dagensbok.com » Gaza

Lina Sjöberg "Simson"

Lena Nöjd — Mon, 12 Feb 2018 23:00:43 +0000

Simson tycker inte om beröring.

Simson får raseriutbrott om någon närmar sig hans hår.

Mamman och pappan som varit barnlösa i många år välkomnar en efterlängtad son. Något skiljer honom från andra barn. De förser honom med råd och ger exempel på vad som INTE går för sig så att han lär sig konsten att inte bli bortstött. Bergsfolken som familjen är en del av måste i sin tur anpassa sig efter de mäktigare grannfolken på slätten.

Vad Simson går igenom kan ingen ana. Kroppen bär på en oerhörd styrka och han blir snabbt en myt bland människorna. De otroliga händelserna blir grund till historier och skapar bilden av ett monster. Vad annars betyder händelsen när han med sina bara händer slet benen av en killing?

Berättelser, när de sprids från en mun via en annan till ett pergament eller en krukmålning, tenderar att förvanska och förvrida och framställa saker som värre än de var.

Simson har en egen plats i Bibeln och hans liv har tolkats i imponerande målningar som finns utställda på världens konstmuséer. Det är lätt att förstå. De händelser som inträffar när Simson inte kan kontrollera sin styrka eller hitta sin plats i samhället är fulla av dramatik. Han är ett hot och måste tämjas. De flesta målningar visar hur han ligger med huvudet i knäet på Delilah, andra visar honom som kroppsarbetare i olivpressmaskinen, eller hur han med sina armar trycker ut tempelpelarna. De faller ihop i bitar och i templets fall krossas flera tusen människor till döds.

Skrivaren i romanen heter Een Zaqan och han är intresserad av att göra efterforskningar bortom de myter som florerar i Gaza med dess omgivande bygder. Han har mött Simson själv och fått uppleva det kaos som uppstår när hans okontrollerade känsloutbrott går ut över människorna. Men han har också fångat Simsons rådvilla blick och utläser i den en kamp om att vilja finna frid.

Lina Sjöberg har gett röst åt de olika aktörerna med stor lyhördhet. Skrivarens formella stil är byråkratens, den statliga tjänsteanden som skriver historia ur härskarens, vinnarens perspektiv. Mammans sorg är full av moderskärlek och minnen av sonen hon ska begrava. Zona, den prostituerade kvinnan, är raka motsatsen till mamman och berättar utan kontakt med de egna känslorna. Affärskvinnan Delilah är en förhandlare som är van att hämta hem det mest lukrativa kontraktet – hon är överlägset bäst och de manliga affärsidkarna hukar. Simsons textpartier innehåller formuleringar som visar hans svårigheter med att sortera information och människors sätt att vara. Sjöberg laddar hans ord med sluten energi. Efter raseriets svärta följer ruelse med ångestladdad och dov framtoning.

Om skrivaren varit en nutidens skildrare, skulle personerna fått tala framför kameralinsen eller inspelningsmikrofonen. Tempot i romanen påminner lite om lågmälda dokumentärer av filmaren Tom Alandh, där människor får uttrycka mångbottnade tankar i vardagens kök med en disktrave skymtandes i bakgrunden.

Simson utspelar sig i ett samhälle för många tusen år sedan men många teman är tidlösa: föräldrars kärlek till sina barn, djupa rädslor och vilsenheten i att förstå den egna platsen i gruppen. Det är också en berättelse om gränsöverskridande handlingar och samhällets behov att kuva den starke. Om du läser den, väntar oväntade perspektiv som berikar bilden av den mytomspunne Simson och Delilah.

P.F Thomése "Grillroom Jerusalem"

Kari Kapla — Fri, 23 Aug 2013 22:00:08 +0000

En reseskildring kan ta sig uttryck på många olika sätt, men jag måste säga att jag aldrig tidigare läst något som liknar det här. Upplägget är att författaren P.F. Thomése tillsammans med tre andra holländska författare blir inbjuden av en humanitär organisation att resa till Israel och de palestinska områdena i Gaza. Thomése har inte tidigare haft kontakt med organisationen eller gjort sig känd för att uttala sig i Palestinafrågan. Han undrar lite varför de valt ut just honom, men åker med och tänker att det blir nog bra.

