Enligt traditionen ger vi er därför våra bästa tips. Det är allt från årets topplistefavoriter, till bortglömda pärlor, till sommarläsningstraditioner – böcker vi läser om och om igen varje sommar.

Trevlig sommar!

önskar

Dagensbok-redaktionen genom Anna Carlén

Alice Thorburn:

Analys av ett försvinnande av Hisham Matar
Vårens bästa läsning för min del var denna korta, lågmälda, men urstarka, roman. Handlar om Nuri, vars pappa har flytt Libyen efter Khaddafis maktövertagande. Pappans liv är på många sätt är ett mysterium för Nuri, och inte blir det bättre när han kidnappas och försvinner. Men det här är ingen politisk thriller, istället handlar det om vad man berättar för varandra i en familj och vad man inte säger. Om tysta överenskommelser och känslor som förblir outtalade. Och om ett barns sätt att leva med det.

En flicka kom till Bagdad av Agatha Christie
Den här läste jag förra sommaren på sommarstället där en komplett samling Christie-böcker finns. En perfekt sommarbok om man vill ha något lättsmält och lättläst, men ändå inte dåligt. Det här är en bok på gott humör, med en hjältinna som råkar få ett jobb i Bagdad och hamna mitt i en spionhistoria, och som rakt igenom behåller sin naivt rättrådiga inställning och sin ack så femtiotalsaktiga rättframhet. Också intressant med bilden av Bagdad på 40-talet, när Irak fortfarande var väldigt präglat av den brittiska närvaron.

Fågel Bix av Lisa Rydberg
Och så lite serier. Det här är en rätt galen bok om en vetenskapskvinna som uppfinner ett mirakelmedel, kallat Fågel Bix, som gör både människor och djur starka och euforiska, men som med tiden visar sig ha en del bieffekter. Kvinnan vägrar dock ge upp sitt livs skapelse och flyr mellan länder med sitt undermedel. En hel del blinkningar till både öststaternas idrottsunder på åttiotalet och kalla krigets vetenskapliga experimenterande blir det. I fina, fantasieggande bilder som blandar collageteknik och måleri.

Anna Carlén:

Ljus av Inger Christensen
Inger Christensens debutdiktsamling är lika fulländad som den är föränderlig. Det är ljuset, förstås. I ljusets ständiga närvaro, i allt det växande och födande, ligger sorgen tätt inunder. Som att medvetandet aldrig blir lika skarpt som när vi vet att ljuset kan och kommer att skingras. Därför: läs den här boken nu och varje dag i sommar.

De små hästarna i Tarquinia av Marguerite Duras
Många har kallat De små hästarna i Tarquinia för den ultimata sommarboken. Med detta i åtanke läste jag den för första gången för ungefär ett år sedan. Jag var skeptisk till en början, tyckte den kändes instängd, självupptagen i all sin medelklassiga semesterproblematik. Sedan hände något. Den bet sig fast, det var kanske stämningen, eller stillheten. Omtagningarna. Kanske den skavande parallellhistorien. Men framför allt var det nog den plågande värmen som Duras beskriver som ingen annan. Hur människor äts och äts, av värmen och varandra.

4xprosa av Christine Falkenland
Jag läser alltid Christine Falkenland på sommaren. I 4xProsa får vi hennes fyra första romaner som alla är poetiskt febriga, smutsiga och högstämda, fyllda av skuld, begär, sexualitet, smärta och längtan. Allt i de Falkenlandska, mycket speciella landskapen.

