Sara Stridsberg skriver än en gång fram en berättelse om en trasig familj, psykisk sjukdom och frånvarande, alkoholiserade vuxna, denna gång i form av en vindlande släkthistoria. Barndomsstranden Panic Beach sätts i centrum för allt, men mer som en symbol än något annat. Mest av allt utspelar sig historien i tysta rum i ekande tomma lägenheter, och nutiden alltid i närheten av teatern, med dess scen och publik. Det är såklart ingen slump. Teatern går att läsa som en metafor för den historia som spelas upp inom Nina, där hon själv sitter i publiken, lika fängslad där som till släkthistorien som är hennes egen som oförmögen att påverka vad som händer på scenen. Inte ens sin egen syster förmår hon rädda.

Farväl till Panic Beach är i mångt och mycket en samling personporträtt över människor som på olika sätt haft svårt att finna sin plats i tillvaron och som alla tycks bära på sin egen form av övergivenhet. Men det är också en uppgörelse med den skuld som överlevande bär på och själva kärnan tycks ligga i relationen som Nina har till sin far. Genom att försöka förstå omständigheterna som han kommer ifrån kan hon möjligen närma sig att förlåta honom, trots att han eventuellt är anledningen till Ninas systers självmord. Kanske kan hon också därmed förlåta sig själv, för att kärleken som hon har till honom trots allt fortfarande verkar finnas kvar.

Stridsberg skriver som vanligt fram mättade bilder i en blaséartad verklighet. Bilderna som målas upp är just det, målade bilder: estetiskt tilltalande versioner av verkligheten, där varje händelse är noggrant orkestrerad och dialogen alltid fyller en symbolisk funktion. I ett sämre utförande hade det kanske känts krystat. Föga förvånande lyckas Stridsberg dock hålla sig på rätt sida om strecket och det sceniska tilltaget får varje händelse att eka ödesdigert genom historien – när Ninas far i sin ungdom dödar en katt är det en symbol för vad som ska komma att hända och vad som kanske redan har hänt; allting tycks gå i cirklar och upprepa sig, förbannelsen fortgår och förökar sig som ett virus. Kanske är Ninas farväl vad som får historien att ändra riktning och förbannelsen att upphöra, kanske är det bara den uppgörelse som var och en måste göra med sitt arv och sitt förflutna för att kunna leva vidare med den förbannelse som dåtidens spöken lämnat vidare – en fackla för alla att bära och se till att inte bränna sig på.

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2019
• Prinsar och personlig hämnd
• Svunna tider i Mörkaste Småland
• Hypnotiskt skimmer när det är som bäst
• En överlevnadsberättelse

Med detta i minnet blev jag mycket nyfiken på Konstiga Sally Diamond av Liz Nugent. Här får vi möta Sally Diamond som är drygt fyrtio år. Hon har bott med sin far som är psykiatriker i många år. När fadern dör efter en tids sjukdom gör Sally som hennes pappa sagt:

När jag dör, släng mig i soptunnan.

Hon förstår inte varför folk förfasas och varför hon hamnar på löpsedlar? Allt hon gjorde var att följa sin pappas sista önskan. Det här blir början på en mörk härva där Sally tvingas till att fundera på sin barndom. Varför har hon inga minnen innan hon blåste ut ljusen på sin sjuårs-tårta? Vem är den mystiska S som skickar henne en nalle som hon instinktivt vet heter Toby och som hon genast bär tätt intill sig?

Allt detta får henne att sakta och med terapeutisk hjälp våga öppna upp sig och våga blicka utåt. Tidigare har hon isolerat sig och de gånger hon tvingats röra sig i det lilla samhället Roscommon på Irland har Sally låtsas vara döv för att slippa konversera med folk. Nu bryts isoleringen och Sally tvingas ha kontakt med släkt och lär även känna nya människor, även om hon är ytterst skeptisk.

Det är en berättelse med fler lager än en tusenbladstårta och det är det som får mig fast. Det avslöjas ständigt nya hemligheter och historien vrider sig och slår kullerbyttor längs vägen. Men det är skickligt uppbyggt så det blir aldrig det minsta kryptiskt även om det kan vara konstigt. Dock hissnar det i mig av alla otäcka händelser som stackars Sally Diamond tvingas upptäcka om sitt liv och sin bakgrund. Det här är en bok jag hade svårt att lägga ifrån mig. Men när jag var tvungen att göra det så levde den i mig ändå. Så vill ni ha en bok som gnager sig in under skinnet och stannar kvar så är det här ett boktips. Ett extra tips om ni gillar spänning är som sagt att avsätta tid. Men det löser sig. Är en bok bra så är den bra.

PS. Det här är nog årets snyggaste bok rent visuellt. DS.

