Nej, skulle Fanny Ambjörnsson förmodligen säga. Generellt är killgrejer högstatus, något som alla vill ha, medan tjejgrejer är lågstatus och något som killar inte suktar efter.

Att säga att en tjej uppför sig som en kille är sällan fel, men att säga att en kille uppför sig som en tjej, det brukar vara ett försök att håna.

Rosa är en farlig färg eftersom den signalerar vår inställning till samhällets könsroller. Säg att två pappor sitter i sandlådan med barn helt i rosa.

”Hon heter Alice”, säger den ena föräldern.

”Han heter Kim”, säger den andra föräldern.

En diskussion om barnuppfostran och barnpedagogik kan nu bli rätt jobbig.

Ambjörnssons bok bygger på intervjuer kring folks inställning till rosa. Hon pratar med vuxna om barnrosa, med barn om flickrumsrosa, med män om rosa skjortor och med unga feminister om att reclaima (återta) det lågstatusrosa.

Det är ofta intressant läsning.

Som en introduktion till hur vi förhåller oss till könsroller är boken utmärkt. Nivån är någonstans mitt emellan dagstidningsreportage och akademisk grundkurs i genus. Men för den som redan tycker rosa är en farlig färg så är boken inte lika självklar.

Jag hade gärna sett att Ambjörnsson tog ställning då och då. Som forskare bör man vara neutral, man skall låta materialet tala. Men jag tror boken egentligen vill vara mer långreportage än akademiprosa. Och som journalist vinner man normalt på att ha en åsikt, på att tycka att det är ett ”jävla nuläge”, utan att för den skull tappa förnuftet (alltså inte göra som Maciej Zaremba tillåts göra i DN).

En sak jag undrar över är varför intervjupersonerna inte förankras i verkligheten. Jag kan ha fel, men det känns som om intervjumikrofonen aldrig varit längre bort än 5 kilometer från Stockholms slott och just därför – för att denna miljö är den osynliga bakgrund som 95% av mediasverige utgår ifrån – behöver man inte redogöra för vem man pratar med.

Ambjörnsson är könsrollsexpert men jag är osäker på om hon gett sig tid till att bli expert på rosa.

Varför inte mer om färgen rosa och dess historia? Vad säger forskare om rosa? Vad säger godistillverkarna? Är det bara på Stureplan män har rosa skjortor, hur ser det ut i London, New York och Beijing? Hur såg det ut för femtio år sedan? Vem är det som har bestämt hur det skall se ut på H&M och BR?

Som det är nu finns det en risk att boken hamnar någonstans mitt emellan Alice och Kims föräldrar i sandlådan. Bägge tycker att det är för lite om rosa och för mycket om könsroller, Alice förälder för att han tycker könsrollssnack kan bli lite tjatigt och Kims förälder för att han redan läst grundkursen i genusvetenskap.

Similar Posts:

• Färgstark skildring av vardaglig tonårsidentitet
• ”ja mina fötter passar inte i de där trånga skorna”
• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• Ta tillbaka allt som är ditt
• Bland kufar och drömmar

Knappast av sig självt. Och inte självklart. Aldrig någonsin självklart. Där det finns mänskliga rättigheter kan man garantera att de inte vuxit upp ur marken av sig själva. Människor har slagits för dem, och tvingas fortsätta att slåss för dem.

För fast vi gärna tänker oss vår historiska ”utveckling” som ett evigt framåtskridande fungerar det ju knappast så. Människor har måst kämpa och de kämpar hela tiden.

Smaka till exempel på ett ord som ”korrektionsvåldtäkt”. Det förekommer bland annat i Kenya och avser att genom våldtäkt försöka ”omvända” lesbiska. Bara i Afrika är homosexualitet förbjudet i hela 38 stater och belagt med dödsstraff i fyra.

Man behöver förstås inte gå utanför Sveriges gränser för att hbt(q)-personer ska riskera att möta diskriminering, trakasserier och våld. Den moderna homofobin innehåller en hel del både konkreta forskningsresultat och personliga erfarenheter. Det kan handla om dödligt våld eller det kan handla om arbetskamrater som tystnar och drar sig undan. Om att alltid behöva förklara sig, om att förbigås eller om att få höra att man bara behöver ”få känna på kuk” (hur långt bort känns det där med ”korrektionsvåldtäkt” egentligen?).

