Kolonialismen fick aldrig riktigt fotfäste i Japan, även om den försökte. Men det är ju inte därför du är här, broder Sebastião Rodrigues? Näe, den unge jesuiten som anländer till Japan 1639, efter ett års strapatsrik resa från Portugal, vill ju bara hjälpa de utsatta kristna församlingarna där. Han har hört skräckhistorier om vad de grymma japanska krigsherrarna gör med konvertiter och utländska missionärer som vägrar avsvärja sig kristendomen, och under de första veckorna när han håller sig gömd i en liten fiskeby där folket i hemlighet lever så kristet de kan verkar allt bekräftas. Den onda överheten som gör allt för att utrota kristendomen från sitt land, de förtryckta massorna som bara väntar på ett glädjens budskap, som suger åt sig hans ord om en kärlekens gud och ett evigt liv som en ökenvandrare i en Carlsbergreklam. ”Låt oss gå/Låt oss gå/Låt oss gå till templet i paraiso” sjunger bönderna med nya spännande ord, och Rodrigues har så ödmjuk han är liksom en win-win-situation: I bästa fall vinner han själar åt Kristus, ger hugsvalelse åt massorna, övertalar samurajerna att låta dem be i fred och återvänder hem i triumf. I värsta fall dör han martyrdöden med Jesu namn på läpparna och blir San Sebastião da Osaka – inte för att han vill någondera, det vore ju höjden av arrogans. Nej, han vill bara tjäna sin gud och sitt adopterade folk, ge dem hopp om något bättre, göra bördorna lite lättare att bära. Det kan väl ingen klandra honom för?

Men sedan börjar de där fattiga bönderna dö för hans skull, och plötsligt är det inte lika enkelt längre. Det är inget hjältemodigt i det, hur stoiskt de än låter sig slaktas hellre än att trampa på helgonbilderna, hur de än försöker be till den där främmande guden Deus-sama när slutet närmar sig. Hur kan han med gott samvete råda dem att hålla fast vid tron när det är just den som gör dem till måltavlor, och som inte verkar ge dem något? Hur kan han fördöma de som avfaller och anger varandra för trettio silverpenningar hellre än att torteras till döds, och vad har han själv för ursäkt att inte göra detsamma? Är i själva verket självuppoffringen det mest själviska man kan ta sig för? Han ber till Gud om vägledning, men ja, ni ser titeln på romanen …

Medan jag i dag skriver detta brev går jag ibland ut ur vår koja för att se ner på havet, detta hav som nu är grav för två japanska bönder som trodde på Ordet. Havet sträcker ut sig oändligt, mörkt och vemodigt och under de grå molnen syns inte minsta skymt av någon ö. Ingenting har förändrats.

Jag ska villigt medge att jag blir lite skeptisk till Tystnaden när det första jag ser när jag öppnar den är att den svenska utgåvan är delvis finansierad av flera katolska organisationer. Men det är orättvist; Endos roman är smartare än några enkla sensmoraler. Som kristen japan som uppfostrats med ”västerländska värderingar” (för att tala modern svenska) kan han gräva djupt i båda världarna, och Rodrigues mardrömslika vandring genom både yttre och inre konflikter blir till en början rena knarket för en som gillar historiska romaner och existentialistiska funderingar. Det är målande och hjärtslitande beskrivet. Det som i slutändan gör att jag får svårt att hålla entusiasmen uppe genom hela romanen är inte något påklistrat budskap, utan bara att det känns som om Endo hakar upp sig just på Jesus vs Judas-argumentet och vrider och vänder på det tills det blir tjatigt. Som icke-troende känns det som om metaforen där får ta över berättelsen, som om poängen vore att lösa ett teologiskt spörsmål. Men även då kommer Endo (i en riktigt fin nyöversättning) långt bara på språket och beskrivningen av en människa som slits itu inombords, som ser makten krossa de svaga för en idés skull, som ser sig själv bidra till det, och förväntas ge ett svar och en mening för detta som han själv börjar tvivla på. De orden är inget som någon tro har ensamrätt till.