Björn Waller:

Brevboken av Michail Sjisjkin
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: En sommar utan en tjock rysk roman är en bortkastad sommar; man behöver de kalla vindarna för värmen och de stora idéerna för hängmattan. Sjisjkins kärlekshistoria mellan två människor (eller om det nu är två världar) som aldrig kan mötas är precis så uppslukande, genomtänkt och drabbande som man kan kräva.
(Efterrätt: Satans Dostojevskij av Atiq Rahimi, för satir på hela alltet)

I Hotel av Karen Tei Yamashita
Och för den som föredrar en lika idéstinn men också härligt anarkistisk amerikansk tegelsten är Yamashitas historia över 10 års outsiderskap och revolutionsförsök i skuggan av Vietnamkrig och kulturrevolution i San Francisco ett måste. Hur kan ni motstå en bok som har ett kapitel i form av en kinesisk folksaga omtolkad till ett dansnummer till frijazz?
(Efterrrätt: Inneboende brist av Thomas Pynchon, som förberedelse på höstens nya Pynchonroman, och Paul Thomas Andersons filmversion)

Hoppe av Felicitas Hoppe
…jag har faktiskt inte läst den än, men inför sista delen av Knausgårds självmonografi i augusti känns det som att man bör rensa munnen med en memoar som lovar att inte tala sanning, halva sanningen, och allt annat än sanningen.
(Efterrätt: Mästaren Ma av Willy Kyrklund, som hugger benen av allt vad litterär sanning heter och sedan syr på dem igen. Finns gratis på litteraturbanken.se.)

Ella Andrén:

Mississippi av Hillary Jordan
Finns det en genre jag förknippar särskilt med sommarläsning så är det nog historiska romaner – att verkligen ha tid att läsa intensivt och gå in i en annan tid. Om de senaste dagarnas värme håller i sig kommer hettan på den amerikanska landsbygden strax efter andra världskriget kännas nära. I Mississippi flätar Hillary Jordan samman två familjers öden, en svart och en vit, vid en tidpunkt när mängder av konflikter ställs på sin spets. Hon gör det enormt skickligt och med en melodramatisk touche som verkligen känns klassiskt stor amerikansk roman. Jag ser också fram emot att läsa Jordans senaste roman, science fiction-historien When she woke.

Vi kom över havet av Julie Otsuka
Ännu en historisk roman – den här om japanska postorderfruar som kom till USA 1919 och som tillsammans med sina familjer ”försvann” efter anfallet mot Pearl Harbour 1941 – och kanske det formmässigt mest intressanta jag läst i genren någonsin. Otsuka berättar dessa skilda kvinnoöden i vi-form och tar den socialhistoriska tanken om att ge undertryckta grupper röst till en skönlitterär nivå som fascinerar mig långt efter att jag slagit igen boken.

De förlorade barnen av Jens Mikkelsen och Katia Wagner
Vårens mest upprörande fackbok. De flesta svenskar har förmodligen en bild i huvudet av hur det går till när ett barn försvunnit. Av medial uppmärksamhet, polispådrag, skallgångskedjor. När ett ensamkommande flyktingbarn försvinner händer mycket lite av detta. Normalt gör man en formell efterlysning och antecknar ”Inga operativa åtgärder.” Efter två månader tas efterlysningen bort och ärendet avslutas. Barnet förmodas ha lämnat landet och inte längre vara vårt problem. Bara mellan 2007 och 2012 försvann 1202 ensamkommande flyktingbarn i Sverige. Journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner har försökt ta reda på vad som hänt några av dem.

Håkan Kristensson:

Regnbågen har bara åtta färger av Peter Pohl
Matematikprofessorn Peter Pohls ungdomsböcker är mer än bra. För mig blev många av dem till ett trauma för livet. För sluten är inte alltid regeltyngda. Snarare fruktansvärda. Och jag lärde mig litterär sorg. Men detta är hans första bok om det som ska visa sig vara ett vidrigt sommarkollo i Stockholms skärgård. Pennalism och kärlek. Från ett barns perspektiv. Han fångar språket utan regler – kanske en matematikers flykt från formler och skit. Peter Pohl är en poet. Han är också en del av min ungdom.

Mars är en lång månad av Karin Bellman
Karin Bellman är sommarens poet. För mig. Även om titeln är som den är. Men lite mjuk och känsloväckande poesi, empatiskt frigörande fri. Vad som är synd är att Karin Bellman inte gett ut en diktsamling på tolv år. Så en pik till henne och oss! Midsommar är en lång dag, den längsta – nog har vi plats för poesi? Och Karin Bellman bör väl ha tid att skriva, kan man tycka.

