Med det sagt så måste jag säga att jag inte alls förstår mig på hennes nya bok. Också här rör vi oss i naturen och också här är allt fullkomligt underbart, men det är också, i alla fall på ytan, så mycket plattare. All surrealism från de tidigare samlingarna är borta, och resultatet är en så ensidig och faktiskt ointressant skildring av naturen att jag bitvis undrar om Byggmästar är ironisk. Så här låter det:

en vitamininjektion
är skogslivet, men den bästa sortens
säger man till sig själv innan man
äntrar kojan, stiger in med nävertoffla
nött så att tån sticker fram och skattar
sig som den lyckligaste som sett
världens ljus!

och vidare

nämen, det var ju bara så sagolikt
vackert – jo, jo – joooo! tvivelsutan
helt enkelt härligt här

men det mest härliga
man kunde tänka sig
faktiskt -

att vandra
genom landskapet
bara så där
för ros skull!

Jag känner ju igen känslorna, men uttrycket når inte särskilt mycket längre än det man själv säger till varandra när man är ute på en skogspromenad: vad vackert det är, vilken härlig luft, vilka fina färger. Byggmästar placerar också ut människor i skogen, enstöringar, folk som vill promenera där och gärna gör det tre, fyra gånger per dag, människor som plockar bär, har kontar och bor i mysiga kojor. Ett tag testar jag läsarten att boken är en slags bakvänd kritik, och vill säga att vår tid inte uppskattar denna natur tillräckligt mycket, eller att skogarna i vår tid avverkas så att denna kultur/natur inte finns kvar, men jag kan inte egentligen få den läsningen att bottna i det som faktiskt står på sidorna, i texten.

Vid några få tillfällen låter Byggmästar naturen få liv, så som hon gjorde så ofta i Men hur små poeter finns det egentligen, och frågar sig till exempel i en kort haikuliknande strof

mäter tickorna
tiden inne i den
omkullblåsta rönnen!?

Då lever plötsligt texten, men tyvärr sker det alldeles för sällan. I övrigt är det svårt att läsa in någon mer mening i dikten än det som står uttryckligt: det är härligt att gå i skogen, det finns många träd som har vackra namn, man blir glad av en solbelyst stig. Jag sympatiserar med det oironiska anslaget, tanken att ämnet i sig – skogen – är fantastiskt nog, men tänker att om man vill åt den känslan ska man nog snarare faktiskt gå ut i skogen än läsa poesi om att göra det. Vill man läsa poesi tycker jag att man istället ska välja någon av Byggmästars tidigare samlingar.

Similar Posts:

• Underverk i naturens vardag
• Drömmarnas byggmästare
• Absurda inslag i naturmiljö
• En kär gammal kollega
• Utan ord i begynnelse en skapelseberättelse

Meningen var att prata om Kennet Klemets översättning av Blaise Cendrars Reseanteckningar (Ellips Förlag), jag hade inte hunnit få själva boken. Åt äpplen. Drack vatten. Vad som bjöds i Press Centre, men lyckades sno lite kaffe åt mig och Klemets, i ett kök en bit bort från intervjurummen. Och lite godis, som fanns där, samt en banan. Var mycket nöjd med det ett tag.

Kennet Klemets (Foto Håkan Kristensson)

Intervjurummet hette Lilla blå 1, med en röd plastblomma. Gråblått olustigt rum, brackstelt men helt okej.

I alla fall så pratade vi ganska länge (en timme). Till min förvåning hittade jag i transkriptionen bara en enda fråga. (”Nu tappade jag tråden, vad pratade vi om?”) Intervjun styrdes helt utan orientering, jag pladdrade eller slängde fram ett namn, påståenden – men som Klemets ödmjukt spann vidare på.
Resultatet blev ändå mycket intressant.

Jag babblade på, och vi kom så småningom in på Kennet Klemets nya diktsamling Beröringen (W&W, 2013), som han skulle läsa ur på bokmässan.

Frågorna inom parentes är ungefärliga utifrån vad jag babblade om.

(Ska du läsa hela diktsamlingen Beröringen?)

Ja, de gånger jag läst den har jag läst hela, den går inte att bryta. Det upptäckte jag inför första läsningen, att den är som en långdikt. Jag skrev den som enskilda dikter, men som hänger ihop mer eller mindre.