Similar Posts:

• Om att veta när man skall dö
• Det obegripliga begripliggjort
• Den vapenlöse på besök hos vikingarna
• Ve den stackars pendlaren
• Bilder upphittade i Japan!

 
Hon lägger också in egna bilder i skildringen. Jag blir förtjust i den ”magnetiska” hand som kommer in i en bildtriptyk från olika håll och som på ett magiskt sätt drar till sig blommor i en vas.
 
Det här är en verklig artist book. En bok som inte flörtar med läsaren. Man måste ge sig tid att tänka över innehållet. Skapa sina egna kopplingar till bilderna. Dessutom med en intresseväckande form. Till exempel, bokmärken med bildtexternas svenska och japanska översättning. Att ingen tänkt på det tidigare! Översättningen smutsar inte ner bildsidan men den ligger inte heller irriterande svårhittad.

Similar Posts:

• Om att veta när man skall dö
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse
• Platsen omformar dig
• När man skjuter arbetare, och kvinnor

Lindqvist var på plats i de drabbade områdena en vecka efter katastrofen och i Fukushimas färger har hon samlat möten med åtta personer som på olika sätt påverkats av det som hände. Exakt hur dessa åtta har valts ut framgår inte, men de är tänkta att fungera ”som vår guide till en särskild del av samhället som påverkats av katastrofen”.

De är en äldre kvinna som driver ett ekologiskt jordbruk i utkanten av Tokyo, en amerikansk missionär och hjälparbetare, en fiskgrossist, en ostronodlare, en jordbrukare och solenergirepresentant, en evakuerad bilhandlare, en länsherre (som tagen ur en japansk Jane Austen-roman) för en drabbad provins samt två hemmafruar och småbarnsmammor. Om Lindqvists bok förtjänar att läsas så är det inte minst för inblicken i de här människornas vardagsliv.

Tsunamin och kanske framför allt kärnkraftshaveriet är förstås en del av detta vardagsliv, från de som fått hem och arbete krossade av flodvågen, till oron för vad barnen egentligen får i sig av radioaktiva ämnen i mat, luft och vatten. Bilderna av rasande byggnader, av spillrorna av hela städer där flodvågen dragit fram och inte minst av lågmälda, imponerande uthålliga japaner har vi allesammans sett på teve, även om det förstås måste vara en överväldigande upplevelse att vara där, mitt i det, på riktigt.

Problemet är väl att Lindqvist aldrig riktigt lyckas förmedla det där mitt i, på riktigt. Hennes texter lämnar fler frågor än man får svar på, inte bara kring hur rimlig kärnkraften är som energikälla, utan kring vilka villkor de drabbade japanerna egentligen lever under. Får de ersättning från kärnkraftbolaget på något sätt? Från försäkringar? Vilket ansvar tar staten? Är ideella hjälparbetare så ensamt bärande som de framstår? För mig är det märkligt att skriva om en sådan här fråga utan att politiken får nästan något utrymme alls. Lindqvist är för all del inte alls osynlig som författare, men kanske tonar hon ner sina egna åsikter om kärnkraften för att boken ska nå ut till fler? Kanske är de inte mer bestämda än de framstår, även om jag personligen har väldigt svårt att förstå det.

Framför allt upprätthåller hennes sätt att skriva en olycklig distans till det hon skriver om. Det brukar ju visserligen framhållas att detta att skriva allt i pågående form är en riktig journalistsjuka, men Lindqvist skriver allt i förfluten form, och det är verkligen inte bättre. Textens tempus, tillsammans med att författaren så tydligt skriver in sig själv som förmedlare, styr och distanserar ohjälpligt läsaren. Här och var införs ytterligare ett mellanled, när hon inte ens själv varit med vid ett möte utan fått det förmedlat via medarbetarna Yuko Ota och Yoshikazi Fukuda. Ibland tycker jag rent av att hon går över gränsen och verkar recensera sina informanter snarare än möta dem, som när hon skriver om jordbrukaren Miwako Ohira ”Hennes leende visade att hon var en djupt kännande och reflekterande människa”. Är det verkligen journalistens uppgift att bedöma huruvida en människa är ”djupt kännande” eller inte?

