dagensbok.com » Fidel Castro

Reidar Jönsson "Vännen i Havanna"

Erik Stenkula — Wed, 30 Aug 2017 22:00:41 +0000

Reidar Jönsson har säkert en tanke med berättargreppet i sin roman Vännen i Havanna, men det är svårt att få någon överblick över skeendet i boken. Det gör att min läslust slocknar gång på gång.

Vill man vara välvillig kanske man skulle kunna säga att denna oöverblickbarhet kan vara en metafor för landet boken delvis utspelas i. Vad händer på Kuba, sedan diktatorn Castro dött? Han som ensam säkert haft sitt land på sina fem fingrar. När ingen har det i sin hand längre, hur blir situationen då? Blir den lika svår att överblicka som den handling Jönsson försökt bygga upp?

Graham Greene citeras på försättsbladet, och han skrev ju Vår man i Havanna i slutet på 1950-talet. Delvis mot bakgrund av Fulgencio Batistas fall på just Kuba. Batista var ju Castros företrädare.

Måhända har skriftställare Grahams bok varit en ingång för vår Reidar, men av någon anledning sätter jag en slant på att Greenes sätt att skriva skulle ge mig mer som läsare.

Huvudpersonen i Reidar Jönssons bok är, hur som helst, den kvinnliga kommandosoldaten Monica Aguirre. Och det kan jag ge Reidar. Kul med en kvinna i en action-story, jag ser seriefiguren Modesty Blaise framför mig. I Graham Greenes bok är ju huvudpersonen en man. Monica Agurries motto är dessutom det feministiskt doftande ”En död man är en god man”. Men mycket djupare än så borrar inte hennes karaktär in i mig till en början. Däremot kan jag småle åt bokens drastiska formuleringar som dyker upp då och då. Som när Aguirre blir erbjuden sitt agentuppdrag i början av boken. Det sker på en dunkel bar i San Diego, USA och hon funderar:

Ett jobb utan status, inget utrymme för slarv och helt utan skyddsnät. Precis som mammas svarta städjobb.

Monica Aguirre har inget val, accepterar hon inte uppdraget blir det direkttransport tillbaka till det land där hon är född – Nicaragua.

Aguirres uppdrag kommer sedan att bland annat bestå av att övervaka en viss överste Hector Linares som har en hemligstämplad mission på Kuba. Linares har precis som Monica gjort en karriär inom underrättelsetjänsten och tillsammans utgör de en lika oväntad som dödlig duo på sin slingrande väg mot Kuba. Deras motpart är Hectors halvbror Rafael Solares, chef för Kubas underrättelsetjänst.

Ändå får jag aldrig riktigt kläm på vad Monicas och Hectors uppdrag består i. Vad är deras mål? Är de jagade eller jagar de? Vem drar i trådarna bakom? Hur kommer de intrigerande kubanska officerarna in i bilden? Vilken roll spelar den mystiska santeriaprästinnan? Och vem är egentligen vännen i Havanna boken är döpt efter?

När det ändå är svårt att hänga med i svängarna, är det nära på så att jag skulle önska lite mer av den amerikanske superkapitalisten Mortimer Farkas. Han dyker upp i tredje kapitlet. Farkas sitter i ett bländvitt rum på tjugoandra våningen i en skyskrapa i New York med utsikt över Hudsonfloden, och vill göra hela världens befolkning till sockerknarkare. Det finns ju enorma överskott av majs, sockerbetor och sockerrör, menar han. Dessa grödor går att omvandla till socker som ett enda företag kunde kontrollera. Hans stora mun klyvs i ett brett leende vid blotta tanken.

Det är bifigurer av den kalibern som höjer den här boken.

Efter tag förstår jag att det är för sina föräldrars skull Monica Aguirre åtagit sig agentuppdraget. De försköt sin dotter när hon blev soldat och är papperslösa nicaraguanska socialister, som sitter häktade i USA för att deporteras.

Boken är den andra i en trilogi. Den första heter En god man, kom ut 2016 och utspelar sig i Stockholm. Så att sannolikheten att jag i den tredje delen skulle återkomma till Monica Aguirre och få reda på om hon kommer att återförenas med sina föräldrar är nog ganska liten.

Det övergripande temat för Reidar Jönssons trilogi är rädda, farliga och falska män.