Den lilla författardelegationen följs hela tiden av ett holländskt TV-team. Filmas när de guidas runt i ghettot eller på en helig plats. Kanske att någon blir inzoomad när hen bekymrat beskådar något tragiskt. Regisserad spontanitet.

Kamerateamets närvaro har fått mig att dra öronen åt mig. Vad som först framstod som en absurditet (”Hur jag, Jan Siebelink, Rosita Steenbeek och Antoine Bodar en jul hamnade i Betlehem”), ter sig nu som något avsiktligt. Något som har slagits fast på förhand i en eller annan plan, som har förutbestämts av propagandagudarna till förmån för en viss insikt, en process som kommer att förevigas av NCRV och visas som sedelärande exempel för folket. (”Hur fjällen föll från dessa författares ögon”) Hur kunde jag inlåta mig med det här?

Med en blick präglad av ironi, humor och viss cynism betraktar Thomése de miljöer gruppen blir forslade runt till, och det är just den blicken som gör den här lilla boken så intressant. I sina betraktelser fångar han det absurda, det låsta och det tröstlösa. De besöker likväl en judisk bosättning i Hebron som en flickskola i Gaza. Hela den tragiska konflikten summeras i korta meningar och jag som läsare känner mig tom när en palestinsk skolflicka frågar om de inte kan ta henne med till Paris.

Den här boken fängslade mig från sida ett. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig när jag började läsa, och eftersom den är ganska kort var den snabbt läst. Lämnande mig förundrad och liksom lite häpen. Thoméses språk tilltalar mig något enormt. Namn på ställen och religiösa och militära företeelser som jag oftast hör uttalas av nyhetsuppläsare, förvandlas med Thoméses röst till något helt annat. Ger mig en svårbeskrivbar känsla av obekvämhet och undertryckt skratt.

Förutom språket, översättning av Joakim Sundström (bra jobbat där), så får läsaren också med sig en och annan kunskap. En lär sig något litet om en del av de platser som besöks. Dynamiken i den lilla gruppen och dess möten med olika människor blir också intressant att följa. För övrigt så har den humanitära organisationen som ordnat resan nu upphört att existera. Jag undrar om syftet med resan blev tillfyllest uppfyllt. Skötte författarna sig väl och enligt planen? Var de nyttiga pjäser i propagandaspelet? Vem vann i så fall något på det? Ja, förutom jag själv då, som fick läsa den här boken.

Johannes Anyuru "En civilisation utan båtar"

Gäst — Fri, 30 Dec 2011 23:00:43 +0000

Efter att ha läst Anyurus första roman Skulle jag dö under andra himlar och förbluffats av dess magnifika språk så känner jag att detta blåa verk kommer förbinda mina ögon från första sidan till den sista. Och jag har rätt, den förbinder och allt annat än förblindar mig.

En civilisation utan båtar är Johannes Anyurus litterära verk som består av en dag- och nattskildring under sommaren 2011. En sommar då Johannes blev tillfrågad om en plats på Ship to Gaza som skulle avgå från Grekland. I konkret form tar sig resan plats från Sverige till Grekland för att sedan aldrig få tillåtelse av den grekiska makten att resa på det så kallade internationella vattnet till Gaza. Anyuru, med resten av de förmodade blivande passagerarna, är i ett Aten där ständiga försök till uppror sker. Där folket säger sitt! Johannes Anyuru ger en livs levande skildring från ett protesternas torg. Politikens tystnad i konkret upplevelse visar sig vara maktens farligaste vapen. Till skillnad från människorna, vars viktigaste vapen är det sagda ordet och där tystnad blir mänsklighetens mest självdestruktiva skada.

Den abstrakta resan blir en annan. Anyuru tar läsaren med på en personlig resa där vi får uppleva starka föreställningar om rädsla, tvivel, och självbejakning. Min läsning fastnade särskilt på förhållandet mellan far och son. Johannes med far. Han beskriver att fadern är sjuk och dessutom inte vill att Johannes reser. Detta gör det till ett inre dilemma där författaren står mellan svåra val. Vi läser oss även till förhållandet mellan själ och kropp, skyldighet och skuld, och förhållandet till ord. Resan till Grekland blir en resa att finna ord. Att finna en insikt om ords värde. Vad är blåa ord i en blå bok på pärlemorfärgade papper? Vad betyder det att vi fått se bortom en nyhetsrubrik? En berättelse om Johannes Anyurus fruktan för
döden, för ordens makt och ordens ickemakt i en värld där tystnaden är den säkra vägen ut?