Sagan om Fatumeh av Gunnar Ekelöf
För oss som inte helt köper midsommar. För ”om hösten eller om våren”, vad gör egentligen det? Men sommaren är en årstid som sätter perspektiv. Ta inte med boken till stranden. För perspektivskiftet kan leda till cynism. Bada, gå hem och sätt dig och läs ensam. Ekelöf kommer hålla dig sällskap på ett helt annat sätt.

Kari Kapla:

Den femte rollen av Robertson Davies
Det här var mitt första möte med den kanadensiske författaren Robertson Davies. Jag köpte den på ett antikvariat, utan omslag, bara bruna pärmar med titeln och författarens namn. Det räckte med att läsa första sidan för att bli fast. Ett fantastiskt språk och en fantastisk berättelse. Helt klart en av världens bästa författare någonsin. Denna bok är den första i Deptford-trilogin, vilket är bra, eftersom en måste läsa allt han skrivit när en väl har börjat. Det är lite bildningsroman över hans böcker, jag minns att i en bok lärde jag mig allt om konstförfalskning. Han var förövrigt kompis med John Irving, en annan favorit.

Den gula taxin av Jonathan Stagge
När jag hade läst alla Agatha Christie, Dorothy Sayers och Ellery Queen som fanns i mormor och morfars bokhylla tog jag mig an författarparet Webb & Wheelers alla alias: Jonathan Stagge, Patrick Quentin och Quentin Patrick. Klassiska pusseldeckare i oemotståndlig 40-talsstil. Under åren har jag letat i antikvariat och byggt upp en fin samling av författarduon. En samling jag inte kan skiljas ifrån. Det är så mycket sommar hos mormor och morfar i den. Gräsmatta, måsar som skriker, barn som plaskar i vatten och mordgåtor.

Skimmer av Göran Tunström
Att tipsa om Göran Tunström på en sida för bokälskare är väl lite som att tipsa om att jorden är rund. Men jag avundas alla som fortfarande har dessa läsupplevelser framför sig. När han gick bort kändes det som en kär gammal vän hade gått bort. Jag blev arg och ledsen, men kanske mest av allt kände jag mig, på ett otroligt själviskt sätt, lurad på de böcker han ännu inte hunnit skriva. Jag är själv född och uppvuxen i norra Värmland, och känner så väl igen mig i de stämningar som präglar hans böcker. Varning dock för sträckläsning och att övriga familjemedlemmar kan känna sig ignorerade medan läsning pågår.

Lina Arvidsson:

Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde av Nina Björk
Det här är den viktigaste debattbok jag läst på länge, eftersom den faktiskt kritiserar hela det system vi vant oss vid. Kommersialismen, där pengarna är det som styr; kanske inte bara hur vi tar hand om vårt hushåll utan även vilket parti vi röstar på, vilken partner vi väljer och hur vi ser på vårt mänskliga värde. Det är en farlig utveckling. Läs den här boken för att stoppa den, och börja ifrågasätta om det verkligen är så du vill ha det.

Jag vill ju vara fri: En bok om Lena Nyman av Annika Persson
Lena Nyman var en av Sveriges stora genom tiderna inom svensk film och teater. Den gängse bilden av henne är en bubblig, söt sexsymbol, den svenska synden i en lagom rolig förpackning. Läs den här boken för ett porträtt som går mer på djupet, för att få en bild av människan Lena Nyman och konstnären Lena Nyman, och för lite god svensk filmhistoria med intrikata detaljer du inte visste om, t.ex hur det gick till på Svenska Ord ABs fester…

Nalkas ljuva sommar av Stewe Claeson
Den är lite omständlig att få tag på, men oj så bra denna litterära pärla passar till suset av löv, vågor och varm sol på benen. Claeson skriver poetiskt och experimentellt om Sivert som tar jobb på en ö som musiklärare, träffar de två underliga systrarna Magdalena och Katarina, och för första gången befinner sig i livet, istället för på tryggt avstånd betraktande det. En av mina absoluta favoritböcker.