Björn Kumm "Motstånd - de maktlösas kamp"

Ella Andrén — Fri, 01 Aug 2014 22:00:41 +0000

Vad har antikoloniala rörelser i Marocko och Algeriet, irländare och indier, skandinaviskt motstånd mot den nazistiska ockupationen, baltiska ”skogbönder” under Sovjettiden, Castro och Che Guevara, brasilianska fångar, haitiska slavar, Nelson Mandela och ANC, västtyska Röda arméfraktionen och danska Blekingegadeligan, basiska ETA, al-Qaida och Occupy Wall Street-rörelsen gemensamt?

Tja, tillsammans med en mängd andra uppror, revolutionärer och terrorister finns de med i Björn Kumms bok Motstånd – de maktlösas kamp. Där går han igenom närmare trettio olika motståndsrörelser, geografiskt område för geografiskt område och något sånär kronologiskt ordnade – det är naturligtvis inte helt lätt gjort – från tysk kolonialism i 1900-talets början och fram till Occupy-rörelsen, Bradley Manning, Edward Snowden och Julian Assange.

Det kan se ut som ett ambitiöst försök att greppa hela det senaste dryga århundradets historia. Samtidigt saknas många centrala sociala rörelser av oerhörd vikt, som den amerikanska medborgarrättsrörelsen, kvinnorörelsen och gayrörelsen. Är inte det motstånd? Om Wikileaks är det?

Att sammanföra så många motståndsrörelser borde just kunna leda till en intressant diskussion kring vad motstånd egentligen är? Är det, med 68-rörelsens från Mao lånade slagord, ”rätt att göra uppror”? Under vilka omständigheter? För vem?

Kumm säger i intervjuer att han vill knyta an till en diskussion från Terrorismens historia – att det inte är självklart vem som kallas terrorist eller motståndsman, förtryckare eller befriare. Segraren skriver historien och allt det där. Ändå är den diskussionen märkligt frånvarande i Motstånd. Den räknar upp en jäkla massa händelser, och visar i undantagsfall på fina kopplingar dem emellan, men den uppmärksammar och utesluter utan att förklara varför. Urvalet är ”mitt eget” skriver han i förordet. Jaha. Det blir man ju inte precis klokare av.

Det låter kanske akademiskt att efterlysa skarpare definitioner – jag har själv ofta ganska kort om tålamod för sådant, oakademiskt nog – men här är resultatet att hela intrycket blir luddigt och godtyckligt. Mängder av intressanta händelser, rörelser och personer svischar förbi, men jag blir osäker på vad författaren tänker sig att jag som läsare ska ha alltsammans till. Vad finns att lära sig?

Kapitlen är korta och konkreta, men inte sällan en ganska konstig blandning av svepande och alltför detaljerat. Fokus liksom fladdrar, som i avsnittet om Palestina där nästan hälften av de knappa tolv sidor som ägnas den komplicerade historien ägnas mordet på Folke Bernadotte och huruvida prinsessan Estelles namn (eftersom Folke Bernadottes hustru hette Estelle) kan tolkas som en markering mot Israel från kungahusets sida.

Det är kanske ändå inte motstånd från ”de svagare folken och nationerna”, ”historia från de koloniserades perspektiv”? Det är åtminstone vad jag kan vaska fram av Kumms definitioner, att motstånd, som i undertiteln ”De maktlösas kamp” bygger på ett underläge. Men är det alltid självklart vem som är i över- och underläge? Vem bestämmer det? Anders Behring Breiviks terrordåd utgick väl till exempel från en upplevelse av att vara undertryckt, utsatt, av ett akut behov av motstånd? Rasister och antifeminister hävdar nästan regelmässigt att det i själva verket är de som är förtryckta. Något högerextremt motstånd finns över huvud taget inte med boken, så jag kan tyvärr inte svara på om Kumm menar att det finns ett objektivt kriterium på maktlöshet som dessa figurer bommar på. Kanske är det förklaringen till att de lyser med sin frånvaro.

Då få gånger han kommer med mer svepande teorier är det svårt att bedöma vad de grundar sig på. Vid kolonialt motstånd finns ofta en mer anpassningsvillig äldre generation och en mer upprorisk yngre, skriver han till exempel i förordet. Om det är en etablerad teori och vilka belägg den i så fall stöder sig på framgår inte. I slutordet skriver han istället: ”Både i Mannings och Snowdens fall är det tydligt att gamla tiders lojalitet inte längre är automatisk. I dagens värld binder man sig inte frivilligt för en livstid i nationens tjänst.” Det verkar som ett historiskt sett ganska märkligt påstående för mig. Nationalism är ju en rätt sentida uppfinning.