Jag är kanske petig, men när det kommer till japanska katastrofer finns många stora författare att jämföra med. Jag har kallsvettats med Haruki Murakami i hans tegelstensskildring Underground, om attentatet mot Tokyos tunnelbana 1995, och jag har stapplat runt i Hiroshima efter atombomben 1945 tillsammans med Masuji Ibuse och Keiji Nakazawa. I sådana jämförelser står sig Fukushimas färger inget vidare.

Det finns läsvärda aspekter. Mötena med vanliga japaner kan som sagt vara värda att plocka upp boken för, även om författaren då och då liksom skymmer sikten. Men i slutänden hoppas jag att det kommer fler och bättre böcker om Fukushima och kärnkraftens framtid. Det behövs.

Similar Posts:

• Tjernobyl – på ukrainska namnet på en ört, malört
• Jorden runt på 80 romaner
• Kuriosa kuriosa kuriosa
• Ve den stackars pendlaren
• Sannolikheten att det som hände i Harrisburg …

Problemet med Japans historia är, åtminstone för mig, att mina förkunskaper är begränsade (om än inte minimala). Och Lars Vargö gör det inte direkt lättare. Han fullkomligt staplar namn och begrepp på sin läsare. Att skriva en begriplig översikt på det här sättet är ingen lätt eller särskilt tacksam uppgift, men kanske kunde han varit en smula mer återhållssam med sådana saker och ägnat lite större utrymme åt att överblicka skeenden och processer.

För det är en i stor grad klassisk historieskrivning han ägnar sig åt, Lars Vargö. Det är politiska maktkamper och organisatoriska system, krig och religösa falanger med fokus på ledargestalter av olika slag.

Jag blir rent ut sagt yr bara vid tanken på alla buddhistiska och shintoistiska sekter. Vad som egentligen skiljer alla dessa sekter åt är ofta helt obegripligt (i något sammanhang är det att några vill meditera med ansiktet mot väggen och några andra vända mot varandra, vill jag minnas), men har förmodligen en hel del att göra med rena maktanspråk. Den som hämtat sin bild av buddhismen från charmerande tibetanska lamor och trendkänsliga hollywoodkändisar får den i alla fall betydligt reviderad, och tunnelbaneattentaten i Tokyo 1995 (av Vargö träffsäkert beskrivet som Japans 9.11) framstår plötsligt i ett visst historiskt sammanhang.

Och det blir lättare att hänga med i modern tid. Delvis därför att igenkänningsfaktorn naturligtvis är högre, men också för att Vargö ägnar både mer utrymme åt händelseförloppet och mer energi åt att diskutera orsaker och verkan. Möjligen kan man få en känsla av att Japan – makt och tanke egentligen är två böcker: ett historisk koncentrat i bästa NE-stil och ett mer diskuterande alster om Japans moderna historia och framtida roller i världen.

En bra grundbok i japansk historia har definitivt saknats på svenska. Japan – makt och tanke är kanske inte det ultimata svaret – jag efterlyser framför allt mer uppgifter om hur vanligt folk har haft det, men det gör jag å andra sidan i de allra flesta historieböcker – men det är en ganska bra början.

Similar Posts:

• Århundradenas fördomar
• Färgsprakande och tankeväckande
• Ve den stackars pendlaren
• Som en odöd chokladask
• Gemenskapens värme och kyla

Barn brukar välja lite hur som helst
Och därför ser man Amor som ett barn
Som lovar runt, så där som pojkar gör
På lek – och håller lika tunt som de.

På något sätt personifierar prins Genji mer än någon annan Helenas klagan ur midsommarnattsdrömmen. Han är tillräckligt fladdrig för att kvalificera sig som skitstövel – och tar sig själv på tillräckligt stort allvar för att komma undan. För övrigt är han tillräckligt charmerande för att man ska förlåta honom vilket som.