Similar Posts:

• Sommarläsning 2014
• Sommarläsning 2012
• Sommarläsning 2011
• Sommarläsning 2015
• Vecka 41 på dagensbok.com – En kamp, ett författarmöte och en roman om kärlek

För 22 år sen blev Hishams pappa tillfångatagen av den libyska säkerhetspolisen och under den senaste tiden har han kommit att bli en talesperson för den revolution som bröt ut i Libyen för snart ett år sen. Därför kretsar också de flesta intervjuer med Hisham och många recensioner av hans senaste roman Analys av ett försvinnande kring Libyen, revolutionen och den störtade diktatorn Muammar Khadaffi. Han ser därför glad ut när jag meddelar att fokus för vår intervju snarare kommer att vara han som författare och hans verk.

Foto: Diana Matar

Eftersom Hisham har bott på så många olika ställen (han är född i New York och därefter uppvuxen Tripoli i Libyen och Kairo i Egypten och sen han var 15 år är han bosatt i London) undrar jag vart han känner sig mest hemma, om han ens tänker på hemmet på det sättet.

Det är ett intressant ämne för jag tänker inte på det förrän jag får frågan. En viss längtan har jag men jag skulle inte säga att jag har ett behov av att bekräfta och framhålla min identitet. Jag antar att jag kan se min familj som mitt land. Jag menar inte sentimentalt sett, vad jag menar är att det är därifrån jag har fått mina verktyg för att hantera mänskliga verkligheter och relationer, det var med min familj jag fick mina första kontakter. Så när jag tänker på Libyen tänker jag på min familj. Jag vet inte ens vad Libyen betyder på ett abstrakt plan. Praktiskt sett är mitt skrivande också mitt hem. Där känner jag mig hemma. Det är andra författare och konstnärer som jag känner mig närmast.

I debutboken Ingen i världen skickas huvudkaraktären Suleiman iväg till vänner i Kairo och tvingas lämna Libyen. Efter ett tag i den nya staden och det nya landet slutar han längta tillbaka till Libyen, däremot längtar han efter sin familj. Endast familjen betyder något. Hisham berättar att han tvärtom, till skillnad från Suleiman, längtade passionerat efter Libyen när han flyttade ifrån landet tillsammans med sin familj. Han berättar att han när han var runt 9-11 år drömde om att återvända till Libyen och kyssa marken. ”Jag kände en så våldsam passion för Libyen och jag antar att en del av den känslan finns kvar hos mig.” När han tänker på Libyen tänker han på sin familj men också på landskapet, bergen, havet, öknen och det särskilda ljuset i landet.

Han berättar att han inte är särskilt förtjust i och rent misstänksam mot nationella identiteter.

De här nationella identiteterna är på ett plan något absurda genom att man lägger beslag på ett land på det här sättet, men det är samtidigt den plats man tror sig känna till bäst. Jag har inte varit i Libyen på 33 år men jag har ändå en väldigt klar bild av hur det är.

I båda böckerna försvinner Nuris och Suleimans pappor, i likhet med Hishams pappa är de politiskt aktiva. Hisham är ändå noga med att poängtera att hans böcker inte är självbiografiska men medger att det finns inre likheter mellan honom och flera av karaktärerna i böckerna. De är alla symboler för vad han känner.

Jag är intresserad av personer som följer sina känslor och som är väldigt observerande. Jag är själv på sätt och viss sådan. Det som är starkast förmedlat är sällan det språkliga. Jag är intresserad av hur en karaktär uttrycker sig utan att faktiskt säga sådant som ”Jag känner så här”. Nuri och Suleiman klagar aldrig på ett sätt, om du förstår vad jag menar.

Jag påpekar att Analys av ett försvinnande ofta diskuteras i en kontext av politiskt våld vilket Hisham ser som ett problem. ”Jag är mer intresserad av de privata stunderna, hur människor lever tillsammans, hur människor älskar och existerar under de här villkoren.” Han poängterar däremot att det inte går att styra hur folk läser böcker och att det är det underbara med litteratur. Det finns de läsare som ser böckerna som en kommentar till politiken och läser dem för att få reda på hur det är i den delen av världen (Mellanöstern) men det finns också läsare som ser att det som böckerna handlar om inte är knutet till en viss tid eller en viss plats utan skildrar mänsklig erfarenhet och passion.

Jag säger inte att boken inte säger något om livet i den delen av världen. På sätt och vis gör den det, men mer signifikant handlar den om hur människor lever, hur människor älskar, hur människor minns och hur människor njuter. Det är inte exklusivt för den tid då romanen utspelar sig eller för den delen av världen.

Böckerna, särskilt Ingen i världen riktar kritik mot Khaddafis styre av Libyen. Av den anledningen har Hishams arbete varit bannlyst i landet. Frågan är om hans böcker kommer att publiceras där nu. De är översatta till arabiska och om ungefär 2-3 månader ges Analys av ett försvinnande ut i Egypten. Det är där och i Libanon som Mellanösterns stora förlag finns och därifrån brukar böcker spridas och disponeras till fler länder, berättar Hisham.

Jag är nyfiken på hur det var för Hisham att flytta från Kairo till London som 15-åring och blir än mer nyfiken och förvånad när han svarar att det var något han gjorde och beslutade om ensam. ”Mina föräldrar var inte särskilt entusiastiska över att jag flyttade” säger han men berättar samtidigt att det som hans bror och flera av kusinerna, som alla bodde på internatskolor i Europa berättade om när de var hemma på loven gjorde honom nyfiken och intresserad. Det här är något han också låter Nuri uppleva i Analys av ett försvinnande.

Egypten är en väldigt fri plats för barn och ungdomar eftersom man tillbringar så mycket tid ute på gatan och träffar en massa människor. Man tar den friheten för given och tror att hela världen är sådan, men det är den inte. Vi åkte motorcykel, vi spelade fotboll på gatan, vi spelade tennis. Det var ett aktivt och vackert liv, jag älskade det. På så sätt var det konstigt att säga ”Jag ska åka till det här ’fängelset’ i England” men jag hade en romantisk föreställning om det. Jag trodde att det skulle var annorlunda och insåg att det var ett misstag när jag väl kom dit men då hade jag redan tagit mitt beslut.

Han berättar hans föräldrar förvisso inte skulle säga nej om han ville flytta tillbaka till Egypten, de uppmuntrade honom snarare att göra det.

Han tror att familjens attityd till Egypten spelade en roll när han valde att flytta. Varje år sa man till honom att de skulle flytta tillbaka till Libyen året därpå, sen året därpå och året efter det.

Jag ville ha en fast, stabil grund att stå på som jag var i kontroll över… även om det var en engelsk internatskola. Den engelska miljön där man inte är tvungen att deklarera sina känslor tilltalade mig. Samtidigt är människorna där väldigt insiktsfulla. Det passade mig, det passade mig väldigt bra.

Med ett leende, givetvis lite ironiskt, säger han också att han såklart ”gillade tjejerna där.”

Mot slutet av intervjun kommer vi in på skrivandet som hantverk och författande som yrke. För många är det en dröm att bli författare så jag frågade när han bestämde sig för att bli det men han svarar att det inte var något han bestämde sig för att bli.

Jag skrev mycket när jag var ung, jag har alltid skrivit. För mig var det som att andas så att bestämma sig för att skriva skulle vara som att bestämma sig för att andas eller bestämma sig för att gå. Det var så nära att jag inte kände det.

Till en början provade han på andra saker. Han utbildade sig till arkeolog och jobbade på en massa olika ställen, bland annat teatern men inget av det han gjorde kändes rätt. ”Jag ville att mitt jobb skulle vara en passion, jag behövde det. Jag kunde inte göra något som bara var ett jobb för mig.”

Han är glad att han inte bestämde sig för att bli en författare när han var ung för då hade han inte gjort allt det andra som har gett honom så mycket erfarenhet. Författare måste spendera tid med att leva och läsa. De av dagens unga författare, vars ambition är att skriva originellt tycker han är absurda. Man skriver originellt för att man är originell och den originaliteten utvecklas med tiden. ”Jag kanske har fel men för mig innebär det att vara att författare att göra andra saker. Man läser, försöker skriva som sin favoritförfattare och sen kanske man hittar sin egen röst. Även om det såklart finns undantag för allting” tillägger han.

