Boken kretsar kring titelkaraktären Oscar. Oscars mamma lämnade Dominikanska republiken för New York i mitten på 1900-talet. Tyvärr förvaltar hennes son inte sitt etniska arv särskilt väl och uppvisar inte några av de egenskaper som en dominikansk man bör. Han är inte snygg, han är ingen smooth talker och han har inte horder av tjejer kring sig. Även om Osvar faktiskt skulle vilja ha horder av tjejer runt sig är detta omöjligt – han är en tjock, ful och mer eller mindre socialt inkompetent nörd vars främsta intressen består i att spela rollspel, kolla på anime (observera att detta är på den tiden då det fortfarande var extremt töntigt att titta på anime) läsa sci-fi, fantasy och serietidningar och att själv skriva väldiga fantasy-epos. De dominikanska männens färdigheter lyser med andra ord med sin frånvaro hos Oscar.

Förklaringen till Oscars miserabla tillvaro står att finna i hans familjs historia. Vi får följa en släktkrönika som tar sin början med Oscars morföräldrars historia och vidare via hans mammas öde. Men för att komma till botten med anledningen till Oscars elände får man gräva djupare än så. Och gör man det kommer man slutligen fram till pudelns kärna – den ökända fukún! Fukún, också känd som ”Nya världens förbannelse”, seglade i land på den amerikanska kontinenten i slutet av 1400-talet med en viss portugis och har sedan dess plågat det dominikanska folket i allmänhet, och vissa familjer i synnerhet.

Allt det här, och mycket mer, skriver Díaz om med en prosa som har hyllats till skyarna av varenda kritiker som har läst boken. Och det är inte speciellt svårt att förstå varför. Boken förmedlar en nästan hysterisk, sprudlande berättarglädje och berättelsen är fylld av sidohistorier som får konkurrera med huvudtexten i parenteser och fotnoter. Precis som Gabriella Håkansson skriver i DN är Oscar Waos korta förunderliga liv inte bara en historia om Oscar, übernörden, utan också en släktkrönika och en historisk skildring av Dominikanska republikens historia under Rafael Leónidas Trujillo Molina (också kallad för Rövhålet). Och precis som Håkansson, och de flesta andra kritiker också för den delen, nämner är det också en fantastisk uppvisning i ett språkbruk där engelskan får samsas med spanskan, Díaz skriver på spanglish. Samtidigt som detta är innovativt, otroligt underhållande och ger berättaren en mycket mer trovärdig röst kan det bli problematiskt för svenska läsare. Jag hade i varje fall svårt att förstå meningar som ”Oye, parigüayo, y qué pasó con esa esposa tuya? Gordo, no me digas que tú todavía tienes hambre?” eller ”Éste guaraguano ya no comerá mas pollito.” Förmodligen har en amerikansk publik i många fall lättare för att förstå de spanska orden och uttrycken, men i den översatta versionen hade det varit väldigt hjälpsamt med en ordlista i slutet av boken.

En sak som jag inte kan låta bli att fundera på är hur den här boken hade blivit emottagen om den hade skrivits i Sverige med t.ex. en turkiskt kontext och språkblandning. Hade den blivit lika hyllad för sitt sätt att använda språket? Jag kan tänka mig att det var flera läsare som fick ont i magen bara av det faktum att jag använde ordet ”smooth talker” några stycken upp.

När jag pratar med min lillasyster pratar vi svenska, men eftersom vi båda är födda i Bosnien slinker det in vissa ord från bosniskan, och eftersom vi tittar på TV klämmer vi då och då också in några engelska ord. Vi pratar i princip med en vokabulär från tre språk när vi pratar med varandra, och detta sitter i viss mån kvar när jag pratar med andra personer också, och det är inte sällan som jag märker att folk lite föraktfullt rynkar på näsan åt min polylingualism. Om det inte ens går att PRATA på det här sättet, skulle det gå att skriva en sådan här bok i Sverige? Kanske har Díaz, genom de stora framgångarna med Oscar Waos korta förunderliga liv, öppnat dörren för hybridspråken? Vi får hoppas på det. Jag hoppas i varje fall på det. Om inget annat så har han i alla fall skrivit en helt fantastisk bok, både språkligt och innehållsmässigt, som jag skulle kunna skriva mycket mer om, men det är nog bättre om ni läser den istället och själva får uppleva Oscar Waos värld.

