- Jag är verkligen nyfiken på innehållet i de här böckerna. Är det en sorts dagbok?
Claus säger:
- Nej, det är lögner.

Sådan är Agota Kristófs trilogi. Hela tiden. Varje kapitel av de tre romanerna berättar sin historia så rakt på, så enkelt, så medryckande att jag hajar till varje gång jag inser att hon precis slängde in en liten detalj som helt ändrar sammanhanget, synar sin egen lögn. Var och en av de tre romanerna sträcker ut tidsperspektivet – från månader till år till decennier – och inleds med ett ”OK, vad som egentligen hände…” Och allt känns ändå så självklart att det aldrig känns konstlat. En berättare (eller möjligen två, eller möjligen två tillsammans, eller…) som hela tiden måste backa och ta ett djupt andetag för att klara av att berätta sanningen trots att allt han berättat är sant.

Vi bestämmer oss för att härda kroppen så att vi kan uthärda smärta utan att gråta. Vi börjar med att ge varandra örfilar och därefter knytnävsslag. När Mormor ser våra blåslagna ansikten säger hon:
- Vem har gjort det där?
- Vi själva, Mormor.
- Har ni slagits? Varför då?
- Utan anledning, Mormor. Oroa dig inte, det är bara en övning.

Redan öppningen är så fantastisk; två små tvillingbröder, Lucas och Claus, dumpas hos sin ilskna gamla mormor på landet av en mamma som måste få bort dem från storstan nu när Kriget är här. (Att det är Ungern under andra världskriget sägs aldrig rakt ut; inga nationaliteter, inga språk, inga stadsnamn…) Mormor kallar dem horungar och förklarar att de får klara sig bäst de kan, så bröderna börjar – som tvillingar gör i skräckromaner – bygga sin egen gravallvarligt lekfulla värld av sina egna skriverier och teorier om hur världen fungerar. Det är rena rama Getingfabriken eller Äldreomsorgen i övre Kågedalen tills världen utanför alltmer börjar tränga sig på och bli svårare och svårare att få ihop med barndomens magi och amoral.

Genom hela trilogin, från brinnande krig till diktatur till 90-talets förvirrade ”frihet”, berättar Kristóf om Claus och Lucas historia om och om igen, inte genom att stryka och radera den gamla versionen utan genom att bygga på den. Människor och händelser som betyder en sak för sexåringarna blir något helt annat för 20- och 50-åringarna, det som var en nödvändig lögn 1956 är i sig en historia 1990. Claus och Lucas byter roller, från oskiljaktiga till för evigt olika, från en oskiljaktig duo till två möjliga historier som slitits isär av historien och aldrig kan sättas ihop igen. Det är förstås lätt att tolka alltihop som en metafor över Kristófs egen exil, varje möjlig flyktings undran över vad som hade kunnat vara om de stannat eller flytt, den dubbla världen av två vägar som båda är sanna och båda är omöjliga… men det vore att göra trilogin en rejäl otjänst; den är för rolig, för uppfinningsrik, för drabbande för att förklaras så enkelt. Från de härligt groteska första kapitlen till ett slut där människor försöker lappa ihop sina historier i en värld som blivit mycket absurdare än någonting två granatchockade sexåringar kan intala varandra sugs jag med hela vägen, och nu kräver jag fan att resten av Kristófs böcker översätts också.

Similar Posts:

• Den passionerade ordboksanvändaren
• Kärlek i en flytande verklighet
• Dödsfinkar och dårskallar
• Knäpp
• Blod tjockare än gulasch

Frank är 17 år och har inte dödat några barn på nästan ett decennium. Han bor här med sin far. De var fler en gång i världen, men Frank är nu som han är, och han gjorde… saker. Nu är de bara två. Och så Franks storebror, som kanske eller kanske inte är på väg hem från sjukhuset där de spärrade in honom efter att han blev som han blev. Han ringer Frank från telefonkiosker (ty detta utspelade sig på den tid då det fanns telefonkiosker), närmare varje gång, tappar tålamodet, lovar att skada hundvalpar.

