Här tar Eiríkur Örn Norðdahls varma och humoristiska skildring av livet i en isländsk landsort avstamp, i maklig takt och säker ton. Det är Halldór som berättar, i retrospektiv; om bergen, vädret och lavinerna som härjat i Isafjörður, om turisterna som kommer på stora kryssningsfartyg och rör sig genom staden som en flock får, överallt, ibland in i ens eget vardagsrum. Han tänker på miljöförstöring, räkors varande och icke-varande och lokala kändisar – bland annat gör bokens författare själv ett gästspel i ett av kapitlen, på sina märkliga drömmar om natten, på vad som är verkligt och vad som inte är det. Och så tänker han förstås på Gyða, som han mer eller mindre spionerat på under flera månader, men inte vågar bjuda på middag.

Bron över Tangagata är en säregen bok, där Örn Norðdahl låter språket vara familjärt och nära, men tankarna stora och existentiella. Samtidigt finns också humorn hela tiden nära till hands, inte minst i Halldórs beteende och tankar, men också i berättarstrukturen. Varje kapitel inleds med att en anonym berättare (Halldór i framtiden? Eiríkur Örn Norðdahl själv?) förklarar vad som ska hända huvudpersonen, något som kan läsas som en blinkning till gamla berättartraditioner och storslagna hjälteepos. Det fungerar mycket bra, med tanke på att Halldór är något av en anti-hjälte och helt omöjlig att inte känna för.

Utan att avslöja för mycket zoomas perspektivet ut ordentligt i slutet, och som läsare är jag tacksam över att ha fått ta del av ett människoöde som kanske inte ser särskilt mycket ut för världen, men som ändå lyckas visa hur det är att vara människa; hur storslaget livet är också i en liten isländsk småstad och vilken skillnad små gester kan göra. Ibland räcker det att uppbåda tillräckligt mycket mod att ta sig över en fem steg lång spång för att hela ens liv ska förändras.

Similar Posts:

• Europeiskt triangeldrama
• Han lajkade Big Brother
• Friheten är en karg ö
• Hårdkokt, lakoniskt, isländskt
• Isländskt 1960-tal och att gå sin egen väg

Jag tänker att det ger sig eller så ger jag mig.

Men jag ger mig inte.

Berättelsen är fascinerande, men kanske är det ännu mer fascinerande hur den berättas?

Sjón skiftar mellan olika berättarstilar, ofta flera gånger per sida. Ibland tappar han mig helt, ibland skrattar jag högt och ibland får jag ångest. Det är allt det där man inser att man längtar efter i en värld där det blir svårare och svårare att komma utanför ”om du gillade detta gillar du nog också det här”. För visst är det väl inte bara jag som längtar efter fler berättelser som inte är skrivna utifrån marknadsanalyser?

För den som är insatt i judiska myter och isländska sagor finns nog lager i det här romanbygget som förhöjer läsningen ytterligare. Redan i baksidestexten framgår att Sjón en gång stått vid Rabbi Löws grav och lovat att ta Golem till Island och återuppliva honom där. Det finns en judisk myt om att Rabbi Löw lyckades skapa liv av en lerklump och i Sjóns tappning blir det en ramberättelse där Leó Löwe rymmer från ett koncentrationsläger och får med sig en hattask med en lerklump till Island. Han lyckas skapa liv i lerklumpen och får sonen Jósef Löwe 1962. Sonen lider av ett svårt handikapp som får hans kropp att bli ett fängelse.

Trilogin består av tre delar, Dina ögon såg mig (en kärlekshistoria), Med skälvande tårar (en kriminalhistoria) och Jag är en sovande dörr (en SF-historia), som gavs ut i original mellan 1994 och 2016.

Den första delen utspelar sig mestadels på ett värdshus i en liten tysk stad under andra världskriget, hit kommer Leó Löwe på sin flykt och han får hjälp av en ung kvinna, Marie-Sophie, som arbetar på värdshuset. Hon får utstå mycket spott och spe för att hon hjälper en jude och några av bokens mest ångestframkallande scener utspelar sig här.

Den andra delen utspelar sig på Island där Leó Löwe försöker anpassa sig till det isländska samhället samtidigt som han försöker lösa återstående problem för att få liv i sin lerklump. Berättelsen om hur Leó Löwe lär sig isländska och genomgår en process för att bli medborgare är en väldigt rolig satir över islänningarnas självgoda förhållande till det isländska språket och de isländska sagorna. Jag skrattar ofta högt vid läsningen.