”I engelskan finns det en underbar fras”, säger han “the onward of art”. Det betyder kort att i allt man gör som konstnär är man med i en marsch som utvecklar och puttar allt en liten bit längre från den position det redan har. Konsten utvecklas genom att man bygger vidare på tidigare arbete. För att delta i marschen ska man känna till litteratur och läsa bra litteratur från hela världen. Man ska känna till musik och film. Man ska känna till många olika saker, berättar han. ”Inget ska vara ointressant för dig. Som författare är din nyfikenhet den intelligens som du tar dig fram i världen med.”

Hisham Matars språk är väldigt vackert, vilket förmodligen kommer sig av att han har två språk som kompletterar varandra. Språk intresserar mig så jag frågar varför han väljer att skriva på engelska framför det mer bildrika och för litteraturen, enligt mig, bättre lämpade arabiska språket.

Hans svar är att hans engelska är bättre än hans arabiska och när man skriver vill man givetvis använda sitt bästa språkliga verktyg. Men han säger samtidigt att det inte är den huvudsakliga orsaken till att han skriver på engelska.

Att skriva på ett annat språk, som jag kan väldigt bra, ger mig ett sorts nödvändigt avstånd som paradoxalt nog gör mig modigare. Det gör att jag kan skriva om saker som jag verkligen intresserar mig för och kan samtidigt skriva om dem med en nödvändig avskildhet och en nödvändig återhållsamhet. Avskildhet kanske är fel ord men återhållsamhet är ett intressant litterärt verktyg. Det är det som gör Nuri och Suleiman till dem de är. De har en känslomässig kraft som jag tror kommer från en viss återhållsamhet. Jag kommer från en plats där det jag är intresserad pratas om väldigt högljutt och med stor passion, naturligt. Så jag har alltid tänkt att det vore intressant, konstnärligt sett att prata om dem extremt precist och lugnt. Det är en slags konstnärlig återhållsamhet. Att skriva på ett annat språk har gjort det möjligt för mig.

Jag hoppas att Hisham fortsätter att skriva om de mänskliga känslor som intresserar honom och att han skriver fler böcker som är lika hemska som underbara att läsa.

Similar Posts:

• Livet bakom det politiska våldet
• I männens värld?
• Ny vecka på dagensbok.com
• Sommarläsning 2013
• ”Jag tror att det finns ond och god kärlek” – Intervju med Suzanna Dilber

I Analys av ett försvinnande får vi följa Nuri vars mamma dör när han är 10 år gammal. Han, pappan och hushållerskan Naima, en extramamma för Nuri, lever vidare i lägenheten i Kairo. Läsaren kastas in i berättelsen och deras liv under den omvälvande semestern vid Medelhavet då Nuri och hans pappa Kamal träffar Mona – den vackra, unga kvinnan till hälften britt, till hälften egyptier. Hon är 14 år äldre än Nuri och 15 år yngre än hans pappa. Nuri såg Mona först vid poolen och tycker sig därför ha större rätt till hennes kärlek än vad hans pappa har. Det är dock Kamal som gifter sig med Mona på en resa till London. Nuri får inte ens vara med på bröllopet.

Det är ett klassiskt Oidipus-drama som Hisham Matar har skapat, en tematik som litteraturen inte tycks ha tröttnat på än. I Analys av försvinnande problematiseras tvisten något. Visst finns det stunder då Nuri önskar att hans pappa inte fanns men samtidigt finns det ingen som han ser upp till så mycket som till honom. Mona som känner till Nuris känslor för henne skickar bort honom till en internatskola i England.