Gemensamt med ovan citerade författare har hovdamen Murasaki Shikibus roman något av den lätthet med vilken Shakespeare rör sig mellan lekfull sarkasm och stor dramatik. Som Jane Austen beskriver hon med värme sina karaktärer utan att för den sakens skull vara sen att göra narr av deras brister.

Här finns Austen-romanens karaktärer av en klass som inte behöver sysselsätta sig med så mycket mer än sina personliga relationer, och deras sätt att föra dessa reella funderingar på ett underfundigt abstrakt plan. Trots hovmiljön är Genji dock betydligt mindre hövisk. Med sitt viskande och snubblande över dessa oändliga japanska skärmar liknar den ibland nästan någon sorts sängkammarfars. För även om romanens relationerna visserligen styrs av etikett och ceremonier som är främmande för en nutida och västerländsk läsare, känns de sexuella intrigerna inte så lite moderna.

Därför är det också som västerländsk läsare lätt att uppfatta karaktärerna som i praktiken sekulariserade. Ändå finns här en elementär underström av buddistisk förgänglighet och karma. Hovlivets kärleksintriger genererar svartsjuka och hat, undertryckta känslor som ibland blir så starka att de manifesterar sig i hämnande andar. De övernaturliga inslagen blandar sig med den annars vardagliga detaljrikedomen på ungefär samma sätt som i den magiska realismen. Här finns för övrigt en stark och långvarig tradition i japansk kultur, med mer nutida paralleller i flera av nobelpristagaren Kenzaburo Oes romaner.

Berättelsen om Genji har kallats ”romankonstens första stora mästerverk” och helt enkelt ”den första romanen”. Den är onekligen tre hundra år äldre än Don Quijote (kanoniserad äldste på de flesta litteraturinstitutioner). Ändå slår Berättelsen om Genji en som förvånansvärt lättillgänglig. Att man gärna kommunicerar mycket litterärt, med diktstrofer och allusioner, verkar kanske konstigt och högtravande, men rymmer en hel del finurlighet. Möjligen hjälper det, som en sorts tur i oturen, att man har tillgång till översättningar – även om noter i skönlitterär text är fantastiskt fult och somliga känns en smula onödiga, har man god hjälp av andra.

Kristina Hasselgrens översättning är gjord från den engelska, uppenbarligen med stöd av diverse Genji-forskning (det finns att välja på). Tyvärr är den här volymen, med underrubriken ”De tidiga åren” vad som finns på svenska av originalets 2 500 sidor. Vill man veta hur det sedan går för karaktärerna får man gå till engelskan. Det förefaller kanske lite märkligt – man kunde till och med drista sig att hävda att en litteraturhistoriskt viktig roman som Berättelsen om Genji förtjänar bättre. Inte enbart med ålderns rätt, utan för att den, förutom att ge en (åtminstone vad gäller översättningar) tämligen unik inblick i medeltida japanskt hovliv och romankonst, inte är utan rent underhållningsvärde.

Similar Posts:

• Kylig japansk intensitet
• Livet en mardröm?
• Beroendeframkallande krigsaction
• Jorden runt på 80 romaner
• Som en odöd chokladask

I samma veva gavs Keiji Nakazawas seriebok Gen – pojken från Hiroshima ut. Project Gen ville lära alla världens unga människor om de verkliga fasorna i krig och atombomber. Och serien som ligger till grund för projektet stammar ur reella erfarenheter.

Nakazawa gick i första klass när den första atombomben föll över hans hemstad Hiroshima. Hans far och syskon brändes till döds. Gen skildrar Nakazawas upplevelser från krigets Japan före och efter bomben. Det är hans uttalade syfte med serien att den ska informera och varna resten av världen för atombomber och krigshets.

För Gen och hans familj i 1940-talets Hiroshima målar inga fredsduvor. Istället deltar de i träning och beredskapsarbete. Överallt finns propaganda mot ”de brittiska odjuren” och ”de amerikanska djävlarna”. Men Gens pappa tar ställning emot kriget. Därför arresteras han och misshandlas av polisen. Barnen trakasseras av kamrater och lärare (av vilka en av någon anledning ser ut precis som Hitler). Familjens veteåker saboteras och ingen vill låna dem lite ris för dagen. Och det är bara vad som drabbar dem Innan.