Anyuru når med orden till en yta som är svår att ta på. Som en yta under ytan. Han når med orden till fönsterglaset när det glänser med regn utanför och imma inuti. Med bildspråk och metaforer skalar han av hinnan som många andra lärt sig att leva med. Hinnan som blir till en vana och där man bara kan ana sanningen bakom.

Anyurus raka, autentiska språk är som delar av havet i våra händer. Blå fragment och blå sanningar som till en början är oklara att se. För sanningen är inte verklig. Vi människor är vana vid lögnen. Men sedan vänjer man sig till den blåa texten även om man oftast ser svart – liksom man vänjer sig till att söndersprängas till en helhet av det anyuriska språket. Det är som att han har tagit ett annat språk och omskrivit det till svenska. Inte översatt – utan tagit något från ett inre och lagt fram det på ett yttre. Den skrämmande levande skrivstilen får mig att känna Greklands luft i mina egna lungor.

Så till gränsen av söndersprängning till småbitar eller till helhet, där på gränsen till liv lika mycket som på gränsen till död – där betyder namn allt. Namn är ord. Om vi människor här i Sverige ser alla människor i Gaza med det namnet de bär – då blir de människorna mer människor och känns nära. Namnlösa är bara lösa och känns långt bort.

Minns mitt namn. Mitt namn är Mayson. Minns det.

Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont

Camilla Hällbom — Tue, 12 Jul 2011 06:27:02 +0000

Förra veckan recenserade jag två mycket viktiga böcker om den sedan årtionden pågående konflikten i Gaza. Det är två böcker som visar hur starkt förhållandet mellan kultur och politik är. I Gaza, mitt älskade har Gideon Levy publicerat en samling krönikor skrivna under 2006-2011. Han har i flera år kämpat för att få fler att se och vilja sätta stopp för det lidande som både Israel och Hamas utsätter Gazas invånare för. Det är ett budskap och ett politisk ställningstagande som tål att upprepas. Gideon Levy tar inte någon sidas parti. Det gör inte heller Joe Sacco vars journalistiska reportage i serieformat har blivit prisbelönta. I albumet Gaza – fotnoter till ett krig skriver och tecknar han det samtida och historiska Gaza. Under en period bosätter han sig i Gaza för att undersöka två historiska händelser som fram tills nu har sopats under mattan, trots att de orsakade flera hundra oskyldiga människors död när israeliska soldater letade reda på palestinska soldater. I samtal med vittnen och överlevande förstår och visar han hur viktigt det är att förstå historien för den påverkar också vårt nu. Många öppna sår behöver ses om. Jag ska inte skriva mer om just de böckerna, läs recensionerna och läs böckerna om ni inte redan har gjort det. Varken Gideon Levy eller Joe Sacco har en lösning på konflikten men det är viktigt att de vågar se den, vågar peta i de där såren. Människorna de skriver om är inte fiktiva karaktärer, det är verkliga människor vars liv de vill förbättra.

Som jag skrev i inledningen har kultur och politik ett nära förhållande till varandra. Just nu är den svenska organisationen Ship to Gaza aktuell igen. Organisationen försöker bryta Israels blockad mot Gaza och höjer samtidigt medvetandet om situationen för de som bor i Gaza. Tillsammans med andra organisationer har de med flera skepp nyligen seglat iväg mot Gaza med varor för att visa att de inte har glömt folket där, när många makthavare i världen verkar ha gjort det. De seglar med förnödenheter som det råder brist på i Gaza men aktionen är framför allt politisk. De seglade i juni men konvojen har problem och får bland annat inte lämna Greklands hamnar där de har stannat för att fylla på med bränsle och varor de har beställt har stoppats och dragits tillbaka. Än är det en lång väg innan de kommer fram. Förra året greps flera av aktivisterna och nio personer dog när fartygen bordades av israeliska soldater. Kultursidorna i våra stora dagstidningar skriver om Ship to Gaza, kulturtidskrifter och samhällstidskrifter skriver om Ship to Gaza. Flera av passagerarna på skeppen är framstående svenska kulturpersoner som Johannes Anyuru, Henning Mankell, Maria-Pia Boëthius, Dror Feiler och Stefan Jonsson bland andra. Många politiker finns det också bland passagerarna. Alla är de människor som bryr sig. Att det skrivs och pratas så pass mycket om Ship to Gaza hoppas jag innebär att fler får upp ögonen för de som hamnar i kläm när två folk slåss om samma landområde i en konflikt som har pågått alldeles för länge. Jag hoppas också att det betyder att fler förstår att kultur och politik hör ihop. Det är viktigt att de som tar plats i kulturen och bland medierna vågar höja sina röster.