Ett år senare ska familjen fira jul i Montreux i Schweiz. Mona och Nuri har kommit i förväg till hotellet medan hans pappa fortsätter en av sina affärsresor. Nuri njuter av de tre dagarna han har ensam med Mona, de tar promenader och äter goda middagar. Under frukosten varje morgon läser Mona morgontidningen La Tribune de Genève för att fräscha upp franskan. En morgon släpper hon tidningen i chock. En artikel avslöjar att Kamal, hennes man och Nuris pappa, den före detta ministern och dissidenten har kidnappats av okända män. Efter ett samtal till den schweiziska polisen följer många diplomatiska diskussioner och Nuri ångrar att han tidigare har önskat sin pappa ur världen.

Den händelsen överskuggar resten av tematiken som är så mycket viktigare, den om relationer och saknad som visar hur pass lika vi är i våra tankar och känslor trots olika yttre omständigheter. Pappans försvinnande skildras långt in i romanen, trots det tänker många på den politiska utvecklingen i Libyen, när de läser romanen. Det går givetvis inte att separera händelsen från temat men man får inte glömma bort att Hisham Matar använder den politiska utsattheten för att skildra en allmänmänsklig utsatthet.

Romanen är skriven på engelska; ändå märks det att han är uppväxt med det arabiska språket. Även i den svenska översättningen sjunger meningarna och orden bär på starka bilder och känslor, något som engelskan generellt sett inte är så bra på. Det kräver en skicklig översättare för att det här ska synas men det märks också att Hisham Matar kan konsten att skriva.

Det absolut starkaste avsnittet är när Mona och Nuri har kommit tillbaka till lägenheten efter pappans försvinnande i Kairo. En kväll bjuder Mona in Nuri till sitt sovrum. De motsatta känslorna åtrå och skam är så vackert och subtilt beskrivna, romanens centrala tema i koncentrat.

Jag kände hennes armar som drog ner mig till hennes bröst och sedan brände en het pust från hennes suck min panna. För ett ögonblick ångrade jag mig. Det brann inte, och huset var inte rökfyllt, men ändå ville jag knuffa undan henne och springa fram till fönstret och fylla lungorna med frisk luft. Men jag stannade kvar svag och villig i hennes armar tills stunden var förbi och sömnen överväldigade mig.

Debuten Ingen i världen var snäppet starkare, tog ett större grepp om det allmänmänskliga trots att den också är ännu tydligare kopplad till det politiska våldet i diktaturer. Med det sagt menar jag inget illa om Analys av ett försvinnande. Med den här boken visar Hisham Matar att han är en av samtidens bästa författare.

Enkelt sagt är det så vackert och smygande komponerat att du inte ens märker när Nuri flyttar in och bosätter sig i hjärtat på dig.

Similar Posts:

• Människorna bakom diktaturens våld och verken i revolutionens kölvatten – en intervju med Hisham Matar
• Ny vecka på dagensbok.com
• I männens värld?
• Informativt om en pågående process
• En litterär egyptisk såpa

Senare i veckan skriver Oscar om Söderns Sötma, en reseskildring av kulturjournalisten och författaren Mikael Timm, som besöker delstaterna Mississippi och Louisiana när han åker längs Highway 61 på jakt efter bluesens rötter.

Det blir också två författarintervjuer på Dagensbok den här veckan. Först får ni läsa Maria Carlssons samtal med Elin Grelsson, som bokdebuterade i höstas med Du hasar av trygghet. Samtalet kom att handla mycket om just denna debutbok; hur den kan läsas, hur läsarna läser den och om den är feministisk eller inte.

På lördag blir det sedan stora Hisham Matar-dagen. Då skriver Camilla om hans senaste bok Analys av ett försvinnande, som ges ut på Forum förlag nu i dagarna. Camilla kommer att träffa författaren för en intervju, som ni också kan läsa på lördag.

Missa nu inte allt detta!

Trevlig vecka,

önskar

Similar Posts:

• Bokmässan och debuter
• ”Vad då feministisk?” – Intervju med Elin Grelsson
• Som en modern ”Maken”
• Tidningen som ger dig en spark i baken
• I männens värld?

I Hisham Matars debutroman Ingen i världen hänger Sloomas mamma upp en kolossal tavla föreställande "överste Muammar Kaddafi, ledare för den libyska folkrevolutionen" mitt på vardagsrumsväggen.