Nej, jag vet faktiskt inte vad jag ska tro om den här boken. Jag hade velat gilla den, för den tar upp en mängd intressanta saker, men jag känner mig inte ett dugg klokare när jag slått igen den. Snarare tvärtom.

Thomas Gustafsson "Kuba"

Klas Rönnbäck — Wed, 07 Mar 2007 23:00:00 +0000

Det är svårt att hitta balanserade reportage om Kuba. I den här tegelstenen – drygt 700 sidor om den lilla karibiska ön – hittar man nog därför det bästa som skrivits på svenska ur det perspektivet.

Det är utan tvekan en massiv bok, vilket beror på att den diskuterar Kuba så utförligt. Det känns därför aldrig långrandigt, trots bokens totala längd. Här kan man läsa om en lång skilda rad ämnen – allt från öns tidiga historia (så mycket som nu är känt om tiden före Columbus ”upptäckt”) till kubanska cigarrer eller ledaren Fidel Castro.

Skulle man ändå tycka att 700 sidor är överflödigt, kan man lätt välja att plocka enbart de delar som intresserar en. Många gånger verkar det (i något fall skriver författaren till och med uttryckligen) att kapitlen är tänkta, eller kanske också har använts, som artiklar som ska kunna publiceras separat. Boken är därför enkelt och överskådligt indelad så att olika kapitel tar upp olika saker, och varje kapitel kan i princip läsas för sig om man så önskar. Sammantaget växer boken dock ihop till en väl sammangjuten helhet om den så omskrivna ön.

Till skillnad från de flesta andra böcker jag känner till om Kuba, så anstränger sig Gustafsson för att låta flera sidor komma till tals. Han intervjuar så väl "vanliga" människor han träffar – chaufförer, liftare, folk på gatan och på barer – som makthavare och politiska oppositionella, samt utländska bedömare med insyn i Kuba. Den största styrkan är ändå att Gustafsson kan diskutera landets mycket stora framgångar på vissa områden – som exempelvis Kubas mycket framgångsrika social- och hälsovårdssystem – utan att för den skull blunda för det politiska förtrycket och diktaturen, eller den ekonomiska fattigdomen.

Boken blir som mest levande när det är tydligt att författaren själv har erfarenheter att skriva om – som när han skriver baserat på intervjuer han själv genomfört med olika personer. Eftersom Gustafsson försöker spänna över ett så stort område är det dock inte förvånande att han samtidigt också utnyttjar sekundärkällor i viss mån. Ofta märks det, eftersom beskrivningen då inte alls blir lika levande och intressant. Värst blir det som när Gustafsson använder sig av relativt långa referat av andra källor, som exempelvis när han skriver om Fidel Castro som person, nästan enbart baserat på referat av Oliver Stones film Commandante.

I sin helhet dock ett, ur flera perspektiv, tungt vägande verk om ett högst omdebatterat land.

Stina Lundberg Dabrowski "Stinas möten"

Sara Larsson — Sat, 27 Jan 2007 23:00:00 +0000

Stina Dabrowski är ett svenskt TV-fenomen och den skickligaste intervjuare jag vet. Hon har förmågan att vara trevlig och få den intervjuade att öppna sig, men ändå är hon aldrig feg utan frågar precis det hon och tittarna är nyfikna på. Dessutom är det något med hennes svenska vanlighet och brist på konstlad glamour som gör att både intervjuobjekt och tittare att slappna av.

I Stina Dabrowski möter sju kvinnor, som är en tidigare bok, samlas sju av hennes intervjuer i bokform och där finns bland annat ett intressant och oväntat porträtt av Astrid Lindgren, med frågor om hennes kärleksliv och om jämlikhet.

Stinas möten är något helt annat. Boken behandlar just mötena och allt runtomkring. Det är inte nedtecknade intervjuer. Här finns allt från Margaret Thatchers gin and tonic på förmiddagen, grälet med Arnold Schwarzeneggers pressfolk, Wallenbergs rasism, den uteblivna intervjun med Fidel Castro, väskor med videoband som aldrig visade sig vid bagageutlämningen, frustrationen över att Dalai Lama inte gav några stora insikter, förhandlanden med TV-bolagen, det klumpiga dribblandet med Maradona, Ludmilas gråt till Leonard Cohens charm.