Den tredje delen handlar främst om Jósef Löwe, men också om alla hans isländska generationskamrater från 1962. Födelseåret 1962 (som också är författarens eget) verkar vara ett särskilt otursdrabbat år och det görs särskilda undersökningar av den generationen.

Den tredje delen sammanfattar och rundar av, men är samtidigt kanske den mest svårbegripliga delen. Men som sagt, man behöver inte begripa precis allt för att ha behållning av den här trilogin, det är en fascinerande upplevelse bara att befinna sig i läsningen av den.

Similar Posts:

• Natur och människa
• Isländskt på bokmässan
• Outsiders
• Havet ligger blankt
• En nationalsocialists minnesfragment

År 1963 tar sig den vuxna Hekla till Reykjavik för att skriva med en skrivmaskin och romanen Ulysses under armen. I staden har hon ett par vänner hemifrån; väninnan Ísey som är gift och har en liten dotter; och Jón John som arbetar på sillbåtarna på England. Vänskapen är varm, givmild och stöttande. Hekla flyttar in hos den olycklige Jón John som tidvis mår mycket dåligt på grund av att han trakasseras svårt av de andra sjömännen på båtarna. Homosexualitet på den här tiden var straffbart. Rädslan är påtaglig.

Hekla skriver och läser. För brödfödan tar hon arbete på en fin restaurang där hon uppmärksammas för sin skönhet. Män vill att hon ska ställa upp i en tävling i USA som Fröken Island. Hekla bryr sig inte om uppvaktningen. Men gärna klär hon sig stiligt i långbyxor, kappor och stövlar som Jón John – som drömmer om att sy och ägna sig åt teater – köper åt henne i engelska hamnstäder.

Hekla träffar en poet, som gärna sitter med andra poeter på konstnärskaféet Mokka. En gång besöker Hekla Mokka och poeterna förstummas över vilken vacker kvinna hon är. Den definitiva brytningen sker när det kommer fram att och hur Hekla skriver; hon har redan publicerat sig i kända tidningar och har ett romanmanuskript färdigt. Hon skriver vidare medan “poeten” inte skriver alls utan upplever sig mest som poet, konstnär bland andra manliga dito.

Det finns en lätthet i hur intrigen berättas fram. Det här är en utvecklingsroman. Det är Heklas och Jón Johns personliga resa: de växer upp, de klarar sig och de går sin egen väg. Men det handlar mycket om tidens syn på kvinnor, män, homosexuella, föräldraskap, klass. Kapitlen är korta och berättarperspektivet växlar ibland och varvas med dialoger. Något lätt, självständigt svävar över Hekla och färgar av sig på dem som hon umgås med. I romanens slut har också deras målmedvetenhet fört dem vidare till något de verkligen själva vill.

Miljöskildringen av ett blåsigt Island på 1960-talet är intressant med vulkaner, ull, fårhus, sillfiske, sjömän. Med jämna mellanrum vävs tidsmarkörer in: Shadows, Martin Luther Kings tal, Beatleskonserter, bäddsoffor, klänningar som slutar ovanför knäna, jerseytyger, amerikanska arméens oljecisterner …

Jag tycker om boken Fröken Island. Jag tyckte även mycket om Audur Ava Ólafsdóttirs förra roman Ärr. Böckernas tematik och handling liknar inte vrandra men en sorts lätthet över stilen är gemensam. Något vagt som ändå är klart och bär framåt. Liksom en vulkan som alltid finns där och kan vakna. I slutet av boken skriver Heklas far till henne om utbrotten på Surtsey.

Similar Posts:

• Mångbottnad klaustrofobi
• Sylvias egna noteringar
• Och där gick han sin väg
• Myten om Golem möter isländska sagor och språkpurism
• Isländskt på bokmässan

Boken består av koncisa nedslag, som minnesbilder. De får mig att tänka på Svart på vitt, ni vet det där teveprogrammet på 80-talet med svartvita fotografier där berättarrösten lägger lager på lager av information om personerna och detaljerna på fotot. (För en dåtida rastlös tonåring var hela konceptet helt obegripligt, såklart.) Nåväl, tonen i Sjóns bok är en helt annan och berättarrösten ger oss inte lika fyllig information som i det gamla teveprogrammet, men det där att göra väldigt specifika nedslag och utifrån dessa bygga upp en berättelse blir effektfullt i Rågblont hår, grå ögon.