Allt är, förstås, ett spel för gallerierna. Och till för att behaga männen från revolutionskommittén som genomsöker misstänkta dissidenters hus på jakt efter "farlig" litteratur. Men pappans böcker om demokrati har mamman och hennes bäste vän Musa redan bränt, och för säkerhets skull grävt ner askan i trädgården.

Ingen i världen är en skildring av 1970- och 80-talets Libyen, berättad ur nioårige Suleimans, "Sloomas", perspektiv. Världen sedd genom hans ögon ter sig som en ganska absurd och oberäkneligt galen plats, där våld och rädsla är lika vardagliga ting som mammans hemlagade harissa. På tv visas direktsända avrättningar, män som förhörs och torteras i kala rum och sedan hängs inför hysteriskt skrikande folkmassor på den nybyggda basketarenan. När Slooma talar i telefon knastrar det konstigt i luren. Ibland bryter främmande röster in:

"Du är för härlig grabben." Jag visste inte vad jag skulle svara. "Säg mig", sa han som om vi var gamla vänner. "Hur mår din mamma? Du har ju en sådan vacker mamma." Jag kände nackhåren resa sig. Så skrattade han och upprepade vad jag hade sagt till Nasser: "Det var mamma som bad mig hälsa att hon inte …", och skrattade på nytt.

Navet i Sloomas vardag är mamman, Najwa, som befriande nog inte görs till någon upphöjd och genomgod Modergestalt. I stället pendlar hon mellan att vara både ansvarstagande och ansvarslös, närvarande och ickenärvarandes, stark och tuff eller ledsen och lite patetisk, som när hon ligger i soffan under filten och kollar på melodramatiska egyptiska kärleksfilmer. Och snarare präglas romanen av ett noga genomarbetat genusperspektiv, en slags feministisk synvinkel, som den engelska originaltiteln In the Country of Men lyckas ge betydligt bättre uttryck för, än den lite tamare svenska titeln Ingen i världen. Landet de lever i är i mångt och mycket männens värld, även om Najwas liv inte alls är så begränsat som man kanske skulle kunna tro.

När pappan åker på "affärsresa utomlands", det vill säga träffar sina vänner som deltar i "kampen", köper mamman "medicin" under disk hos bagaren Majdi och låser in sig med flaskan i sovrummet, eller ligger med spritstinkande andedräkt bredvid Slooma på nätterna, och berättar, likt Sheherazade, om hur hon som 14-åring blev bortgift mot sin vilja med Sloomas betydligt äldre pappa, eller talar om "vuxensaker" som bara gör Slooma generad.

Att både stil och språk i Ingen i världen har en slags naiv prägel är nog inte så konstigt – berättarrösten är en nioårig pojkes, och mestadels känns denna naivitet som en styrka. Vem vill inte få komplexa samhällsfenomen som revolutioner och motrevolutioner enkelt förklarad för sig? Eller politiska händelser nedtagna till en vardaglig nivå? Framför allt ligger mycket av det intressanta i att Matar låter ett barns upplevelser förklara och spegla livet i en militärdiktatur. Ibland känns dock det hela lite … ja, för enkelt och okomplext, och möjligen gör författaren det lite väl enkelt för sig emellanåt.

Någon tung eller besvärlig roman är Ingen i världen inte. I själva verket är det här en ganska lättsmält sak, det tragiska ämnet till trots. Men faktiskt är det, för en gångs skull skulle jag nog vilja säga, ganska skönt att läsa en historia som helt okomplicerat och utan omsvep är berättad från A till Ö. Inte heller är man ju särskilt bortskämd med att läsa romaner om livet i det moderna Libyen. Spännande och intressant.

Similar Posts:

• Människorna bakom diktaturens våld och verken i revolutionens kölvatten – en intervju med Hisham Matar
• Livet bakom det politiska våldet
• Liv och död i vardagligt Zimbabwe
• Allt går sönder, allt gror
• Världens bästa mamma (nykter)