För att få en bra bild av Europa under den här tiden kan man säga att det inte bestod av suveräna nationer (som blev ett begrepp först efter Westfaliska freden 1648) utan snarare av mindre självstyrande regioner. Kyrkan var den makt som med sin administration lyckades skapa stabilitet. Som en del av det realpolitiska spelet var det därför en viktig ingrediens att hålla sig på god fot med biskopar. England – till skillnad från det tysk-romerska riket – var vid den här tiden löst konstruerat och därför ofta en måltavla för fältherrar.

Två tredjedelar av boken handlar om uppmarschen till slaget vid Hastings. Harrison skildrar den politiska situationen tämligen väl även om han ofta fastnar i detaljer på bekostnad av helheten. Det är lätt att tappa tråden bland all fakta om kungar och deras gemensamma börd. Alla har liknande namn och med många smeknamn dessutom så det blir ibland svårt att hålla koll på vilken konung han faktiskt menar. Visserligen är det intressant hur nära besläktade alla europeiska regenter var, men det kan man beskriva lite mer kortfattat. Annars blir det lätt någon form av medeltida ”gossip girl”.

Vilhelm Erövraren hade etablerat stabilitet i sin egen region (Normandie) och hade en bra relation till dåtidens biskopar. Han var en skicklig fältherre och hade nu målet att erövra England. Det området hade haft många interna strider och dessutom blivit regelbundet attackerat av Danmark. Det fanns vid denna tidpunkt ingen central administration och det skulle dröja länge innan London blev huvudstad. Harold Godwin – den dåvarande kungen för England – fick först avvärja en attack från den legendariske dansken Harald Hårdråde.

Under tiden passade Vilhelm Erövraren på att skicka fartyg över Engelska kanalen och påbörjade sina härjningar. Harrison skriver här belysande om strategi: varför lät inte Harold Godwin honom göra det tills Godwins armé hunnit återhämta sig efter slaget? Han ger flera anledningar till detta, som exempelvis att Godwin inte ville väcka allmänhetens missnöje genom att inte fullfölja sin plikt som kung, det vill säga att försvara hela regionen gentemot yttre fiender.

Harrison är ofta källkritisk och lyckas därmed få fram en mer nyanserad bild (även om det helt klart finns för få tillförlitliga källor om själva slaget vid Hastings). Det mest intressanta i boken är själva skildringen av fältslaget och hur jämnstarka de olika sidorna var. Det var verkligen inte förutbestämt vem som skulle vinna. Harold Godwins styrkor var ju försvagade av sina föregående slag samtidigt som de hade en strategiskt fördelaktig position högst upp på en kulle. Där gick det endast att göra ett frontalangrepp. Harold placerade ”hourcarls” dvs professionellt tränade soldater längst fram i sin armé för att hålla modet uppe. Till sist lyckades Vilhelm, efter tre attacker, lura ner armén från kullen och efter att Godwin stupat var slaget avgjort. Lustigt nog återvände Vilhelm till Normandie efter att han lyckats stabilisera England och var då kung för båda områdena.

Flera intressanta aspekter kommer fram i boken, exempelvis att riddarkastet skapades som ett resultat av att man tidigare inte hade något kavalleri i Europa under den tidiga medeltiden. För att kunna försvara de olika regionerna utbildades och tränades yrkessoldater, som i sin tur skapade en hel myt kring sig. All denna fakta är intressant, men en djupare analys av de geopolitiska konsekvenserna av slaget vid Hastings saknas.

På slutet tar Harrison upp varför just 1066 blev ihågkommet som ett fältslag när nästan alla andra fältslag har glömts bort. Dick hämtar en stor del av sin redogörelse för slaget från Bayeux-tapeten, vilken är en broderad vävnad som skildrar normandernas erövring av England. Dick verka inta en kritisk hållning till slaget vid Hastings plats i historien vilket jag ställer mig tveksam till: om hela eliten byts ut i ett land och en ny era av stabilitet etableras, är inte det värt då att bli ihågkommet? Sedan kan jag nog hålla med om att varje nation har en egen berättelse som enar landet och det kanske var just här berättelsen om England påbörjades och dess resa mot att bli en suverän nation.