Här på dagensbok.com finns det fler exempel på politik i litteratur. Gå gärna in och läs på våra temasidor så hittar du många av dem. I måndags skrev till exempel även Ella en tema-special om böcker om våldtäckter. Väl värd att läsa.

Gideon Levy "Gaza, mitt älskade - En krönika 2006-2011"

Camilla Hällbom — Sun, 03 Jul 2011 22:01:39 +0000

Gideon Levy är den israeliska journalisten som under flera år har bevakat Palestina och Gaza för israeliska medier. Han har många gånger besökt Gaza, ett område som han älskar. Senast Gideon Levy besökte Gaza var i november 2006. Då inledde Israel en kommunikationsblockad mot Gaza och det blev förbjudet för israeliska journalister att vistas där. Han har istället följt rapporteringar ifrån andra journalister och vänner och fortsatt att skriva för att väcka uppmärksamhet kring befolkningen i Gaza och den situation de befinner sig. Det är ett folk där de oskyldiga lider. Alla palestinier är tyvärr inte oskyldiga. Palestinierna avfyrar Kazamraketer över Israel som svarar med att skjuta mot dem som avfyrar raketerna och bomba Gaza. Det är tyvärr inte ovanligt att det är barn som tvingas ladda, vakta och avfyra Kazamraketerna, ett livsfarligt uppdrag.

Gideon Levys artiklar och krönikor som han samlar i den här boken är skrivna under en lång period av konflikter mellan Palestina och Israel. Det är tydligt vad han tycker om Israels först kommunikationsblockad, sedan ekonomiska blockad mot Gaza och det krig som pågick under 2008-2009. Gideon Levy är en man som står bakom människorna. En del av artiklarna är upprepande, men helhetsintrycket är mycket bra. De starkaste avsnitten är de där han skildrar människors upplevelser av konflikten, utan att låta det stanna vid att bli en snyfthistoria. Då visar han hur en politisk konflikt påverkar livet för den lilla människan.

De hade alla satt sig till bords för att äta lunch i hemmet: modern Fatma, gravid i tredje månaden, hennes dotter Farah, två år, hennes son Khaled, ett, Fatmas bror, doktor Zakariya Ahmed, hans svärdotter Shayma, gravid i nionde månaden, den 78-åriga mormodern. Det var en sammankomst hos familjen Wahba i Khan Yonis för att fira doktor Ahmed, som sex dagar dessförinnan kommit hem från Saudiarabien. Utanför hörs en väldig smäll…

Gaza, mitt älskade – En krönika 2006-2011 är en bok som alla borde läsa oavsett åsikt eller sida i konflikten: alla som hävdar att Israel enbart gör fel, alla som hävdar att Palestina enbart gör rätt och framför allt alla som hävdar att det inte finns israeler som bryr sig om Palestinierna i Gaza. Det gör Gideon Levy och hans mål är att även andra ska göra och förstå det. Han är en bra bit på väg med den här boken. Boken inleds med ett välskrivet och engagerande förord, specialskrivet för de svenska läsarna. Jag kan definitivt rekommendera den här boken. Läs den!

Joe Sacco "Gaza - fotnoter till ett krig"

Camilla Hällbom — Sun, 03 Jul 2011 22:01:30 +0000

Joe Sacco är tecknaren och journalisten som 2001 åkte till Gaza på uppdrag för tidningen Harper’s tillsammans med journalisten Chris Hedge. De skulle skriva om hur palestinierna klarade sig under den israeliska ockupationen under den första intifadan men började samtidigt rota i en händelse från november 1956 som rörde ett massmord på civila i staden Khan Younis. Chris Hedge skrev ett par spalter om det som redigerades bort. Då beslutade Joe Sacco sig för att undersöka mer om saken. Han fick reda på att en liknande händelse utspelade sig i grannstaden Rafah vid ungefär samma tid. Där skulle israelisk militär gallra ut palestinska soldater och medlemmar i den lokala gerillan men runt 100 personer miste livet i den dagslånga operationen. Boken är uppdelad i två delar, en för händelserna i Khan Younis och en för händelserna i Rafah.

