ut. Simone de Beauvoirs förtrogna och sista älskare, Claude Lanzmann, sålde år 2018 sin samling med kärleksbrev till Yale i USA för att hindra Sylvie Le Bon att ”radera honom ur Simone de Beauvoirs livshistoria”.

Det finns något tragiskt över livet som den åldrande Simone de Beauvoir levde. Hon predikade FRIHET och hade och har inspirerat kvinnor över hela världen som ingen annan men kunde inte själv leva som hon lärt. Hennes bekymmer med den åldrande, promiskuöse ”mansbebisen” Sartre och hans adoptivdotter, älskarinnor och anställda var många. Ekonomiskt utnyttjade de alla henne. Efter hans död fick hon med nöd och näppe hämta några gamla böcker ur hans lägenhet. Lägg därtill till att hennes egen hälsa ödelades i förtid. Hon blev alkoholiserad. Medberoende? Man kan säga att hon föll på eget grepp.

På så vis levde Hélène ett lyckligare, längre och friskare liv – och hängiven sitt skapande i hög ålder. Kanske det också kunde irritera den äldre systern – alla yttre framgångar till trots?

Systrarna Beauvoir kom lägligt ut våren 2018 efter #metoorörelsen förra hösten och berättar till en del om samma kamp mot samma orättvisor och trakasserier. Om kvinnors rätt till den egna kroppen. Mänskliga (kvinnliga) rättigheter som ständigt ska återerövras. Frågan om systerskapet är särskilt viktig. Solidaritet med eller utan biologiska band.

Similar Posts:

• Tidlöst motstånd
• Existentialistisk mosaik av levnadsöden och idéer
• Filosof värdig namnet
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Kvinnan som skapande kraft med förhinder

När jag först läste Sartre och Heidegger tyckte jag inte att detaljerna i en filosofs personlighet och biografi var viktiga. Detta var den gängse meningen inom fältet på den tiden, men den hade också att göra med att jag var alltför ung för att ha en utvecklad känsla för historia. [---] Levnadshistorien kunde lämnas därhän, ideérna var grejen. Trettio år senare har jag kommit fram till den motsatta slutsatsen. Idéer är intressanta men människor är oerhört mycket mer intressanta.

Sarah Bakewell skriver som om hon kände alla personligen. Vi får veta vad de åt och drack, hur de bodde, vad de grälade om och vad som förenade dem. Existentialisterna kretsar huvudsakligen kring Martin Heidegger, Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoir men vi får också möta ett myller av andra människor som på olika sätt hamnar i deras väg. Ur den detaljrika, engagerade och roliga beskrivningen av deras liv växer också bit för bit den existentialistiska filosofins historia fram.

Genom hela boken löper också som ett pärlband anekdoterna om relationen mellan Sartre och Beauvoir. Förhållandet pågick i 51 år – från 1929 till Sartres död 1980. Sarah Bakewell skildrar det berömda paret ömsint, men ibland blir hennes antaganden lite väl självsäkra och bilden av förhållandet schablonartat idealiserande, som i exemplet nedan.

Jag tror att relationen gav henne precis vad hon behövde. Om hon och Sartre hade försökt sig på ett vanligt äktenskap hade de skilt sig eller blivit sexuellt frustrerade. Hon hade i stället ett fantastiskt sexliv – uppenbarligen bättre än Sartres, på grund av hans upphängningar.

Det är en svår konst att skriva om människor som blivit ikoner utan att vare sig förminska deras idéer och insatser eller tvärtom göra dem större eller bättre än vad de i själva verket var. Sarah Bakewell lyckas ändå ofta över förväntan med att förena filosofiska resonemang, historiska skeenden och glimtar av vardagliga bestyr. Här finns en pedagogisk beskrivning av de fenomenologiska rottrådar genom vilka Sartres existentialism hämtar sin näring och en mångfacetterad redogörelse över Heideggers vacklande hållning till nazismen. Sarah Bakewell drar också flyhänt upp skiljelinjerna mellan Sartre och Camus och skildrar Sartres med tiden alltmer problematiska relationer till kommunismen. Ett helt kapitel ägnas åt Maurice Merleau-Ponty, den dansande filosofen och Beauvoirs ungdomsvän, som av Sarah Bakewell utnämns till ”den mest revolutionära tänkaren av de alla”.

De aspekter av vår tillvaro som begränsar oss är, säger Merleau-Ponty, precis desamma som de som binder oss till världen och medger utrymme för handlande och varseblivning. De gör oss till det vi är.

Den existentialistiska cocktailen av frihet och fräckhet kanske verkade lockande för en ung kvinna i slutet av 70-talet. Men varför ska du idag läsa en bok på 493 sidor, inklusive personförteckningar och noter, om en filosofisk inriktning som författaren själv hävdar blivit omodern?

En utmärkt anledning är att du via Sarah Bakewells beskrivning av nyckelpersonernas livsöden och verk får en djupare förståelse för hur 1900-talets historia av krig och totalitära ideologier format existentialismens idéer, och hur dessa i sin tur skapat en mylla för starka motståndsrörelser som feminism, hbtq-rättigheter, antirasism och antikolonialism.

En annan anledning att läsa Existentialisterna är att de texter som existentialisterna skrev – om människans inneboende frihet, ångesten som följer av denna frihet och ansvaret att genom handlingar forma det egna livet och världen – i allra högsta grad är aktuella idag. Exempelvis kan det existentialistiska slagordet ”existensen föregår essensen” erbjuda intressanta möjligheter till reflektion kring såväl Sverigedemokraternas begrepp ”nedärvd essens” som identitetspolitisk retorik. Sarah Bakewells kulturhistoriska berättelse innehåller inte enbart svar. Den ställer också uppfordrande frågor: Hur mycket i ditt liv kan du själv påverka? Vad är du beredd att göra?

Similar Posts:

• Tidlöst motstånd
• De skapande systrarna de Beauvoir
• Söta, kultförklarade – och de är existentiella också
• Sartre och kriget i Irak
• Filosof värdig namnet

Astragal är många saker. Delvis självbiografisk, för att ta det mest uppenbara, tragiska och på sätt och vis minst intressanta faktumet: Sarrazin (föräldralös, halvblod, misshandlad) skrev både den här romanen och uppföljaren i fängelset, gifte sig med han på motorcykeln och dog vid 29 års ålder. En sån där bok man bör läsa före 25 för störst effekt, antagligen. En produkt av sin tid, mitten av 60-talet, absolut; ”To live outside the law you must be honest”, Week-End, superstjärnan Sartre, allt det där; en dröm om Frihet som redan börjar se sliten ut, fri att vad, till vad, hur länge? Titelns astragal, benet som krossas i hennes vrist, är det vi på svenska kallar språngbenet: det där fotbenet som länkar ihop alla de andra småbenen. Romanen är döpt efter det pris hon betalar för friheten: förmågan att dansa, att köra bil, att gå barfota på en solig strand. Hon kommer ner på marken i samma värld som kastade henne i fängelse till att börja med, haltar från gömställe till gömställe, sökande, försöker bli vad hon kan bli inom de där ramarna.

Inget av det här skulle ju betyda något om inte Astragal framför allt annat inte också vore en fantastisk läsupplevelse. Anne/Albertine (var nu gränsen går) berättar allt i en härligt otvungen stream-of-consiousness, en röra av detaljerade, oskygga intryck, tankar och minnet som känns som en enda lång monolog på uppstuds. Att det långa sträckor inte händer så mycket utöver att hennes ben knyter ihop sig igen spelar mindre roll, och att en ung Patti Smith förälskade sig i boken och 50 år senare hyllar den i förordet känns helt naturligt. Astragal är inte en trevlig historia om hur kärlek eller frihet eller kamratskap löser allt, eller ens något. Men jag älskar hur den på något vis lyckas kännas lättare och lättare ju mer som försöker tynga ner den.

Similar Posts:

• Tidlöst motstånd
• Obotlig vilja att gilla men omöjlighet att göra det
• Att göra saker som saknar motstycke
• Försiktig optimism i pandemins tid
• Tidlöst

Mandarinerna handlar om några intellektuella i Paris mot slutet av Andra världskriget. När romanen tar sin början har Paris precis blivit befriat från tyskarnas ockupation. Året är 1944. Hur skall den vidare motståndskampen under slutet av Andra världskriget föras? Hur skall dessa människors liv återgå till det ”vanliga”? Eller finns det något att återgå till; är inte frågan hur de skall kämpa för att skapa något nytt ur allt raserat? Så gott som alla är vänsterintellektuella, och många av diskussionerna rör sig kring hur politiken skall organiseras. Flera av romanens gestalter är medlemmar i det franska kommunistpartiet.

