Feelgoodsviten i fråga (jag har för övrigt Språkrådet på min sida när det gäller hopskrivningen av feelgood) inleds med Jojo Moyes Tretton dagar med John C. Novellens upplägg är inte överdrivet originellt. Huvudpersonen som inte riktigt känner sig sedd av sin partner hittar en mobiltelefon i gräset, och dess ägare har uppenbarligen en het otrohetsaffär på gång med en viss John C. Istället för att typ försöka hitta telefonens ägare eller lämna den till polisen (vilket i rättvisans namn hade utgjort en fruktansvärt tråkig novell) bestämmer hon sig för att fortsätta den okända telefonägarens sms-flirt med John C. De fattar förstås tycke för varandra, och stämmer till sist träff på en pub, vilket leder till en upplösning som inte medför något vidare katarsis, och ännu mindre feelgood.

Novell nummer två är David Nicholls Samma tid nästa vecka, och är en historia om hur enträgna pianolektioner kan leda till ond bråd död. Nicholls språk präglas av en lågmäld slagfärdighet, som när han i de inledande fraserna stillsamt konstaterar: ”Vid nio års ålder var jag oerhört anmärkningsvärd på så vis att jag helt saknade talanger.” Novellen följer berättarjaget under hans ihärdiga pianolektioner hos grannen Mrs Chin, som alltmer desperat försöker övertala honom om att ge upp. Och trots Mrs Chins desperation och den makabra slutscenen är Samma tid nästa vecka faktiskt ganska mysig; en novell att småle lite kryptiskt åt på tunnelbanan medan man demonstrativt håller upp omslaget så att medpassagerarnas kan läsa titeln. Vi måste alla dra vårt strå till stacken när det gäller att väcka allmänhetens litteraturintresse. Jag önskar bara att Nicholls inte hade avslutat novellen med den smärtsamt klyschiga putslustigheten: ”Sex månader senare började jag ta fiollektioner, men det är en helt annan historia…” (Ja, han avslutade novellen med tre punkter! Och ja, det borde vara straffbart.)

Nummer tre (eller 117, om man använder hela Novellix-utgivningen som referensram) är Sophie Kinsellas Göra om. Kinsella är ju mest känd för sin Shopaholic-serie, och jag har ett starkt minne av att ha läst första boken i serien, och att den var vedervärdig. Det kan dock vara så att jag bara har bläddrat i den och avfärdat den efter ett kapitel eller två. Minnet sviker ibland när man rört sig norr om trettio. Min bättre hälft är dock bättre bevandrad än jag i den förtjusande genre som något nedsättande kallas chicklit, och hon informerar mig om att Kinsellas författarskap blivit avsevärt bättre med åren. Och utifrån min begränsade erfarenhet är jag benägen att hålla med, för Göra om har en utmärkt blandning av smådum humor som bygger på lätt karikatyriska bikaraktärer, och en ganska djup svärta, när berättarjaget minns en relation hon saboterat i ett infall av ungdomlig arrogans.

Vi brukade skoja om att ligga med andra. Jag låtsades att jag gillade hans kompis Jon. Jag flirtade helt skamlöst. Det var ett enda stort skämt, till och med när jag lät Jon stoppa handen innanför min blus, till och med när jag gick med på att träffa honom på hemliga luncher – det var liksom tänkt att vara ett skämt. /…/ Jag trodde han skulle förlåta allt om jag bara förklarade ordentligt. Jag övade på mina gulliga fraser, satte på mig mitt mest charmerande leende.

Av någon anledning fungerade det inte.

Om jag min vana trogen ska klaga över slutet, så är det kanske en aning sockersött. Men så var det ju feelgood som utlovades också. Kanske behövs lite sockersötma ibland som kompensation när man till exempel just nåtts av resultatet i den senaste opinionsundersökningen inför riksdagsvalet.