Similar Posts:

• Representant för mänskligheten
• Historier om Bulgarien
• Under och över luppen finns du och jag
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Tell don’t show i Halmstad

Hos många är Robert Kangas en stilist som väl behärskar denna konst, så till exempel i den ypperligt välskrivna novellsamlingen Oskuld (1994) och även Du frågar vad jag heter (1999). I Den förbannade turen är jag dock inte lika övertygad. Exempelvis säger en prostituerad som varit i Sverige två år när hon och huvudpersonen Gunnar hittar en stuga som de tror är det perfekta gömstället från skurkarna:

Till och med TV finns det och nere vid sjön är det rest ett timrat vindskydd bredvid en stenlagd eldstad för brasstunder i kvällningen.

Och många gånger rullar berättaren med ögonen, när han ska beskriva sin reaktion på någonting. Undrar jag hur vanligt det är att säga det om sig själv?

Om man som läsare är känslig för vad en gestalt i en viss situation kan välja för ord eller använda för uttryck så kan det i värsta fall bli avgörande för om man kommer att gilla boken eller inte. Samtidigt kan gränsen vara svår att dra mellan en författare som gömmer sig bakom någon annans språk och författarens egen personliga röst. För den som lyssnade på Bengt Ohlssons Sommar i P1 för några veckor sedan var han inne på ett liknande resonemang.

Den förbannade turen kan liknas vid en stafettberättelse som förs framåt genom att låta berättarperspektivet växla i varje kapitel. Tekniken ger tempo åt läsningen och det råder ingen tvekan om att Kangas är inspirerad av William Faulkner, något han själv inte sticker under stol med. Varje kapitel är ett slags inre monolog och det ger utrymme för mycket humor och igenkänning om man har en lantis i sig. Många fördomar och frisk samhällskritik från gräsrotsnivå kommer fram.

Det hela utspelar sig i Värmland, ett landskap där Länsstyrelsen sätter ut vargar med flygplan, ett gränsland som överlever tack vare norrmännens törst, en landsbygd som är bortglömd av politiker och makthavare. Helt enkelt Kangas egna Yoknapatawpha County, bara för att göra ytterligare en parallell till Falkners sydstatssamhälle.

Handlingen kretsar i korthet kring Gunnar som är en före detta pin up-fotograf som kommer hem till sin barndoms skogar eftersom han är förföljd av en gangsterliga. Redan i inledningen tar de ett finger av honom. Han behöver pengar snabbt och jag behöver knappast tillägga att det inte kommer gå så bra för honom. Därtill är han smått korkad.

Men det är inte den värmländska gangstervärlden som jag fastnar för i min läsning. Det är bekantskapen med Gunnars föräldrar som strävsamt slitit på varandra i årtionden utan att konversera, det är Sven som är en slemmig lanthandlare som lever på tveksamma affärer, samt bilmekanikern Jack som ännu i 40-års ålder bor kvar i sitt barndomshem. Även om de kan beskrivas som stereotyper i en bortglömd landsbygd, visar de något väsentligt för oss. Det handlar om den ensamma människan som blivit berövad alla sina drömmar. Liv helt utan värdestegring. Människor som befinner sig bortom desperationen och möjligheten att skapa något. Återvändaren Gunnar är ett klassiskt berättargrepp för att lyfta fram detta.

På köpet får man alltså dessutom en smått spännande och thrilleraktig handling, om man nu vill läsa Kangas bara för nöjes skull.

Avslutningsvis är det här en välbehövlig röst för ett annat Värmland än det som Selma Lagerlöf, Göran Tunström och Lars Andersson lärt oss känna. Skogen är den samma, men sprutande grusvägar, upphöjda Volvos, avsågade hagelgevär och kapade fingrar är några av skillnaderna. Det har blivit Kangas kall.