Romanen är indelad i tre delar, där den första återger de tidigaste barndomsminnena med en något distanserad röst. Bilden växer fram kring en ung pojke som intresserar sig för grannens cykelverksamhet och som i unga år förlorar den far som han i viss mån är rädd för. En pojke med en ensamstående mor som kämpar för att få ekonomin att gå ihop men med samhörighet och omtänksamhet i syskonskaran. En pojke som när han konfirmeras redan har börjat forma egna, inte allmänt accepterade åsikter.

Bokens andra del utgörs helt och hållet av korrespondenser: Gunnars brev till mor och syskon när han är på resa, brev till tidskrifter samt brev till en fängslad farbror och andra nazistiska inspiratörer. Precis som i den första delen av boken är det även här helt upp till läsaren att fylla i det sammanhang som binder samman de olika nedslagen och den unga människan Gunnar Kampen och hans utveckling.

I den tredje och avslutande delen av boken kommer vi ännu lite närmre Gunnar som person. Kapitlen är fortfarande avskalade och avskilda från varandra men vi får ta del av mer av den nu unga vuxna Gunnars känslor och tankar. Vi får också veta vad det är för sjukdom som knappt ens nämns i förbigående i ett av breven, benmärgscancer. Att hans liv ska bli kort känns därmed förutspått. Men Gunnar brinner för saken och gör vad han kan, utifrån sitt perspektiv, för sitt land.

Upplägget med koncisa nedslag som nästan helt saknar kontext resulterar i en bok som överlämnar analys och värderingar till läsaren. Genom att först ge mycket vaga ledtrådar och först längre fram ge små pusselbitar till förklaringar (om alls), blir läsningen till ett slags pussel som i viss mån läggs baklänges. Det är en kort bok, men för att den ska ge behållning behöver den läsas uppmärksamt.

Similar Posts:

• Ingen smickrande bild av Jan Myrdal
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Myten om Golem möter isländska sagor och språkpurism
• Lågmält dramatiskt
• Platsen omformar dig

Ásta är född i början på 50-talet men Stefansson hoppar i berättelsen både bakåt och framåt i tiden, det finns ingen kronologi, berättelsen är snarare cirkulär, men allt rullas upp till slutet och det handlar inte bara om Ásta utan också människor omkring henne, till exempel är hennes far Sigvaldi en viktig huvudperson. Det finns också en berättare som är med i egna kapitel och vem han är förstår man först på slutet.

Ástas föräldrar döper henne efter en karaktär ur en av Halldór Laxness böcker. Redan namnet är dubbeltydigt eftersom det isländska ordet ást betyder kärlek. Hon är avlad i kärlek, boken börjar med den kärleksstund när Ásta blir till, en het kärlek, hennes mor Helga är den kvinna Sigvaldi har älskat allra mest men också hatat allra mest. ”Dina ögon som en gång lyste på mig har förvandlats till ett svart hål – avståndet mellan kärlek och hat är ungefär detsamma som avståndet mellan livet och döden. På en och samma gång omätligt och minimalt.”

Folk föds, lever och dör i Stefanssons böcker och med Paulus ord skulle de kunna beskrivas med orden: ”Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag.” Det handlar om våra liv, våra drömmar, vårt hopp och våra besvikelser. Och om de som får en svår start i livet, de som föddes till hårda villkor, fysiskt slit och små möjligheter att inverka på sina livsöden, de som klantar till det för sig, de som ville men inte förmådde. De tecknas med ömhet och förståelse, med värme. När Asta gråter: ”Saknad. Samvetskval. Självförebråelser. De tre skyttarna som alltid träffar prick mitt i hjärtat.”

Ástas mor Helga säger sig vara född på fel planet och det är en utmärkt beskrivning av en människa som lika vacker som Elisabeth Taylor ändå strular till sitt liv i alkoholism och manisk ansvarslöshet – hon är en människa som borde ha haft en diagnos och fått medicinsk behandling, men nu levde hon i den tid hon levde då man inte begrep sig på människor med psykiska sjukdomar i gränslandet mellan galenskap och annorlundahet. Helga är en dålig kvinna när hon en dag bara går hemifrån och lämnar sina små döttrar vind för våg, och Ásta bär på den hemska misstanken att andra identifierar henne med modern och hon är också själv rädd att upprepa sin mors liv. Sigvaldi å sin sida har svårt att knyta an till sin dotter för att hon är så lik Helga.