Similar Posts:

• Mera medeltid!
• Inte purfärsk men riktigt bra!
• Imponerande om slaveriets historia
• Den ständigt närvarande ofriheten
• Mäktig forskningsöversikt avslutad

Året är 1922 och Stockholms stadshus är en skrytbyggnad som inte faller alla i smaken. Kroglivet är under framväxande trots rådande motbokstider och myndighetspersoner som registrerar om serveringspersonalen överskrider spritkvoten som tilldelats varje enskild medborgare. I augusti detta år har en folkomröstning hållits i alkoholfrågan. Sidan som inte ville ha totalt rusdrycksförbud klarade sig med några få procents marginal.

Lydia Widén jobbar ihop med Bengt Broberg och de har inledningsvis långtråkigt i sitt privatdetektivuppdrag. Uppdraget att bevaka en värdefull antikvitet misslyckas när ett inbrott görs hos kunden som hittas knockad i sitt hem. Men innan utredningen får fart i boken glider några andra personer in i handlingen.

Servitrisen Frida Sjöberg som nyligen flyttat till stan från en norrländsk småstad får en bärande roll. Hon har erfarenhet från cirkusvärlden och kan konsten att skapa blixtklot som bränner ner icke önskvärda objekt. Ledarna i den maffialiknande krogverksamheten tycker sånt är mycket praktiskt och Frida behöver inte längre jobba som servitris. Sångframträdandet på scen med musiker i bakgrunden blir verklighet, trots tveksam röstkapacitet. De vackra kläderna blir fler i garderoben och hon funderar på att dumpa Jazzgossen.

Med Henrich Murman sipprar en ny stämning in i berättelsen. Han har en syster som ligger i koma. Det är för hennes skull han fortsätter med översättningsarbeten efter den tidigare karriären som spion. Desillusionen fyller honom, nuet bjuder inte på några lustigheter. Det är också med honom som det lokala perspektivet tappar mark, i hans tillbakablickar finns Ryssland, baltstaterna och en kosmopolitisk livsstil.

Jag läser i njutningsfulla andetag och insuper en ljuvlig detaljrikedom som emellanåt ackompanjeras av lågmäld humor. Det känns ovanligt att läsa om hur Lydia betraktar en man som både fläskig och köttig. Dessutom utför de två kvinnorna handlingar med superhjältars förmågor. Balansgången mellan realistiska betraktelser av stockholmsk bostadsbrist och en magisk realism är förförisk. I dialogen saltar uppkomlingen i jetsetlivet sitt språk med franska uttryck. Författarens språkliga nyfikenhet och leklust smittar av sig så jag förlorar mig i minnet av min gymnasielärare i franska som med nasalt dån lärde oss elever att uttala: ”Ömm bång vääng blaang”.

När jag kommit längre in i boken hamnar jag i allt fler sprakande, brinnande och smällande scener. Handlingen kretsar kring människor som slukar mytologiska berättelser med hull och hår. Det visar sig att en sekt är djupt involverad i eftersökandet av den försvunna antikviteten som tillhört Tycho Brahe, varpå historien avslöjar den ena galenpannan efter den andra. Och de har ärvt sin tro från tidigare generationer.

Bokfigurerna är handlingskraftiga vilket passar storyns händelsetäta utveckling. Från att ha trott mig läsa om ett Sverige som stapplar sig fram med allmän rösträtt och parlamentariskt styrelseskick hamnar jag i en actionfilm. Hjältarna skadar sig, reser sig upp, och förresten har några i persongalleriet kroppsliga reservdelar som kan hämtas från den mest flippade dieselpunkvärlden. Samtidigt sticker någon ett hål på bilden av den beslutsamma superhjälten med ett ”pfff!” I en scen ORKAR alla svåra situationers riddare INTE MER och försöker stänga ute allt obegripligt med en kudde över sitt huvud.

Full av häpnad sammanfattar jag att livet bjuder på mycket. Tänk att jag skulle få läsa en bok som hejdlöst blandar Dick Harrisonska historiebetraktelser med rykande brutalcirkus. En lång tid framöver kommer jag att både le och rysa över bilderna som uppkom i min hjärna hösten 2019.

Similar Posts:

• Nyfikenhet i 1920-talets Göteborg
• Suggestiv barndeckare i 1880-talets Stockholm
• Mystiska dödsfall i sekelskiftets Stockholm
• Downton Abbey möter Agatha Christie
• Spännande kriminalberättelse i ett historiskt Göteborg

För även om Harrison och de andra medverkade hade en hel del poänger och till stor del framhöll bildningsidealet som öppenhet och nyfikenhet snarare än någon fastslagen kanon, vilket förstås är klokt och sympatiskt, så är det också en idealiserad, romantiserad föreställning. Inte minst historiskt sett har ju bildning aldrig varit för alla.

I praktiken är det ändå kanon som gäller – om inte Kanon med stort K, så åtminstone en viss typ av erfarenheter, en viss bild av världen, ett visst sätt att utrycka sig. Det kanske inte talar direkt till oss. Ganska många känner sig förmodligen lite utanför, lite fel. Tänker att det är oss det är fel på. Försöker anpassa oss. Kanske ta oss in i systemet och försöka förändra det inifrån, åtminstone lite grann.

Och så finns det de som bara blir förbannade. Som Miira.

Eija Hetekivi Olsson debuterade 2012 med Ingenbarnsland. Miira är den fristående fortsättningen på den romanen. 1980-talet är på väg över i 90-tal, och Miira går ut grundskolan och ska äntligen slippa fucking hemspråksklassen. Hon har sin snattade neurologibok, den enda bok hon äger, ska bli hjärnkirurg eller något och kommer in på naturvetenskaplig gymnasielinje på en innerstadsskola. Hon är på väg.

Att kunna flytta hemifrån, flytta ihop med sin före detta bildlärare i en lägenhet några gatnummer närmare stan, blir som en symbol för det. Frihet. Åtminstone till en början. För hur kul är det egentligen med en snubbe som tror att han äger en?

Ungefär lika kul som att försöka passa in på innerstadsgymnasiet, visar det sig. Sitta där som något Gårdstensmiffo medan klasskamraterna pratar om sina hästar och direktörspappor. Inte ens matteboken verkar till för Miira. Den vill att hon ska intressera sig för hur mycket stugbyägaren tjänar på sina stugor, medan lärarna tycker att vad hennes föräldrar jobbar med är ett bra sätt att presentera sig för klassen. Det räcker inte alls att vara smart och hungrig efter att lära sig. Sin porlande kunskapstörst måste Miira istället freda från skolans inflytande, fattar hon snart.

Ingenting blir som hon tänkt sig, men Miira är okuvlig. Lika egensinnig som Hetekivi Olssons språk, som jag först har lite svårt att komma in i igen – har hon tagit allt debutromanen hyllades för och skruvat upp det ännu mer? tänker jag de första sidorna – och till slut inte riktigt vill leva utan. Långsamt lär sig Miira att kanalisera sin energi åt lite mer konstruktiva håll, utan att samtidigt förlora sig själv. Hon vill bort från Gårdsten, men utan att vända människorna där ryggen. Det är inget mindre än en kamp, ett hjältedåd.

Det är den kampen jag saknar där i SVT:s mysiga litterära salong, och jag gillar Hetekivi Olsson så enormt mycket för att hon lyckas gestalta och synliggöra den.

Similar Posts:

• Verklighetstrogen skildring om utsatta unga
• En trimmad tändare mot betongen
• ”SNÄLLA POLITIKER, GÖR SÅ ATT VI INTE GER UPP!”
• Vecka 7 bjuder på hudlöshet, krig och världslitteratur.
• Kulturell vantrivsel

Tänk om … är också titeln på en bok som kom ut för 15 år sedan, med just sådana tankeexperiment. Om händelse X i världshistorien hade utfallit på ett helt annat sätt, vad hade konsekvenserna blivit? Detta kallas ibland alternativhistoria när det är romanförfattare som gör det, men här är det ju historiker som jobbar, då kallar man det kontrafaktisk historia. Vad hade hänt om … är en uppföljare till den, med (ungefär) åtta nya tankeexperiment av svenska populärhistoriker. Tänk om polisen öppnat eld mot arbetarna utanför riksdagen 1917? Tänk om Jeltsin hade halkat när han klev upp på stridsvagnen i Moskva 1991? Tänk om Preussen på 1860-talet hade valt demokratiska reformer i stället för Bismarcks krig?

Det intressanta med sådana här böcker är inte minst att de drar lite mer uppmärksamhet till vad ”historia” egentligen är; det är så mycket mer än bara att skriva ner vad som hände. Som Dick Harrison konstaterar i sin essä om 30-åriga kriget är det svårt för en enda händelse att ändra historiens gång fullständigt; det är en enorm mängd olika faktorer som spelar in, och även om ingen hade skjutit en hertig i Sarajevo hade första världskriget antagligen brutit ut förr eller senare ändå. Visst finns undantag, sådana där ögonblick där allt står och väger på en persons handling – om Kubakrisen blivit skarp och atomkriget brutit ut hade det knappast funnits någon väg tillbaka – men det understryker bara att varje kontrafaktisk historik lika mycket blir en förklaring till varför det blev som det blev, snarare än tvärtom.