Det kan också handla om politiska beslut och mediebilder, som när regeringens direktiv för Socialstyrelsen enbart fokuserar projekt mot våld i nära relationer på heterosexuella kvinnor. Eller när Göran Hägglund beskriver ”verklighetens folk” som de ”som lever sina liv som folk gör mest” och som inte håller på och pratar om genus och ”krånglar till” det.

Allt det här och mycket annat diskuteras i en mängd angelägna berättelser i Den moderna homofobin. Bland författarna finns bland andra Fanny Ambjörnsson, Lars Gårdfeldt, Margareta Lindholm, Eva Tiby, Arne Nilsson, Carin Holmberg och Christina Kjellsson.

Men finns det då, slutligen, en modern homofobi? Nja. Homofobin är väl i stort sett samma unkna gamla rädsla för allt som på något sätt sticker ut som alltid. Det moderna ligger möjligen i att den blivit diskretare, smygig. Som ett isberg. Det är inte längre – eller än så länge och just för tillfället? – opportunt att vara öppet homofob (om man inte är konservativt religiös, eller går i högstadiet, eller håller på med machosporter, eller – äsch, ni fattar). Den moderna homofobin tecknar erfarenheter från processerna som tagit oss åtminstone dit. Det gör antologin till en viktig del av vår nutidshistoria och i berättelsen om hur människor faktiskt förändrar sina villkor till det bättre.

Similar Posts:

• Toppen på ett mycket farligt isberg
• Ojämnt om dubbellivets tystnad
• Lovvärt initiativ blev hastverk
• Läsning som gör fysiskt ont – om homofobi i Uganda
• Auschwitz och den stora kärleken

Sedan började jag hänga mer i småstäder igen och insåg att jag fattat det fantastiskt fel.

Till mitt försvar är det ganska lätt gjort. Småstäder och landsbygd kommer inte särskilt mycket till tals, vare sig i kulturliv eller i offentlig debatt. Inte minst ungdomskulturforskning, som man väl kan säga att Sexualitetens omvandlingar handlar om, rör sig gärna i olika kretsar i större städer.

Antologin Sexualitetens omvandlingar, med undertiteln ”Politisk lesbiskhet, unga kristna och machokulturer” samlar emellertid akademiska uppsatser om ungdomars tankar kring sex från en rad olika sammanhang – också geografiska. Här finns feministiska grupperingar, tjejer och killar i ”mångkulturella” förorter, machokillarna i handbollslaget och frikyrkliga ungdomar som tänker att sex ska sparas för den rätte (eller kanske inte).

Märkligt nog saknas närmare presentationer av de olika forskare som bidrar, vilket är ett stort minus i kanten för den som gärna skulle vilja läsa vidare i något ämne. Den enda jag känner mer än till namnet är socialantropologen Fanny Ambjörnsson som här bidrar med ett avsnitt kring komplexa och ofta klasspecifika strategier kring att kallas eller kalla andra för ”hora”, utifrån samma material om gymnasietjejer som hennes avhandling, den mycket intressanta och underhållande I en klass för sig, också bygger på.

Texterna i antologin ingår i alla fall i ett projekt som under namnet ”Ungdom, sexualitet och kön i gränslandet” behandlar könsroller, sexuell identitet, förtryck och motståndsstrategier ur någon form av kulturanalytiskt perspektiv. Tillsammans ger de en mångfacetterad bild av ungdomars förhållningssätt till kön och sexualitet som till stor del bygger på intervjuer och deltagande observationer. Påfallande ofta får ungdomarna själva komma till tals i texterna, vilket både gör dem konkreta, levande och roliga att läsa och väger upp det faktum att en sådan här samling akademiska texter också kan bli ganska teorityngd.

Att göra var och en av artiklarna rättvisa i en sådan här text är förstås omöjligt. Sexualitetens omvandlingar är uppdelad i två delar, ”Vardagsliv, gränser och sexualitet” och ”Livspolitik, radikal feminism och sexualitet”. Egentligen vet jag inte varför. I den senare delen finns visserligen ofta ett mer öppet politiskt anslag – Camilla Kolm skriver om ”politiskt lesbiska”, tjejer som av feministiska skäl väljer bort relationer med män, Hanna Bertilsdotter om bisexuella mäns strategier, Sabina Ostermark diskuterar Riot Grrrls-rörelsen, fanzine och liknande och Birgitta Larsson och Anna-Carin Lindh intervjuar unga tjejer i ett feministiskt nätverk i en småstad – men förhandlingarna kring vem man får vara och hur man får bete sig pågår ju egentligen ständigt, i alla texterna.

För Ambjörnssons gymnasietjejer spelar som sagt klass stor roll för vilka roller och strategier som är till tillgängliga, men också etnicitet. Det gäller i hög grad också för tjejerna och killarna i ”mångkulturella” förorter i Margareta Forsbergs och Nils Hammaréns texter. Precis som de frikyrkliga ungdomarna i Jessica Perssons artikel försöker man foga samman liberala mediebilder och kompisars attityder med mer traditionella värderingar, komma på vad man själv vill och navigera mellan omgivningens spretiga krav.

De mest låsta positionerna tycks, kanske inte förvånande, finnas ”i toppen av näringskedjan” bland de grabbiga, heterosexuella männen i det handbollslag som Jesper Andreasson följt. Här är det machomentalitet, porr, sprit, bögskämt och sexistiskt skrytande om senaste ragget som gäller – trots att ganska få av killarna i enrum egentligen tycks vilja stå för det som sägs och görs i omklädningsrummet.

Placeringen av texten är i alla fall strategisk: när jag kommer fram till tjejerna som väljer lesbiskhet för att slippa heterosexuella killar har jag dessa ”vanliga killar” i bakhuvudet och känner en hel del förståelse och sympati. Tjejerna menar att detta att tända på kvinnor är en konsekvens av att de faktiskt uppvärderat kvinnor och framför allt ett sätt att komma ifrån heterosexets eviga över- och underordningar (jämför för övrigt med Linas recension av förlaget Xstorys sexhandboksserie på vår förstasida idag).

Jag vill inte heller se sex så. Jag vill att det ska handla om lust, inte bara makt. Men när killarna i den där handbollslaget pratar om tjejer, då handlar det just om makt. Om att nedvärdera och behandla som ting. Om att få ligga med någon och sedan genast döma ut den personen som horig och värdelös. Vad fan handlar det om?

Så har det egentligen hänt någonting? Jag vet ärligt talat inte.

Similar Posts:

• ”Vi tar oss rätten att ligga med hela världen eller inte ha sex alls.”
• Vi vill inte ligga med as, ju
• Ett dokument över feminismens brokighet
• Färgstark skildring av vardaglig tonårsidentitet
• Jävla samhället

Sådana omsättningsförsök undersöker sociologen Britta Jonsson i en avhandling från 1983. I Alternativa livsformer i 70-talets Sverige (den handritade framsidan har för övrigt tillägget ”några” i lite mindre kraftfull stil ovanför ”alternativa”) undersöker Jonsson 15 på olika sätt alternativa grupperingar i allmänhet och fyra av dem i synnerhet. Det handlar om sinsemellan ganska olika grupper med strategier baserade på alltifrån självförverkligande genom meditation till ekologiskt kollektivjordbruk.

Gemensamt för de undersökta rörelserna är att Jonsson ser dem som en förlängning av 1960- och 70-talens sökande efter alternativa tankesätt och livsstilar. Ur ett efterhandsperspektiv är det lätt att dessutom se ett slags brott. Något har svängt om sedan en bunt studenter och likasinnade satt på kårhuset i Stockholm och trodde att de dragit igång den svenska socialistiska revolutionen.

Ekonomin och hela samhällsklimatet hade svängt, från ett slags ”bättre och bättre dag för dag” till oljekris, borgerlig valseger och allmän undergångsstämning. Revolutionen, vad den nu var exakt, verkade inte längre nära förestående och det hade förmodligen visat sig svårare än man hade föreställt sig att förändra saker, både i egna beteenden och i samhället i stort. Det betyder inte att man har gett upp, men att fokus blivit mer småskaligt, mer konkret och personligt. För några räcker det att börja med att komma till rätta med sig själv. Andra vill visa samhället på alternativ genom det egna handlandet.

Genom Jonssons bok kan de fortsätta att göra det, även decennier senare. Det är inspiration att vara tacksam för, men tyvärr lägger framställningsformen också en del hinder i vägen.

I början av 1980-talet var samhällsvetarkomplexet uppenbarligen fortfarande starkt, inom sociologi såväl som humaniora. Tabeller var en god garant för ”riktig vetenskap”. Så är det väl i viss mån fortfarande. Att försöka reda ut stora, mänskliga frågor som inte nödvändigtvis passar i diagram har länge ansetts suspekt, otillförlitligt och flummigt.

Statistik kan vara fantastiskt. Se till exempel på Kate Picketts och Richard Wilkinsons Jämlikhetsanden – därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen. Florence Nightingale sa något i stil med att genom statistik kan människan försöka förstå Guds plan för mänskligheten, och jag håller fullständigt med (ja, minus själva Gud, kanske). Det betyder inte att statistiken sitter inne med precis alla svar, särskilt inte vad gäller enskilda människors tankesätt och bevekelsegrunder.

Jag skulle önska att människorna som levde i de sammanhang Jonsson beskriver hade fått ta mer plats. Här finns bara tabeller och skilda citat, yttrade av numrerade informanter. Jag hade velat se individerna. Jämför till exempel med Fanny Ambjörnssons I en klass för sig där olika grupper av tonårstjejer och deras tillvaro och livsstrategier verkligen får liv på avhandlingssidorna, utan att analysen för den sakens skull blir mindre skarpsinnig.

Här bryter bara plötsligt något helt annat igenom. Som när Jonsson i inledningen bekänner hur svårt det ibland varit att förhålla sig neutral till de undersökta gemenskaperna. Hon pulsar runt i snön bland Skogsnäskollektivets gårdar och känner att hon helst av allt bara vill stanna där.

Träden stod som höga pelare upp mot den mörka stjärnhimlen. Jag rådbråkade min stackars hjärna och försökte komma på något som helst vägande argument för att någonsin fara tillbaka till Märsta där jag är bosatt och åter börja pendla till skrivbordet på sociologen i Uppsala. Jag lyckades inte. Ingenting föreföll mig mera självklart än att helt enkelt bara stanna här där jag var. Ingenting föreföll mig mera rätt och riktigt än att deltaga i kampen för en mänskligare värld på det sätt som Skogsnäskollektivet gjorde och att satsa alla min krafter på det i stället.

Intrycket mitt i en avhandling är förstås lika delar ärligt och märkligt. Inte desto mindre är det den där längtan efter något vettigare som biter sig fast efter läsningen som det mest bestående intrycket – kanske till och med arvet efter den där tiden. De där ljuva drömmarna, de är nog inte riktigt döda än.

Similar Posts:

• Vad är kulturen bra för?
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• När socialdemokratin gapade efter mycket
• Starka argument för ett mer jämlikt samhälle

Så blir det emellertid inte alls med Åsa Linderborgs Håll med eller håll käft. Artiklar i samförståndets tid. Jag snarare sträckläser den – just nästa artikel verkar nämligen så himla spännande. Hela tiden. Nästan alla ger mersmak; nästan hela tiden känns variationen i språk och ämnen fräsch och inspirerande, utan artikelsamlingars vanliga risk för mättad korvstoppningskänsla och tjatighet.

Artiklarna i Håll med eller håll käft är från början publicerade i Aftonbladet mellan 2003 och 2008 och utan att de känns särskilt inaktuella ger de också en bild av svensk samtidshistoria när den är som … samtidigast. Vad är det egentligen vi sysslat med de senaste åren?