Som antikrigspropaganda är boken pedagogiskt tydlig. Det haglar av slagord om fred och frihet, och berättelsens karaktärer är mycket lätt delbara i onda och goda. Ändå lyckas de på något sätt skapa nyanser. Den japanska krigshetsen plockas ner i fjära makthavare och lismande kappvändare, i ofantligt skrämmande dogmatism och i vardagligt fegt beräknande.

Också den enkla stilen på teckningarna och de nästan naiva dragen får sin effekt. Man sätter fullkomlig i halsen när dessa söta teckningar plötsligt frossar i sönderbränd hud och uppsvällda lik. (Även om här också finns plats för exempelvis en japansk fjärthumor med långa anor.)

Detta är ett barns upplevelse, om än kompletterat med vyer över krigsutvecklingen, och dess stora förtjänst är skildringen av krigets vardag, hur den vanliga medborgaren drabbas eller gör sig vinst på. I övrigt känns temat med den lilla människan som vågar resa sig i lönlös protest mot en destruktiv övermakt väl svartvitt och välanvänt vid det här laget. Det är svårt att låta bli att göra en något orättvis jämförelse med exempelvis Art Spiegelmans mer sofistikerade Maus.

Men mardrömsfaktorn är inte att ta miste på. Och även om kalla kriget är slut har fler länder än någonsin atomvapen, bomberna större förstörelsekraft än någonsin. Så det måste ju vara motiverat att fundera på vad det faktiskt kan innebära. För högst reella människor.

Similar Posts:

• Det obegripliga begripliggjort
• Beroendeframkallande krigsaction
• Mästerverk i alla kategorier
• En bättre råttfälla
• Tusenårig flirt som fortfarande roar

Trots föräldrarnas motsättningar blir de båda pojkarna goda vänner. Men så sänds den ena iväg för att uppfostras i Adolf Hitler-skolan i Tyskland, en skola som uppfostrar högpresterande pojkar till duktiga SS-officerer.

Samtidigt i Berlin hålls 1936 års olympiska spel – en triumfatorisk uppvisning i nazistisk glans. Sohei Toge, en japansk journalist, blir försenad till en möte med sin yngre bror, som är utbytesstudent i Tyskland och som genom kommunistiska kontakter säger sig ha kommit över dokument som kan störta Hitler-regimen. När Toge slutligen anländer är lägenheten sönderslagen och brodern död. När han så försöker få någon rätsida på saken är kroppen och alla spår av brodern plötslig som bortblåsta.

Därefter fortsätter jakten på de hemliga dokumenten i sammanlagt fem volymer och drygt 1200 sidor. De tre Adolfarnas öden sammanlänkas av olika ideologiska ställningstaganden och av personliga relationer. Det blir en härlig soppa av historia och fiktion där säkerhetspoliser, hemliga agenter och fatala kvinnor lurar runt varje hörn.

Det är lätt att se släktskapet mellan tecknade serier och film i Tezukas berättande. Här finns på något sätt hela filmens klippteknik och action, växlandet mellan distanserade överblicksbilder och stora känslor. Stämningen är också mycket av film noir (inte minst vad kvinnokaraktärerna beträffar). Adolf blandar ett uppslukande snabbt händelseförlopp med en psykologisk intensitet som är riktigt drabbande. Jag för min del får inte en lugn stund förrän jag får veta hur det går.

Similar Posts:

• Ett mycket påtagligt ”Aldrig mer!”
• Ovanligt livsöde i smaklös förpackning
• Tusenårig flirt som fortfarande roar
• Filmen är bättre
• Det obegripliga begripliggjort

Om det i Europa efter kriget talades om hur man kunde skriva efter Auschwitz utgjordes traumat framför alla i Japan av bomberna över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945. För Masuji Ibuse tog det drygt 20 år innan han kunde publicera Svart regn, en roman som bygger på människors vittnesbörder från Hiroshima.

Berättelsen utgörs av en ramhandling där Shigematsu försöker få sin unga släkting Yasuko bortgift. Alla friare vänder i dörren när de får höra rykten om att hon befunnit sig i Hiroshima efter bombningen, och för att bevisa att Yasuko inte lider av strålningssjuka går Shigematsu igenom hennes och sin egen dagbok från händelserna. I deras berättelser inlemmas också historier människor de möter berättat. På så sätt kan Ibuse både skapa en smula distans till de fruktansvärda händelserna och förmedla direkta intryck från precis när det hände.

Bland det allra mest gripande är just människornas ovetande om vad som drabbat dem. Först ett bra tag efter händelserna får Shigematsu lära sig namnet på hemskheterna: atombomb. Men han kan inte begripa effekterna. En massa saker är totalförsörda, andra har klarat sig eller flyttat på sig på konstiga sätt. Ingen vet hur man ska behandla skadorna, hur liken ska tas om hand, vad som smittar, vad som kan bryta ut i efterhand, eller vad som är giftigt att äta och dricka. Inte heller vet de hur farligt det svarta regn är som Yasuko fått på sig och som inte går att tvätta bort från huden.

Underligt nog är Svart regn inte så plågsam att läsa som man skulle kunna tro. Mitt i denna förstörelse, alla raserade byggnader, lik och hemska sår finns ändå en känsla av att livet går vidare. Människors uppfinningsrikedom, anpassningsförmåga och vägran att släppa taget är fantastisk. Ibland bisarr, ibland rörande, ibland till och med komisk. Och ibland är det just i den komiska vardagligheten som det vansinniga och ofattbart grymma blir som allra tydligast.

Jag fortsätter att hävda att skönlitteraturen mycket väl kan vara vår bästa chans att någonsin förstå andra människor och historiska händelser. Det bevisas gång på gång av en stor skara fantastiska berättare. Masuji Ibuse kan definitivt räknas in i den skaran.

Similar Posts:

• Ett mycket påtagligt ”Aldrig mer!”
• Jorden runt på 80 romaner
• Som en odöd chokladask
• På plats men ändå på distans i katastrofens Japan
• Kylig japansk intensitet

Förordet är så torrt att det nästan blir komiskt. Det handlar mest om en gammal konferensbyggnad där bokens forskare träffats. Därefter följer en rad svenska Japan-resenärer, upptäcktsresande, diplomater och forskare, fram till ungefär mitten av 1900-talet. Det är lite synd att den slutar just där. Jag hade gärna velat veta hur andra världskriget, och den återuppbyggnad och ekonomiska framgång som kom efter, påverkade föreställningarna kring landet.

För den som intresserar sig för denna mer moderna historia blir istället Ingemar Ottossons avsnitt om Japans öppnande – med den talande underrubriken ”Att framtvinga ett vänskapsavtal” – en oväntad bonus. 1930- och 40-talens aggressiva japanska politik framstår som något mer begriplig i skenet av de koloniala erfarenheterna. Att också Sverige tog, om inte alltid praktisk så ideologisk, del i denna koloniala version av ”frihandel” visas av de planer på en militärdiplomatisk expedition till Japan som Ottosson undersökt. ”Den som inte ville bli fri skulle tvingas”, som han så träffsäkert uttrycker det.

Alldeles enbart resenärer blir det nu inte. Elisabet Stavenow-Hidemark skildrar, om än på ett ganska stolpigt sätt, japonismen, den Japan-inspirerade stilriktning som var på modet på i slutet av 1800-talet. Lars Vargö skriver, delvis kritiskt, om de skönlitterära översättningar som gjorts från japanska till svenska – men ofta, med varierande resultat, via engelska – och Aasulv Linde om en på 1930-talet flitigt översatt frireligiös japansk författare.

