När hon nu ägnar Wägner en egen biografi är det inte längre fråga ”om att gilla eller ogilla”:

Den besvärliga Elin Wägner låter sig varken kramas eller ömkas så lätt, och vi kommer inte undan henne heller.

Vi behöver henne.

Vad är det då som är så besvärligt med Elin Wägner? Är hon besvärligare än andra framträdande kvinnor under 1900-talets första hälft? Att över huvud taget vara framträdande som kvinna under den här tiden – eller nästan när som helst i historien, för den delen – är väl just att vara besvärlig? Att inte följa mallarna? Kräva mer?

Jo, Elin Wägner kräver mer. Hon kräver kvinnlig rösträtt, men hon blir också besviken på att den inte förändrar mer.
Hon vill ha mer demokrati, en annan sorts demokrati. Hon vill ha fred, också när de allra flesta inser att det är dags att slå tillbaka nazisterna (de som inte ville slåss med dem, vill säga, sådana herrbekanta hade hon en del). Hon är varmt och personligt religiös, när det moderna vore att skaka av sig sådant, hon tror på fri kärlek, när konsekvenserna av sådant för kvinnor fortfarande är närmast omöjliga att hantera, och hon varnar för miljökonsekvenserna av modern teknik och livsstil hundra år för tidigt – eller om det kanske snarare var i tid? Helt ur fas med sin egen tid, i alla fall.

Hon ställer hårda krav, Elin Wägner. Inte minst på sig själv. Ibland är hon på väg att duka under för dem. Också där känns hon påfallande modern. Kanske mer ideologiskt driven än vad folk tenderar att vara nu för tiden. Här finns så många tankar jag skulle vilja följa vidare, så många av hennes böcker jag blir nyfiken på att läsa.

Ulrika Knutson är som alltid ett underbart trevligt, lite torrt humoristiskt och mycket bildat sällskap. Den besvärliga Elin Wägner knockar mig inte på samma sätt som Fogelstad-boken gjorde för sjutton år sedan, förmodligen för att jag känner igen mer av innehållet. Då kändes det nästan ofattbart att dessa upproriska kvinnoliv kunde levts för så länge sedan, nu ligger tiden på något sätt närmare mig. Det är inte så länge sedan. Vår egen tid är inte så radikalt annorlunda.

Vad som känns mest exotiskt är nog ambitionen. Vem vågar ens kräva fred idag, till exempel? Vidareutveckla och fördjupa demokratin?

Så mycket hon fick gjort, det där besvärliga fruntimret – och ville ännu mer!

Similar Posts:

• Kvinna med huvud och penna på skaft
• Ett löftesrikt, färgstarkt tidevarv
• En hyllning till Elin Wägner
• Kontorist – javisst
• Ett sekel av demokrati

Ta Ada Nilssons livstid: 1872 – 1964. 1960-talets stora steg mot kvinnlig och sexuell frigörelse, med större perspektiv på barn, samhälle och inte minst miljö. Och så 1872. Två år innan gifta kvinnor får rätt att råda över sin egen arbetsinkomst och sex år innan ogifta kvinnor förklaras myndiga vid 21 års ålder. Lika länge innan den första motionen om kvinnlig rösträtt och 37 år innan den trettionde motionen av det slaget faktiskt röstas igenom 1919.

Så kan man kanske sammanfatta ett liv, åtminstone ett liv som är ett aktivistiskt och ”våldsamt intressant läkarfruntimmers”. Ada Nilsson var en av Sveriges första kvinnliga läkare – närmare bestämt den tolfte – och aktiv i en mängd politiska sammanhang. Mest känt är kanske det kring Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad och tidskriften Tidevarvet, men också Föreningen Svenska Hem, som ju skildrats nyligen i teveserien Fröken Frimans krig, och ett helt pärlband andra var Ada Nilsson engagerad i och inte sällan initiativtagare till. Själv beskrev hon det i minnesboken Barrikaden valde oss som en kamp på fem fronter: kvinnofrågan, fredsfrågan, befolkningsfrågan, jordfrågan och frågan om den liberala linjen.