Linderborg är fin på att hitta balans. Hennes formuleringar är snärtiga och coola utan att för den skull skymma det hon vill ha sagt. Hon är bildad utan att bli svårläst och intern. Hon har, som de där riktigt sympatiska historikerna, en förmåga att snabbt och enkelt sätta in i sammanhang, och hon både tycker till och levandegör det hon förhåller sig till.

Smaka bara på några av rubrikerna: ”Gissa vad de gör med getterna!”, ”Den förbannade vänstern”, ”Alla får pippa!”, ”Vem har rätt att göra motstånd?” eller ”Så blir en kvinna desperat”. Linderborg läser Gramsci och Babar, Fanny Ambjörnsson och Olof Lagercrantz. Hon diskuterar Linda Rosing och Carolina Gynning, Cornelis Vreeswijk och Ulf Lundell. Hon förhåller sig till vänstern, liberalismen och den politiska dagordningen, Irakkriget och ”den svenska bushoisien” (ofta tillsammans med Erik Wijk), dansk gladporr, nationaldagen, konspirationsteorier, råttor, historieproduktion, prinsesstrender och den nya herrgårdsromantiken.

Håller med gör man förmodligen inte alltid (jämför till exempel hennes Cornelis-tolkning med Liv Strömquists). Hålla käft blir man i alla fall inte det minsta sugen på. Och det är väl som huvudsaken.

Similar Posts:

• Är Fanny expert på rosa?
• Färgstark skildring av vardaglig tonårsidentitet
• Allt åt alla?
• USA ut ur Irak …
• Bland kufar och drömmar

I en klass för sig. Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer är nämligen ingen vanlig avhandling. Det behöver man bara se Lotta Kühlhorns snyggt färgglada omslag för att inse.

Ambjörnsson lyckas kombinera en rad viktiga perspektiv på tonårstjejers vardagsliv och förhållningssätt. Hon relaterar kön/genus, klass, etnicitet och heteronormativitet till varandra, utan att på något sätt hemfalla åt konceptsvar, offerbilder eller övertro på någon obunden vilja. Det är komplicerat. Det är individer och strategier och relativitet; å ena sidan och å andra sidan. Det är massor av konkreta exempel, livfullt skildrade situationer och en varmt inkännande lust att förstå och klä i ord.

Ambjörnsson har under ett drygt år följt tonårstjejer på två olika gymnasieprogram, de skötsamma medelklasstjejerna på samhällsvetarprogrammet och de lite ökända, högljudda tjejerna på Barn och fritid (en kategorisering som knappast får stå oemotsagd, men det är så de båda grupperna uppfattas på skolan). Hon är med dem i klassrummen, på rasterna, på skolkfika, fester och krogar. Hon hamnar i diskussioner om pojkvänner, feminism och kroppsbehåring och hon låter till och med ett par av tjejerna stajla henne.

Det är knappast någon traditionell akademisk position Ambjörnsson intar och det är både underhållande och befriande att läsa om. Istället för att gömma sig bakom ett anonymt akademiskt skrivsätt och ”objektiva” formuleringar redovisar hon öppet sin egen roll i tjejernas vardag och i skildringen av den. Det betyder inte på något sätt att hon kastar vetenskapligheten all världens väg. Snarare tvärtom. Den traditionella idealbilden av den oantastliga, opåverkade forskaren förtjänar att problematiseras. Ambjörnsson gör just det och hon gör det på ett uppriktigt, spännande och kreativt sätt.

I en klass för sig är en kul, mångfacetterad, oroande och förtroendeingivande skildring av identitet, tillhörighet och förväntningar. Den borde vara relevant för alla som någonsin varit tjejer, tonåringar, haft något som helst att göra med skolan i allmänhet och gymnasieskolan i synnerhet (särskilt lärare borde ha något att lära av tjejernas perspektiv i boken) eller som, ja, över huvud taget lever i samhället, faktiskt.

Similar Posts:

• Är Fanny expert på rosa?
• ”ja mina fötter passar inte i de där trånga skorna”
• Bland kufar och drömmar
• Kön, makt – och kärlek?
• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”