Aron skrev De intellektuellas opium (originaltitel: L’Opium des intellectuels) 1955; en tid då Sovjetunionen fortfarande existerade och lockade många intellektuella. I denna bok kritiserar Aron intellektuella för deras tendens att idealisera och rationalisera kommunistiska ideologier och totalitära regimer. Han ifrågasätter deras blinda entusiasm och hävdar att de ofta faller offer för det han kallar ”intellektuell opium” – det vill säga, en irrationell tro på en ideologi som fungerar som ett bedövningsmedel för att undvika att konfrontera verkligheten.

Aron argumenterar för att intellektuella bör vara mer skeptiska och analytiska i sin syn på politik och samhälle. Han var själv en förespråkare för liberalism och demokrati och var kritisk mot de intellektuella strömningarna som stödde kommunistiska system utan att se de verkliga konsekvenserna och bristerna. Boken är en viktig text inom politisk filosofi och ger en insikt i den intellektuella debatten under den tiden. Aron har en lätt och tydlig stil men jag tycker ändå att verket är för långt för att bibehålla ens intresse (totalt 518 sidor). Eftersom han dekonstruerar och kritiserar marxistiska dogmer är det mer av intresse för den som vill förstå Frankrikes idéhistoria.

Det jag tycker saknas är en analys av de intellektuellas egna drivkrafter. Aron verkar tro att bara man visar det felaktiga i de intellektuellas teorier (varelse det är synen på ‘proletariatet’, historiens mening eller människans alienation som ett resultat av teknologin) kommer de att byta ståndpunkt. Här kan man jämföra boken med andra verk inom den liberala kanon såsom exempelvis Thomas Sowells Intellectuals and society som menar att intellektuella har incitament att sprida just dessa teorier för att de rättfärdigar deras existens. Från ett rent darwinistiskt perspektiv är det därför snarare högst rationellt för intellektuella att anamma dessa ideologier då det ökar deras status.  Aron kommer dock stundvis nära när han exempelvis skriver att “få intellektuella kan leva på sitt yrke” och av den anledning kan det ligga närmare att förkasta det kapitalistiska systemet då deras arbete inte efterfrågas på den fria marknaden.

Jag svårt att se att verket får samma klassiker status såsom exempelvis Lockes Two Treatises of Government eller Poppers The Open Society and Its Enemies men trots detta är det bra att en välgärning som Timbro har gjort att översätta verket. Om inget annat så för att få en tydligare bild av hur mycket som har förändrats till det bättre sedan Arons dagar.

Similar Posts:

• Existentialistisk mosaik av levnadsöden och idéer
• Förtryck och motstånd
• De skapande systrarna de Beauvoir
• Försiktig optimism i pandemins tid
• Klassisk essäsamling i reviderad utgåva

Även Gardells senaste bok bygger på verkliga händelser, men i Ett lyckligare år får historieskrivningen företräde framför berättarflytet.

Berättelsen tar avstamp ur Pontus Wikners Psykologiska självbekännelser från 1879, ett manus som hålls inlåst på Uppsala universitetsbibliotek i nästan hundra år – de publiceras först 1971. Wikner är filosof och professor, och lever med hustrun Sara Larsson som han får två söner med. Det verkar vara ett vänskapligt förhållande där Wikner kan vara öppen gentemot frun med sin läggning. Men drömmen om en annan ordning växer sig ändå stark, drömmen om en värld där människor kan leva med den de älskar – drömmen om ett lyckligare år. Det är därför han skriver sina Psykologiska självbekännelser, att läsas i framtiden, en framtid han hoppas ska vara mer mogen för hans ord än vad samtiden är.

Den inledande delen av boken, den om Pontus Wikners ungdom, när han möter vänskap och kärlek, är som att läsa början på en roman. Jag känner med Pontus och blir engagerad i hur det ska gå för honom.