Barnet Asta växer upp hos en fostermor under påvra förhållanden i Reykjavik. När hon är 15 år knäcker hon näsan på en pojke och kommer som värsting långt ut på isländska landsbygden för att en sommar arbeta där, det är hennes straff, en uppfostringsvistelse. Hon träffar sitt livs kärlek, den hon som 65-årig kvinna skriver brev till, honom hon mist. Hon får som mycket ung en dotter och trots att Ásta inte upprepar sin mors liv hyser hon fortfarande rädslan att vara som hon. Detta tema gäller för många av karaktärerna, man kan kalla det arvsynd, att föräldrarnas trauman överförs till barnen, generation efter generation. Livsöden vävs in i varandra, barnen får hantera sina föräldrars misstag.

Under berättelsen om Ástas liv interfolieras med Sigvaldis minnen, det är så mycket han ångrar inför sin död men han slutar sitt liv med minnena av det goda och varma. Stefánssons manliga karaktärer är ofta fast i den mansroll som är tyst och sluten när det gäller känslor men inuti bubblar vulkanen, orden de aldrig sa, sakerna de aldrig gjorde på grund av sin oförmåga att säga och göra det de ville – en riktig karl visar inte känslor. Dessa män har arbetat hårt, inte bara för tvånget att skaffa bröd för dagen, för många av de manliga karaktärerna i Stefanssons böcker är också arbetet en flykt från tankar på förlorade drömmar, saker som inte blev som man hoppades, arbete är den sysselsättning som dövar känslorna. Tills de ser tillbaka på sina liv och tvingas se det i ögonen, som det var. Då ser de också att deras barn kan vara som främlingar för dem.

I Ásta liksom i Stefanssons andrar böcker, är karaktärerna inga dussinmänniskor, snarare outsiders och ack så ofullkomliga men därför så lätta att älska. Begär, sexualitet, desillusioner men också nåd, följer dem. Det är lätt att förtrollas av deras skröplighet, deras styrka men ofta också outgrundlighet vilket kunde sammanfattas i orden ”det är inte lätt att vara människa.”

Naturen är alltid nära. Det är bergen, havet som är både vackert men också skoningslöst, lavaslätter och högland, mörka vintrar, snö och regn – i ett hårt klimat där människor uthärdar för att de måste. Nästan som en hatkärlek till denna ö med sina hårda villkor, bara en sådan sak som att få in höet i ladan kunde vara en skillnad mellan liv och död för inte alls så länge sedan. Och fisken som fångas i hård sjö och piskande snö verkar för islänningarna ha varit lika mycket i deras blod som litteraturen som det hela tiden refereras till, dikterna som verkar vara en överlevnadsfördel när allt bara är alltför tufft.

Sedan Snorre Sturlassons tid och säkerligen ännu tidigare, har diktandet varit något som utmärkt detta isländska folk som är så få till antalet människor. Jag har skapat mig en teori om det där, ett svar på frågan varför Island, som idag har knappt 350 000 invånare, frambringar så många goda författare. Min teori är att under de långa, mörka, hårda vintrarna, hade de inte mycket annat att göra än att berätta och läsa, och berättande och läsande är grunden för att kunna författa.

Eftersom Àsta också utspelar sig i nuet får man som läsare inblick i det nutida Island, ett land som på ganska få år förändrats. Visserligen är fisket ansvarigt för en stor del av industrin än idag, men till det har kommit turismen, på de stränder där fiskarna förr lade ut sina öppna roddbåtar och rodde ut på det krävande havet, havet som slukade så många av dem, betalar idag turister dyrt för att få vistas i den karga men vackra naturen. På ett par ställen i boken hänvisas till sådant som Trump och konsumism, och det är de enda ställen där jag tycker att berättelsen skär sig, det ger intryck av att ha slängts in som ett måste och blir därför malplacerat.

Boken Ásta fann jag vara som en spegel där jag såg mina skuggor samtidigt med min strålglans, min ömhet, min känslighet, min styrka, en spegel där jag ser alla, inklusive mig själv, vi som gjort så gott vi kunnat, vi som kan säga: Så var det och så blev det. Gott så.

Det förekommer en fyr i boken och fyrar sägs klyva mörkret med sitt ljus och blir en allegori till litteraturen när Stefansson skriver: ”För det är vad den här förbaskade världen behöver just nu: böcker för att klyva mörkret.” En sådan bok är Àsta.