Bitvis är det som sagt väl torrt, men inte på ett otrevligt sätt. Här finns visste en del att hämta om lite av varje. Mest minnesvärd bekantskap är utan tvivel Gustaf Oskar Wallenberg, odiplomatisk diplomat med ambitioner som föranledde rådet att med sina kollegor som ledning göra lite mindre. Av allt som sagts som det mytomspunna landet i öster – här är exempelvis högervännen Sven Hedins lovtal över plikttrogna japanska soldater i början av 1900-talet något som fastnar i minnet – kan det passa att den charmerande missförstådda diplomaten får sista ordet med sin beskrivning från 1906. Japanerna, menar han, är

ett framåtsträvande kulturfolk, som genom sin ungdom, sin kraft och sina initiativ tvifvelsutan bör kunna ge vårt folk och vårt land åtskilliga gagneliga impulser. Vi ha helt säkert åtskilligt att lära af det duktiga japanska folket ur både kommersiell och kulturell synpunkt.

Det kunde de senaste decennierna nog hålla med honom om.

Similar Posts:

• Kuriosa kuriosa kuriosa
• Lite snårig men efterlängtad guide till japansk historia
• Färgsprakande och tankeväckande
• Nya vindar i Japan
• Ve den stackars pendlaren

Själv får jag kvällstidningsrysningar. Det finns en uppenbar exotism i dessa ”sanna historier” som inte ligger långt ifrån obehagligt stereotypa representationer av andra kulturer och människor. Är inte de ljuva geishorna egentligen en sorts lyxprostituerade? För att inte tala om alla förtryckta muslimska kvinnor? Den klassiska bästsäljaren i genren är ju Betty Mahmoodys Inte utan min dotter.

Jag säger inte att de här böckerna är onda. De varierar i kvalitet och de beskriver viktiga upplevelser (inte minst kvinnors) med ett visst allmänintresse. Det är just den där airen av absolut sanning jag har svårt för, och det i kombination med tendensen att tala till det mest sensationslystna i oss. Hollywoodfilmen som historieskrivning, liksom.

Som flera av de ovan nämnda geishaböckerna baseras Den sanna historien på Mineko Iwasakis liv. Det är ingen slump. Iwasaki var sin tids största geisha, med en årsinkomst på en halv miljon dollar. Hennes liv är onekligen en intressant berättelse, och faktiskt inte så sensationslysten som förlaget vill göra gällande. Snarare är ett av hennes syften att motarbeta en del envisa rykten kring det mytomspunna yrket.

Mineko Iwasaki utsågs redan som liten till atotori, arvtagare till ett framgångsrikt geishahus. Hon adopterades in i ägarfamiljen och redan vid fem års ålder flyttade hon ifrån sina föräldrar för att börja träna dans och andra konster som hör geishayrket till. Redan som maiko (tonårsstadiet innan man blir geiko, vuxen geisha) blev hon mycket populär bland kunderna, och levde ett påfrestande hektiskt liv med dans- och musiklektioner, ceremoniella plikter, traditionella dansföreställningar och privata bokningar.

Hierarkier, traditioner och regler måste följas – samtidigt som Iwasaki ibland tvingades försvara sig både mot andra geishor och mot kunder som inte följde dem. Geishahusen är en till största delen enkönad värld där hård konkurrens råder. Iwasaki bestämde sig tidigt för att bli den bästa, och det pris hon fick betala var att ständigt stå i centrum för både beundran och för avundsjuka intriger. Den sanna historien är en berättelse om en karriärinriktad ung kvinna, men också om en kvinna som inifrån försökte få till stånd förändringar av ett traditionstyngt system och som till slut valde att lämna det.

Det är ett ganska fascinerande liv, det medges – och det är vad den här boken lever på. Inte originalitet, inte författartalang (fast den är bitvis charmig är den ojämn och antar på några ställen en ganska smaklös sagoaktig ton). Inte heller någon lysande översättning eller formgivning. Snarare är det lite ironiskt att en så högt värderad geisha fått en så billig framtoning.

Similar Posts:

• Ve den stackars pendlaren
• Snäll japansk fantasy
• Det obegripliga begripliggjort
• Ett mycket påtagligt ”Aldrig mer!”
• Tusenårig flirt som fortfarande roar