Man har ofta läst Mandarinerna som en nyckelroman om de Beauvoir, Sartre och Albert Camus. Simone de Beauvoir skulle då vara Anne Dubreuilh, gift med Robert Dubreuilh – dvs. Jean-Paul Sartre, och tidningsredaktören Henri Perron skulle vara Camus. Anne förekommer romanen igenom med avsnitt i första person. Här för hon sin egen talan. Oavsett hur mycket biografi man kan läsa in i romanintrigen och dess huvudpersoner, kan man tänka sig att de Beauvoir här utnyttjade första persons berättarperspektiv för att själv få föra talan framför sin livskamrat som alltid stod i centrum i verkliga livet. I sin egen roman stod hon själv i centrum. Men lika mycket som en enskild person, eller flera personer, står i centrum, står omvärlden och politiken i centrum. Vad som är fascinerande är att det aldrig blir långrandigt eller tröttsamt att följa huvudpersonernas diskussioner. På det sättet påminner den om Peter Weiss monumentala verk Motståndets estetik, vilken också utspelar sig i motståndskretsar under Andra världskriget. Huvudpersonerna i Mandarinerna ägnar sig också åt en ”motståndets estetik” när de diskuterar politikens, kärlekens, konstens, litteraturens och livets möjlighet i en trasig värld.

Mandarinerna är en som en bred fresk över en tid som redan, för oss 2000-tals-människor, är ganska avlägsen. Trots att den är så tydligt tidsbunden känns innehållet och huvudpersonernas liv tidlösa och tidlöst skildrade. De frågeställningar som berör dem på djupet är eviga. Och därtill lever dessa litterära karaktärer på ett sätt som är få romaner förunnat. Vem vill läsa Sartres viktigaste roman, Äcklet, kanske en av 1900-talets tråkigaste, när man kan läsa Mandarinerna? Äcklet är tyvärr en genuint tråkig bok, inget annat än schematisk illustration av Sartres existentialistiska filosofi. Mandarinerna, däremot, är levande litteratur. Läs denna bok, läs Simone de Beauvoir!

Similar Posts:

• Existentialistisk mosaik av levnadsöden och idéer
• De skapande systrarna de Beauvoir
• Filosof värdig namnet
• Tidlöst om människans komplexa natur
• Sartre och kriget i Irak

Det ligger mycket liksom oförlöst genom Anna Lindbergs roman om 15-åriga Kim och hennes bästa kompis Ulrik. Hela omgivningen har något oförlöst över sig, småstaden med sin tristess, med matbutiken och pizzerian, festerna och fyllan, bilarna och mopederna.

Relationerna.

Kims mamma som verkar mer upptagen av den eviga tvätten än av sin dotter. Ulriks mamma som alltmer försvinner in i sig själv, sedan pappan träffat någon ny på nätet och försvunnit bort. Ulriks syrras kille som inte kan hålla tassarna borta från Kim när ingen annan ser, och syrrorna som mest verkar upptagna av möjligheten att bli på smällen, vilket väl är ungefär vad orten erbjuder för möjligheter.

Och så Isabelle. Nyinflyttade Isabelle med sin svarta lugg och sina extralånga cigaretter. Isabelle som har en pappa som är läkare, Isabelle som läser Sartre och Dostojevskij. De blir ett omaka litet gäng, den iakttagande Kim, den spattige Ulrik och den världsvana Isabelle. Det är de tre, tillsammans, men inte för alltid.

Isabelle pratar om att dra till Stockholm efter nian. De andras drömmar är kanske mer diffusa. Oförlösta. Något måste hända, men vem vill egentligen vad med vem?

Lindberg skildrar stilsäkert tonårens rastlöshet och utsatthet, osäkerhet och tvärsäkerhet. Dramatiken är nedtonad, tonen återhållen, nästan sval, och inte minst skildringen av vuxenvärlden är på en gång typisk ungdomsromaner och väldigt drabbande. Det här är vuxenvärlden som sviker, som inte begriper, inte orkar.

Man önskar sig något slags försonande sken, och jag tror att det finns där. I möjligheten att ta sig någon annanstans, men också i att springa genom skogen med andan i halsen, de små spåren av barnslig direkthet som ännu finns kvar. Det är trångt att vara tonåring. Kanske särskilt på landsbygden. Kanske särskilt överallt. Det är något som liksom vill ut. Måste hända.

Kanske är det inte ens specifikt för tonåren?

Similar Posts:

• Slangbellan 2013
• Tillit, hopp och vänskap
• Lead Jammer till Szabo
• Barndomen som rå maktkamp
• Till storms mot det tierpska patriarkatet