Similar Posts:

• Friheten är en karg ö
• Natur och människa
• Myten om Golem möter isländska sagor och språkpurism
• Rolig och mörk samtidsroman
• Roffare och och andra monster

På bokens etablerande uppslag finns en text i två spalter av författaren och fotografen Anders Jorulf på svenska och på engelska. Författaren berättar om hur han “vandrar längs kustländer vid Östersjöns lugna vatten”. Hur han omger sig med ljus och klippor och ser ut över Atlanten. Hur havet möter himlen och hur han långt från metropoler och hektiskt nutidsliv befinner sig mitt i naturen som får sitt ljus av solens strålar, månens ljus eller norrskenets flammor. För honom är “allting ingenting och ingenting allting, där en sekund är lång som ett liv och ett liv är kort som en sekund”. Boken Själslig ro: I nordiskt landskap är därmed ett försök att fånga just detta fantastiska, storslagna som ger inre ro.

Jorulf har sökt sig till Mön i Danmark, vidare upp genom Sverige, över till Österbottens långgrunda stränder och vidare till Nordnorges och Lofoten. Därefter till Island och fascinationen över detta magiska lands formationer har bidragit till ett större antal bilder. Alla fotografier är på sitt sätt unika och representativa för de olika länderna. Fotografen säger sig “älska det jag ser och får inspiration, lugn och inre ro i mitt skapande”.

På följande sida har Maud Olofsson, ordförande i Visita som är besöksnäringens branschförbund, skrivit en text med titeln “Hör tystnaden!” där hon lovordar naturen och årets växlingar. För att orka behöver vi naturupplevelser såsom lugnet, vågskvalp, månskensnätter och trädsus. Denna bok ska, enligt henne, påminna oss om detta.

Boken är i ett större format och därmed får man njuta av fotografierna i större skala och ofta publicerade över uppslaget. På så vis blir horisonten ofta ännu längre. Förhållandevis ofta ser vi bilder av orörd natur. På så vis kommer ett perspektiv av evighet in i bilderna. Endast på några bilder ser man spår av mänsklig verksamhet såsom vägar, bryggor, gärdsgårdar eller plogade åkrar. Särskilt bilderna från fjällvärlden i Nordnorge eller Island är magnifika med fjäll och fjordar och enorma höjd- och djupavstånd. Till varje fotografi finns en kort bildtext – på svenska och engelska – som med några lyriska meningar expanderar fotografiet och även anger var fotografiet är taget.

Boken är en upplevelse för den som är svag för naturens skönhet. Jag studerar fotografierna länge och förundras över färgernas sammansättningar, skiftningar och djup. Hur hav möter himmel och horisonten ibland försvinner i intet. Fotografen själv verkar närmast religiös över sitt verk och sina naturupplevelser – i slutet av boken skriver han om hur han knäpper sina händer och får tröst och nåd. Inget underligt alls – starka naturupplevelser är en källa till förundran och begrundan.

Similar Posts:

• Det nordiska djurlivets hänförande skönhet
• Provocerande och gåtfullt
• Ett år i den svenska naturen
• 365 bilder på den svenska naturen
• Melankoli från världens alla hörn

Vilda Norden är en mycket fin och inspirerande bok, med fantastiska fotografier och med lagom lång text. För här är det bilderna som dominerar. Speciellt är det att i en enda bok få så många nordiska däggdjur, fåglar och insekter beskrivna i ord med stora bilder. På ett genomtänkt och mycket ambitiöst sätt får man ta del av denna ovärderliga skatt som finns i vår natur. Och nej, alla djurarter i Norden är inte hotade och har heller inte varit det, men alltför många. Boken fokuserar mycket på hotet mot djurarter, men betonar alla de fall där dessa olika djur gjort comeback och på nytt kunnat öka i antal och återvänt till områden från vilka de tidigare varit försvunna.

De båda författarna och fotograferna är båda stora naturskyddsentusiaster och övertygade om att förutsättningen för naturskydd är att människor har kunskap om naturen. Det man känner till bryr man sig om. För att väcka intresse har de tagit bilder som är både annorlunda och vackra, allt för att ge bektrakratren en upplevelse. Här beskrivs däggdjur, fåglar och insekter från Norden, som innefattar Sverige, Finland, Island, Norge med Svalbard, och Danmark med Färöarna och Grönland. Ibland letar jag förgäves efter en bild av något djur eller en fågel som beskrivs i text. Bildmatieralet är inte alldeles heltäckande, en del arter som beskrivs i texten finns inte med på bild.

Fotograferna har verkligen lyckats med sina undersköna bilder, som jag vill kliva in i, för att själv vara med om ögonblicket då fotografiet togs. Till exempel då fiskgjusen med sina mäktiga vingar kämpar sig upp ur vattnet med sin tunga fiskfångst i klorna, när vildsvinssuggan springer genom gräset med sina sju små randiga kultingar i en rad efter sig eller när en ekoxe klättrar uppför en ekstam i solnedgången. På bokens omslag finns en fjällräv i vit vinterpäls. Fjällrävsstammen har länge varit hotad av olika orsaker, men man ser nu en ljusning för dess framtid, tack vare frivilligt engagemang och samarbete mellan Sverige och Norge, bland annat genom stödutfodring. Det finns nu sammanlagt 300-400 individer spridda över Norge, Sverige och Finland. På Island och Svalbard är fjällräven däremot vanligt förekommande.

I slutet av boken uppmanar författarna till upplevelser i det vilda och tipsar om många sådana möjligheter som finns. Deras råd är: Ge dig ut! I bokens avslutning berättar de också om hur några av deras fotografier kom till och man förstår vilket stort arbete, tid och ansträngning som ligger bakom varje fotografi.

Jag skulle vilja citera många av de vackra, målande texterna, men på detta begränsade utrymmer väljer jag en enda att citera, den om de dansande tranorna vid Hornborgasjön. Det är en dans som jag tyvärr själv ännu inte sett, även om jag sett tranor i min hemby i Småland, ett dansande par. Hornborgasjön är ett av Sveriges största naturvårdsprojekt, där man återskapat en levande fågelsjö ur ett igenvuxet träsk.

Höga trumpetstötar välkomnar de nyanlända fåglarna. Några av dem kastar huvudet bakåt och svarar med ännu högre rop. Efter bara några minuters rop gör flera tranor inbjudande hopp. Trevande skutt blir till höga utmanande hopp som andra i gruppen snart tackar ja till. En dansmässig eufori bryter ut. Flera fåglar plockar upp pinnar eller fjädrar som de kastar uppåt i luften, följt av eleganta hopp, landande skutt och piruetter med utbredda vingar. Det kvällas och solen står allt lägre. Som på en given signal lyfter sexhundra tranor som samstämmigt stiger mot den röda skyn över Bjurums kyrka. Sedan girar de och sätter kurs mot sjöns öppna vattenytor som är ”hotellet” för natten. Oron sprider sig bland övriga fåglar och med dunder och brak lättar flera tusen tranor. Den röda himlen fylls av rop och vingar. Efter bara en halvtimme är dansplatsen tom och öde.

Similar Posts:

• Öppna landskap i Norden
• Vackert och rogivande
• Om människans förhållande till fåglar
• Spännande om stilig fågel
• Högtflygande och marknära fågelfotografi

Men det var ju bara en metafor. De satt i varsin kammare och skrev sina respektive romaner i helt olika stilar med helt olika idéer och helt olika målsättningar, men på något vis råkade de båda konstruera en huvudperson som var en ung ensamkommande flykting vid namn Ahmed (eller Ákmeð på isländska dårå, utlänningar får dras med de namn man kan uttala) som radikaliseras och dör. När de båda släpper sina romaner samtidigt leder det förstås till stor Kulturdebatt™ där alla som räknas har en åsikt om exakt hur de här romanerna ska utläsas (åtminstone tills ett nytt ämne dyker upp och de båda snabbt glöms bort), men också till slutet på deras förhållande. Så nu sitter de i stället i varsin ända av stan utan att kunna skriva något mer och taggar varandra varje gång de knullar någon annan framför kamerorna för att hämnas. Men samtidigt planerar någon en förändring – det slutgiltiga terrordådet, eller om det nu är ett konstverk, det som stänger ner eller öppnar upp den sköna nya värld vi valt åt oss en gång för alla. Vad händer då?

Det är något i den där krocken mellan det självgoda och det omvärldsblinda som har fröet till en stor samtidsroman i sig. Från det nordvästra hörnet av ett stängt Europa som bara bryr sig om sina privata angelägenheter kan ju icke-europeer bara användas just som metaforer och stridsäpplen, något egenvärde har de förstås inte när vi reducerat samhället till en enda autofiltrerande selfiefest. Terrorismen är ju den perfekta 2000-talshandlingen, en bön om att bli sedd och bli viral. Dumhet blir en riktigt kul satir, lite som en korsning mellan E.M. Forsters The Machine Stops och Black Mirror utspelad på DN:s kultursida, men som jag också ganska snart irriterar mig lite på. Varenda karaktär här är så outhärdligt självupptagen och, tja, dum att jag redan efter 30 sidor vill se dem dö, eller åtminstone se hela den här tyckonomidystopin gå under i flammor. Till viss del är det säkert poängen, men när alla inblandade är så uppenbara schackpjäser i Örn Norðdahls lustmord håller det inte riktigt som roman. Ironin: när han satiriserar självupptagenheten, enkelspårigheten, tråkigheten borde det gå att åtminstone skymta något bortom det. Annars riskerar romanen tyvärr att bli precis lika kortlivad som något annat kultursides- eller Facebookinlägg man lajkar och retweetar innan debatten hittar nästa ämne.

Similar Posts:

• Att föreställa sig E.M. Forster
• Att läsa sitt liv
• En berättelse för vår tid
• Många pojkars historia
• Isländskt livsöde i varm ton

Vi vill att det här ska vara klart:
Du är inte en av oss.
Du är en av oss.
Du är inte en av oss.
Du är inte en av oss.
Du är en av oss.
Du är inte en av oss.
Du är en av oss.
Du är en av oss.
Och man vet aldrig vilket som är värst.

Som o:et i titeln och som ó:et i både Ómars och Arnórs namn cirklar sig ondskan runt omkring läsaren tills det blir så trångt att det bara är sig själv man ser. Sig själv och sin egen ondska, sig själv och alla sina egna fördomar som man går och släpar omkring på. Nedärvda. Förvärvade. Fördärvande.

Ondska är ett triangeldrama mellan Agnes, Ómar och Arnór. Agnes och Ómar utgör ett par och Arnór är Agnes både forskningsobjekt och älskare. Agnes och Arnór har ett gemensamt intresse: nazismen. Agnes har sina rötter i Jurbarkas, en stad i Litauen där hela den judiska befolkningen mördades under andra världskriget och hon har släkt både på offer- och bödelsidan. Hon skriver sin magisteruppsats i historia och intervjuar Arnór som representant för den framväxande nynazismen. Arnór blir genast blixtförälskad i Agnes.

Arnór älskade Agnes över allt annat i livet. /…/ Ibland började de prata om andra världskriget och då tyckte Arnór att det kändes som om de var bästa vänner. Även om de inte hade samma uppfattning om hur kriget borde ha slutat – Arnór ansåg att det skulle ha varit betydligt bättre om Hitler hade vunnit – så fanns det så många detaljer som de inte kunde prata med någon annan om. Ingen som de kände. Arnór och Agnes kunde tillbringa hela kvällar med att diskutera varför Rudolph Hess flög till Skottland mitt under kriget och om Führern kan ha känt till det, eller hur många som egentligen dog i Förintelsen.

Parallellt med den nutida berättelsen får vi också historien om den judiska befolkningen i Jurbarkas som mördades under andra världskriget. Det är något med de skönlitterära berättelserna om Förintelsen som skiljer sig från de självupplevda vittnesbörden, de plågsamma berättelserna om det som hänt. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är, men det är som att de skönlitterära berättelserna flyttar grymheterna till nuet och blir så påtagliga att jag som läsare känner att det här det kan hända här och nu, precis när som helst. Sådana här monster är vi människor.

Som bakgrund till romanen finns också de stora konsekvenserna för Island efter börskraschen 2008 och det här är nog en av de mest välformulerade kängor mot politik jag någonsin läst:

Politiken var en enda oändlig populism, en oändlig tafatt-lek i jakt på popularitet och makt. Alla utom jag var den ”andre” – antingen den lille andre, maktlös men farlig, eller den store andre, självaste makten, och då spelade det mindre roll om de hette patriarkat, matriarkat, bankstrar, finansvikingar. Det fanns inte (längre) något som kunde kallas ett politiskt angreppssätt som inte innehöll ett populistiskt angreppssätt. Kanske var det all den här synligheten. Hela det här internet. Folk hade blivit så hypermedvetna om att de blev sedda att de inte längre kunde tillåta sig något perspektiv, kunde aldrig erkänna att det faktiskt låg mycket i det mesta – att saker och ting helt enkelt var komplicerade. Ingen talade annat än i en rasande fart, eftersom alternativet till att köra över motståndaren var att blotta strupen och då var kampen förlorad.

Örn Norddahl har mycket att säga om vår nutid och om hur den är sammanlänkad med vårt förflutna. Om ondskan som finns hos oss alla och om hur komplicerat allt är. Han gör det både roligt, halsbrytande och ibland alldeles förfärligt explicit så att man blir illamående. Det är en läsvärd roman men kanske är den med sina 565 sidor lite väl lång. Den innehåller flera tidslager, många berättarröster och en del intriger som känns lite för mycket.

Similar Posts:

• Isländskt livsöde i varm ton
• Han lajkade Big Brother
• Den chilenska nazismen
• Ljusglimtar i förintelsen
• Historia för samtiden

Genom sextonårige pojken Máni Steinns ögon tar vi del av händelserna. I bokens bakgrundstext beskrivs han som en ”outsider”. Dyslektiker. Ligger med andra män. Även ”gay” är ett ord som används för att beskriva boken och Máni för en modern läsare. Viktigt att poängtera är att, 1918 fanns inte identitetskategorin på samma sätt som idag. Den politiska rörelse som format vad vi idag ser som ”gay” och ”gaykultur” tog fart först på 1960-talet. Hur som helst, Máni har i alla fall sex med de män som också har sex med män. Och, precis som kan vara fallet idag, är det något som kan få konsekvenser och som görs i skymundan, ibland med främlingar. Sjón är väldigt bra på att beskriva dessa sexuella möten. På första sidan slungas vi in i en både lyrisk och ultrarealistisk beskrivning av hur Máni suger av en man mot en klippvägg. På avstånd hörs ljudet av en motorcykel och han funderar, utan att tappa koncentrationen på avsugningen, på vilket märke det kan vara. Naturen och maskinen i en salig blandning.

Máni Steinn har förälskat sig i filmen, detta nya revolutionerande medium, och ser allt som visas på Reykjavíks två biografer. Gärna en film varje dag, och gärna samma flera gånger om.

Och nu lever pojken i biograffilmerna. När han inte skyfflar i sig dem med ögonen återupprepar han dem inom sig. I sömnen drömmer han filmerna i olika versioner där väven av händelser består av trådar ur hans eget liv.

Biografbesöken blir för Máni en utväg, bort från Island, mot Europa där filmerna kommer från. Kanske en flykt från verkligheten, men även en resa in i sig själv.

Den film som återkommer, och som även illustrerar några sidor av boken, är den franske regissören Louis Feuillades Les Vampires. En serie i tio delar om en kriminell grupp i Paris undergroundvärld som infiltrerar och fördärvar samhället. Stumfilmsstjärnan Musidora spelar Irma Vep, ”de molniga nätternas drottning”. Under en biokväll ser Maní bilden av Musidora projiceras i ansiktet på en flicka i publiken, och han förtrollas. Sólborg Guðbjörnsdóttir. Sóla G-. Gestalten på vita duken förenas med personen i verkligheten. Sóla G- rör sig sedan genom romanen, ständigt närvarande men beundrad på avstånd. En skyddsängel. En levande person men samtidigt en upphöjd gestalt. Representationen både för ”Alla kvinnor” och ”Den enda kvinnan”. Musidora och Sóla G-. Kanske hade de idag kallats gayikoner.

Biografen är räddningen för Máni men beskylls av det övriga samhället för att vara skulden till den epidemi som härjar. Ett vanligt förfarande. Det moderna är farligt. Det främmande skadar. Det som finns inuti måste skyddas från det som kommer utifrån. Smutsen som förpestar samhället. Biograffilmer. Spanska sjukan. Samkönat sex. Båtarna från Europa för med sig allt möjligt sattyg.

Här finns även den framväxande nationalismen. Hur bygger man ett land? Island blir självstyrande och plötsligt blir det viktigt att definiera och bevara det isländska. Hålla det rent. Jag tänker på den inhemska hästrasen som inte får beblandas. Har en islandshäst en gång lämnat landet kan den aldrig mer återvända.

”Outsider” förresten, vad betyder det? Etnologer skulle säga att det är positivt att studera en situation från en ”utanförposition”, från sidan. Först då, när du betraktar något som du inte till fullo är en del av kan du verkligen se och göra insikter. Att läsa en roman ur Máni Steinns perspektiv, och inte en historisk redogörelse för tiden kring Islands självständighet, är den bästa upplevelsen vi kan få.

Similar Posts:

• Myten om Golem möter isländska sagor och språkpurism
• Havet ligger blankt
• Natur och människa
• Isländskt på bokmässan
• Mångbottnad klaustrofobi