Jag vill minnas att jag verkligen gillade Tänk om … när den kom, så jag blir lite besviken på uppföljaren. Det är egentligen inte så mycket de enskilda skribenternas fel (även om jag inte avundas Kim Salomon som får det kanske svåraste ämnet, att skriva historik över en värld som nästan utplånades av atombomber på en dag), men helt enkelt att boken går över samma ämnen lite för mycket. I en bok på bara 200 sidor med åtta essäer, behöver vi verkligen tre olika essäer om alternativa vägar för Sovjetunionen (varav två dessutom är snarlika) och två alternativa vägar för kärnvapenkapprustningen? Jag är inte på något sätt en försvarare av Sovjetunionen (läs förresten gärna vår special om sovjetisk och postsovjetisk litteratur här), men även om slutklämmen att det skulle slutat med Putin vid makten är kul, finns det verkligen inga fler ämnen att tackla?

Men hörni, skaffa ändå boken och läs den första essän, Per T Ohlssons hyllning till kommissarie Anders Gustaf Kempe. Kempe var polisen som i vår värld handgripligen brottade ner sin chef när denne (som den handlingskraftige, icke-naive, realistiske karlakarl han var) precis skulle ge order att med våld slå ner arbetarpöbeln som demonstrerade på Helgeandsholmen i hungeråret 1917. Vad hade hänt om han fått flunsan och stannat hemma? Den är värd att läsas, inte bara för att den utspelar sig här hemma i Sverige och för att Ohlssons utläggning om hur ett stockkonservativt Sverige hade klarat sig igenom 1900-talet, utan för att den utgår från en av de där bortglömda gångerna i historien då saker faktiskt gick rätt och pekar på hur mycket värre det hade kunnat bli, snarare än att önskedrömma bort diktatorer i efterhand. Det blev varken blodbad eller revolution den gången. Historien är inget att ta för givet, och den händer ändå varje dag.

Vad händer om …

Similar Posts:

• Hur hanterar vi våra folkmord?
• Ett sekel av demokrati
• Historians historia
• Berättelsen om en nations födelse
• Perspektiv är allt

Dick Harrison inleder sin bok med att konstatera att begreppet och företeelsen slaveri är något som alla är negativt inställda till:

Däremot tänker vi sällan på hur slaveri uppstod eller när och var det skedde. Att vi sällan grubblar över dylika ting beror på att vi tar slaveriet för givet. Slaveriet behöver inte förklaras; det är en statisk form för allmän mänsklig vedervärdighet som vi nöjer oss med att i moraliskt nit fördöma och bespotta. Men då gör vi slavarna en björntjänst. Endast genom att noga granska systemet och spåra dess historia bakåt genom seklerna har vi en rimlig chans att göra skillnad, att leverera nyttig kunskapskommunikation till de män och kvinnor som arbetar hårt för att utrota det slaveri som ännu blomstrar.

Den granskningen har Harrison tagit sig an. Han har skrivit en trilogi i ämnet som utkom 2006-2008. Slaveriets historia är en omarbetad och förkortad version av denna trilogi. I en faktaspäckad genomgång tar Harrison sina läsare med på en resa i ofrihetens historia från forntiden till idag. Ibland är genomgången mer översiktlig men ibland detaljstuderas en händelse eller ett fenomen, och på så vis träder verkliga människor ur historien fram och gör det mer levande för mig som läsare.

Slavar har funnits i alla tider. Man har blivit slav därför att man blivit tillfångatagen i krig eller för att man varit för fattig för att betala sina skulder. Andra föds till slavar eller säljs som slavar. Slavarna kan skaffas för att bli allt från jordbruksarbetare till konkubiner. De kan också vara rena statussymboler för sina ägare. Det gemensamma för alla är ofriheten: att man är ägd av någon. Ofriheten innebär dock inte alltid att man står lågt i rang, vilket mamlukerna är ett exempel på: de var soldater med högt anseende. Det islamiska systemet med mamluker växte fram under 800-talet och innebar att härskare köpte slavar redan som barn och tränade dem i det militära. På det sättet skaffade de sig mer lojala soldater. Lojaliteten varade dock inte i flera generationer och till slut förvandlades den lojala armén av mamluker till fiender som gjorde uppror mot sina ägare. Uppror är vanligt förekommande i slavsamhällen och boken visar flera prov på både lyckade och misslyckade försök till frigörelse.