När det är som allra mest engagerande och spännande hoppar boken fram till 1970-talet och en begynnande svensk gay-rörelse som utgår från några ungdomar i Örebro. Innan jag läste boken var de här personerna och händelserna lika obekanta för mig som namnet Pontus Wikner och hans manuskript. Det här är viktiga händelser i den svenska historien som jag aldrig ens har hört talas om tidigare, som jag är tacksam att nu ha möjlighet att läsa om. Men som läsupplevelse blir det ett avbrott från den uppslukande berättelsen om Pontus Wikner till det mer reportageaktiga berättandet om Ronny och de andra ungdomarna under 1970-talet. Det tar ett tag innan jag inser att berättelsen inte kommer komma tillbaka till Pontus Wikner för att knyta ihop händelserna där. I stället fortsätter berättelsen framåt i tiden.

I viss mån kompenserar det viktiga (och ännu alltför o-omskrivna) ämnet för det otympliga formatet och bristen på flyt i berättelsen som helhet – men som läsupplevelse hade jag helt andra förväntningar när jag återvände till en berättarmästare som Gardell.

Similar Posts:

• Till minne av de som försvann
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut
• Medan de kysstes
• 250 år av kvinnoliv
• Sjön suger

DET FINNS FYRA HUS.
I huset med röda fönsterluckor får Vitvivan. Gulsippan går i det med det med gröna. Mitt emellan äter vi mat och gör allt annat. Där borta i trädet bor Shäfen. Det är nästan som förskolan men man blir inte hämtad. Allting är roligt här.

Det är många barn, kanske tusen tror berättaren. De får springa runt som de vill. Men inte utanför strecket som Shäfen ritat upp. Ingen går därutanför, inte ens Shäfen själv. För utanför strecket är det farligt. Där kan det komma en blixt eller ett lejon ryktas det.

Shäfen bestämmer att alla har det bra bakom strecket. Shäfen bestämmer också vad alla ska göra hela tiden. Det kan ju vara bra att slippa komma på det själv tänker berättaren.

Livet bakom strecket är väldigt inrutat. Shäfen styr likt en despot. Vitvivan har det ändå rätt kul. De har målning med riktiga vuxenfärger och hoppar studsmatta. Under tiden skalar Gulsippan potatis och bär sten i bakgrunden.

En dag frågar bokens jag Shäfen varför Gulsippan inte får vara med, det är ju orättvist. Shäfen svarar att det ska vara orättvist här och att hen tycker om när det är orättvisa. Här kommer berättelsens vändpunkt. De priviligierade Vitvivorna byter en natt plats med Gulsipporna. Till en början är de små sipporna motsträviga. Så djupt sitter Shäfens makt. Men de blir övertalade, för visst vill de sjunga och hoppa studsmatta? Inte bara skura golv och vara tysta?

Lindenbaums illustrationer känns igen sedan tidigare. De är detaljrika och spännande att fastna vid. De ger texten ytterligare en dimension. Jag fastnar särskilt vid karaktärernas miner. Blickarna är omsorgsfullt riktade och munnarna kompletterar. Det här är en sådan där bok som jag vill läsa med barn och stanna vid de omsorgsfulla bilderna och prata länge om dem tillsammans. Det känns oerhört viktigt att prata om att det går att göra skillnad, särskilt om vi går samman. Det är när vi sammanstrålar som vi blir som starkast. Och då kan vi förändra.

Vitvivan och Gullsippan är en bok som handlar om att göra revolution. De unga blombarnen sliter sig loss från Shäfens förtryckarfasoner och vågar sig till slut över strecket och vidare ut i världen. De bestämmer sig för att leta efter en framtid där de själva bestämmer. Det är ett hoppfullt och öppet slut, och samtidigt en början på något nytt.

Similar Posts:

• Där får man ha vilka kläder man vill och kanske är det tivoli hela dagarna
• Frekes bok
• Är Gittan en ö?
• Pekboksdramatik
• Hej å hå, häng på

Det tema som när det begav sig blev kontrovers och skandal vid teaterpjäsens premiär 1879 – en kvinnas frigörelse i 1800-talets Norge – blir i romanen i stället en påminnelse om hur otroligt och omänskligt instängt livet för en kvinna var för inte alltför länge sedan, och hur dessa patriarkala strukturer sträcker sig in i våra dagar.