Händelserna har glömts bort som fotnoter i bland annat rapporter från FN men de finns kvar i minnet hos de som upplevde dem och överlevde. Joe Sacco har noga letat igenom arkiv efter dokument och rapporter från den här tiden, intervjuat före detta befäl och soldater inom den israeliska försvarsmakten IDF och så har han gjort ett jättearbete med att intervjua de som minns och fortfarande bor kvar i Khan Younis och Rafah. Han har jämfört vittnenas utsagor med varandra och publicerat utdrag ur de rapporter och dokument han har hittat i ett stort appendix till boken. Allt för att komma så nära sanningen som möjligt.

Under tiden har Joe Sacco bott i Gaza och under hans långa vistelse där har det hänt annat i konflikten mellan Palestina och Israel. Israel hade under den här tiden bland annat ockuperat delar av palestinsk mark och byggt judiska bosättningar. De har rivit hus nära gränsen för att hindra gerillan från att beskjuta israel och för att upptäcka de tunnlar ut ur Gaza som samma gerilla har byggt för att smuggla människor, vapen och förnödenheter under Israels blockad av Gaza. Konflikten är infekterad och Joe Sacco visar flera sidor av den både i nutid och historiskt. Han visar hur historien påverkar nuet samtidigt som konflikten fortfarande är lika stark. Framför allt gör han en fantastisk skildring av livet på Gazaremsan och över dess utveckling.

Vi bor mitt på Sea Street. Sea Street, som spelar en avgörande roll i vår berättelse från 1956, är huvudgatan som skiljer lägret från staden. När folk blir skjutna i den västra delen av stan kör ambulanserna i ilfart längs Sea Street till Najar-sjukhuset långt ut i den östra delen. En morgon följs ljudet av tung skottlossning och ett antal ambulanser med de skadade i en bil med högtalare på maxvolym som basunerar ut nyheten om en 12- eller 13-årig pojke som blivit dödad. En stund senare ser jag och Abed på när begravningsprocessionen tågar längs Sea Street. Vi ser ned på den döde pojkens ansikte. Han är en martyr, fälld av fiendens kulor. Någon skjuter ett skott i luften. Efter fyra minuter har ledet gått förbi. ”Halas”, som de säger här. Slut. Sea Street börjar sakta fyllas på nytt med människor, bilar och vagnar. Ljudet av vardagen återvänder.

Teckningarna är ofta väldigt bra, särskilt de av stadsbilden. Jag önskar att jag kunde visa lite bilder ur boken. Han brister dock lite i tecknandet av barn som förvandlas mest till karikatyrer. Kul är att Joe Sacco också tecknar sitt eget arbete och sina egna efterforskningar i Gaza och delar av vardagslivet där som ibland, men sällan, glömmer bort konfliktens fasor. Det blir aldrig en kladdigt sentimental berättelse. Helt enkelt bara en jakt på historien. Oj vad jag tycker om den här serieboken, ni får helt enkelt läsa den för de skildringar vi här får av livet inne i Gaza och för den historiska gärning Joe Sacco gör genom att lyfta fram två nästan bortglömda händelser i ljuset.

Kent Klich "Gaza Photo Album"

Tommy Arvidson — Sun, 06 Jun 2010 22:01:29 +0000

Tänk dig att du kommer hem från jobbet. Redan i ytterdörren möts du av en stickande rök. När du kommer in i vardagsrummet upptäcker du att möblerna står huller om buller och att det är ett stort hål i vardagsrummets bortre vägg. Eller att du har flytt från din bostad men går tillbaks för att hämta barnens kläder. En granat från en stridsvagn slår igenom taket och dödar dig på fläcken.

Så såg vardagen ut för de människor som i december 2008 bodde i Gaza. 900 civila dog under Israels 22 dagar långa offensiv. Bland dem var 121 kvinnor och 318 barn. Fler än 50 000 människor tvingades flytta från sina hem. Fotografen Kent Klich har valt att visa bostäderna, inte människorna.