Kristina Lundgrens biografi, som lånar titel från ovan nämnda skrift, är en mycket fin, rejäl och väl underbyggd bok om detta långa liv och detta aldrig sinande engagemang. Det är formaliserat i alla dessa föreningar, men också djupt personligt, fästat i livsnödvändiga och inte sällan stormiga relationer kvinnor emellan. Ibland vänskap, ibland kärlek, ibland kanske snarare allianser. Här finns naturligtvis Fogelstadgruppen, men också den sovjetiska ambassadören och feministen Aleksandra Kollontaj, Ada Nilssons patient och nära vän.

Mellan alla dessa rasande intressanta kvinnor utväxlades brev, och det är ofta brevcitaten som gör skildringen verkligt levande. Annars håller Lundgren en viss respektfull distans, vilket kanske är som sig bör, men det är lätt att nästan drunkna i alla föreningar och fakta. Det är nog också relationerna som gör politiken begriplig ibland, som hur dessa frisinnade borgerliga kvinnor i vissa frågor kunde närma sig Sovjetunionen. Det var ju inte Stalins Sovjetunionen Ada Nilsson kunde sympatisera med – särskilt inte som hon ständigt stod i beredskap att ta hand om Aleksandra Kollontajs efterlämnade papper ifall hon skulle kallas tillbaka till Moskva och fängslas eller avrättas – utan just Kollontajs.

Därför är det på sätt och vis märkligt att Lundgren valt att i sin titel ersätta ett ”oss” med ett ”jag”, för Ada Nilsson var inte ensam och hon går egentligen inte att tänka sig ensam. Ingen människa skulle orka engagera sig mot så mycket motstånd om hon vore ensam.

Enastående var hon, men inte ensam.

Similar Posts:

• Ett löftesrikt, färgstarkt tidevarv
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• ”Vi behöver henne”
• I brotten och tystnaderna
• Viktig bok som tyvärr inte lyfter

Aleksandra Kollontaj måste nästan räknas till 1900-talets mest fascinerande personligheter. Världens första kvinnliga minister, världens första kvinnliga ambassadör, den enda i Sovjetrevolutionens innersta krets som, förutom Lenin och Stalin själva, hann dö av ålderdom.

Jag har levt många liv är en mycket träffande titel på hennes livsberättelse. Den är liksom full av privata revolutioner, av brott med det tidigare. Hon växte upp som adlig generalsdotter, gifte sig mot föräldrarnas vilja och lämnade sedan man och barn för det politiska livet. I exil reste hon Europa och USA runt och agiterade för socialismen, arbetarnas och inte minst kvinnornas rättigheter.

Efter revolutionen blev hon folkkommissarie för sociala frågor och arbetade inte minst med att stärka kvinnors och barns rättigheter, men hamnade efter meningsskiljaktigheter med regimen istället som diplomat i Oslo, Mexiko och Stockholm. Där ska hon bland annat ha spelat stor roll som fredsmäklare mellan Sovjetunionen och Finland, och umgicks flitigt med svenska kvinnosakskvinnor och fredaktivister, inte minst i Fogelstadgruppen.

Att Kollontaj är så rasande spännande är dock inte riktigt detsamma som att hennes självbiografi är det. Alla biografier är förstås på ett eller annat sätt tillrättalagda. Hos Kollontaj är det ovanligt påtagligt. Inte minst hennes barndomsskildring, med en mycket tydlig röd tråd av hur barnet upprörs över orättvisor, iakttar, möter och gör erfarenheter som ska prägla hennes vidare liv.

Liksom livet självt består Jag har levt många liv av brottsstycken. Bitvis är det dagboksutdrag, bitvis mer uppenbart sammanfattat i efterhand. Fokus ligger på tiden före revolutionen – merparten av tiden efteråt sammanfattas oerhört kort och intetsägande. Därför är kanske också det starkaste intrycket själva tystnaderna, allt det där som utelämnats. Vad tänkte Kollontaj om Stalins regim som så uppenbart förvandlade det mesta hon och revolutionen stått för till oigenkännlighet? Det får vi inte veta.

Stalin är närvarande närmast som ett stort svart hål. Hans namn nämns någon enstaka gång, trots att han måste ha präglat Kollontajs hela senare liv (bland andra hennes andre make föll offer för Stalins utrensningar). Lenin däremot är, ofta brevledes, ständigt närvarande, ständigt höjd till skyarna. Det är nästan fascinerande hur den annars skarpa, kritiskt tänkande Kollontaj tycks fullständigt smälta inför den store ledarens geni – och som utomstående ganska svårt att se vad detta geni skulle bestå i.

Det är ändå i de bitar av självbiografin som befinner sig mitt i Europas politiska historia, inte minst i de förhoppningar om arbetarnas internationella solidaritet som brutalt krossas i första världskrigets utbrott, som Kollontajs skildring får kött och ben. Det är en punkt där socialdemokrati och kommunism ännu inte gått definitivt skilda vägar – där resten av historien ännu inte hänt och allt hade kunnat vara möjligt.

Similar Posts:

• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• ”Hos oss låter man inte människor gå under!”
• Mastigt, träligt, underbart
• Ett rasande intressant fruntimmer
• Ett löftesrikt, färgstarkt tidevarv

Resa och skriva är på en gång en översiktsbok och för personlig för att ge någon verklig överblick. Det är inte reselitteraturens historia från punkt A till B, varken historiskt eller geografiskt. Det är essä eller kritik, reselitterära verk skildrade genom den specifika författarens ögon. Vilket förstås är helt legitimt. Men här kommer vi till själva recenserandets kärna: kritik är bara åsikter. Melberg har sina om de författare han skriver om; jag som recensent har mina om den jag för ögonblicket skriver om.

Och jag kommer helt enkelt inte överens med den här författaren.

Han är förstås kunnig, för att inte säga Bildad. Betydligt mer än vad jag är. Förstås. Men faktiskt också mer än jag intresserar mig för att vara, därför att det, återigen ur min synvinkel, finns något lite osympatiskt drag i den där bildningen. Den är kompromisslös, ovillig att låta andra värden än de estetiska eller strikt intellektuella kleta av sig på litteraturen.

Ta till exempel Kongo. Melberg gillar Joseph Conrads suggestiva Mörkrets hjärta, men avfärdar Sven Lindqvists historisering i Utrota varenda jävel som ”domedagsvision”, en ”reselitterär fiktion” tyngd av Lindqvists ”drastiska historiefilosofi”. Som om det faktum att tio miljoner människor fick sätta livet till på grund av europeisk girighet eller att Conrads Kurtz-figur är svårplacerad i verkligheten enbart därför att kandidaterna är så många vore någon sorts överdriven metaforik. Som om litteraturen och resten av världen gick att kliniskt skilja från varandra.

Nå, sådär håller vi på. Melberg plockar fram drag han tycker är intressanta i reselitteraturen. Och jag blir mer och mer övertygad om att reselitteratur är en i grunden förkastlig genre, enbart bestående av osympatiska stroppar som bara använder sin omvärld som självtillräcklig spegel.

Jag vet inte om jag blivit bortskämd med sympatiska bibliografier de senaste åren? Jag läser Svensk arbetarlitteratur eller Arbetarklassens bästa partytrick och vill veta allt om arbetarlitteraturen, om Moa Martinson, Selma Lagerlöf, Fogelstadgruppen, eller till och med Skapelsejournal (som jag uppskattade måttligt), och vill veta allt om de författarna. Men Resa och skriva lägger jag ner med en vag känsla av att reselitteraturen i hela sin diffusa genreglans är ett fullkomligt irriterande koncept. Att människor är tröttsamt själviska varelser oförmögna att någonsin se längre än näsan räcker.

Och det kanske är så. Men det är inte superkul att frossa i det, och jag tror heller inte att det var författarens avsikt.

Similar Posts:

• Ditt liv som litteratur
• Den frivilliga läsakten
• Ordet Europa betyder mörker
• Att visa vad man läser och ser
• Litteraturen läser oss

Författaren Elin Wägner är förmodligen den mest namnkunniga i gruppen. Honorine Hermelin var rektor för Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad, läkaren och sexualupplysaren Ada Nilsson ansvarig utgivare för gruppens tidning Tidevarvet. Elisabeth Tamm grundade och försörjde skolan på sitt gods och var tillsammans med bland andra Kerstin Hesselgren de första kvinnorna att ta plats i riksdagen. Andra nyckelpersoner i Fogelstadgruppen, Tidevarvet och Kvinnor på gränsen till genombrott är kritikerna Klara Johanson och Hagar Olsson, teologen Emilia Fogelklou och den sovjetiska ambassadören – tillika världens första kvinnliga minister och den enda ur revolutionens ursprungliga sovjet som förutom Lenin och Stalin fick dö en naturlig död – Alexandra Kollontaj.

Allesammans är de ytterligt levandegjorda genom mängder att fantastiska citat och genom författaren Ulrika Knutsons lite drastiska men alltid varma, intelligenta och underfundiga formuleringar. Jag kommer faktiskt på mig själv med att sitta och småskrocka mest hela tiden.

Knutson är personlig utan att ta onödigt mycket plats. Som synlig avsändare gör hon dygd av nödvändigheten i att ingen beskrivning kan vara fullkomligt objektiv. Kapitlet om Elin Wägner inleder hon exempelvis med att erkänna att hon aldrig gillat henne. Och subjektiviteten blir en styrka istället för svaghet: vem kan förhålla sig neutral till dessa livfulla människor?

Fogelstadkvinnorna satte större värde på dialogen, på frågorna, än på några eviga, svart-vita sanningar. Därför rymdes en betydande och kreativ mångfald under skolans vingar. Till födseln var de flesta Fogelstadkvinnorna borgerliga, och inte minst herrgårdsmiljön kring Elisabeth Tamm spelade en avgörande roll för skolans existens. Politiskt sett var de framför allt liberaler, om än vilda och gränsöverskridande sådana med en inte så liten skepsis mot partipolitik och kohandel. Och tilläggas bör väl att de var liberaler vid en tid när liberalism fortfarande handlade mer om människor än marknader och vätte så åt vänster att man riktigt kan se Lars Leijonborg stå på näsan för sig. Inte minst vänskapen med Kollontaj och Fogelstadkursaren Moa Martinsons entusiastiska reportage från den nya Sovjetstaten bidrog med vänsterinfluenser.

Långt ifrån allt i boken rör sig emellertid på det ideologiska planet. Knutson bidrar också med en hel del kunskap om dessa ovanliga tjugotalskvinnors vardagsliv, karriärvägar och personliga förhållanden. Hon drar sig inte för att ställa de intima frågor man kanske inte riktigt bör, men gärna vill, ställa.

Många av dessa kvinnor levde ytterst homosocialt, i långvariga, livsviktiga och passionerade relationer med varandra. Ibland också homosexuella – det är förstås ett en smula ahistoriskt begrepp – ibland i homo- eller heterosexuella men kyska relationer. Det är förstås omöjligt att i efterhand exakt definiera, men fantasieggande att se hur kvinnorna, precis som i sina ideologiska liv, aldrig upphörde att leta egna lösningar. Deras uppfinningsrikedom och öppenhet känns fortfarande uppiggande fräsch, också i en tid övertygad om sin roll som historiens sexuella höjdpunkt.

Att inte umgås med Fogelstadkvinnorna, skriver Ulrika Knutson i sitt slutord, är att göra livet lite tråkigare än det behöver vara. ”De hjälper mig att hålla horisonten vid, hoppet levande och humöret uppe.” Som läsare kan man bara hålla med.

Similar Posts:

• ”Vi behöver henne”
• Ett rasande intressant fruntimmer
• Kvinna med huvud och penna på skaft
• En hyllning till Elin Wägner
• När Moa träffade Harry

”Moa och Harrys förhållande är svensk litteraturs mest spännande författaräktenskap och det har förlorat mycket på att endast beskrivas i svart och vitt”, skriver Engman. Jag måste titta efter i min inte alltför gamla litteraturhandbok – kan det verkligen vara så illa som Engman påstår? Och jodå. Det är inte bara det att Moa ges en bråkdel av Harrys utrymme (proportioner kan man ju alltid diskutera), men medan hans författarskap framställs helt självständigt ska hon uppenbarligen vara tacksam över hans välgörande och inflytelserika skugga.

Kerstin Engman tecknar en annan bild av en strävsam och medveten kvinna som kanske faktiskt valde att, trots en på många sätt miserabel uppväxt, bli kvar och gifta sig solidariskt med sin klass och sitt ursprung. Som på egen hand utforskade litteratur och politik och skapade sig ett namn både som skribent och som lokalpolitiker.

När Moa – namnet etablerade hon som skribent i den radikalliberala tidskiften Tidevarvet – mötte den fjorton år yngre Harry Martinson var han ännu mer luffare än författare. Hon hade förlorat två av sina söner i en drunkningsolycka, de övriga var mer eller mindre utflugna och maken, en alkoholiserad stenarbetare, hade gubevars sprängt sig själv i luften. Plats alltså för Harry att söka skrivarro på Moas torp.

Engman undersöker noga Moas betydelse för Harrys liv och verk, i uppenbar opposition till bland andra de litterära vännerna med Artur Lundkvist och Erik Asklund i spetsen. De ogillar Moas omsorger och hennes sociala patos, hon är till en början tjusad men finner ingen plats för kvinnor annat än som objekt i deras ganska pubertala föreställningsvärld.

”Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd” lyder Harrys kända rad om äktenskapet. Utan tvekan var de båda krävande människor med en inte så liten melodramatisk ådra. Men medan familjeband och vardagsrealiteter tycks hålla henne mer på jorden är han rastlös och konflikträdd. Han rymmer iväg med en annan men skriver bedyrande kärleksbrev hem. Hon blir desperat nog att efterlysa honom i radio och ber förlaget sluta förskottera honom, till vännernas irritation och löje. Även efter skilsmässan reagerar paret med barnslig intensitet i förhållanden till varandra – till och med i kriget: hon hyllar Sovjet och han ger sig av till Finland.

Det är över huvud taget intressant och givande att följa hur Moa Martinson skapar sig en identitet i tidens politiska och litterära rörelser. Hon förhåller sig till kvinnorörelse och klasskamp, rör sig mellan de vänsterpolitiska tidningarna, liberalfeministiska Fogelstadgruppen och Tidevarvet och de litterära modernisterna med sina olika strategier och idéer.

Passionerad, tjurskallig och kargt humoristisk är hon till exempel i sin fullkomliga avsky för konkurrenten Ivar Lo Johansson. Ivar Lo, tyckte hon, är en bluff som stjäl hennes idéer. Och som till råga på allt petar in henne i ett fack, statarskolan, med sig själv som ledare. ”Du förstår så avundsjuk kräket är”, skriver hon till Jan Fridegård i ett brev, ”vi är farliga vi för herrn, för vi behöver inte snoka runt i arkiv eller springa hos statarna och göra reportage för att få ihop en bok”. Och i ett annat brev: ”Ivar Lo är en humbug som skött sina kort bra. När jag skrev Rågvakt som handlar om ‘oxtiden’ i landet, så reste Lo till Småland och fotograferade sig mellan ett par oxar. Det fanns inga oxar på närmare håll.”

Ordet och kärleken ger en mycket livfull bild av Moa Martinson och hennes tid, inte minst av de skiftande litterära klimaten. Det är bara att tacka och ta emot där man sitter med sina ensidiga och lite trista litteraturhandböcker. Litteraturen är mer levande än så.

Similar Posts:

• Biografi om en bokälskare
• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• Klasskamp/klasskramp
• Fram för läsarnas litteraturhistoria!
• Tyst i klassen?