Slaveriet är nära kopplat till ekonomiska system, handelsrelationer och krig. Men Harrison gör en poäng av att det framförallt handlar om makt. Slaveri handlar om att se ned på andra människor, att förakta de svaga, de fattiga och de som ser annorlunda ut. Att slaveriet passat så bra in i olika historiska ekonomiska system har främst att göra med att det är så socialt anpassningsbart.

Similar Posts:

• Mäktig forskningsöversikt avslutad
• Imponerande om slaveriets historia
• Harrison fortsätter att imponera
• Moral mot historiskt storkapital
• Mera medeltid!

I Svenska Dagbladets nätupplaga har Harrison skrivit artiklar och besvarat frågor på Historiebloggen, och nu samlar han ett urval av dessa artiklar i en bok med just titeln Jourhavande historiker. Kronologiskt upplagd behandlar den i korta, lättlästa inlägg allt ifrån dinosaurierna till Domus.

Själv skulle jag gärna hört exakt hur frågorna löd – Vad vill det så kallade svenska folket verkligen veta om historia? Vad går de omkring och grubblar på? – men riktigt sådant är inte upplägget. Oftare heter det ”jag får ofta frågan om” eller ”en av de vanligaste frågorna är”, vilket ju också är intressant. Här och var inbillar jag mig kunna läsa en viss trötthet på frågor om etnicitet och vem som var där först-frågor.

Ganska god variation har man ändå lyckats åstadkomma, med både mer klassiska historieboksfrågor – Vem grundade Jerusalem? Är Kiviksgraven en kungagrav? Ljög Per Albin Hansson om att Sveriges beredskap var god? – till folklivs-, historiebruks- och populärkulturfrågor. Hur länge har vi friterat mat? Fanns det någonsin peppar i pepparkakor? Har det funnit vampyrer (tydligen en ganska vanlig fråga från ungdomar)? Eller enhörningar? Vad är sant i Ivanhoe? Tintin? Les Misérables?

Visst blir det anekdotiskt och visst finns här mycket kul att kasta in i konversationerna. Att de där enhörningarna ju ansågs ha funnits av folk som samlade deras horn, som i själva verket var narvalständer, i sina kuriosakabinett; att kyskhetsbälten mycket väl kan vara bara en fantasiprodukt från samma kabinett, eller vilken enormt omständig och grym process det var att få fram honung förr i tiden.

Om jag är något mindre såld på jourhavande historiker-boken än biolog-ditot så beror det kanske på att jag har bättre förkunskaper i historia. Inte så mycket i sak som i inställning, jag saknar de sammanhang som ofrånkomligt går förlorade i sådana här frågeböcker, och jag skulle önskat mig mer möjligheter att gå vidare. Ett och annat litteraturtips hinns med i löpande text, men någon litteraturlista finns däremot inte (den skulle förmodligen bli galet lång). Här och var redovisas stridigheter historiker emellan, myter avlivas, nya funderingar väcks, men ibland saknar jag liksom ordentligt fotfäste.

Riktigt mätt blir man med andra ord inte, och det är kanske inte meningen heller. Ett småplock smakbitar i både gamla och nya nyanser bjuder Jourhavande historiker dock.

Similar Posts:

• Inte purfärsk men riktigt bra!
• Mera medeltid!
• Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal
• Den ständigt närvarande ofriheten
• Kan man sova med en hjärnhalva i taget?

Kronologiskt tar den här boken vid där trilogins andra del slutade, vid början av 1800-talet. Som många kanske känner till var det vid denna tid som den transatlantiska slavhandeln, från Afrika till Amerika, på allvar började ifrågasättas och senare också förbjudas. Eftersom det i hög grad var européer som var inblandade i denna del av slavhandeln, kom mycket av kampen för och emot slaveriet att stå i Europa under ett tidigt skede. Det är också denna kamp mot slaveriet som Harrison låter inleda sin bok med.

I bokens följande kapitel får vi sedan följa 1800-talets utveckling region för region: Amerika (både Syd- och Nord-), Afrika och Asien får alla sina respektive kapitel. Störst utrymme får slaveriet dels i USA (kanske för att det på detta område finns så oerhört mycket forskning) och dels i Afrika. Slaveriet i Asien får betydligt mindre uppmärksamhet, inte på grund av att slaveriet där skulle ha varit oviktigt, utan för att ämnet utforskats i sådan liten utsträckning. Bokens avslutande del tar upp det slaveri som levt kvar på en del olika håll i världen under 1900-talet, och de former av slaveri som lever kvar i vår samtid.