Beröringen skrev Klemets under en treårsperiod, i tre olika städer (Paris, Göteborg och Helsingfors). En bok som jag upplever bryter lite mot hans tidigare diktsamlingar.

(Finns det en vilja att bryta och leka med olika poetiska stilar?)

Nja, men det finns inget självändamål i det, utan de blir som de blir. Jag tycker att de senare böckerna ofta har kommit till genom att jag börjat med en befintlig text, ett utkast som ligger mellan diktutkast och en form av dagbok. Och att jag reducerat och lagt till. Sen efter ett tag, ofta väldigt lång tid, så börjar en form uppstå. Fast i det här fallet var det faktiskt formen, det riktigt korta formatet, som blev till väldigt tidigt i processen.
Men sen blev det ännu kortare.

(Det korta, avskalade – som jag upplevde krävde en nedskruvad läsning, var det något du medvetet ville utforska?)

Nej, det finns inget sånt. Det är och bör få vara omedvetet, tror jag.
Jag började faktiskt skriva diktsamlingen ett halvår innan min separation. Dikten blev tidigt för mig att betrakta som en separationsbok – för det var en otroligt smärtsam separation. Det rimmar med formen – att det knappt fanns någonting kvar.
Men å andra sidan skrev jag på den så pass länge att jag inte tycker resultatet blev en jättesvart och uppenbar separationsbok.

Jag vet inte själv vad har blivit för bok. Många uppfattar den som ljus.

Men det är möjligt att det fanns ett behov av att bryta mot …
Men jag har det där väldigt starkt i mig, rytmen finns ju även i Beröringen – men det finns alltid en poäng att försöka jobba mot sin egen naturliga eller konstnärliga stil.

Kennet Klemets arbetar med olika manus och översättningar parallellt.

(Hur kan du hålla ett fokus på språk och stil med så många projekt igång samtidigt?)

Skulle säga att när jag håller på med ett manus, så håller jag på med det tills det känns … det kan handla om en månad, eller tre månader – tills jag känner att jag inte kommer längre, men att det inte känns klart nog att skicka in – att ”jag kommer inte längre just nu”. Då växlar jag in på ett annat manus. Och när jag lägger ifrån mig ett manus är det helt borta för mig. Jag har ingen kontakt med det överhuvudtaget.
Det är inte så att jag går och smågluttar, utan då är jag helt fokuserad på ett annat manus, eller om jag håller på med en översättning.
Det är så tydliga mentala landskap. När jag kliver ur det, så ligger landskapet kvar i plastfickan tillsammans med manuset.

(Foto: Håkan Kristensson)

Sen använder jag en viss musik, som jag aldrig lyssnar på annars – förutom när jag skriver.
Till exempel Burial, brittisk electronica, som jag använt mig mycket av som skrivmusik – inte till Beröringen men till en tidigare bok och ett manus som jag håller på med nu. Instrumental musik. Och inte hela tiden.
Men då är det alltid en skiva, vars musik är helt och hållet förknippad med det manus jag håller på med.

Jag lyssnar inte på det annars, det finns med och förstärker landskapet.

När det gäller Klemets översättningar så återutgavs nyligen hans översättning av Marguerite Duras Det är allt (Ellerströms, 2013), som gavs ut redan 2000. Klemets har reviderat sin egen översättning, en väldigt fin bok, som inom kort kommer att recenseras på dagensbok. (Vi pratade en bra stund om Duras, ett samtal som jag lägger upp i samband med recensionen av den reviderade upplagan.)

Fokuserar här istället på Blaise Cendrars Reseanteckningar, som nyligen gavs ut av det finlandssvenska förlaget Ellips (boken distribueras av Pequod Press i Sverige).
En bok som jag inte hunnit få inför intervjun. (Beklagligt, den fanns någonstans på bokmässan, vid en monter jag inte lyckades hitta. Ja, jag kunde inte ens uttala Cendrars – vilket jag fortfarande inte kan.)

Så i försök att uttala hans namn, blev det naturligt att vi började där med författaren Frédéric Louis Sausers ”nom de plume” (pseudonym, författarnamn), Blaise Cendrars.

Det var inte hans riktiga namn, men Blaise kan ses som en variant på det franska ordet braise som betyder glöd – och cendre betyder aska. Och ”ars” som på latin betyder konst, konsten. Glöd – aska. Som en Fågel Fenix-figur – någon som reser sig ur askan.

(Gunnar Harding är väl annars den som översatt Cendrars poesi?)

Han var den som introducerade Cendrars i Sverige, redan i slutet av 1960-talet. Gav ut en Cendrars-bok – en urvalsvolym – med både hans dikter och prosa. Sen har ju Harding haft med honom i flertalet antologier och dylikt. På 60- och 70-talet var han ganska läst i Sverige, liksom många andra franska poeter och författare var på den tiden. Men numera är Cendrars ganska okänd i Sverige – i Frankrike är han ju fortfarande en av de stora – hans självbiografiska böcker har till exempel nyss getts ut i den franska klassikerserien Pléiade .

(Varför har han glömts bort tror du?)

Det går hand i hand med att det är så mycket av litteraturen idag som inte syns – dels kommer det in nya grejer hela tiden – men också att den mer smala litteraturen får allt mindre plats. I offentligheten.

(Varför ville du översätta Reseanteckningar?)

Det blir en nyintroduktion av Blaise Cendrars författarskap. För mig har den här boken, rent personligen, superdjupa rötter. När jag bodde i Uppsala under mitten av 80-talet, så hittade jag på ett antikvariat Poètes d’aujourd’hui av Roger Girod – en antologi med franska dikter. Där fanns två dikter som, trots att de var skrivna 1924, hade en otrolig fräschör, som gjorde mig alldeles paff. Och det var två dikter av Cendrars.
Det visade det sig vara just två dikter från Feuilles de route, Reseanteckningar. De där två dikterna översatte jag, och publicerade i Lyrikvännen i slutet av 90-talet.
Senare fick jag för mig att jag skulle översätta hela Feuilles de route – Cendrars sista diktsamling. Efter den så började han skriva prosa, och efter det journalistik och bla bla – han släppte poesin helt.

(Är det inte svårt att översätta poesi, hur stor frihet har man som översättare?)

Ambitionen är alltid att ligga så nära som möjligt. Men sen finns det alltid olikheter i språket, ett ord i franskan som kanske inte har en exakt motsvarighet. Man kanske måste lösa upp det i två ord.
Men det är ändå en ny bok man skriver. Att översätta är de facto att skriva boken för första gången. Sen har man inte ”hittat på” dikterna i fråga, men det är första gången dikterna formuleras på svenska.

Jag har översatt 1800-tals-författare, som Gérard de Nerval, som också skrev väldigt straight – ja så pass straight som man kan skriva om vansinne.

Översatte även några dikter av Nerval som är bundna, rimmade – men jag fixar inte det. För där är man tvungen att göra avkall på väldigt mycket – om man vill behålla rimmen även i översättningen. Men jag har en vän som gärna översätter rimmat. Jag tror det hänger ihop med att han själv skriver rimmat och roas av det.
För mig blir det bara en plåga.

Men språket i Reseanteckningar är väldigt rakt, straight.

(Men det gör väl inte översättningen mindre komplicerad?)

Nej, alla översättningar har sina utmaningar. Till exempel är Marguerite Duras språk både rakt och väldigt säreget samtidigt. När man översätter prosa, då kan man ju hamna i en mening som man inte riktigt lyckas få kläm på, men där kan man luta sig mot det omgivande, själva kontexten – och dra en rimlig slutsats av vad meningen betyder.
Duras Det är allt är ju närmare poesi, på nåt sätt. Där finns en del märkliga utsagor, som inte ens fransmän riktigt förstår. Då får man som översättare till sist bestämma sig för en tolkning. Men det var extra svårt att göra i Det är allt, eftersom jag inte alltid kunde luta mig mot en given kontext.

(Som översättare gäller det väl att man har en stor kunskap om författarens liv, sammanhanget, tid, plats osv?)

Det är en fördel. Inte ett måste, men fördel.

(Varför Reseanteckningar?)

Som jag sa med Cendrars, att jag drabbades av dikterna i mitten av 80-talet – det sådde ett frö. Som växte med tiden, tills jag kände att ”nu vill jag översätta”. Utan att veta om något förlag ville ge ut den.
En diktsamling från 1924, av Blaise Cendrars – det kunde vem som helst räkna ut, inte minst jag, att det inte ens var säkert om någon ville ge ut den. Jag provade först med svenska förlag som jag tänkte hade intresse för en sådan bok, men de tackade nej på grund av att det är så svårt att sälja denna typ av litteratur idag.

Men till sist frågade jag det lilla underbara förlaget Ellips, som är författardrivet och som ger ut böcker av helt andra anledningar än att tjäna pengar.
Jag tycker att det är konstigt att det inte har skrivits mer om Ellips i svensk media, faktiskt uppseendeväckande. Det är som sagt ett författardrivet förlag och det tror jag att vi kommer att få se mer av även i Sverige. I en inte alltför avlägsen framtid. Tyvärr, får man kanske säga, för det är inte en jättelyckad utveckling, men i sammanhanget känns det väldigt sympatiskt och kanske det som krävs ibland. Trots att det måhända inte bör vara meningen att författare själva ska ge ut böcker. Men kanske ett resultat av att de stora förlagen släpper mycket av sin utgivning.

Ellips Förlag ger ut, bortsett från min översättning, enbart finlandssvenska poeter – som Peter Mickwitz, Eva-Stina Byggmästar mfl.

Nu tappade jag tråden, vad pratade vi om?

Vi pratade om min översättning av Blaise Cendrars.

Här kom alltså min enda fråga. Men Klemets är väldigt ödmjuk. Och hade fokus.

(Ditt förhållande till franska språket, skriver du på franska också?)

Nej, jag började med franska sent. På gymnasiet, sen började jag plugga franska på universitetet. Jag började ju med franskan ungefär samtidigt som mitt litteraturintresse föddes. Och då var det mycket av de franska modernistpoeterna, Paul Éluard, Cendrars – ja, Robert Desnos och så. Men Blaise Cendrars gjorde starkast intryck.

Jag bad Klemets att välja en dikt från Reseanteckningar – för att avsluta lite snyggt, lite cendrarskt.

Från diktsamlingens avslutande del, ”Sydamerikanskor”, sista dikten.

VII

Vi vill inte vara sorgsna
Det är för enkelt
Det är för dumt
Det är för bekvämt
Man har alltför ofta orsak till det
Det är inte smart
Alla är sorgsna
Vi vill inte längre vara sorgsna

Så låt oss inte. Tack Kennet Klemets för ett mycket givande samtal.

Similar Posts:

• ”men den oändliga variationen …”
• Vecka 42: Bland debutanter och gamla avdammade
• Om att skriva, poesi och modersmord, lite sånt
• Vilka bilder får vi från Afrika?
• Hjärnhalvorna klingar emot varandra

Jag som skrivande person tycker om att prata med andra skrivande människor. Det ger mig inspiration och nya fasetter att lysa genom. På orden, på skrivandet. Som läsande människa gillar jag utöver själva läsandet att prata om min läsning med andra. Undersöka bokens själva byggställningar i dialog. Jag gillar att läsa recensioner och låta dem peka på nya böcker att upptäcka. En kombination av detta: Skrivläsandet finner sitt lustmäte och en lyra med tusen strängar i detta otal skrivhandledningsböcker som finns i min bokhylla.

När jag har lett skrivarkurser för barn brukar de fråga om jag kan tipsa dem om någon bok som handlar om hur man skriver en riktigt bra berättelse. Jag kan aldrig det. Jag kan bara berätta för dem att det är att skriva som gör dem bra. Att läsa vad andra har skrivit. Läs miljoner texter, brukar jag säga, och härma alla samtidigt! Först lite senare i skrivprocessen tipsar jag dem om handböckerna.

Själv har jag gått igenom flera olika stadier i mitt förhållande till dem. Jag äger nitton olika. De flesta är kurslitteratur från kurser jag gått. Skrivarlinje på folkhögskola, kreativt skrivande på högskola, skrivpedagogutbildningen. Andra är för mitt eget höga nöjes skull. Genom åren har jag haft olika behov, och ska jag generalisera har jag gått från konkret till abstakt. Det känns rätt självklart nu när jag ställer mig på avstånd och tittar. Kanske är det så för alla? Förmodligen inte… Från början ville jag veta. Ha konkreta svar på mina konkreta frågor. Vad är en dikt? Hur skriver jag den? Vad kan den handla om? Varför tappar jag alltid lusten till en berättelse efter fyra sidor? Jag övade och tränade efter barndomsdikterna om årstiderna och ville liksom vidare. Länge klarade jag mig helt utan. Jag skrev på känsla! På kvitton och på conversskorna! Tillslut blev även impulserna rutin och jag fick stanna till igen. Ta till skrivövningar. Nöta dikt jag inte skrivit om jag inte tvingat mig till dem. Ett sätt att byta blickfång. Vid närmare eftertanke är det så jag använt dem. Som sidvändare och pekpinnar när skrivandet blivit slentrian.

Numera är jag nästan enbart intresserad av andra människors tänkande kring sitt eget skrivande. Jag känner inte att jag behöver tips i miljöbeskrivning, utan mer fundera kring varför jag skriver. Just nu är det inte skrivandet som behöver sorteras, utan tankarna på det. Jag läser nästan bara poetiker. Aristoteles Om diktkonsten! Eva-Stina Byggmästars Men hur små poeter finns det egentligen! Yoko Onos Grapefruit! För att nämna några. Jag har gått från ett tummat ex av Bente Clods Skriv – en bok om att skriva som mycket konkret radar dos and don’ts i skrivandet och den hysteriskt tillrättalagda tolvstegsmetoden i Julia Camerons Öka din kreativitet till att helt enkelt lyfta blicken lite till tanken: Är det en skrivande uppfostran av mig själv, kanske?

Sammanfattningsvis är väl handboken i skrivandet mer en skrivarkollega än vägen man måste använda för att bli en riktigt god författare. Är det skriva man vill göra så skriver man. Lusten måste existera redan innan. Har man den så är det rätt kul att få inspiration och låna ingångar till texten som man ändå hade skrivit alldeles oavsett.

Similar Posts:

• Anna Livs Billybokhyllor bågnar
• Underverk i naturens vardag
• ”Vi pratade om min översättning av Blaise Cendrars” – ett samtal med poeten Kennet Klemets
• Ta en skogspromenad istället
• Absurda inslag i naturmiljö

Anledningen till att litteraturen i högre utsträckning än någon annan konstform förmår påverka vår upplevelse av världen är att den arbetar med språket, vilket är vårt primära meningsskapande verktyg.

Men då krävs också att författaren verkligen arbetar med språket. Att man lanserar ett nytt Alfapet. Det gör Byggmästar. Exakt hur går naturligtvis inte att sammanfatta, då hade man inte behövt Byggmästar. Men läs så förstår du. Det som genast slår en är den ohämmade relationen till det språkligt belastade. Har någon författare någonsin gått så långt som hon på vägen mot det paradisiska, lyckligt oproblematiska? För den som inte kan följa henne på vägen framstår hennes lyrik som kitsch.

Men att utforska det banala är inte samma sak som att vara banal. Att drömma om det banala är inte samma sak som att vara banal.

De eskapistiska fantasierna, framkramade ur språkets egen enkla skönhet, når i Vagga liten vagabond nya höjder. Jag följer henne gärna. Drömmen och intellektet är inte kompatibla. Det som framstår som kitsch hos det senare är just nu pågående verklighet hos det förra.

Jag kan komma på mig själv – ah, en Byggmästar-vision! Med de senaste tre böckerna (Vagga liten vagabond är den avslutande delen i trilogi om kärlek) har hon gjort mig uppmärksam på mitt eget dagdrömmeri.

Similar Posts:

• Ta en skogspromenad istället
• Underverk i naturens vardag
• Veckan på dagensbok.com
• Absurda inslag i naturmiljö
• Halleluja liksom

Till idag har Eva läst om Patti Smiths diktsamling Oskuldens tecken. I den får vi möta visionära bilder, civilisationskritik och vad som framstår som djupt personliga känslor och upplevelser. Jag har legat förkyld under större delen av julen och haft gott om tid att läsa, så på torsdag blir det två fantastiska hästböcker av Lin Hallberg, Det spökar Sigge för de lite yngre läsarna och Adzerk- den vita hingsten för de lite äldre läsarna.

Dessutom bjuder Johan på Berättelser på insidan av Lars-Eric Jönsson som vill ta till vara på psykiatriska erfarenheter från skönlitteratur och biografier, en bra idé som tyvärr inte riktigt håller. Tim har läst dikter i Vagga liten vagabond av Eva-Stina Byggmästar. Och på söndag avslutar Ellie med en spännande, fascinerande och djuplodande text som gör avtryck Likt ett brustet halleluja en avhandling av Anna Clara Törnqvist om Christine Falkenlands författarskap.

Trevlig läsning och god fortsättning på det nya året önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Drömmarnas byggmästare
• Halleluja liksom
• Happy days!
• Ta en skogspromenad istället
• Underverk i naturens vardag

När längtans vår slog
rot,
sov en liten vide-ung där, i
gläntan på förut

Den gulliga tonen provocerar mig lite, varför tenderar poesi förlagd i naturmiljö att vara så förhärligande och mysig? Svaret kanske inte är långt borta, naturen slår väl an strängar inom oss alla; naturens rena själ manar såväl till lyckokänslor som inre lugn, men är det alltid så enkelt? Nej, självklart inte, känslor av såväl vilsenhet som ensamhet är inte friställda från en vandring i skogen eller längs ett skummande hav, en uppfattning som jag tror att jag delar med andra. Jag kan tycka att den snuttifierande naturlyriken inte biter på mig så mycket, kanske för att jag själv inte upplever naturen som enbart skön och rogivande, utan också som ganska hotfull i sin enslighet.

Medan poeter som Ann Jäderlund och Aase Berg använder naturen som plattform för att belysa skeva maktförhållanden och kvinnlig sexualitet, vill Eva-Stina Byggmästar och ganska nydebuterande Helena Olsson presentera naturen som något lättsamt och lyckobringande, ibland så förhärligat att det blir skrattretande. De sistnämnda poeterna skäms inte för att frossa i lust och lyckokänslor, för att utforska människors ljusa sidor, för dem behöver inte poesi alltid vara djupt ifrågasättande eller ha tydliga syften.

Stina Johansson verkar inte heller i någon större mån vilja problematisera eller belysa något specifikt med sitt lilla dikthäfte, utan snarare visa på olika dimensioner av sina vardags- och naturupplevelser, som i vissa partier faktiskt glänser till av humor och absurditet:

[…]Rapid Eye Move-
ments bjuder rått kött framdukat
på en lunga som ännu inte dragit
sista andetaget, men lite svagt
dallrar av dödsryckning.

Att det här diktutdraget ingår i samma diktsamling som diktutdraget längst upp i recensionen, visar på de olika tonfall och angreppssätt som finns på Johanssons 46 sidor. Blandningen av absurditet, gullighet, skevhet och lugn bildar en ganska brokig skara dikter vars röda tråd är svår att uttyda. Den prosalyriska, ganska kontrollerade stilen bryts ibland av med mer urspårade, poetiska vändningar, vilket jag gärna skulle se mer av.

Drömmen ligger inte långt borta när till synes vardagliga situationer blir alltmer skumma, som i dikten som börjar med meningen ”Sekvenser som från film”, där Johansson beskriver hur ”Två män lastar en släde med timmer.” Någonting går fel, en olycka sker och dikten slutar med följande katastrofala rader:

[…] Spetsen som
vandrat genom ben är djupt röd
av blod och suger girigt i sig av
överflödet. Så bestialiskt att lingo-
net huttrar. Det som blev glömt i
fjol.

Johansson har potentialen att skapa bilder som svänger om i läsarens skalle, som provocerar gränser och som leker med förutbestämda meningar. Men både till innehåll och språk känns det ofta utdraget, klumpigt och ganska osorterat, vilket gör att få bilder lyckas väcka läsaren. Ett tätare språk, med än mer utmejslade bilder och vågade försök, skulle troligen få den invanda naturlyrikläsaren med Harry Martinson som husgud att förbluffat höja på ögonbrynen.

Similar Posts:

• Underverk i naturens vardag
• Ta en skogspromenad istället
• Drömmarnas byggmästare
• Ambivalent natur
• Poesi für alle

Poesi är ju ofta inte så skojig, det är den genrebilden de flesta har. Och om den är rolig är den rolig på ett oroligt vis, som ett kluvet Kristina Lugnskratt. Men "Älvdrottningen" är annorlunda, att läsa den är:

u n d e r b a r t !

soooooolguuuuuuuuuuula!

Vittring av lemoner!

att vara bevingad

Boken är inte svårläst. Det är en må bra-upplevelse, en liten grön, sammetslen energikick, en påminnelse om att livet är fint, gott att leva. Att, oj vad sexiga blommor kan vara – utan metaforer. Det behöver inte vara så komplicerat, kärleken behöver inte vara hjärta lika med smärta. Den behöver inte vara ett plus två och bara kretsa runt det. Det kan vara en stammande kärleksförklaring, det kan vara att bara brassa på med kindpussar, ta på sig grönmönstrade filttofflor, att bara vila en loj dag.

Det Byggmästar gör är att använda sig av det slitna och symboliskt laddade blomsterspråket. Kaxigt och nyfiket blandar hon sedan ett vardagligt, rättframt tilltal med rosenknoppar, sol och måne och stjärnblå hyacinter. Hon har ett lekfullt och oförskräckt förhållningssätt till orden. Krockarna mellan de olika poetiska tilltalen gör dikterna levande och friska, en del börjar med det klassiska åberopandet O, och innehåller en snösko eller pyjamas. Andra börjar med; Meeeeeen hoppsan, eller ojojoj och fortsätter med gudinnor, herdinnor och nymfer. Trots att den som tilltalas i dikterna ofta är utskriven som en hon, känner man sig aldrig utestängd. Man blir glad även av andras kärlek.

Similar Posts:

• Halleluja liksom
• Veckan på dagensbok.com
• Ta en skogspromenad istället
• Underverk i naturens vardag
• Under vattenytan, instängt i garderoben

Det är en andlig diktsamling. Gud tilltalas ofta direkt. Liknande dikter är skrivna av Ylva Eggehorn. Det är som psalmer, fast något privatare. Även rytmen hos Byggmästars dikter påminner om psalmer, lite högtidligt, lite bedjande, lugnt och stillsamt. Men humor har de förstås båda två, Eggehorn och Byggmästar. Det är roligare att läsa de här dikterna än de i psalmboken.

Byggmästar försvarar sin Gud såhär:

Gud är mitt ängsullsbo
som ingen kan komma
och sandslottskrossa

Trots allt, det blir svårt att läsa dikterna på annat än ett andligt vis. Det är en fin bok, men som ickekristen lätt att värja sig mot. Det blir emellanåt för mycket halleluja. De dikter som inte har en tydlig Gud som mottagare fungerar klart bäst.

Similar Posts:

• Happy days!
• Spretigt och okoncentrerat
• Veckan på dagensbok.com
• En liten parentes i Östersjön
• Ubi leones

I Den harhjärtade människan har diktarjaget anammat denna metod för att inte bara låta sig uppslukas av naturen, utan i själva verket bli ett med den. Eller för all del redan blivit, från början, från begynnelsen en jämbördig varelse vid sidan av harar, nejlikor, stenar.

"Gud gav/glasörten inget hjärta", skriver Byggmästar och låter den lilla blomman skälva ensamt och bräckligt, men likväl som toppen av skapelsekronan i vår hårda värld.

Det gäller, liksom i själva texten, att se bortom eller under det veka för att drabbas av naturens verkliga styrka. Det finns en klar tråd till lands- och diktarsystern Södergran i dessa motiv. Där framträder också en alltings gråa vardag med sina sorger och glädjeämnen, hot och underverk. Men också en natur som inte riktigt känner igen sig i sig själv. Som väntar på något.

"Men sökte du skogens långörade/Kristus i osynliga gläntor, bland ulltistel" frågar sig samlingens sista dikt. En förebråelse, eller ett rop av förlust och saknad?

Eva-Stina Byggmästar är en ekvilibrist på att skapa balans mellan de precisa orden och den underliggande meningen. På sina håll rimmar det naturlyrik á la Martinson i sina pregnanta bilder, på andra ställen Karlfeldt med sin underliggande mysticism. Men allt som oftast känns det friskt och egenhändigt.

Något litet extra roligt med de här texterna är när Byggmästars finska påbrå ibland bryter igenom i ett "voj". Det får mig att vilja höra dikterna inlästa på kassett av … just det, Stina Ekblad.

Similar Posts:

• Drömmarnas byggmästare
• Ta en skogspromenad istället
• Absurda inslag i naturmiljö
• En kär gammal kollega
• ”Vi pratade om min översättning av Blaise Cendrars” – ett samtal med poeten Kennet Klemets