Eftersom Nora är en roman och inte en pjäs får vi i Pryds Helles tolkning mer glimtar in i Noras tanke- och känslovärld, i stället för att bara filtreras genom den yta som presenteras på Ibsens scen. Samtidigt skämmer Pryds Helle inte bort läsaren med särskilt mycket insyn.

Jag har lite svårt att få ihop bilderna av den Nora som i sin barndom är nyfiken och kunskapstörstande, med den Nora som är så blint förälskad och beredd att under flera år förnedra sig hur mycket som helst för sin kärlek. Jo, såklart att det var en annan tid och att människor då såg på sig själva och på världen på ett annat sätt. Men jag hade gärna fått komma in mer i de tankegångarna och känslorna, hur de utvecklas, kanske hur huvudpersonen vacklar fram och tillbaka eller lite tydligare hur hon stänger vissa saker ute för att hon inte orkar/vågar/kan/eller något annat.

Kanske har det också att göra med att maken Torvald gestaltas på ett sätt som gör att jag nästan direkt tycker mycket illa om honom. När han nästan enbart beskrivs som fullständigt egocentrerad och samtidigt helt empatilös, är det svårt att se vad Nora ser hos honom och hur hon så ensidigt kan hålla fast vid honom år ut och år in. Naturligtvis är även Torvald lika instängd i samhällets normer som Nora – det hade gärna fått komma mer till uttryck i boken.

Trots det är det något befriande över att få se världen ännu mer ur Noras perspektiv jämfört med i Ibsens pjäs, inte minst i form av alla de kvinnliga vänskapsband och allianser som finns i hennes liv. Och det är också intressant bara det att kliva in i det norska och europeiska 1800-talets värld och villkor ett slag.

Nora är en av tre romaner i ett samarbete mellan tre nordiska förlag – svenska Natur & Kultur, norska Oktober och danska Rosinante. Inom ramen för samarbetet har tre nordiska författare skrivit var sin tolkning av olika Ibsen-pjäser. Du kan läsa om Klas Östergrens Hilde här och Vigdis Hjorts Henrik här.

Similar Posts:

• En förlorare i debatten
• I huvudet på Henrik Falk
• Om kvinnlig (svart)sjuka
• Den äktenskapliga rävsaxen
• Om flykten och framtiden som försvann

Nittonåriga familjeflickan Hedvig från Göteborg söker sig till Berlin då hemmet och hemstaden känns för trånga. Hon bor hos sin faster och får arbete på kontor, där hon finner en vän i Mina. Mina är politiskt aktiv och har därtill ett stort umgänge inom stadens mer vågade kretsar – där man är fri att både vara och älska vem som helst och fester kan pågå hela nätter, i alla fall hos Heinz och Florian på Winterfeldtplatz. Hedvigs behov av frihet krockar med fasterns behov av kontroll, med konflikter med både henne och familjen där hemma som följd.

Omedelbart förflyttas jag i tid och rum till 1920-talets Berlin. Jag vandrar längs de namngivna gatorna med Hedvig och betraktar med hennes förvånade och lyckliga blick byggnader, interiörer och människor. Det är väldigt konkret och påtagligt skildrat men samtidigt med ett drömskt skimmer. Eller också är det jag som läser det så och ser för mig parallellscener till de som utspelar sig i tv-versionen av Babylon Berlin.

På samma gång som klimatet inom familjen hårdnar sker något motsvarande i det övriga samhället. Det är starka krafter i rörelse. Nazisterna börjar bli farliga, både för judar och för homosexuella och transsexuella, och det institut för forskning om sexualitet som varit en frizon blir ifrågasatt och i dess närhet kan man råka illa ut. Ett tag går det att hålla mörkret på avstånd men snart sipprar det in, längre och längre.

Fokus ligger på relationerna, de vänskapliga, romantiska och erotiska som ibland går från det ena till det andra. Vänskapen tycker jag dock är den bäst skildrade, och även om det kanske inte är realistiskt att alla så snabbt ska fatta förtroende för Hedvig blir det mer trovärdigt av att hon är en så god lyssnare. Det är så många samtal som förs, om de enskilda personernas liv och tillvaro men också om de större händelserna i samtiden, om idéer och progressivitet, och ibland med oväntade personer.

Det är också så Hedvig utvecklas mest, när hon genom samtalen funderar över sig själv och sin familj, över förväntningar och identitet, över vad som verkligen betyder något och över vad hon faktiskt själv vill.

Similar Posts:

• Spännande och förutsägbart i 1920-talets Berlin
• Östergren klår Ibsen
• Ett Berlin skuggat av en riven mur
• Er ist ein Berliner
• Berlin från fönstret på ett rivningshus

Det här existentiella anslaget känns lite frikopplat från bokens senare kapitel. Martinez för oss nämligen snart vidare in på mer politisk filosofi. I kommande kapitel behandlar han således en lång rad olika frågor, och analyserar dem ur ett frihets-perspektiv: kriminalitet och straff (exempelvis i form av frihetsberövning); ekonomisk rättvisa och ekonomiska klyftor, och dessas betydelse för individers faktiska frihet; skuldfällors ofrihet; makt, media, propaganda, och hur dessa påverkar våra möjligheter att genomföra demokratiska (”fria”) val; privatiseringar och myten om fria val på marknaden; och – sist men inte minst – miljöfrågan och människans överlevnad på den här planeten… Som ni förstår har vi här en författare som alltså försöker ta sig an mänsklighetens alla ödesfrågor i en och samma bok. En viktig poäng i boken är behovet att demokratisera makten över allt från utbildningssystem till arbetsplatser och ägandet av resurser i samhället, för att alla verkligen ska kunna uppleva reell frihet.

Det är alltså onekligen en ambitiös bok, som väl framgår av bredden på frågor som Martinez kan ta sig an – en verkligen intellektuell tour de force. Hans blandning av teoretisk politisk filosofi och nedslag i den reella verkligheten fungerar över lag också tämligen väl. Ett par gånger kan jag i och för sig undra om Martinez inte drar frihets-begreppet lite väl långt, som när han talar om allt från fördelningen av resurser till miljöfrågor som aspekter av ”frihet”. En mångfald av värden – symboliserad av slagord som ”frihet, jämlikhet, syskonskap” – borde väl inte vara omöjlig att hantera samtidigt teoretiskt?

Men så är det det här med vem som ska genomföra alla de här idéerna. Idéerna som Martinez förfäktar kan i dagens politiska kontext ofta framstå som tämligen radikala, för att inte säga revolutionära. Det finns därmed också starka intressen som inte alls är intresserade av att se många av de förändringar som Martinez föreslår. Vem är då det revolutionära subjektet, om man så vill, som kan se till att idéerna kan bli verklighet? För klassiker som Marx var svaret på den frågan enkel: det är den organiserade arbetarklassen som skall genomföra den revolution som han menade skulle krävas. Mer moderna tänkare har ibland lanserat betydligt bredare ”subjekt” för den revolution de vill se; allra bredast är väl kanske tänkare som Hardt och Negri som förespråkade den tämligen okonkreta ”multituden”. Ett problem i den här boken är alltså att den i mycket liten utsträckning diskuterar vem subjektet är som skulle kunna driva alla de här frågorna framåt. Ibland formuleras ett extremt vagt ”vi” som behöver genomföra förändringarna som krävs. På några håll, exempelvis i kapitlet om miljöfrågan, så framhåller Martinez (miljö-)”aktivister” och deras kamp. Mer konkret än så blir det tyvärr sällan.

Martinez styrka är således helt klart att kritisera kapitalismen, snarare än att diskutera hur praktisk förändring skall uppnås. Själv kan jag tycka att det i längden blir lite tröttsamt att behandla alla de här stora idéerna på ett så teoretiskt plan. Men om man är intresserad av just politisk filosofi som sådan, är många kapitel i den här boken utan tvekan intressanta och kan nog väcka många tankar.

Similar Posts:

• Dags för omställning
• Förnuft OCH känsla
• Utvecklingsekonomi med moralfilosofisk utgångspunkt
• Om frihet och makt, och balansen däremellan
• En filosofi för 1800-talet