Boken förenar alltså en mängd underhållande faktorer: det är skvaller om kändisar på internationell löpsedelsnivå, det är bakom kulisserna i medievärlden, det är anekdoter om människors lustigheter och det är god journalistik eftersom guldkornen från intervjuerna är återgivna som i en vanlig tidningsintervju.

Och jag blir mer och mer imponerad av Stina Dabrowski. Någonstans har jag nog ändå trott att hon är anställd av TV och har fått i uppdrag att intervjua diverse personer i olika programserier. När man läser boken inser man hur mycket hon faktiskt jobbar och sliter också. Hon tjatar sig till sina intervjuer, ibland tar det flera år. Hon sliter med finansiering och med att sälja in sina program. Hon sliter med pressfolk som försöker lura henne på intervjutid. Hon sliter med sina intervjuoffer som är så trötta och så medietränade att det gränsar till omöjligt att klämma ur dem något unikt.

Och det är underligt hur många av dessa intervjuer jag har sett. Trots att jag inte tycker att jag ser så mycket på TV och att jag inte gjort någon direkt ansträngning att följa Stina Dabrowskis karriär, inser jag vid läsning att jag faktiskt har sett de flesta intervjuerna, att jag har läst de där löpsedlarna hon beskriver, att jag också reagerat på att hon såg så förälskad ut i Leonard Cohen och att Yassir Arafat var så underlig.

Boken blir ett utmärkt tidsdokument, ett stycke svensk TV-historia eller till och med ett stycke internationell nutidshistoria. Dabrowski har lyckats få intervjuer med en imponerande mängd tongivande personer, både i Sverige och utomlands.

Boken kan på ytan verka som en bagatell, men det är välskrivet och välgjort. Inte det hastverk på gamla överblivna anteckningar som man hade kunnat befara.

Men den man undrar mest över när boken är slut är Stina Dabrowski själv. Den Stina som skymtar i boken är viljestark, lynnig på gränsen till aggressiv, outtröttligt intresserad av människor, ostrukturerad och samtidigt oerhört fokuserad när det gäller. Man undrar hur en intervju med henne skulle se ut.

Maurice Brinton "For workers’ power"

Klas Rönnbäck — Sat, 29 Oct 2005 23:00:00 +0000

I dagens läge är det inte alla som minns det upproriska 1960-talet. Många av dem som var med på den tiden vill nog hellre glömma sina insatser och ställningstaganden. I 1960- och 1970-talets vänstervåg var hyllningarna av olika ”realsocialistiska” regimer legio. Diktatorer som Mao Tse Tung eller Ho Chi Minh, Fidel Castro och Enver Hoxha framhölls som exempel på stora ledare.

Men det fanns också en strömning bland de upproriska som hela tiden förhöll sig kritisk till diktatorskramarna. De frihetliga socialisterna – en ideologisk blandning av anarkism, syndikalism och socialism – förespråkade på en gång frihet, rättvisa, solidaritet och uppror.

Men den kombinationen går väl knappast ihop?, kanske du tänker. Då är det här en bok att ta itu med. Författaren Maurice Brinton må vara i det närmaste okänd i Sverige (en enda av hans böcker finns översatt, om studentupproret i Paris 1968), men i hemlandet Storbritannien har han varit en framträdande debattör i olika politiska sammanhang, och var länge en av de drivande bakom den frihetligt socialistiska organisationen Solidarity.

I Brintons essäer och artiklar framkommer det frihetliga perspektivet i tydlig dager. Han analyserar sin samtid utan ideologiska skygglappar eller rättesnören. Den röda tråd som löper genom texterna handlar om just arbetarnas makt över sin egen situation. Ingen – vare sig kapitalister eller socialistiska politruker – ska kunna styra och ställa över andras liv. Alla har rätt till självbestämmande och makt över såväl det egna livet som produktionsmedlen. För att nå dit krävs det kamp, med olika medel. Direkt aktion, i form av strejk eller andra liknande åtgärder, kan vara ett sätt att nå framgång.