Den fjärde novellen i min box är Nora Ephrons att Gå vidare. Den är en tjugosex sidor lång kärleksförklaring till ett bostadshus i New York, följt av konstaterandet att det blev för dyrt att bo där när de införde marknadshyror. Jag låter den sammanfattningen stå för sig själv utan vidare kommentar.

Sammantaget är jag klart förtjust i miniformatet, tycker att noveller är en underskattad form av litteratur, och två av feelgoodnovellerna levde upp till namnet. De andra två lämnade mig närmast smärtsamt oberörd.

Similar Posts:

• Febril verksamhet på redaktionen: Vecka 32 på Dagensbok
• En förutsägbar resa
• En säker blandning skräck
• Noveller man glömmer
• Ett språk som står i vägen för ett budskap

På många sätt liknar romanen Sara Kadefors Sandor slash Ida eller varför inte David Nicholls En dag. Här finns, precis som i de nyss nämnda titlarna, ett växlande perspektiv som gör texten och själva berättelsen dynamisk och levande. Två sidor av samma centrala intrigbyggande enhet skildras i alla tre: relationen huvudkaraktärerna emellan. Men jag vill ändå påstå att Vi måste sluta ses på det här sättet skiljer ut sig från de andra båda, och det är inte svårt att sätta fingret på vad som åstadkommer detta.

För det som verkligen bör lyftas, och som gör romanen så tilltalande, är att kärlekshistorien känns så genuin, så verklig, och samtidigt precis så romantiserad som vi förväntar oss att en berättelse om ung kärlek ska vara. Författarna lyckas alltså på ett fantastiskt sätt med konststycket att på ett trovärdigt, realistiskt och intressefångande sätt skildra huvudkaraktärernas vardag och omedelbara omvärld, och samtidigt gestalta en stormade romantisk, elektriskt laddad kärleksrelation. Man blir verkligen som läsare engagerad i karaktärerna, i båda två. När de stöter på motstånd från omvärlden eller varandra känner man för dem båda. Det är aldrig så att en skildring upplevs som mer genomarbetad och komplex än den andra, utan romanen vrider på relationen så läsaren hela tiden erbjuds flera perspektiv att betrakta den ifrån.

Språket måste också ges utrymme i den här recensionen, särskilt kanske med tanke på att jag som recensent ofta lyfter språkliga aspekter som problematiska i de verk jag recenserar. I språket har vi ytterligare en faktor som bidrar till att framhäva romanens kvaliteter, eftersom språket i Lindbäcks och Bjärbos roman fungerar utmärkt. Texten är skriven så att den tydligt markerar åldern på den karaktären som för tillfället är fokalisator, så att Hannas språk är något mer ungdomligt, talspråkligt och fragmentariskt än Jens, men båda håller en kvick och lättsam inre dialog som ibland liknar medvetandeström. Denna ungdomliga känslofyllda språkanvändning fungerar verkligen, den är övertygande och brister inte, och hur ofta stöter man egentligen på en sådan text?

Dessutom fungerar språket i sig som ett medel för att engagera läsaren, som genom den emotionella slangen eller smått fragmentariska stilen upplever karaktärerna som nära sig, och sig själv som en förtrolig åhörare till det berättade. Författarna använder inte slangen eller ungdomsspråket enbart för att markera vilken ålder deras karaktärer är i eller i vilken tid romanen utspelar sig, utan också som ett metaforiskt medel för att mer dynamiskt och inringande kunna beskriva kärleken. Detta är romanens främsta tillgång. Jag kan inte nog understryka hur väl språket, med de enklaste av formuleringar, fångar en och får en att på riktigt uppleva det karaktärerna upplever.

Ser man det ur ett mer analytiskt perspektiv blir språket i romanen en intrigutvecklare i sig och den rappa, ironiska dialogen vävs samman med den inre dialogen och berättande texten som håller samma ton.

Vi måste sluta ses på det här sättet är en fin berättelse. Efter en hel dags sträckläsning, när sista sidan var utläst och jag vände blad och möttes av baksidan av omslaget istället för mer text, blev jag faktiskt över att boken var slut, arg på författarna för att de inte valt att skriva en lite längre epilog, berätta lite mer, fortsätta lite till. En timme senare tog min ilska också slut och jag började läsa om romanen, och det är kanske betyg nog?

Similar Posts:

• Simma för att inte drunkna
• Så lätt och svårt som kärlek
• Oskyldiga blå ögon. Eller gröna?
• Skolan står i brand
• Anna Livs bokmässa

Visst är filmen hårt beskuren inledningsvis, och många av de känslor som Emma har för Dexter under de första åren går förlorade. I och med det blir inte brytningen mellan dem i början av 90-talet, innan Dexters karriär börjar gå utför och han bara knarkar och ligger runt, lika stark som den blir i boken. Istället blir de tidigaste åren mest en nostalgiupplevelse med kläder, miljöer och en framtidstro som härstammar från sent åttio- och tidigt nittiotal.

Det som jag tycker filmen vinner på mest är Emmas karaktär. På något sätt kan jag inte låta bli att se henne lite som ett offer i början av boken, inget går som hon tänkt sig och hennes självömkan är stor. Men i filmen är hon rolig och har glimten i ögat. Hon kan ironisera sin vardag och sig själv på ett självmedvetet sätt som kommer bort i boken.

Scener som när Dexter berättar för Emma att han ska gifta sig och få barn är smärtsamt träffande. Alla de dubbla känslor som Emma upplver i det ögonblicket når direkt. Jag kan bara beundra hennes styrka och överlevnadsförmåga i den situationen. Tänker på hur många gånger hon ska behöva rädda honom. Det finns många, ”om de bara hade stannat lite längre i stunden” -situationer, men ingen är så avgörande som den. Hade berättelsen lyckats ta en annan vändning någonstans så är det här. Det är så nära, men fortfarande så långt ifrån.

Foto: Joss Barratt, Stay Still

Däremot tror jag på att Dexter behöver sitt misslyckade äktenskap för att bli den individ han faktiskt blir mot slutet. Och att följa den utvecklingen, även om den har en hel del klichéer över sig, är fint och blir ännu tydligare i filmen där det går fortare.

Slutet på boken, och filmen, har jag aldrig varit förtjust i. I filmen blir det mer dramatiskt och tragiromantiskt, i boken mer rasad världsbild. De tillbakablickar vi får, i både boken och filmen, är dock fantastiska och räddar upp så att En dag blir en fantastisk både läs- och filmupplevelse. Om du ska välja att läsa boken eller se filmen beror nog mest på om du är en bok eller en filmmänniska. Gillar du En dag ska du däremot både läsa boken och se filmen, i vilken ordning spelar ingen roll, den ena stjälper inte den andra.

Similar Posts:

• Det ultimata romcom-upplägget
• Trevligt format, men ojämn nivå
• Febril verksamhet på redaktionen: Vecka 32 på Dagensbok
• I väntan på DVD-dokumentärerna
• Språkligt fantastisk kärlek

Det första som slår en med David Nicholls tredje roman och stora genombrott är att ingen tidigare använt sig av idén, det stod ju trots allt 2009 i kalendern när den publicerades. För med den enkla men lysande romanidén går det ju liksom inte att misslyckas. Samtidigt är jag glad att det var just Nicholls som kom på det hela, för det är ett upplägg som passar hans skrivande som handen i handsken. Av hans två tidigare romaner, På vinst och förlust och Mitt livs roll är framför allt den första en riktigt trevlig läsning, speciellt om man gillar relationsunderhållning från Storbritannien med lagom mycket populärkulturella referenser. Det enklaste sättet att beskriva hans stil är att använda sig av den förklaringsmodell som tidningen Okej under åttiotalet brukade använda sig av när de beskrev nya hårdrocksband: han är hårdare än Helen Fielding men inte fullt lika hård som Nick Hornby.

Därför blir resultatet också en romcom i bokform som passar de allra flesta läsare. Den stora frågan blir givetvis om de kommer att få varandra till slut? Det måste man liksom ta reda på och därför läser man kapitel för kapitel, vilket också blir år för år. Thatchers åttiotal går snabbt över till det nittiotal när de brittiska öarna var så heta att de i den egna musikpressen kallades Cool Britannia, sedan passeras millennieskiftet och våra huvudpersoner kommer in i medelåldern. Så de läsare som uppskattar lite nostalgi får sin dos av tidstypiska detaljer utan att det för den delen stör de läsare som fullkomligt struntar i sådant utan bara vill ha relationshistorien.

Ska man vara lite kritisk och inte bara sträckläsa den, med boken i ena handen och en godispåse i den andra, så finns det lite tröttsamma inslag i rollfördelningen. Dexter glider fram genom livet på en räkmacka, han har det ordentligt förspänt och med sitt självklara sätt att greppa allt som finns, gör han karriär utan att anstränga sig det minsta. Visserligen tittar han lite för djupt ner i flaskan, tar lite för mycket droger på exklusiva klubbar och behandlar sina modellbrudar lite för mycket som om de vore hockeysamlarbilder, men han är ändå den rolige slackern.

Som kontrast till Dexter är Emma den politiske idealisten. Hon är duktiga Annika på heltid, ”snygg på ett naturligt men omedvetet vis” och jobbar kvar på dassiga jobb och sitter kvar i lika dassiga relationer av lojalitet och plikt. Och främst för att det är vad duktiga Annikor gör. Visst är kontrasterna nödvändiga och de gör historien till den tjugoåriga berg- och dalbana som lockar till sträckläsning. Men de tilldelade rollerna är också precis så självklara som så många andra inslag inom den på så många sätt fantasilösa romcom-genren. En slackertjej och en brorduktigkille skulle möjligen resultera i att boken inte såldes i varje mataffär, men som roman skulle den växa just genom att inte vara så typisk när den nu sorteras in i en genre som är så typisk.

Nej, En dag är inte genrebrytande, det är istället ett klassiskt relationsdrama med ett helt lysande upplägg. Inom kort kommer den även att filmatiseras så passa på att läsa den nu, innan ni ser filmen. Boken hittar ni som sagt i er mataffär, oavsett om ni har Ica-kortet eller Medmera-kortet i plånboken, om ni bor i storstaden eller på landsbygden. För om ni inte läser den kan ni i alla fall inte skylla på tillgängligheten.

Similar Posts:

• Kvantitet istället för kvalitet
• Hornby som underfundig novellist
• Dagen efter ”En dag”
• Lite väl fantasifullt
• Wham bam thank you Slam

Den här veckan inleder vi i redaktionsgruppen serien Min bokhylla, där ni får följa med hem till oss och spana in våra välfyllda bokhyllor. Först ut är vår nya redaktionsmedlem och ekonomiansvarige Ingrid. Och nästa vecka är det Camillas tur.

Imorgon blir det lyrik från det nya förlaget FEL förlag i form av Oscar Nilsson Tornbergs debut Vilse. Camilla beskriver den som en fin diktsamling av en författare hon vill läsa mer av. Därefter följer två recensioner av David Nicholls. Johan T har läst Mitt livs roll som tyvärr blev en besvikelse i förhållande till de övriga böcker Nicholls skrivit. En av dem är storsäljaren En dag som Oscar har läst. Han tycker att den är ett klassiskt relationsdrama med ett helt lysande upplägg och att det inte finns någon anledning att inte läsa den innan boken blir till film i höst.

Trevlig läsning önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Dagen efter ”En dag”
• Vilse, men på rätt väg
• Det ultimata romcom-upplägget
• Trevligt format, men ojämn nivå
• Det normala vemodet