Franks dagar är noga inrutade. Offerpålarna som ska underhållas. Fabriken där han tvingar getingar att dö och sedan tolkar världen utifrån hur de väljer att dö. Pappan som är fascinerad av kroppen och har skrivit en hel bok om fjärtar. Dvärgen Jamie som han då och då möter inne i byn så att de kan supa skallen av sig tillsammans. Det är ju hela Franks värld; pappan, brodern, vännen, ön. Stolpar runtomkring, lås på pappas dörr, tunn mager jord där saker inte växer i Thatchers Storbritannien. Då behöver man ritualer, bålverk, offer. Det är nu en gång sådana vi är: i hårda tider vänder vi taggarna utåt och ber om tecken ovanifrån.

Getingfabriken är en udda insekt, en grymhetsskildring som till sitt ämne sitter någonstans mellan Shirley Jackson och Anthony Burgess å ena sidan och Bret Easton Ellis och Poppy Z Brite å den andra, men inte lik någon av dem egentligen. Det är en enormt våldsam bok, men det värsta är egentligen inte de saker Frank och hans bror gör mot djur och andra människor, utan det som hela tiden ligger under ytan, i det förflutna, i den där strikta ordningen som allt måste inordnas i. Något måste väl ha hänt Frank för att få honom att bli sån? Och samtidigt är ändå romanens behållning hur icke-sensationell den känns. Vi är fast inne i Franks perspektiv, och för honom är allt detta normalt. Det är ju sån han är. Bisarrt nog känns Getingfabriken ofta mindre som en uppvisning i mänsklig grymhet och mer som en klassisk raggsocksvåt engelsk arbetarungdomsskildring med en rejäl portion humor, mer Billy Liar än Patrick Bateman. Att översätta sådana här förstapersonsmonologer och fånga både våldet och humorn kan inte det lättaste, men Roland Adlerberth gör ett lysande jobb med att fånga Franks språk – lite för lillgammalt, lite för mycket läst och för lite pratat.

Det här var Iain Banks debut för snart 30 år sedan, och att den kommer i nysläpp ungefär samtidigt som A Clockwork Orange och Äldreomsorgen i Övre Kågedalen känns lustigt passande; det är ju lågkonjunktur igen, det blåser ju kallt igen, och vår aldrig sinande aptit för litterära monster behöver kanske vända sig inåt igen. Vi behöver kanske kika på tron att vi kan anpassa världen och människorna efter oss, att vi kan ha kontroll. Och att det faktiskt kan fungera, åtminstone ett tag, åtminstone om vi har tillräckligt stark medicin. Vi är ju som vi är fram tills vi upptäcker vilka vi egentligen är, och hur vi blev det. Och det kanske är den största överraskningen av dem alla.

Similar Posts:

• I förskingringen
• Mellanförskap och romantik
• Att älska någon som har ett förflutet
• Mellan beckrött och djupsvart
• En nobel kortroman

Det kan vara så att det är jag som är lat. Jag får ju en intrigspäckad brottsvåg med många vändingar, mycket skuld och en hel del sex. Dessutom lär jag känna en missmodig journalist med ett drogberoende och ett utvecklat intresse för dataspel. Jaget i boken är inte lyckat men heller inte direkt sorgligt. Förövaren drivs av moraliska föresatser och lyckas mycket väl med sina planer. Men, men jag känner mig intrasslad i de olika vindlingarna och det är svårt att känna med någon i denna berättelse.

Jag är helt för kriminalromaner med moraliska hämnare. Har läst Modesty Blaise med stor behållning genom åren och har inget problem med att fiktiva personer tar rätten i egna händer. Men detta är lite småtråkigt. Jag vill ha mer finess, fler smarta vändningar och framför allt åtminstone lite rapp dialog.

Naturligtvis är Skuld inte en dålig bok. Den är bara inte bra nog för att det ska vara värt att läsa knappt 300 sidor. Deckare är en svår genre. Utbudet är enormt och de flesta av oss läser deckare för att koppla av och bli underhållna. Det är få av oss som har tid för halvbra deckare. Jag hade höga förhoppningar på Modernistas Pulp-deckare. Jag hoppas att detta är lågvattenmärket.

Similar Posts:

• Charmig och episk bagatell
• Med tvekan godkänt
• Välskriven deckare med lagom spännande mordgåta
• Rejält spännande, men skippa våldet mot kvinnor
• Vit eld stör, men berör den?

Denna bok är inte del av någon kvadriljonologi, utan en avslutad historia. En kortfattad bakgrund är inte lätt att teckna eftersom den värld Banks målar upp är fullständigt mättad med detaljer om personer, platser, kulturer, varelser, historia och realpolitik. Berättelsen kretsar kring Fassin Taak, vars hemvist är en måne till gasjätten Nasqueron i Ulubis, ett system som klippts av från den kosmiska autostradan genom förstörelsen av deras maskhål för över 400 år sedan. Fassin är en så kallad Slow Seer, 390 år gammal (varav 45 i kroppstid), en människa hängiven åt att studera och mingla med de miljontals år gamla gasjätteinvånarna, kallade Dwellers. Dessa i sin tur besitter abnorma mängder kuriös information om universum, men är notoriskt svåra att ha att göra med. När Ulubis hotas av en nära förestående invasion shanghajas Fassin av det politiskt omnipotenta Complector Council att leta rätt på den i princip mytologiska och (minst) 400 miljoner år gamla Dweller List: En samling koordinater för oräkneliga hemliga maskhål, som hela kulturer levt (och dött) för att lägga vantarna på.

Det här är en bok med många typiska Banksiga ledmotiv. Här finns den utstuderat sadistiske ärkefienden i form av Luseferous, anförare av invasionen. Här finns huvudpersonen som besitter närmast övermänskliga förmågor, i detta fall Fassin med förmågan att på mekano-kemisk-psykisk väg dyka ned i gasjättarna och bromsa sin subjektiva tid för att kunna kommunicera med riktigt gamla Dwellers. Instängd i så kallad gill fluid (gälvätska!) i sin klaustrofobiska gasfarkost följer man hans ”knight errand” i gasjättarnas inre, blandat med hans funderingar och dystra minnen.

Boken är vidare full av färgstarka och charmiga karaktärer varav ett stort antal är just Dwellers. Hur föreställer man sig egentligen varelser som räknar sina liv i geologiska epoker, och sett civilisationer komma och gå? Banks gör dem till excentriska, nästan komiska figurer, med helt egna agendor från resten av universums invånare. På sätt och vis handlar boken om dessa Dwellers och man får ta del av hur de bedriver formella krig, hur de behandlar sina unga som slavar, hur de ser på liv och död… Men Banks vill också berätta om fler bisarra varelser, som de ljusårsstora förmodligen-medvetna stjärnstoftvarelserna Clouders och Ythyn, en kultur hängiven åt att samla ihop döda icke-begravda från alla andra raser.

Banks räds inte episka grepp, enorma rymder och extrema tidsdjup. Som vanligt hoppar han friskt mellan personskildringar, storslagen historia, politik, action och tekniknörderi. Hans värld är maffig och genomtänkt – väldigt mycket förblir oförklarat, detaljer som agerar en outtalad bakgrund. Han har förstås säkert mycket tankegods att dra ifrån genom sin tidigare Culture-svit. Det märks att han tänkt ut massor och vill förmedla allt i kapitel efter kapitel, stycke efter stycke. Långa beskrivande passager hamnar mitt i handlingen och man begriper att han behövt alla 534 sidor för att få plats. Banks är en väldigt solid SF-författare och sviker som regel inte. The Algebraist hade dessutom, med några miljöbyten och mindre metall, varit en klassisk fantasynovell.

Samtidigt är detta kanske inte hans mest kompletta verk. Språket är härligt välformulerat men lite omständigt, även om det säkert kan vara fullständigt medvetet (som alla läsare av Feersum Endjinn inser). Historien blir lite sönderhackad och inspirerar åtminstone inte mig till att sträckläsa, vilket är synd eftersom en poäng är att göra det för att kunna hänga med i handlingen. Men varje kapitel är å andra sidan intressant och trevligt att bläddra igenom för sig självt. Till slut känns det som om Banks använder handlingen som en ursäkt för att få beskriva sitt universum snarare än tvärtom och man finner att man njuter mer av hur välformulerade och kvicka Dwellers är, än man bryr sig om de enskilda karaktärernas öden. Men Banks är, även när han inte presterar på topp, bättre än många andra och det här är till syvende och sist en oerhört charmig saga.

Similar Posts:

• Mycket väsen för mindre
• Elak dystopi i berggrund
• Episk rymddeckare
• Macleod på rätt väg
• Två noveller från Reynolds