Tidsepoken var alltså avgörande för kampen mot slaveriet: i område efter område förbjuds slaveri åtminstone på pappret. Harrison diskuterar därför i ett kortare kapitel, och i bokens epilog, också vilka faktorer som var drivande bakom slaveriet, liksom hur det kom sig att slaveriet kunde avskaffas. Han argumenterar mot uppfattningen att slaveriet avskaffades därför att det i ett modernt samhälle skulle ha blivit olönsamt med slavar (något som såväl marxister som liberaler har hävdat). Verkligheten är mer komplex än så, menar Harrison, och argumenterar för att slaveri visat sig vara ett mycket flexibelt system som på olika sätt anpassade sig till och kunde bli lönsamt även i ett modernt samhälle. Det här är ett område där jag gärna hade sett ett något längre resonemang än den relativt korta uppmärksamhet det nu får, eftersom frågan är av avgörande betydelse såväl ur ett historiskt perspektiv som för hur vi ska förstå slaveri i vår samtid.

Författaren diskuterar också hur abolitionismen (kampen för slaveriets avskaffande) under 1800-talet blev ett verktyg i händerna på europeiska kolonialister, och hur en påstått altruistisk kamp mot slaveriet enkelt lät sig kombineras med egoistiska drivkrafter. Författaren skildrar också de former av tvångsarbete som kom att ersätta slaveriet – exempelvis olika former av så kallat kontraktsarbete. Även om många av kontraktsarbetarna på pappret var fria arbetare, så var likheterna i praktiken stora med slaveriet, vilket Harrison beskriver på ett förtjänstfullt sätt.

Precis som i tidigare volymer i serien blandas skildringar av personers individuella öden med mer övergripande frågor, exempelvis hur slavarnas liv kunde te sig i ett socialt och kulturellt perspektiv, vad det är som driver slavmarknaderna, och hur slaveriet kom att avskaffas i olika områden. Det är en riktigt god forskningsöversikt som greppar över allt från klassiska verk om slaveriet till modern historisk forskning. Precis som i de tidigare delarna av trilogin finns tyvärr inga detaljerade källhänvisningar, utan enbart hänvisningar kapitel för kapitel.

Vi kan inte förstå slaveriet enbart som ett ekonomiskt fenomen, menar Harrison – det finns många andra aspekter av slaveri som också är betydelsefulla. Slaveriets historia är oerhört komplex och mångfacetterad, men i grunden handlar slaveri om frågan om makt, sammanfattar han. Här återknyter han på så sätt till ett tema han tog upp i trilogins första del. På så sätt knyter han på ett snyggt sätt ihop säcken för ett sammantaget mycket ambitiöst och mycket imponerande projekt: att teckna slaveriets världshistoria.

Similar Posts:

• Harrison fortsätter att imponera
• Imponerande om slaveriets historia
• Den ständigt närvarande ofriheten
• Komplicerat om slaveri
• Mjödgille bland runstenar

Boken är intressant, välskriven och genomarbetad. Författarna, historieprofessor Harrison och arkeolog Svensson, har här delat upp kapitlen mellan sig, men rent språkligt märks det i stort sett knappt vem som har skrivit vad. Om man inte är intresserad av krig och härnadståg, kan Harrisons kapitel 1, 3, 5 o.s.v., dock vara mindre intressanta än Svenssons kapitel med jämna nummer. De har ansträngt sig för att hitta kvinnliga personer i historien, och för att hitta så ”vanligt” folk som det går i så här gamla källor. Trälarnas verkliga historia lär vi ju aldrig få, så vi får hålla till godo med det som finns. Att det finns mycket, det gör författarna klart; de hänvisar till allt från runstenar i Götaländern aoch Mälardalen till skrifter från denna tids Bysans och Medelhavsområde. Det blir intressant att följa de gamla personligheterna runt Europa, författarna gör ett bra jobb med att få in olika synvinklar.

Men visst finns det saker som inte förklaras. En fråga som ställs är varför de som skrev ner de klassiska (isländska) sagorna gjorde en poäng av att kvinnor fanns med på resor till Vinland och Grönland? Harrison och Svensson ger tre svar, men de glömmer ett viktigt: att Mariakulten var stor under hela den för-protestantiska tiden. Att de inte ens nämner detta faktum gör att läsaren inte vet om de tycker det är oväsentligt eller om de har förkastat detta faktum av någon anledning.

Språkvetaren i mig tycker det är trist att författarna helt missar parallellen i öster till det språkutbyte de nämner i England: att ord som -gorod (tänk på staden Novgorod, bl.a.) också har nordiska paralleller, och motsvarar vårt ”gård”.

I sista kapitlet gör författarna upp med de s.k. ”skolorna” som vill avgöra var Svea rikes vagga låg. Deras slutsats blir att vi inte ska fokusera på riken, utan på människorna och deras nätverk. Vi nutida människor måste inse att samhället inte var uppbyggt som nu, utan vilade på vanligt folk, inte en opersonlig stat. En nog så intressant slutsats i en mycket bra bok.

Similar Posts:

• Mäktig forskningsöversikt avslutad
• Från dinosaurier till Domus
• Imponerande om slaveriets historia
• Harrison fortsätter att imponera
• Den ständigt närvarande ofriheten

Precis som i trilogins första del satsar Harrison även här på att skriva global historia. Han uppmärksammar alltså inte bara den transatlantiska slavhandeln, utan också slaveri på andra kontinenter – såväl inom muslimska kulturer, som i Afrika och Asien. Lite överraskande tar han i den här boken också upp slaveriet på den amerikanska kontinenten före det att européerna "upptäckte" kontinenten. Det här är ett område som kronologiskt egentligen hör till perioden som behandlades i den förra boken, men som av någon oförklarad anledning alltså inte togs upp där.

Liksom den första delen av verket är det här en populärhistorisk forskningsöversikt (läs: inga källhänvisningar, utan bara en samlad litteraturlista i slutet; inte mycket teoretiserande, utan framförallt deskriptiv historieskrivning). Och precis som i den första delen tar han upp en lång rad aspekter av slaveriet, och flera olika former av slaveri – allt från det ekonomiska slaveriet på plantagerna i Amerika eller Asien, afrikanska aktörers medverkan i den transatlantiska slavhandeln, till harem-slaveriet inom muslimska samhällen. Harrison fortsätter också att väva ihop enskilda personers öden med mer övergripande frågor som skildringar av slaveriets strukturer.

Men ambitionen att behandla områden med en stor geografisk spridning får inte medföra att man förbiser att slaveriet hade olika stor omfattning och utbredning i olika delar av världen. En systematisk jämförelse av den frågan finns tyvärr inte med i Harrisons bok. Det framgår i och för sig av Harrisons text att det i vissa områden var ett tämligen marginellt fenomen, medan det i andra regioner genomsyrade hela samhället – i Kapkolonin verkar det exempelvis ha handlat om tusentals slavar, medan det i Karibien handlade om miljoner. Det finns ju från den här tiden i många fall en möjlighet att göra den typen av beräkningar, vilket kan bidra till att sätta in slaveriet i dess ekonomiska och sociala kontext.

Ett område som tyvärr knappast behandlas alls är frågan om vilken betydelse slaveri och slavhandel kom att få för senare ekonomisk och social utveckling i respektive område. I samband med den transatlantiska slavhandeln har en av de mest omdiskuterade teorierna kommit att kallas "Williams-hypotesen", efter historikern Eric Williams, som menade att Storbritanniens industriella revolution i hög grad byggde på exploateringen av slavar i de brittiska kolonierna. Andra teoretiker har i samma anda menat att Afrika, å andra sidan, underutvecklades på grund av att slaveriet och slavhandeln åderlät kontinenten. Senast har liknande teorier föreslagits vad gäller underutvecklingen av vissa regioner på den amerikanska kontinenten.

Williams' teorier är mycket omstridda – och likaså är teorierna om Afrikas och Latinamerikas underutveckling – och många forskare har ägnat relativt mycket energi åt att argumentera för eller emot respektive synsätt. Harrison tar bara delvis upp frågan i ett tämligen kortfattat avsnitt om slaveriets betydelse för den afrikanska kontinenten (där han avfärdar forskares försök att besvara frågan med något tveksamma argument). Han nämner också den vidare debatten kring Williams-hypotesen i bokens epilog, men då bara som allra hastigast. Vågar man hoppas på att frågan uppmärksammas på allvar i trilogins avslutande del?

I sin helhet är ändå även den här delen en mycket imponerande forskningsöversikt, framförallt i och med dess i huvudsak mycket lyckade globala historieskrivning. Återstår bara att se om Harrison kan upprätthålla samma kvalitet även i den sista boken.

Similar Posts:

• Mäktig forskningsöversikt avslutad
• Imponerande om slaveriets historia
• Den ständigt närvarande ofriheten
• Komplicerat om slaveri
• Mjödgille bland runstenar

I denna första del får vi följa utvecklingen allt från de första historiska källor som talar om slaveri – från de antika samhällena i tvåflodslandet – fram till renässansen. Boken skildrar såväl vad slavar har tvingats arbeta med, som vägar in och ut ur slaveriet och samhällenas syn på slaveri. Kombinera detta med Harrisons skildringar av slavuppror och personliga öden, i den mån sådana finns att tillgå, så har man en mycket god täckning av det mesta som rör frågan om slaveri.

Harrison betonar många gånger den stora kontinuitet och likhet som i allmänhet finns över många eller till och med alla kulturer, i synen på och exploateringen av slavar. Exempel på det är hur i princip alla samhällen alltid har använt sig av husslavar av olika slag för att passa upp och betjäna slavägarna, eller den vitt utbredda användningen av slavar inom jordbruks- och gruvnäringar. Men samtidigt tar Harrison också upp många av de specifika kulturella särdrag som olika samhällen har haft i förhållande till slaveri. Exempel på det är om slavarna har varit främlingar (exempelvis krigsfångar från andra kulturer) eller av samma folkgrupp som slavägarna, eller vilken social status slavarna har haft. I det antika Kambodja sågs slavar exempelvis som en föraktad grupp, medan mamlukerna i arabvärlden var en grupp slavar som kom att få hög status och betydande makt i samhället.

Den geografiska täckningen är god – slaveriet inom kulturer från såväl Europa och Afrika som Asien finns med i denna första del. Europeiska kulturer får förvisso något större utrymme än andra, något Harrison förklarar dels med att han (självfallet) inte kan tillgodogöra sig forskning på alla världens språk, dels med att forskningen om exempelvis Asien än så länge är mycket eftersatt. Trots dessa svårigheter får man konstatera att författaren gör ett mycket bra arbete med att sammanställa den forskning som ändå finns. Jag kan förstås tycka att det är synd att Harrison döper kapitlen om Europas forntid efter kronologisk ordning ("Antiken" respektive "Medeltiden"), medan kontinenterna om icke-europeiska kulturer däremot döps efter religionen eller regionen ifråga ("Islam", "Afrika" respektive "Asien"). Eftersom det globala perspektivet ändå är så gott, är det en helt onödig släng av eurocentrism som en vaken förlagsredaktör lätt borde ha kunnat rensa bort. Den enda kontinent som inte tas med är alltså de pre-columbianska, amerikanska kulturerna. Något förvånande är därför att Harrison inte ens kommenterar att han inte tar upp det antika Amerika – beror det på att det inte fanns något slaveri att tala om där eller, mer troligt, brist på källor?

Även om det här populärvetenskapliga verket främst är en historisk skildring, utan särskilt mycket teoretiserande, så polemiserar Harrison i någon mån framförallt mot klassiska marxisters tolkning av slaveri. Ekonomisk exploatering har i och för sig varit en helt avgörande faktor bakom mycket slaveri – Harrison framhåller exempelvis den täta kopplingen mellan storskaligt slaveri och jordbruksplantager (inte minst av vad som senare kommer att kallas "kolonialvaror", som exempelvis socker). Men samtidigt har många slavar ofta tvingats utföra arbetsuppgifter som inte har givit någon ekonomisk vinning åt slavägaren (exempelvis som uppassare eller sexslavar), utan snarare har varit en lyx. Det avgörande för att förstå slaveriet, menar Harrison, är istället att förstå frågan om makt: maktrelationen mellan slavar och slavägare, och maktrelationer i samhället i bredare mening.

En sak är säker: jag är klart imponerad av Harrisons sammanställning om slaveriets historia. Det är en både välskriven och förhållandevis lättläst forskningsöversikt som framgångsrikt greppar över ett mycket stort ämne. Vi får hoppas att de kommande delarna av trilogin håller samma goda klass.

Similar Posts:

• Mäktig forskningsöversikt avslutad
• Harrison fortsätter att imponera
• Den ständigt närvarande ofriheten
• Mjödgille bland runstenar
• Komplicerat om slaveri