Kinesiska An Yus andra roman tar avstamp i drömmens värld och rör sig sedan i olika nivåer av dess spektrum. Pianot, dess plats i Song Yans liv och hur det eventuellt har ätit upp hennes personlighet och drömmar, står i centrum – tillsammans med svamparna som talar, sprider sig, och efterlämnar ett orange sken. Det är tydligt att båda dessa objekt symboliserar något grundläggande i Song Yans liv och denna berättelse om henne, men det är inte helt tydligt vad. Genomgående återfinns dock titelns tema: ett efteråt, något som har tagit slut eller försvunnit men som ljuder kvar i tillvaron och påverkar den.

Bokens handling må vara surrealistisk och Song Yans tankar och handlingar ihopblandade med dåtid, dröm och förnimmelser, men samtidigt är texten förankrad i vardagsögonblick, tydliga sinnesupplevelser och möten med andra människor. Här finns också drabbande trauman som påverkar bokens karaktärer på olika sätt. Språket är precist och sobert, vilket spelar fint med de mer utsvävande detaljerna och verkligheten som böljar.

Alla dessa delar borde göra boken till en drabbande berättelse som dröjer sig kvar efteråt. Ändå läser man med en känsla av att något saknas, och när boken tagit slut finns inte mycket till efterklang kvar. Kanske beror det på att Song Yan, trots att hon inte borde vara det, också i slutet av boken är i princip lika anonym som i början. Det är heller inte helt tydligt vad svamparna, dessa återkommande symboler, egentligen gör i boken. Symboler behöver för all del kanske inte ha tydliga innebörder, men talande svampar kräver ändå lite av en berättelse för att man som läsare ska köpa det som något annat än en utspejsad detalj.

Oavsett detta finns det trots allt något trivsamt i att befinna sig i den värld där Song Yan planterar svampar under handfatet på toaletten, hittar ett ödehus mitt i staden där en mystisk konsertpianist kanske eller kanske inte uppehåller sig och där årstiderna sömlöst rullar in i varandra.

Similar Posts:

• Svampbok med check på nästan allt
• Vad är egentligen en svamp?
• Ettbarnspolitiken i osminkat skimmer
• Övernaturligt och mjukt om sorg
• Du är död för mig.

Man kan tillåta sig att låta dessa ord vara en ledstång i läsningen av de iakttagande, kontemplativa dikter som Sjón i denna samling presenterar, sorterade i fem olika delar. Genomgående ges nämligen ögonblicksbilderna i livet och vardagen stor vikt: månljuset mot en flygplansvinge, ett glas mjölk en sen natt i januari, kampen mellan två fåglar på en promenad. Dessa iakttagelser får sedan ebba ut i något större, något mer suggestivt och universellt: människans uppkomst och varande, språkets allra mest grundläggande existens, olika dimensioner och portalerna mellan dem – bara för att nämna några exempel.

De fem delarna ”Dikter”, ”Poesins statistik”, ”Från transmuseet”, ”Fem översättningar ur trädens litteratur” och ”Fabler” har vid en första anblick kanske inte särskilt mycket med varandra att göra, men genom läsningen blir det tydligt att ansatsen är densamma, tonen genomgående – man kan se de olika delarna snarare som en omriktning av teleskopet/mikroskopet än godtyckliga hopp mellan olika ämnen. I ”Dikter” får läsaren röra sig i dagbokslika texter där jaget/Sjón själv många gånger har en tydlig närvaro. Denna närvaro får ta ett steg tillbaka i ”Från transmuseet” till exempel, där samlingen svävar ut i en surrealistisk sagodröm om en sångtrummas sammanförande av olika dimensioner: här får en vetenskapskvinna från ett urfolk fungera i en länk med en ung man som i ett halvt sovande tillstånd ligger och lyssnar på Iron maiden.

Drömmandet, uppluckrandet av gränser, tycks vara vad Sjón vill komma åt – kanske mest imponerande gjort i delen ”Fem översättningar ur trädens litteratur” där Sjón har tolkat ett träkonstverk till ord och dikter; om inte annat är idén om en glidning från trä till ord fantastisk. Men frågan är om viljan att presentera detta synsätt, att försöka bevisa drömmarnas logik från dessa olika vinklar, blir något för ivrig: läsningen blir nämligen störd av en ton som nästintill drar åt predikande. Är det kanske jaget som blir för närvarande? Eller intentionen kanske för övertydlig? I ”Från transmuseet” finns till exempel nästintill ett fetischiserande av det mystiska och märkliga och uråldriga och på andra ställen ett upphöjande av poetens, i detta fall Sjóns, roll och position, som i titeldikten ”Nattarbete”:

detta är en av de tusen och en berättelser/som det är min uppgift att lista innan//jag själv försvinner i den natt där slocknat/månsken och vita vingar väntar mig

Kanske är det en smakfråga, men i studiet av världen och dess mystik, är det ibland lättare att träda in i vad man ser om inte någon annan är där och skymmer bilden.

Similar Posts:

• Storslaget och drömskt om träd
• Febriga drömmar om död
• Spretigt och sprängfyllt om Antropocen
• Myten om Golem möter isländska sagor och språkpurism
• Något svårtillgängligt om arbete och naturtillstånd

I sin senaste diktsamling Rosor skador behandlade Tunedal demens och sorg. Denna nya samling dikter är en djupdykning i samma ämne, med jungianska och freudianska undertoner: här spelar Elektra i flera av scenerna, Oidipus dyker upp då och då och familjen: modern, fadern och systern ligger i fokus. Men här finns också baby, i fetstil, med återkommande mellanrum – dikter i ett mer direkt tilltal som förankrar samlingen hos någon – ett barn? En älskare? Ett yngre jag?:

Hej lilla vårdnadstagare
Jag spottar ut dig så att du kan vara
En ljus och mycket liten spillra
Sprillans ny

Tunedal lånar och (åter)använder ord från andra för att få fram drömmens tunga bilder och innebörder: här finns Louise Glück såväl som Sylvia Plath, tillsammans med flera andra som alla smälter in sömlöst i Tunedals språk och ton. Samlingen är indelad i fem delar, var och en inledd med ett citat som får fungera som anslag till dikterna som följer.

Det är tungt som sammet, snudd på gotiskt stundvis, men dikterna tillåts aldrig bli för mastiga: Tunedal bryter sina noggrant uppmålade illusioner med nonchalanta inslag som tar ned dikterna på jorden och speglar människans handfallenhet inför döden. Ett tydligt exempel är slutet på dikten ”Den där flickan är en överdrift i beskrivningen av språket som ett uppror”:

(…)
Regnet låtsas inte i den här stan
Längtan rimmar på fängslad
Träden har inga grenar
Jag borde också vara död

Javisst
(…)

Trots att döden spelar huvudrollen i samlingen blir den aldrig särskilt nedslående. Tvärtom hänförs man av Tunedals förmåga att vränga bilder mot varandra och hitta nya vägar in i ord, tankar och teman som redan skrivits, som redan tänkts, men som – uppenbarligen – är outtömliga. I slutändan blir döden inte mer än ett sorts grundtillstånd som måste finnas för att det där andra – orden, tankarna, drömmarna och känslorna, ska kunna existera. Och där vill man gärna befinna sig i Tunedals sällskap.

Similar Posts:

• Färgskimrande och famlande om sorg
• Vilket krig för man mot dem man älskar?
• Diktens universum
• Åkessons Tetrapak
• Poetiska stillbilder om liv och död

I boken Längta hem, längta bort – en essä om litteratur på flykt hämtar Kristoffer Leandoer inspiration från en mängd kulturyttringar som speglar hur människor och samhällen formats i olika tider. De litterära referensernas bredd är omfattande; exempel hämtas såväl från antikens epos som från genrelitteraturen fantasy och science fiction.

Essäerna vill peka på hur dubbla krafter samexisterar i människor och samhällen. Hemlöshet och hemmahörande, flykt till och flykt från, längtan hem och längtan bort. Denna inre motsättning utgör ofta en kärna i författares, musikers och filmskapares verk.

Jämsides existerande motpoler finns i de flesta livssituationer. Fängelse ter sig i den första anblicken som dystert, men för en del är platsen en vilopunkt eftersom man inte längre behöver fly och se sig om hela tiden. Så är det med livets slutpunkt också. I döden får man vila.

Jag fastnar för flera essäer under läsningen. Bland annat den med rubriken Soldatens återkomst. Kulmen i Odysséen – att hjälten måste hämnas på människor som tagit sig friheter medan han varit borta – har ofta varit ämnet i film och romaner skrivna under 1900-talet. Det är ett tema som återfinns också i berättelser utanför den traditionellt västerländska kultursfären. Leandoer introducerar mig för vietnamesiska författare, vars romaner skildrar krigens outhärdliga sidor. De enkla fotsoldaternas villkor ligger långt ifrån krigsstrategernas visioner om heroiska insatser. Tanken på hemma är dubbel. Inte alla soldater delar sina kamraters hemlängtan – i varje fall inte soldaten som saknar något att älska i det vanliga livet.

Slutsatser presenteras ömsom i neutral ton ömsom med tydliga ställningstaganden. I fallet med den franska kolonialismen i länderna Vietnam, Laos och Kambodja hörs en frän kritik mellan raderna. Fransmännen lärde ut sina sånger i vietnamesiska skolor och hyste inget som helst intresse för vietnamesisk kultur. Ett undantag utgjorde författaren Léon Werth som fördömde kolonialmakten redan på 1920-talet. Både Werth och Leandoer har upplevt västerlänningens besinningslösa vrede mot lokalbefolkningen, som leder till ett av-förmänskligande. När fransmännen härskade i Vietnam sjönk läskunnigheten. Ett faktum som avslöjar hur makt kan söndra en befintlig kulturs värden.

Starkt intryck gör även avsnittet som behandlar hur kulturen ofta idealiserar barndomen. Här genomsyras tankegångarna av en intellektuell ärlighet. Leandoer påminner om hur barndomen dyrkas på felaktiga grunder i de kulturella yttringarna. Egentligen handlar den vanligt förekommande bilden av barndomen som ett paradis om något helt annat. Enligt Leandoer bottnar den i en längtan efter barndomens många ögonblick av hänförelse. Men att vara barn, innebär inte ständig lycka – begränsningar och hinder fyller de flesta barns vardag. Nära denna barndomsdyrkan ligger även tillbedjan av idoler. Idolen blir ett offer för publikens drömmar; idolen blir projektionsyta för andras drömmar.

För mig blev läsningen en överraskning även på ett annat plan. De många kvinnliga författarna och deras verk får stor plats. Flera analyser, argumentationer och speglingar är intressanta bidrag till det litteraturvetenskapliga perspektivet. Mina fördomar om att Leandoer skulle vara en kulturman i den klyschiga bemärkelsen uppfylls inte.

Är då läsning mest en läsares eller författares flykt från en svårmanövrerad verklighet, som Leandoer är inne på? Jag tycker om frågan och reflekterar en stund. Jag har inget att invända mot det grundläggande resonemanget. Böcker ger ofta tillskott till de egna erfarenheterna, såväl fakta- som underhållningsmässigt – och under tiden för min läsning, behöver jag inte befatta mig med vardagens dramatik.

Men ibland frågar jag mig efter att ha läst ut en bok om det finns ett övergripande plan som binder samman delarna och formar något större? Faktiskt hände detta i mötet med denna essäsamling. På ett omärkligt sätt drar Leandoer fram tusenåriga maktförhållanden i ljuset. Skillnaderna mellan kolonialmakten och det koloniserade landet, mellan vuxna och barn samt mellan teknisk utveckling och våldförd natur utgör ett spänningsfält med stor laddning. På samma sätt som cigarrettrök kan sippra in genom springor och fylla ett rum, på samma sätt växer vissheten om nödvändigheten i att skriva om historien. Att läsa texter med sådana perspektiv väcker i det närmaste revolutionerande känslor. Läsningen har skapat en längtan i mig att få uppleva en tidsålder där alla människor – kanske allt levande – behandlas likvärdigt.

Det är nog ingen överdrift att kalla Leandoer för en böckernas storkonsument. Han har varit verksam i många år som en röst för litteraturen och även mottagit priser för egna alster. Återstår att se om denna breda essäbok också föräras ett pris, nämligen Augustpriset 2020 för årets svenska fackbok.

Similar Posts:

• Förträfflig översikt av nederlagens litteratur
• Fånga tingens själ …
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Teori och praktik
• Ett uppror från de mest förtryckta

Ysukue Naganos omslagsbild fångar det komplexa innehållet väl: ansiktets lena hudytor, vattendjurets vackra och vassa fenor, betraktandet genom en mask, barnets skörhet.

De prosalyriska dikterna är på ett sätt lättillgänglig med sina prosameningar och okonstlade ord:

I högra handen, min lilla blå och vita unicabox
med en packe gamla kalleankor i.
I den vänstra är handflatan hopdragen
av saftklibb, torkat fruktkött från apelsin.
Bakom mig kommer mamma och Alf
med den stora kofferten och en krukväxt
inlindad i fuktat tidningspapper.

Här är det nästan bara radbrytningarna som signalerar poesi. Men texten rör sig ständigt mellan det raka språket med de tydliga bilderna och ett annat uttryck som skapas för att fånga barnets upplevelser och minnen som dröjer sig kvar:

O Gattets skuggor. De har redan blivit långa.
Längre än människors skuggor. Där är svalt
som i en fiskaffär och lika fullt av råa blänk,
glasskärveögon, kapsyler som torskfjäll.
Luften är gammal, från ett annat århundrade.
Tung av mögel och uppblött virke.
Mina förortslungor sjunker som lod.
Jag tar ett steg förbi en osynlig fotocell
och »där« blir »här«.
Verkligare än verkligheten. Som en spegel
vänd mot väggen.

Ja, inte mer konstlat på något sätt, utan bara frammanande andra slags bilder och en annan känsla när det konkreta används för att beskriva det som inte lika lätt går att ta på i den fysiska världen – hur konkret det än känns inuti barnet, Lisa.

Gattet består av 41 diktsviter som är indelade i sex drömmar. Drömmar, trots att den värld som skrivs fram oftast är så konkret att jag om och om igen landar i verkligheten och så blir jag påmind igen när nästa dröm börjar överst på en sidan, och sen nästa, och nästa. Jag tänker att det främst är för att minnen kan te sig som drömmar, samtidigt luddiga i konturerna och skarpa i sitt intryck. Som gränsen mellan dröm och verklighet, som gränsen mellan minne och faktisk händelse. Konturerna ändras med perspektivet, som ändras vid varje återblick.

Det går inte att fånga, jag lyckas inte fånga det. Följ med i Nelvins försök i stället, hon gör det så mycket bättre.

Similar Posts:

• Att leva i någon annans skugga
• Suggestivt om vildhet
• Lugnande landskap
• Febriga drömmar om död
• En bildhuggares dotter, en författares familj

Vissa av de sovande går i sömnen, andra inte. Gemensamt för dem alla är ett intensivt drömmande, som syns på hjärnröntgen och ögonens snabba rörelser. I ett försök att hålla smittan under kontroll sätts först studentkorridoren i karantän, och slutligen hela staden.

Genom romanen följer vi en mängd människor. Det första offrets rumskompis, ett par som just blivit föräldrar, två systrar vars pappa somnar och lämnar dem ensamma kvar. Fler än så. Fokus ligger egentligen aldrig på någon enskild individ, utan i stället skildras ett samhälles kollaps, och alla de olika sätt som människorna i det kan reagera på en kris.

På ett sätt gör detta val att även läsaren distanseras från berättelsen. Även om det går att känna med de karaktärer som ändå står i centrum, hinner man aldrig riktigt komma dem nära. Inemellan ser vi i stället hur bensinen tar slut, militären skyddar stadens gränser och sjukvårdens oförmåga att hantera den enorma mängden sovande kroppar.

Men det finns ställen som får hjärtat att slå, och allvaret gör sig påmint i kroppens spänningar. Speciellt Mei, och Ben, är välutvecklade och det som händer dem gör ont att se. Vad Thompson Walker gör bäst är känslan av brådska, det oerhörda i det som sker. Mer än något är boken ett tankeexperiment: Vad gör människan när hon försätts i en sådan situation? Vad borde hon göra?

Språket är ödesmättat, men tack vare historiens omfattning fungerar det. Det kommunicerar väl de svåra val som människorna i Santa Lora måste göra, och sitsen de befinner sig i.

Drömmarna är en annorlunda katastrofberättelse, där det stora får fokus över det lilla, som kommer dröja sig kvar långt efter sista sidan.

Similar Posts:

• Försiktig optimism i pandemins tid
• Det idealiska samhället
• Drabbande om vården och ond bråd död
• Läs och gråt
• Svårläst om skandal i Silicon Valley