Similar Posts:

• Dolda hemligheter och mörka vrår
• Händelser vid vatten
• En opålitlig historia
• Förtjusande frisk och ryslig mordgåta i skärgården
• Omläsning av en avskydd hustru

Romanen skildrar föräldrarna i egna kapitel. Fadern, inlagd på ett hospice, får kapitel som heter ”Det blå rummet” medan modern, inlagd på psykiatisk klinik och senare på ett boende, rubriceras med ”Det vita rummet”. I slutet upphör den här kategoriseringen och jagberättaren med syskon och syskonbarn ordnar det sista i föräldrarnas liv.

Fadern går bort efter en månad. Modern lever längre och blir allt mera förvirrad. Miljöerna är Kanada och 1900-tal. Fadern, liksom alla hans släktingar, arbetade i skogen, vilket karakteriseras ”där uppe”. Männen är borta under veckorna och lever i skogskampar. Det är inget lätt liv att från unga år konfronteras med en manligt rå värld, ofta med sexuella inslag och våld. I faderns släkt finns en religiös ådra, en fromhet och ett biktbehov. Samtidigt finns det styrka, sammanhållning och glädje.

Modern kommer från en tragisk familj; mormodern anorektiker och har tydligen svultit ihjäl egna barn. Hennes far, en våldsam man, som går ut i skogen för att skjuta sig men kommer istället hem stupfull. Modern är deprimerad hela livet och det egna familjelivet blir ett enda långt övergrepp. De egna barnen skulle hon helst inte velat ha. Det äldsta barnet, bokens berättare, närmast hatas men i slutskedet av sitt liv verkar modern för första gången kunna dölja sina känslor. Eller så är det demensen som räddar henne (och barnen) från den hon tidigare varit.

Ovannämnda verkar mörkt och tragiskt. Men jag läser inte alls boken så. Det hela är sakligt och jordnära framställt. Det finns istället en skönhet i många minnen, reflektioner och naturintryck. Ofta beskrivs miljöer, detaljer och dialogerna utförligt. Jagberättaren har ett gott förhållande till sin far och deras relation är stabil. Hon för hans talan inför sjukvårdspersonalen, lär sig sköta honom och håller kontakten till sina syskon. Fadern talar om sin bakgrund, om sin familj, om alla sina döda. Med modern är det annorlunda; efter ett komplicerat, ångestfyllt och förvirrat liv önskar de vuxna barnen att hon ska gå bort.

Boken, som ryms i handflatan, är lite under hundra sidor. Handlingen berättas ur ett jagperspektiv. Tiden är vår samtid i kanadensiska miljöer. Här spelar orten Saguenay med den vackra floden en avgörande roll. Det är där de hör hemma och dit de återvänder. Detta återfinns i många av Tremblays böcker; ett cirklande kring staden och floden Saguenay.

Här finns också exiltemat; jagberättaren gav sig av så fort hon kunde, bort från sin familj (modern) och levde länge långt borta. Skrivandet är också en sorts exil. Hon menar att exilen är botemedlet mot de flesta trauman i livet, även de som vi ärver av våra föräldrar och far- och morföräldrar. Vi borde ge oss iväg så fort vi kan från våra ursprungliga hem på Saint Pauls väg eller var de nu låg. Ligger …

Boken är en liten pärla om de ursprungligaste av relationer. Om födelsen, uppväxten, bortflyttande, återvändandet och döden. Om allt däremellan. Om allt som påverkar. Om allt som vi vill frigöra oss från.

Similar Posts:

• Att välja och skriva sitt liv
• En våldsam mor
• Livets vägar
• Brev och svek
• Mamma mia – att förstå en mor

Här finns familjekonstellationerna med alkoholism, syskonliv, ensamhet men också med ett driv att komma vidare. Och Marie har lyckats. Hon har sin akademiska karriär, sin man Stefan och barnen. Den kära sommarstugan. Men hon plågas också av sorgen efter bästa vännen Vonne, hennes stöd genom unga år. Vonne som levde i Stockholm och allt för ung gick bort i cancer. Livet är mycket fattigare utan Vonne.

Här handlar det mest om Maries faster Sigrid, som lever ensam i barndomshemmet i en österbottnisk by. Här rullas hela Sigrids livshistoria upp, med moderns tidiga död, krigstider, brodern William som stupar, den yngsta brodern Rainer och deras gamla, slagrörda far, som det faller på Sigrids lott att sköta. Under lång tid. När Sigrid sen blir gammal och sjuk faller det på Marie att ordna för henne.

I unga år efter kriget var Sigrid fylld av liv och med planer på en framtid i Sverige med Kurt. Hon är förälskad. Dagarna har en mening. De brevväxlar intensivt tills Kurts brev slutar komma … Med tiden förstår hon att Kurt har återvänt, gift sig och lever i Sydösterbotten. Hon blir en hemmadotter som ”lämnats över” och som ska klara sig med ytterst små ekonomiska medel. Bitter ibland, men också stolt. Sigrid sluter sig allt mera, åren går och hon lever ett liv för Jesus och sina närmaste.