Vi har redan sett ett flöde av nyhetsbilder från Palestinakonflikten och alla andra krigshärdar. Alltid skadade, frustrerade, arga människor. Hemska, vidriga bilder med blod och kroppsdelar. Kanske vi har vi sett för mycket, kanske blir kontrasten för stor mellan vår svenska trygghet och krigets kaos i ett främmande land.

Genom att istället visa de förstörda bostäderna i stilla bilder utan människor får vi en insikt om krigets vardag. Det skulle kunna vara min jacuzzi som står där alldeles sotig eller det kunde ha varit mitt stiliga klädskåp som nu står där söderslaget av någon marodör. Eller det kunde ha varit min tavla, den som jag tyckte så mycket om. Nu hänger bara ramen kvar på väggen som är full av kulhål.

Listan på de 1414 som dödades under konflikten är mer drabbande än många nyhetsreportage. Sista namnet på listan är Dima SaÂ´id Ahmed al-Zahal, kvinna, 5.

Boken avslutas med en kort resumé över Gazas 5000-åriga historia. Där konstateras också att Gaza består av ett landområde stort som en fjärdedel av Öland. Den ytan bebos av cirka 1,4 miljoner människor, vilket gör det till ett av världens mest tätbefolkade områden.

Denna bok åskådliggör vilka som alltid är de stora förlorarna i ett krig, nämligen de civila. Den visar också varför Ship to Gazas försök till brytande av blockaden var så viktigt.

Mia Gröndahl "Gaza Graffiti. Messages of Love and Politics"

Tim Andersson — Sat, 17 Oct 2009 22:00:18 +0000

Gaza 1987. Tiden för den första intifadan, alla medier, såväl tidningar som teve, kontrolleras av den israeliska ockupationsmakten. Sådan är situationen när graffitin plötsligt börjar spridas i remsan – Gazas grå fasader får tjäna som forum för information, kommunikation och motstånd. Mia Gröndahl, som under flera år fotat graffitin i Gaza och nu sammanställt boken Gaza Graffiti, skriver:

Writing graffiti bacame an important part of the Palestinian resistance. The occupying power was well aware of the graffitis explosive pontential. The Israel military often invaded a refugee camp at dawn and forced the inhabitants out of their graffiti-covered houses with the order: ‘Wash the walls clean!’ But as soon as the soldiers had disappeared in their jeeps, the graffiti activists returned with their battery of paint cans and sprayed new slogans in the fight for a free Palestine.

Det är svårt att inte bli tagen av Gaza Graffiti. Det är en så ofrånkomligt heroisk historia om tro, hopp, motstånd och, inte minst, det konstnärliga uttryckets potential. Det är nästan för bra, som en våt dröm för vilken lagomt idisslande kulturradikal som helst. Bilden är slående: Sönderbombade betongväggar, envist utsmyckade i klara färger.

Men det går i slutändan inte att banalisera och sentimentalisera denna sprakande motståndsrörelse, för färgerna formar sig sällan till några skönt älskvärda budskap. Den röda färgen är hjärtan och gratulationer vid bröllop och fester, men den är också död, som på bilden med den lilla flickan framför fasaden där det med stora bloddränkta bokstäver står: ”Hamas är martyrskap.” Här finns också den militanta, svarta färgen kring avbildade handgranater, gevär och pansarvagnar. Graffitin i Gaza är integrerad, inte idealistisk. Våldet är ständigt närvarande, liksom martyrerna, kärleken, Gud och traditionen.

Jag blir berörd. Gröndahls bilder är lyhörda och uppriktiga. Ofta är människorna lika viktiga som graffitin. De poserar självsäkert framför kameran som alltid finns närvarande, klart redovisad och följaktligen uppmärksammad av omgivningen. I de bästa bilderna skapas en laddad treenighet av graffitin, människorna och kameran (mig). Som på bilden på sidan 20, en av mina favoriter: Precis innan fotot tas har en liten pojke uppenbarligen slitit sig loss ifrån sin pappa i ena utkanten av bilden. I det förevigade ögonblicket spatserar pojken rakt in mot bildens centrum, inramad av en stor graffitimålningen, bildens tänkta motiv. Han går med händerna i fickorna och huvudet högt, så charmigt medveten om kameran, medan pappan i en fåfäng och lätt komisk rörelse sträcker sig efter honom, försöker ta honom ur bilden. I den vänstra utkanten står fyra andra pojkar och ser rakt in i kameran, nyfikna på våra reaktioner.