Similar Posts:

• Blandade känslor till norsk snö
• En norsk traktor
• Drömsk kärlekssaga om sorg och musik
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• En bitvis drakonisk dagbok

Därför är det synd att så många av berättelserna är så kassa. I Maria Küchens kärlekshistoria med en kvinnlig rymdfartygskapten i huvudrollen visioneras det lite pliktskyldigt om mänslighetens framtid, och läsintresset sträcker sig inte längre än till den gravitationslösa erotiken. PC Jersild börjar på ett traditionellt berättat och behagligt enkelt sätt med en man i väntrummet på en odefinierad mottagning, men upplösningen där mottagningens inriktning avslöjas är ett gravt antiklimax. Att kalla den här texten fantastisk är att töja begreppet. I Gabriella Håkanssons ”Spegelmänniskan” arbetar en sömnlös doktorand på sin avhandling, och upptäcker en parallell dimension allteftersom utmattningen stiger. Novellen försöker och försöker vara kuslig och mystisk, men håller inte alls. Gull Åkerblom berättar om två datanördar som får besöka sin idolfilosof – han vars texter inte finns i bokform, utan göms som hemliga meddelanden i dataspel. Intrigen som följer är förvirrad och svår att ge sig hän åt, men tydligen är filosofen i slängkappan en ond skurk och hans förföriska syster är lömsk.

Ändå finns några belöningar för läsningen, till exempel Aase Bergs historia om en mans återhämtande efter en bilolycka i ett fullt blomstrande juni. Här skapas fantastiken genom språket, i otydligheten mellan vad som är bildspråk och vad som faktiskt är menat att ske. Och en förvånansvärt sansad Joakim Pirinen gör ett kanonjobb i ”Boliden Wonhyo”, berättelsen om legenden om, forskningsarbetet kring och innehållet i en meteorit funnen i västra Australien. Med de termer och det redogörande tonfall som används blir trovärdigheten mycket hög och det är lätt att leva sig in.

Men på det stora hela finns alltså olyckligt få applåder att dela ut. Ingen av de skapade världarna som förekommer är en sån där som man börjar önska att man levde i. Ingen verkar ha orkat gräva särskilt djupt i sin fantasi. Var är de nya könen, uppochnervändandet av naturlagarna, den oerhörda tekniken och samhällsstrukturerna man aldrig kunnat föreställa sig? Nån annastans. Bokens förord utropar att det fantastiska talar svenska, men nog gör Harry Potters översättare en större insats i den frågan. Den här boken är knappt fantastisk, ännu mindre i folklig bemärkelse än i litterär. Synd på ett gott initiativ.

Similar Posts:

• Mörk framtid igen
• Tristess och tupp
• Berättelsen som fängelse och tillflyktsort
• Ack! brister ej världsäggets Högblåa skal?
• Smakprov av ett samhällsengagerat decennium

Gabriella Håkansson har anfört det senare motivet som drivkraften bakom hennes debutroman Operation B. Men inte bara på det planet, utan även tematiskt skulle man kunna säga att boken gör klara anspråk på att försöka omfamna om inte allt, så i alla fall en hel del. Lägg därtill en avancerad komposition, vars olika delar pekar både framåt och bakåt och understyrker att boken är ett experiment i sig, så är det bara att konstatera att Håkanssons ambitioner sträcker sig långt.

Operation B är skriven i tre delar där de två första fungerar som en plattform för den tredje. Vi möter två kvinnor som företar något slags empiriska studier av sina sambos. Deras uppdragsgivare är ett globalt nätverk i begrepp att ständigt utföra undersökningar på alla upptänkliga mänskliga företeelser. Resultaten katalogiseras, rapporteras till kontor världen över och förs in i mystiska, och mytiska, arkiv. På så sätt utformas deltagarna, både de ovanför och under luppen, till brickor i ett högre spel vars mening är höljt i ett gäckande dunkel. I sina klaraste uttryck tycks undersökningarna tjäna egna syften.

Hela romanen vilar i ett gränsland mellan verklighet och fantasi. Trots att handlingen utspelar sig på faktiska platser som Bryssel och Köpenhamn, mutar den in ett område som kopplats loss från geografin. I de klaustrofobiska lägenheter (personerna går nästan aldrig ut) där studierna utförs finns hart när noll och ingen kontakt med omvärlden. Och om den existerar sker det via korrespondens eller kylig registrering. Det skapar i sig en för läsaren i läsningen bekant sits, nämligen den att vara observatören, iakttagaren, undersökaren. Och försökskaninen. Effektfullt var namnet.

Det krävs en noggrannare omläsning (än den första jag företagit nu) för att fullt förstå bokens intrikata natur, och ett för ändamålet generösare medium än detta för att utreda dess många bottnar. Därtill en tålmodig läsare. Jag kan bara konstatera att de trådar som utan synbara fästpunkter leder in mot kärnan formulerar en central fråga. Om inget syfte står att finna, om organisationens högre instanser är utom räckhåll, om vi bara reducerats till objekt för varandra: Inför vilken jury ska man plädera för sitt liv?

Det tvetydiga svaret står stavat mellan raderna och jag får läsa om.

Similar Posts:

• Junot Díaz förunderligt underbara debutroman
• Labyrintartad resa till mörkrets hjärta
• Ett avsågat hagelgevär
• Rapp jakt på nätbedragare
• Översättningens dubbla landskap

Men denna ramhandling, som skulle genreplacera romanen inom deckarna, är inte ett självändamål i romanen. Istället utnyttjar Håkansson de friheter som handlingen ger till att utforska en rad brännande ämnen som den konstlade kvinnligheten, den upplysningsförhärligande ideologi som västerlandets kulturer bygger på och inte minst den kulturella kontrasten mellan västerlandet och Afrika.

Samtidigt är den rumsliga förflyttningen i romanen självklart gynnsam för tematiseringen av den splittrade personligheten, pseudonymer och förklädnader då den möjliggör för författaren att skapa trovärdiga men samtidigt kontrastrika bakgrunder för huvudkaraktärerna att arbeta mot.

När jag läser Fallet Sandemann kommer jag att tänka på Paul Austers New York-trilogi, men också Joseph Conrads Mörkrets hjärta. I Fallet Sandemann återfinns arvet från Auster främst i det återkommande kartmotivet. I ett särskilt givande avsnitt skildras hur Anabel Shanks kollega K kommer över en karta över den afrikanska staden Fez el-Bali: ”En degenererad solros vars blad förgrenade sig åt alla upptänkliga håll utan att någonsin korsa varandra.” I sin förlängning leder denna nästan maniska fascination kring kartritandets förklarande funktion till ett ifrågasättande av den västerländska jakten på kunskap och upplysning, ett tema som återfinns både hos Auster i dennes utforskande av den bibliska berättelsen om Babels torn och i Conrads civilisationskritik. En annan koppling till Conrad är den redan nämnda konflikten mellan Afrika och Europa, mellan ebenholts och elfenben.

Pretentiöst så det förslår kan tyckas, men Håkansson lyckas ändå undvika att romanen blir ett intellektuellt spektakel. I vissa avsnitt tenderar boken onekligen att bli lite väl analyserande. Anabel Shanks kyliga iakttaganden och intellektuella resonemang känns ibland lite väl osannolika med tanke på de kaotiska, fientliga och främmande miljöer som hon bevistar. Personligen störde jag mig även på den lite för uppenbart symboliska betydelse för kampen mellan känslan och förnuftet, mellan mörkret och ljuset som schackspelandet får i boken.

Men trots dessa brister så kan jag inte låta bli att vara imponerad av Fallet Sandemann. Den är faktiskt Håkanssons egentliga romandebut, eftersom debutboken Operation B inte utgav sig för att vara någon roman utan endast en ”historia”. Och som debutroman så lovar den mycket inför framtiden. Det tidvis överlastade språket, med radslånga bisatser är lätta att acceptera i ljuset av den vilja att förklara och analysera omvärlden som författarinnan visar. Detta leder visserligen till att bokens handling kommer att sträva i många olika riktningar. Ibland är den en deckare och uppehåller sig vid kodande meddelanden och ledvis med pseudonymer, ibland gotisk skräckroman med förkärlek för skildringar av monotoni, ibland närmast essäartad. Men aldrig trist.

Similar Posts:

• Under och över luppen finns du och jag
• Litterära genvägar
• Pyspunka
• Junot Díaz förunderligt underbara debutroman
• En berättelse om klass