I slutet av boken, nära vår tid, då Sigrid är i 90-årsåldern, får läsaren reda på vad som egentligen hände för länge sen. Varför Kurt inte höll sina löften. Eller gjorde han?

Sigrid kan vara en sorts fasa för Marie men också trygghet. I Sigrids stuga i Lerlax är det lugnt. Stugans vind inbjuder till rotande bland gamla kläder och föremål med all sin historia. Trädgården med blommor, äppelträd, småfåglar. Köket med vedspisen, diskbaljan. Samtidigt är allt gammalt, ensamt. Marie både vill och inte vill.

Romantiden sträcker sig från Sigrids unga år — innan Marie kom till världen — och i slutet är vi inne på 2020-talet när Sigrid gått bort. Hennes hem ska säljas. Lösöret delas. Maries syskon träder till. Med sina åsikter och liv.

De olika tiderna skildras i kapitel med namn och årtal. Som läsare får man vara förberedd på tidshoppen. Sundqvist har sinne för detaljer som ger autenticitet åt romanbygget. Det är fältpost, fickuret som gått (går?) i arv, Nortti-tobakspaket, frontringar, Nokia-aktier, korsstygnssömnad.

Stor igenkänning för undertecknad vad gäller österbottniska miljöer, historier, språk och vanliga uttryck på dialekt (”He e gälit”, ”saft å bulla”, ”men he bleiv såde”, ”jamen veit ni hur jär sir ut!”). Det är kvinnoliv som inte allt för ofta skrivs ner. Men med sin dramatiska båge infälld i samtidens stora rörelse(r).

Sista brevet är en läsvärd roman. Jag har sett kvinnor som Sigrid leva sina ensamma liv men också kvinnor i Maries situation med krävande akademiska karriärer och familjeliv. Med en stark strävan att klara sig. Marie tänker på ett ställe: ”Det är bäst att bara jobba på”.

Enligt mig är Sista brevet Christel Sundqvists bästa roman hittills. Gärna skulle jag ta del av Maries fortsatta liv.

Similar Posts:

• Att mista sin bästa vän
• Att vända hem till något trasigt
• Elofs och Olgas bok
• Arvet blev ett liv i skuggan
• Inget danskt hygge

Familjen Falck är en av Norges mäktigaste och när Vera, som numera är äldst i släkten plötsligt dör börjar jakten på ett testamente. Hur ska pengarna förvaltas? Vad händer om man börjar vända på släktens stenar? Vill man verkligen veta vad som finns begravet i arkiven?

Det är många frågor som dyker upp, och fler ska det bli. Veras barnbarn Sasha kan inte låta bli att börja gräva, trots att resten av familjen säger åt henne att låta bli. Ingen verkar särskilt intresserad av sanningen, allra minst hennes egen far, Olav. Sasha tvingas välja mellan sina principer ”familjen först” eller sanning.

Om och om igen känns det som om att författaren verkligen tar i från tårna för att få sin bok att bli mer episk, mer storslagen, mer, originell? Kanske är det något som försvinner i översättningen, men jag är tveksam till det. Ord staplas på ord i stället för att låta berättelsen sköta sitt, avbryts flödet för nya karaktärs- och miljöbeskrivningar.

När något spännande händer kan man plötsligt få vänta nästan ett helt uppslag innan man kommer fram till nästa uppslag, för att författaren plötsligt finner det lämpligt att fördjupa sig i klädmärken, frisyrer och utseenden. Det blir nästan lite fånigt, och stundtals irriterande omständligt.

Men, jag ska inte vara allt för kritisk. Boken är spännande, familjedramat är av episka proportioner och väver samman historia och nutid på ett snyggt sätt. Boken utspelar sig inte enbart i Norge utan rör sig både till väpnade konflikter och flyktingläger runtom i världen. Världspolitiken kopplas ihop med den enskilda familjens historia på ett snyggt sätt, som en klassisk spionroman (och efter att ha läst boken konstaterar jag också tidigare böcker av Aslak Nore är just spionromaner).

Genom boken får vi ta del av de flesta karaktärernas perspektiv, jag uppskattar hur berättelsen binds ihop utifrån deras respektive upplevelse av det som händer, och har hänt. Även om Vera går bort i början av boken får vi även ta del av hennes spännande berättelse, på flera olika sätt. Hon är ju trots allt en gammal författare.

Similar Posts:

• Vindlande berättelse om identitet
• Smärtsam brytning mellan mor och dotter
• I åldrandets stund
• Att bli till
• Livets vägar