Catrin Ormestad "Gaza - en kärlekshistoria"

Erik Wiklund — Tue, 06 May 2008 23:00:00 +0000

Bukra fil mishmish är arabiska för ”imorgon, när aprikosträden blommar”. Träden blommar i samma säsong som den arabiska ökenvinden, sharaven, blåser och därför är det få aprikoser som överlever. Bukra fil mishmish betyder aldrig. Catrin Ormestad skriver detta och hon berättar att vid sidan om inshallah, ”om Gud vill”, är bukra fil mishmish det vanligaste talesättet i Gaza. ”Livet blir lättare, bukra fil mishmish”. Hon kunde också ha berättat om det gamla judiska talesättet ”nästa år i Jerusalem” – ett uttryck laddat med samma blandning av lakonisk hopplöshet och försiktig optimism. Talesättens släktskap kan tjäna som kontrast mot verklighetens taggtrådsbeklädda murar och påminna om hur den israeliska och palestinska erfarenheten är oupplösligt bundna vid varandra, historiskt och idag.

Ormestad reser i Israel och i Gaza för att skildra den dramatiska perioden 2006-2007: Libanonkriget, raketbeskjutningen mot Israel, Hamas maktövertagande och de grymma brödrastriderna med Fatah. Hon träffar soldater, statstjänstemän, butiksföreståndare och hemmafruar på båda sidor. Konflikten mellan Israel och Palestina är knappast nytt material för en journalist men som reportage är detta en ovanlig bok därför att den så starkt betonar det personliga. Ormestads ”jag” är aldrig långt borta och bakom titelns ”kärlekshistoria” finns en verklig relation med en israelisk man. Vi får veta att författaren sedan länge varit engagerad i palestiniernas sak och att även om detta inte förändras med hennes assimilering i det israeliska samhället så väcks tankar om lojalitet och tillhörighet. Plötsligt finns ”vi” och ”de andra”. Ormestad är en sympatisk berättare därför att hon är medveten om att hon inte alls är neutral. Hon reflekterar över att det är en lättnad att lämna Gaza och komma ”hem” till Tel Aviv. Genom att på så vis redovisa sig själv sätter Ormestad fingret på hur sällan journalister antar ett annat perspektiv än det som handlar om västerländska israeler och främmande palestinier.

Temat ”lojalitet och tillhörighet” bär även över i bokens starkaste kapitel, det som berättar om konsekvenserna av Hamas valseger i Gaza. Striderna, utrensningarna av Fatahmän och den allt större klyftan mellan Gaza och Västbanken slog sönder illusionen om palestinsk enighet. Hamastan och Fatahland har gått helt olika vägar, socialt och politiskt. Ormestad gräver i ruinerna av denna palestinska katastrof och finner människor med berättelser.

Det är Ormestads möten i Gaza som är bokens verkliga behållning. De historiska och politiska analyserna är lite väl tunna, men den palestinska vardagen är levandegjord med stor omsorg. Ormestad besöker hem bebodda av individer. Det är befriande att slippa bilden av den formlöst fattiga och desperata massan som trängs ihop på allt för få kvadratkilometer – och även om den historien naturligtvis måste finnas här så berättas den av de som lever i den. Individer. Tyvärr är inte porträtten av israeler lika minnesvärda, där finns inte samma engagemang. Det är kanske inte så konstigt. Den röda tråden i Gaza – en kärlekshistoria är Catrin Ormestads försök att leva i båda världar samtidigt. Hon misslyckas, men hennes indignation över situationen i Gaza är ärlig och stark. Den gör boken läsvärd.

dagensbok.com » Gaza

Lina Sjöberg "Simson"

Similar Posts:

P.F Thomése "Grillroom Jerusalem"

Similar Posts:

Johannes Anyuru "En civilisation utan båtar"

Similar Posts:

Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont

Similar Posts:

Gideon Levy "Gaza, mitt älskade - En krönika 2006-2011"

Similar Posts:

Joe Sacco "Gaza - fotnoter till ett krig"

Similar Posts:

Kent Klich "Gaza Photo Album"

Similar Posts:

Mia Gröndahl "Gaza Graffiti. Messages of Love and Politics"

Similar Posts:

Catrin Ormestad "Gaza - en kärlekshistoria"

Similar Posts: