För några år sedan recenserade jag En liten smula underbar av den engelska komikern Dawn French och tyckte inte att hennes bok var så rolig. Förlaget citerade en recension av The Times, som hade utlovat att man skrattar på varje sida. Så var det inte alls med den boken, men tänk om man kunde hitta en sådan bok! Och nu har jag faktiskt hittat den. Med risk för att göra någon besviken, recensioner av humor är nog ganska riskfyllda, så vill jag påstå att man dessutom skrattar flera gånger på varje sida när man läser Hans Alfredsons första bok. Jag vågar inte precisera antalet (i genomsnitt). Det är svårt med humor i bokform. Det gäller att befinna sig på rätt våglängd med läsaren eller med författaren och det är nödvändigt att läsaren befinner sig i ett för humor mottagligt sinnelag. Och så är ju verkligen inte alltid fallet. Men vid denna läsning föll det mycket väl ut, i alla fall för mig, och det måste kunna gälla en mängd andra människor också.

Tage Danielsson och Hans Alfredson tillhör mina föräldrars generation. Under min uppväxt införskaffades och spelades LP-skivorna från Hasseåtages revyer på vår grammofon och med dem alla sketcher med Lindemännen; det var alltid roligt att lyssna på allt detta. Mina föräldrar hade dessutom båda studerat i Lund. Min pappa läste i Lund samtidigt som Hans Alfredson, min mamma var där först när Alfredson lämnat stan och flyttat till Stockholm. Men min pappa var inte och såg Lundaspexet Djingis Khan 1954, som Alfredson var med och skrev. Däremot såg han Hans Alfredson i AF-borgen (AF= Akademiska Föreningen, som ligger centralt i parken Lundagård mitt emot universitetshuset), springandes i trapporna där, väldigt pigg, glad, skrattande och omsvärmad och beundrad av andra studenter. Jag är tämligen övertygad om att året för denna iakttagelse var 1956, för det var det året som Alfredson var redaktör för den gamla ärevördiga studenttidningen Lundagård. Se länken ovan till hans första ledare.) Tidningens redaktion låg förmodligen på samma plats som den fortfarande gör: i AF-borgen, på fjärde våningen i det runda tornet. Jag var själv uppe i det där runda tornet för snart 30(!) år sedan och fick en intervju med Gunnel Vallquist publicerad. ”Ta bort allt som handlar om katolicism!”, uppmanade mig redaktören. Underförstått, ingen är intresserad av att läsa om det. (Och detta i en studenttidning i en universitetsstad!) Jag gjorde som jag blev tillsagd.

I En liten bok om att bränna löv, ris, kvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården spelar Hans Alfredson upp sitt register av fantasifullhet och kvickhet, med en humor full av absurditeter, oväntade vändningar, och en viss brutalitet. Hans humor är Monty Pythonsk före Monty Python, de fanns först i slutet av 60-talet. Här finns också filosofiska betraktelser som blandas med vissa poetiska anslag. Boken tar upp alla möjliga aspekter av brännandet av löv och annat avskräde i trädgården. Författaren utgår från att brännandet av högar i trädgården är en manlig syssla, ja, det kanske fortfarande är mest män som gillar att bränna upp saker i trädgårdar, vad vet jag. Han belyser nyttan av att bränna löv och annat skräp, brännandets estetik, diskuterar lämplig tidpunkt för uppbrännandet, och lämpliga antändningsmedel, lämplig klädsel vid utförandet och de olika specialredskap som kan införskaffas för ändamålet och så vidare. Brännandet kan ses som en terapi, en alldeles speciell upplevelse av ”den stilla ron och blickandet in i sig själv”, men det är också vanebildande. Det finns äventyr, men också en hel del faror förknippade med eldandet: det kan ta eld i kläderna, man kan få gnistor i ögonen, man kan må illa, rent av förgiftas av röken, man kan sticka sig på törnen m.m., man kan få ståsår och sittsår, man kan få förskjutningar i lederna, man kan få kontusioner, sträckningar m.m., man kan bli förkyld, man kan få värmeslag, och man kan bli vansinnig. Ja, det mesta kan hända när man bränner lövhögar, kvistar och gamla hallmattor.

Hans Alfredsons mångsidighet visar sig här också genom att han själv illustrerat sin bok, både omslag och därtill med ett tjugotal roliga teckningar i färg – ”i färgerna svart och vitt”, som han påpekar. Kontentan av att läsa boken är nog denna att det inte känns direkt avskräckande att elda högar av diverse avskräde i hörn av trädgårdar, men man förstår att det kan uppstå problem när man ägnar sig åt denna denna syssla, eller ska man här snarare använda ordet utmaningar, för att nutidsmänniskan ska förstå vad det hela handlar om.

Brännandet av löv och avskräde i trädgården kan, som sagt, också vara mycket beroendeframkallande. Ett särskilt kapitel ägnas denna åkomma:

En man som fått sin själ förgiftad av den obändiga lusten att stå med krattan i hand vid en liten lövhög i trädgården, kan under den förfärliga avhållstiden (15 maj-15 sept.) gripas av en så förtärande drift att börja bränna att han verkligen gör det, trots samhällets lagar och samvetets bud. Men hellre än att någon skall begå ett sådant brott, vill jag här ge anvisningar på några substitut, som skall ge den lidelsefulle ett visst utlopp för driften, utan att några skadeverkningar, inre eller yttre, uppstår.

Brännaren tipsas om att skaffa sig falska brännhögar, substitut för de riktiga, tills tiden på nytt är inne för bränning, då hösten har kommit åter eller då snön på nytt har dragit sig undan.

Jag låter min pappa läsa några sidor i början av boken, han som själv blev komiker på äldre dagar och under många år var ståuppare på Stockholms tiljor. ”Inget för ungdomar”, tror han. ”Den är för gammaldags och med ett alltför akademiskt språk.” Han tycker inte det han läser är särskilt roligt, (kanske hade han gillat senare delen av boken bättre) däremot tycker han att teckningarna är påhittiga. Ja, det är inte lätt med humor!

Similar Posts:

• Tema: HasseåTage
• Mästare på svenskspråkiga limerickar
• Humor och sammanhang
• ”Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död”
• Svårslagen folkhemsk humor

Rubriken till denna recension är tagen från Hustvedt förord, i vilket hon beskriver essäsamlingen. Essäerna är till viss del skrivna utifrån föredrag som hon hållit på museer och institutioner, men de allra flesta har tidigare varit publicerade i tidskrifter och tidningar mellan 2005 och 2012. Samlingen är uppdelad i tre avdelningar: ”Leva” innehåller hennes allra mest personliga och självbiografiska essäer, i ”Tänka” finns texter som stigit fram ur hennes intellektuella grubblerier, och ”Titta” handlar om konst och konstnärer och upplevelser av konst.

Essäerna behandlar en mängd olika ämnen, främst filosofi, neurovetenskap, psykologi, psykoanalys, neurologi, konst och litteratur. Genom hela samlingen återkommer neurovetenskap, något som alltså särskilt intresserar henne. Detta ämne handlar om varseblivning, minne, emotioner och relationen mellan jaget och andra, skriver hon. Siri Hustvedt har också vinnlagt sig om att använda ett vanligt språk i essäerna, som inte är späckat av specialistuttryck, allt för att vem som helst utan bakgrundskunskaper ska kunna förstå.

Detta är verkligen essäer, påpekar hon, och alla är skrivna utifrån henne själv och i första person. Hon påpekar att essän började med Michel de Montaigne på 1500-talet. Och här dyker minnen upp för mig från det sena 80-talet då jag skrev en uppsats i litteraturvetenskap, baserad på Gunnel Vallquists essäer, i vilken jag definierade vad en essä är. Men nu citerar jag Siri Hustvedt, angående essän och dess särart:

Dess utformning avgörs enbart av hur författarens tankar rör sig, och till skillnad från uppsatser som publiceras i vetenskapliga tidskrifter eller artiklar publicerade i akademiska tidskrifter eller dagstidningar är användning av första person singularis här ingalunda bannlyst utan snarare omhuldad.

Särskilt detta att utgå från ett jag, gillar Hustvedt, för det finns ju ändå alltid en egen subjektivitet i det skrivna även om det är skrivet i tredje person. Därför har hon valt att konsekvent skriva i första person, alltså i jag-form.

På så sätt blir denna essäsamling, enligt mig, en form av självbiografi och jag kan tänka mig att hon kommer att skriva en sådan längre fram. Här finns väldigt mycket från hennes eget liv. Hon skriver om sin familj, sin barndom och uppväxt, sitt forskarliv, vardagsliv, om sin migrän, kombinerat med detaljerade reflektioner över tillvaron och sitt känsloliv.

Det finns mycket att ösa ur denna guldgruva av essäer. Men det är en samling snarare att återkomma till då och då än att sträckläsa, eftersom hon här och var upprepar sig. Att läsa alla de 32 essäerna mer eller mindre i sträck som jag gjort är inte helt att rekommendera. Det bästa sättet att närma sig denna samling är nog att försöka hitta det som intresserar mest.

Ett guldkorn vill jag plocka ut, för att belysa essäsamlingen. Och det blir ju väldigt subjektivt, det som jag väljer. Det subjektiva valet av de subjektivt skrivna essäerna. Exemplet utgörs av essän ”Varseblivningens drama”, om den italienske 1900-talskonstnären Giorgio Morandi, som älskade den franske 1700-talskonstnären Chardin. Där tar jag med mig Hustvedts särskilda fascination för både Morandi och Chardin och vill själv fördjupa mig i dessa konstnärers liv och verk. Sedan mer än tjugo år tillbaka hänger en reproduktion av Chardins målning ”Bordsbönen” från 1744 i köket i mitt barndomshem.

Om jag ska vara riktigt petig vad gäller bokens utformning, och det får man vara som recensent, så anser jag att kapitlen i delen ”Titta” borde ha innehållit en del belysande illustrationer av de konstverk som de behandlar. Det borde dessutom ha funnits register i boken. Register är nästan alltid nödvändiga. Hur hittar jag annars lättast tillbaka till det jag läst? Utan register är man hänvisad till att hela tiden göra understrykningar och markeringar i boken. Kan det verkligen kosta så mycket att göra ett register i dessa överdatoriserade tider?

Similar Posts:

• Om vikten att få fly in i fiktionen
• Imperiet ur andra perspektiv
• Vår bedrägliga samtid
• Mellan divanen och läsfåtöljen
• I minnets labyrinter

När man ändå inte har någon chans att hålla ett öga på dispositionen för det vanemässiga avstämmandet och avvägandet, kan man istället tillåta sig att dyka ned i verket, lite planlöst, fånga upp några trådar, förlora andra. Det är Prousts egen metod. Han låter infall och sidospår växa, ta plats. Allt följs inte upp. Allt hänger nog inte riktigt ihop.

Detta gör det naturligtvis omöjligt att överföra det stora verket till en grafisk roman. Ändå är det precis vad den franske tecknaren Stepháne Heuet försökt göra. Agerings förlag står för den svenska utgivningen, och än så länge har tre av planerat sjutton böcker släppts.

Proust blir, bokstavligen, inrutad i det nya formatet. De vindlande, svindlande meningarna och tankegångarna har styckats upp, och ur det väldiga alfabetiska myllret har Heuet vaskat fram några försvinnande få, väl avvägda bokstavskombinationer. Resultatet är närmast en illustrerad aforismsamling.

Jag vet inte hur det är att läsa Heuets version utan att innan ha tillägnat sig orginalet. Antagligen lite rörigt. Utan den rytm som stiger ur orginalets flöde och håller samman den lösa historien, kan de olika scenerna kanske bli väl fragmentariska och atomistiska. För den som har romanerna i färskt minne är det däremot en liten lycka, om man bara tar det för vad det är.

Man bläddrar mellan de viktigaste scenerna och ögonblicksbilderna, stannar en stund här och var. Det är mer spännande än traumatiskt att se hur Heunet tolkat ens favoritpartier. Teckningarna är i Hergés tradition. Rena, återhållet men vackert färglagda.

Jag ser fram emot kommande nummer, och ger Agerings förlag en stjärna i himlen för ett utgivningsprojekt som inte lär vara allt för lönsamt, men lika välkommet som överraskande.

Similar Posts:

• Litteraturen måste på nytt bli en enskild människas röst
• En introduktion för de initierade
• Frankofil julafton
• Proust, kajor och rädsla
• På spaning efter minnet av Proust

För Gao är litteraturen ingen intellektuell lek. Inte heller skall den tjäna en viss nations intressen eller hylla en stor ledare. Den är ett redskap för att bevara den individuella värdigheten, en vägran att låta sig kuvas. ”… inte ens en insekts värdighet kan krossas under foten” skriver han i parallellromanen En enskild människas bibel. Därför är det en angelägenhet för de totalitära ideologierna att kontrollera författarna. ”Mao skrev poesi i sin ungdom men drog sig inte för att utplåna författarna i hela riket”, skriver Gao.

I sitt skrivande skapar Gao allegorier där han erövrar sin egen historia. I en grotta som blir till en livmoder känner han sig som en steril spermie. Hans första upplevelse av kvinnan är tjänarinnans mamma, Li, som badar naken inför honom och pressar honom mot sina bröst.

Den erotiska kommunikationen återkommer ständigt i romanen. Med sin judiska älskarinna Margerite för han en laddad dialog där de finner en parallell till judeutrotningen och rödgardisternas terror. Det blir en uppmaning till uppgörelse med Gaos eget engagemang i kulturrevolutionen och han blir medveten om makten i de slagord som han ständigt hört.

Kultrurrevolutionen har stulit språket från författarna och ersatt det med omänskliga ord och uttryck. ”Oxdjävlar”, ”ormar” och ”reaktionära kräk” är tillvitelser mot de oliktänkande och i denna atmosfär av godtycklighet förvandlas gårdagens hjältar till dagens högeravvikare som skall krossas och omskolas. Gaos uppgörelse med sig själv mynnar ut i en kärleksförklaring till språket. Språket är livets gåva till mänskligheten. Det återger den förvirrade människan hennes värdighet och befriar henne från den mask som makten påtvingar henne. Han söker ett ljudisolerat rum där han kan tänka egna tankar.

I sitt lysande tal i Stockholms Börshus talade han om omöjligheten i sitt hemland att dra sig tillbaka då de tempel som tidigare gav möjlighet till stillhet och meditation nu har jämnats med marken. Att skriva var förenat med livsfara. I revolutionens namn förbjöds böcker och förde författarna till avrättningsplatsen. Men språket tränger sig ändå fram som en obetvinglig kraft. Tanken går till författare som Milovan Djilas och Solsjenitsyn. Djilas skrev sin uppgörelse med kommunismen på toalettpapper som smugglades ut från fängelset och Solsjenitsyn utarbetade sina skrifter i hjärnan och bevarade dem där tills han slapp ut ur arbetslägret.

Språket är den Adriadnetråd som för oss ut ur den labyrint som Gao kallar ”en enfaldig ekvation som vi aldrig kan lösa”. Och hans enda programförklaring för litteraturen är att den på nytt måste bli en enskild människas röst.

Similar Posts:

• I tystnaden
• Grallimatik
• Deckare i ett öst som kryper mot väst
• Storslagna eländeshistorier
• Ettbarnspolitiken i osminkat skimmer