Men man får inte heller förminska människan och bara analysera henne som en arbetare, menar Brinton, vilket tyvärr titeln på boken kan ge ett felaktigt intryck av. Många andra områden måste också befrias från förtryck och hämningar. Här hämtar han bland annat inspiration från vänstersinnade psykologer som Wilhelm Reich, för att analysera hur sexualiteten förtrycks i vårt samhälle.

Somliga av artiklarna och essäerna speglar självklart sin samtid mer än andra – och kan därför kännas tämligen överspelade när man läser dem åtskilliga decennier senare. Retoriken och formuleringarna kan ibland kännas hejdlöst föråldrade. Men de flesta av artiklarna i Brintons bok kan ändå vara intressanta för dem som idag försöker finna en ideologisk väg bortom både den råa kapitalismen och en bankrutt realsocialism. Här finns ett mycket givande försök att kombinera de olika mål (frihet, rättvisa, solidaritet) som många andra kan uppfatta som motstridiga.

Kajsa Norman "Mot kärleken har Fidel inte en chans"

Klas Rönnbäck — Thu, 23 Oct 2003 23:00:00 +0000

Våren 2003 fängslades 27 kritiska journalister på Kuba. Brotten de anklagades för var bland annat kontrarevolutionär verksamhet, och för att ha samarbetat med imperialismen (=USA). Fidels grepp om landet hårdnade ännu litet mer.

I den här boken intervjuas fruarna till några av de fängslade journalisterna om hur de ser på situationen. Det ackompanjeras av en del stycken om hur läget har utvecklats på Kuba för politiska dissidenter.

Det är självklart tragisk läsning när kvinnorna berättar om hur de saknar sina nära och kära. Vem blir inte berörd av sådant, undrar man? Var än människor fängslas – oavsett orsak – så är det något som straffar inte bara honom eller henne själv, utan i hög grad också närstående till den straffade. Det gäller Kuba, men det gäller också andra diktaturer – och demokratier.

Samtidigt ger den här boken inte mycket mer än dessa individers lidande. Det är bara en sida – dissidenternas – som skildras. Och ur det perspektivet förefaller statens agerande helt ologiskt – utom ur perspektivet att bevara partiets makt. Kan någon annan förklaring finnas? Det vet man inte efter en läsning av den här boken.

Norman för nämligen ingen vidare diskussion om rättsprocesserna som sådana – vad personerna dömdes för, på vilka grunder och i vilken utsträckning det är falskt. Boken verkar i princip utgå från att alla de dömda är helt oskyldiga, utan att ens diskutera saken. Men fiendens fiende är inte nödvändigtvis en präktig vän. Lite mer kritisk granskning även av oppositionen hade kanske varit passande.

Zoé Valdés "Jag skänkte dig mitt liv"

Anna Carlsson — Tue, 15 Jul 2003 23:00:00 +0000

Så här är det. Jag läste den här boken första gången i november för ett och ett halvt år sedan. Någon månad senare reste jag till Kuba. Det är där Jag skänkte dig mitt liv utspelar sig. Och, mina vänner, jag kände igen mig. Jag kände igen de små kubanska gummorna, gungstolarna, lukterna i Havanna, bönorna man fick att äta. Alltsammans. Och det var till alla procent ni vill den här bokens förtjänst.

Cuca Martinez flyttar från en halvtaskig barndom på landsbygden vid sexton års ålder in till Havanna. Hon är allt annat än försigkommen. Hennes två rumskamrater däremot vet allt om hur man roar sig. Tack vare dem hamnar hon på nattklubben Montmartre, där hon träffar Oan. Han får henne att dansa mambo, cha-cha-cha och rumba som om hon aldrig gjort annat. Efter att han druckit ett glas mintlikör, för att få bort sin fruktansvärda andedräkt, får Cuca sitt livs första kyss som sträcker sig över tre boleros. Hon faller handlöst. Sedan går åtta år, då Cuca odlar sin kärlek, utan att se skymten av Oan. De återser dock varandra igen.

Zoé Valdés är kubanska, men är av den inte så gode Castro stämplad som ett hot mot nationen på grund av det hon skriver. Och som hon skriver. Man förstår knappt att det verkligen är möjligt. Hon blandar frimodigt ihop olika stilar, citat, låttexter, krass verklighet och övernaturligheter. Populärkultur med santeríagudar. Allt om vartannat. Och det blir vansinnigt bra. Jag fullkomligt älskar den här kvinnans språk. Hennes sätt att med bara ett ord öppna upp en värld av associationer, att skapa en bok så fruktansvärt full av liv att man tappar andan. Medan hon dessutom lyckas ge en beskrivning av ett skeende i historien och en god inblick i kubansk kultur.

Vi får följa Cucas liv under sextio år, sextio år med revolution, "den speciella perioden", Castro och en hel massa annat. Seriöst och babbel, liv och död. Allt sammanvävt så det inte går att skilja det ena från det andra. Varje mening ger sin bild av helheten, man blir liksom insugen i en tankeström där alla aspekter ryms. Kanske inte ett recept på fläskstek à la criolla verkar särskilt viktigt, men jag lovar dig, du känner smaken och lukten, och du förstår pinan av att inte ha tillstymmelse till möjlighet att tillaga det.

Den kubanska värmen, nätterna, byggnaderna, musiken. Valdés får alltihop att krypa in under skinnet. Visst, boken har sina ögonblick av svaghet, men jag struntar i det. Den är i det stora hela nämligen fantastisk. Faktiskt bland det bästa jag läst.

Pilar Aguilera "Chile: the other September 11"

Klas Rönnbäck — Thu, 03 Jul 2003 23:00:00 +0000

Alla minns vi väl vad som hände den 11:e september. Ja, alltså inte terrordåden mot World Trade Center för något år sedan, utan den 11:e september 1973.

Den dagen genomfördes militärkuppen i Chile, då en junta med Augusto Pinochet i spetsen avsatte den demokratiskt valde presidenten Salvador Allende. Kuppen, som genomfördes med USA:s stöd och goda minne, var inte helt oväntad – Allende, som förde en oberoende socialistisk politik, ansågs utgöra ett hot mot framförallt amerikanska intressen. Kuppen blev början på en lång och brutal militärdiktatur, som började avvecklas först för ett par år sedan.

I den här boken samlas ett antal artiklar och texter om militärkuppen i Chile. Den innehåller bland annat dikter av Pablo Neruda. Andra bidrag kommer från vissångaren Victor Jara (som sedemera avrättades av militären) och hans fru Joan som återberättar händelseförloppet under kuppen. Och eftersom det är ett Cuba-troget vänsterförlag som ger ut boken så innehåller den förstås även ett tal av Fidel Castro, som i skarpa ordalag fördömer USA-imperialismen (överraskad?).

Känner man inget till om Pinochets maktövertagande kan det här vara en god start; den är kort och lättillgänglig men ger ändå en schysst överblick över händelseförloppet. Men så mycket mer än så är det tyvärr inte, och Castros tal kunde man garanterat klarat sig utan.

’Barbarroja’ Manuel Piñeiro "Che Guevara and the Latin American revolutionary movements"

Klas Rönnbäck — Thu, 29 Aug 2002 23:00:00 +0000

Hört talas om den kubanske revolutionären ”Barbarroja” (”Rödskägg”) någon gång? Du är nog knappast ensam, om så inte är fallet. Och behöver kanske inte oroa dig så mycket. Trots att han tydligen ska ha varit med nästan lika länge som Fidel och Che själva, så har han varit lite mer av en doldis än de två. Han har dock under många år innehavt tunga poster i den kubanska regimen, som inrikes- och säkerhetsminister, samt ansvarig för det internationalistiska arbetet med att stödja revolutionära rörelser i Latinamerika (i klartext; chef för spionage mm). I den här boken samlas många av de visdomar som Piñeiro har att förmedla oss. Den består dels av intervjuer som andra har gjort med honom, och dels av tal och några uppsatser av honom själv.

Det tråkiga är att mannen inte har så mycket att säga oss. Hans analys är föga originell, utan ett praktexempel på klassisk marxism-leninism (enligt Fidels lära). Och inte ens intressant sådan. Tvärtom blir de närmast religiösa dragen i marxism-leninismen talande i Piñeiros tolkning. Talen och intervjuerna cirkulerar kring (surprise!) USA-imperialismen, revolutionen, klasskampen… samt förstås; Che. Sankte Che. Mannen som inte kan dö (titeln på en av intervjuerna är faktiskt ”The immortality of Che”).

Det är intressant med denna personkult kring Che Guevara. Till viss del handlar det väl om martyrkult – han dog kämpandens för något han trodde på. Men späds den inte på av att Che (i likhet med kulten kring exempelvis Patrice Lumumba eller Mahatma Gandhi) aldrig egentligen behövde solka sig med konsekvenserna av sina egna idéer, dvs administrera den socialistiska stat som han förespråkade att avantgardet skulle göra? Piñeiro har hur som helst egentligen inte mycket att tillföra om Che. Det är förstås personliga hågkomster som kan vara intresserade för den frälste. Men eftersom hans uttalanden ändå måste betraktas för vad de är – den officiella kubanska historieskrivningen – så bör man nog förhålla sig tämligen kritisk till många utsagor (t.ex. hur bra stöd Che ”egentligen” fick av Kuba, för sitt gerillakrig i Bolivia).

Den här boken känns verkligen som något som både redan befinner sig, och bör förbli, på vilolunden för statstrogna, överflödiga historieskrivningar. Frid över dess minne.

Che Guevara "Global justice – liberation and socialism"

Klas Rönnbäck — Thu, 29 Aug 2002 23:00:00 +0000

Det är över 30 år sedan Che Guevara dödades i strid. Finns det fortfarande någon relevans i det Guevara en gång skrev eller sa? Det menar i varje fall Ocean Press, som nu ger ut en nätt liten bok med Ches syn på global rättvisa – avpassat för att passa den nya globaliseringskritiska rörelsen, får man väl anta.

Boken består av tre artiklar – tal och brev, som Che hållit vid olika tillfällen. Det är mycket tal om kolonialism, om USA-imperialismen, om socialismen som den enda vägen framåt, om staten och avantgardet som ska ta över makten, om Fidel som ledstjärnan för allt gott. Hela boken ryker verkligen av en retorik som i dagens läge känns tämligen passerad.

Mycket vatten har flutit under broarna sedan Ches artiklar skrevs. Det är exempelvis inte bara USA som har bedrivit imperialism, utan även det socialistiska blocket. Och inte minst; det socialistiska blocket har fallit. Idag står Kuba tämligen ensamt kvar om att vilja driva något som kallas socialism, som en bastion från en svunnen tid.

I Ches beskrivning förutspås den här undergången i viss mån. Men inte berodde det på diktaturen, på förtrycket, på att staten var lika illa i många socialistiska länder som någonsin i andra militärdiktaturer. För Che beror det på att det socialistiska blocket inte kunde hålla samman. Att proletariatets diktatur blev en diktatur över proletariatet verkar inte vara några problem.

Det är kanske inte att förvånas över Guevaras syn. Folket, skriver han, är bara en halvfärdig produkt, som måste ledas av avantgardet. Och avantgardet – ledda av Fidel Castro – är de sanna uttolkarna av och vägledarna för folkets vilja. Det som framträder är en oerhört patriarkal syn på vanliga människor, som gör det lätt att förstå hur de socialistiska ländernas maktelit har kunnat motivera diktaturen.

Jag fascineras också över hur rättfram Guevara är över vad han anser krävs för att nå målet. Det kommer inte räcka med lite gatuslagsmål eller strejker, gatstenar mot tårgas är bara upptakten. Nej, det kommer att vara en lång och blodig kamp, säger han uttryckligen. Och vi måste hata. Hat är en oundgänglig del av kampen eftersom det förvandlar en till en ”effektiv, våldsam, noggrann, kall dödsmaskin”. Jag undrar om många av de som än idag hyllar Che verkligen har läst honom, och håller med om detta?

dagensbok.com » Fidel Castro

Reidar Jönsson "Vännen i Havanna"

Similar Posts:

Björn Kumm "Motstånd - de maktlösas kamp"

Similar Posts:

Thomas Gustafsson "Kuba"

Similar Posts:

Stina Lundberg Dabrowski "Stinas möten"

Similar Posts:

Maurice Brinton "For workers’ power"

Similar Posts:

Kajsa Norman "Mot kärleken har Fidel inte en chans"

Similar Posts:

Zoé Valdés "Jag skänkte dig mitt liv"

Similar Posts:

Pilar Aguilera "Chile: the other September 11"

Similar Posts:

’Barbarroja’ Manuel Piñeiro "Che Guevara and the Latin American revolutionary movements"

Similar Posts:

Che Guevara "Global justice – liberation and socialism"

Similar Posts: