Tóibín skildrar Mann som en person med lång reaktionstid. En drömmare med talang för att formulera sig. Fadern ger inte mycket för sonens författarambitioner och tidigt lär sig Thomas Mann att dölja sina inre drivkrafter. Men författardrömmen förverkligas med råge, och i romanen får frun Katja ta hand om kändisskapets praktiska delar. De sex barnen fostras i en fri anda (mitt svepande ordval). Som vuxna gör de två äldsta karriärer i den kulturella världen och deras dekadenta livsföring orsakar aldrig negativa kommentarer i hemmet. De yngre barnen som också ges plats i romanen bidrar till familjedynamiken med andra personligheter och öden.

De yttre händelserna framförs i en maklig takt och sträcker sig över sju decennier. Tóibín låter läsaren träda in i Manns huvud, där ibland inre strider tar plats. Thomas Mann är attraherad av män vilket han inte kan leva ut men däremot skriva om i sina dagböcker.

Det är inget ensamt geni som skildras. Familjemedlemmarna är ständigt närvarande. Samma glasögon använder jag när jag läser om hur den i grunden konservative Thomas Mann engagerar sig i den politiska samhällsdebatten när nazismen tar ett starkare grepp om fosterlandet. Tóibín målar upp scener där några av barnen och brodern Heinrich får utlopp för sin avsky mot utvecklingen i Tyskland. Manns syn på tysk högkultur raseras och under exilåren i USA är han gästtalare på universiteten och medverkar i BBC:s sändningar för den europeiska kontinentens medborgare. Skulle han på eget initiativ varit lika engagerad i rollen som Den Store Humanisten eller vågar man tänka att nära och kära har puffat honom i den nya inriktningen? Det är en gräsligt opassande association, men jag jämför med nutidens kändisfamiljer. De har stor nytta av denna typ av växelverkan i underhållningsbranschen. Varpå det uppstår ännu fler uppdrag och möjligheter att ”skapa content” för sina fans.

Tóibín har i Magikern format en prosa där Mann framställs som en allvarlig herre. Åtminstone till nittionio procent. Den sista procenten tillhör den lågmälda ironin, precis som i Manns romaner. En ironi som knappt uppfattas. Jag kan förstå valet att skriva nedtonat för att illustrera en personlighet som vill hålla sina inre passioner i schack. En självuppfostrande människa var inget ovanligt i de högborgerliga miljöer som Mann föddes in i.

I övrigt vill jag säga att det var längesedan jag mötte en så variationsfattig prosa. Väl valda detaljer som levandegör ögonblick eller miljöer är så gott som helt bortgallrade.

Det ovanstående är bakgrunden till att jag tycker att Tóibín kunde ha funderat ett varv till på hur han kunnat utveckla berättarstilen. Magikern kommer tyvärr inte upp till förra romanens nivå. Lite tysk meningsbyggnad med många inskjutna bisatser var faktiskt något jag saknade (!) Men som engelskspråkig författare är det möjligen inte så enkelt att börja ”leka” tyskspråkig.

Det är välgjort i en viss mening så klart. Tóibín är insatt och han har lämnat över mycket till läsaren för egna iakttagelser när det gäller Tyskland, de två världskrigen och Thomas Manns litterära arv. Min behållning var hur som helst funderingarna på familjens betydelse och jag sammanfattar mig så här: Bakom varje stor författare står en fru, en bror, och några debattglada barn.

Similar Posts:

• En förtrollande i princip storylös tegelsten
• Tyskland på randen till revolution
• Klassikervecka: Ordnung muss sein
• Fascinerande dagböcker
• Är det synd om kulturbarnen?

För professorn, journalisten och författaren Colm Tóibín är relationen till James sannolikt både bred och djup. I vår svenskspråkiga del av världen skulle en jämförelse kunna göras med nutida författares förhållande till Selma Lagerlöf eller Vilhelm Moberg, för att ta några exempel. Flera decennier efter deras död har respektive författares verk en aktualitet och tidlöshet som gör dem lästa än i dag.

Romanen Mästaren inleds år 1895 när Henry James nervöst och förväntansfullt inväntar kritikernas reaktion på hans första teaterpjäs som nyss haft premiär. Han vågar inte själv lösa biljett till föreställningen som om han har på känn att uppförandet blir ett fiasko. (Något som också inträffade i verkligheten.)

Det är den gamla världen som möter den nya. James hyser en stark vurm för allt europeiskt så som historia, arkitektur, kultur och levnadssätt. Han stormtrivs i högreståndskretsarna där man lämnar visitkort och där betjänter håller sig i bakgrunden. I umgängeslivets konversationer får man inte beröra ämnen som kan väcka upprörda känslor. Hans agerande utmärks av gentlemannamässighet och han är efterfrågad som gäst både här och där.

Umgänget ger James massor av uppslag till författandet. Ska han skriva en roman, pjäs eller en novell? Hur ska han göra för att inte avslöja personer som inspirerat till verkens figurer? Många gånger drar han sig tillbaka i stillhet för att ingen ska störa honom i författandet, vilket ger honom en kylig aura.

Till det yttre är romanen så händelselös att långtråkigheten dominerar under min läsning. Berättelsens nutidsplan utgörs av fem år men tillbakablickar och erinringar går längre bak i tiden. Tunga och melankoliska tankar fyller hans dagar. Vissa avbrott sker när han gör visiter hos andra eller när han tar emot gäster i det egna hemmet. Till min stora överraskning är det just denna långsamhet och den segt flytande handlingen som fängslar mig. James blir ju en sammansatt person och med Tóibíns språk fångas det kolossalt outtalade som hör ihop med honom och den tid han levde. James är definitivt inte oberörd när han läser och hör om hur Oscar Wilde döms till landsförvisning för sin homosexualitet. Vidare förmörkas dagarna av tankarna på vänskaperna han skattat så högt och som gått förlorade. Ett dåligt samvete får hans självbild att krackelera.

Tóibín har närmat sig sin romanfigur på samma sätt som jag tror skådespelare tillägnar sig sitt manus och sin roll. Jag undrar ibland var gränsen går mellan James och Tóibín. Förvandlingsnumret påminner lite om hur Coetzee ger kropp åt Dostojevskij i romanen Mästaren från Sankt Petersburg.

Tänk att Tóibín gjort sig mödan att skriva om Henry James i romanform. En sakligt hållen biografi hade missat alla metaeffekter som skönlitteraturen är så bra på att förmedla.

Similar Posts:

• Komplicerat att vara Mann
• Stillsam skildring av kvinnlig frigörelse
• Vecka 35 på dagensbok.com
• Skräckgotisk psykothriller!
• Gripande och modigt om det allra viktigaste

Colm Tóibín förhåller sig rätt så fritt till de olika versionerna av myten men intrigen i Namnens hus sammanfaller ändå i stort med de två första delarna i Aischylos dramatrilogi Orestien. (Hoppa över meningarna nedan om du inte vill ha någon förhandsinformation om handlingen.) Agamemnon har offrat Ifigenia, sin äldsta dotter, för att gudarna ska ge hans krigsskepp förliga vindar till Troja. När han efter tio års strider återvänder från kriget blir han mördad av sin hustru Klytaimnestra och hennes älskare Aigisthos. Paret tar därefter makten i Mykene och sänder bort sonen Orestes från palatset. Orestes återvänder dock och mördar modern och hennes älskare, med hjälp av sin syster Elektra. I den sista delen av dramat förföljs Orestes av erinyerna (hämndgudinnorna) och ställs inför rätta i Athen, där gudinnan Athena till slut frikänner honom genom sin utslagsröst i en annars jämn votering.

I Namnens hus möter vi tre olika berättarröster: Klytaimnestra, Elektra och Orestes. Colm Tóibín har valt ett jag-perspektiv som ligger mycket nära karaktärerna och som blottar deras innersta tankar och känslor. Jag går verkligen där tillsammans med Klytaimnestra i processionen som leder fram till den rituella avrättningen av Ifigenia. Läsupplevelsen blir mycket realistisk, vilket gör kedjan av händelser som leder fram till mordet på Agamemnon mer begriplig – om än inte mindre fasansfull.

Vi vandrade i en procession från vårt tält till offerplatsen, Ifigenia först, jag litet efter henne, sedan kvinnorna som hade kommit med oss och sedan soldaterna. Det var en varm dag; lukten av blod och djurens inälvor och fasans och slaktens efterdyningar kom emot oss tills det krävde all vår viljekraft att inte hålla handen för näsan. Istället för en värdig inramning hade de gjort platsen där offret skulle äga rum till ett skräpigt ställe där soldaterna planlöst irrade omkring och där stycken av döda djur låg här och där.

Colm Tóibín väljer detaljer med omsorg och skildrar miljöer och människor så att de framträder tydligt. Myten har fått liv och karaktärerna, som vid det här laget nästan är stelnade arketyper, förvandlas till riktiga personer av kött och blod. Det är omöjligt att inte lida med Klytaimnestra när hon förlorar sin dotter och själv blir brutalt misshandlad.

Klytaimnestra är övertygad om att gudarna har övergett människorna och att det är upp till henne själv att vedergälla dotterns död. Hämndplanerna ger henne ett syfte, en anledning att fortsätta leva, men när morden på Agamemnon och Kassandra så småningom är överstökade börjar hon ändå hoppas på ”en framtid utan blod”. Det visar sig dock vara svårt. Palatset i Mykene är fullt av spöken, viskningar och hemliga nattliga möten. Ingen litar längre på någon annan och Klytaimnestra får fullt upp med att värna sin ställning genom nya mord och utrensningar, som Aigisthos hjälper henne att utföra. Hon är så besatt av sin hämnd och senare av att behålla sin makt, att hon knappt märker att hon förlorat kontakten med sin dotter Elektra, som varje dag besöker Agamemnon grav. När sanningen om vem som mördade hennes far, och hur det gick till, uppenbaras för Elektra svär hon i sin tur att hämnas.

Jag ville gå till hennes rum och kräva att hon lyssnade på mig när jag än en gång tydligt beskrev vad hon hade gjort med min bror och mig så att vi inte fick bevittna att hon, utan tillåtelse från gudarna, utan att rådgöra med någon av de äldste, beslöt att min far skulle dö.

Namnens hus är en påtagligt fysisk och skrämmande berättelse om hur krig, maktlystnad och mord slår sönder familjer och samhällen. Och medan Colm Tóibín plockar med skärvorna av en urgammal myt lyckas han också fånga den djuriska glupskhet, otålighet och misstro som stundtals präglar vår egen samtid.

Alla är hungriga nu. Maten bara retar aptiten, den vässar våra tänder; kött gör oss lystna på mer kött, liksom döden lyster efter mer död. Mord gör oss lystna, fyller själen med en vällust som är häftig och sedan tillräckligt ljuv för att väcka åtrån efter ytterligare vällust.

Det finns inte särskilt många ljusa partier i Namnens hus. Men skildringen av hur Orestes och hans kamrater, Leander och Mitros, tar skydd hos en gammal gumma är en liten oas av trygghet och lugn. En kort tid kan de unga männen lägga ifrån sig tankarna på kraven som väntar när de återvänder till palatset. De sköter om gummans boskap och odlingar i utbyte mot mat och kläder. När stormen håller alla vakna, tar hon fram en flaska destillerad fruktsaft och berättar historier som räcker hela natten. Orestes och Leander blir vänner här och i deras vänskap finns ett frö till förändring. ”Det har varit nog med dödande, det finns nog med lik”, säger Leander – och Colm Tóibín låter oss ana att en annan ordning kan uppstå när den som förväntas fortsätta mördandet, vägrar att göra det.

Similar Posts:

• Lösa trådar
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Från mobboffer till självständig yngling
• Mycket snö men ingen ficklampa
• I inspirerande sällskap med Virginia Woolf

Hon hoppades att det skulle komma färre besökare framöver. När väl pojkarna gått till sängs skulle hon få ha huset mer för sig själv. Hon skulle lära sig att ta vara på de timmarna. Under de fridfulla vinterkvällarna skulle hon komma på hur hon skulle leva.

Tóibíns berättelse om Nora Webster får mig att tänka på en annan litterär Nora som också behöver söka ensamheten för att lära sig att leva.

[---] Jeg må se att opdrage mig selv. Det er du ikke mand for att hjælpe mig med. Det må jeg være alene om. Og derfor rejser jeg nu fra dig. [---] Jeg må stå ganske alene, hvis jeg skal få rede på mig selv og på alting udenfor. Derfor kan jeg ikke bli’e hos dig længer.

I Henrik Ibsens Et dukkehjem kommer Nora till insikt om att hon måste lämna man och barn för att kunna bli sig själv. Hon fattar på egen hand beslutet att lämna sitt dockhem. I Tóibíns roman blir Nora av med dockhemmet mot sin vilja. Efter att maken Maurice ryckts bort i en för tidig död tvingas hon sälja det lilla huset vid havet där familjen tillbringat många somrar. Hon måste också lämna tillvaron som hemmafru och börja förvärvsarbeta igen.

Hon tänkte på den frihet som äktenskapet med Maurice hade skänkt henne, en frihet som – när barnen väl var i skolan eller något litet barn sov – medgav att hon kunde gå in i det här rummet när som helst på dagen och ta fram en bok och läsa, en frihet att gå in i finrummet när som helst och titta ut genom fönstret på gatan och Vinegar Hill på andra sidan dalen eller molnen på himlen, låta tankarna flyga och fara, gå tillbaka ut i köket eller ta hand om barnen när de kom hem från skolan, men som en del av ett behagligt liv där vissa plikter ingick. Dagen var hennes [---] Nu skulle hennes dag tas ifrån henne.

Nora Webster hade höga ambitioner som ung flicka. Hon ville gifta sig med en man ”som kunde sin syntax” och hon har lyckats. Maurice är lärare i matematik, en omtyckt sådan. Han är godmodig, politiskt intresserad och den som för familjens talan. Kanske är han hennes livs stora kärlek även om Nora Webster själv inte skulle använda så stora ord. Det är i alla fall uppenbart att hon saknar honom och det liv de hade tillsammans. Hos Nora Webster kan jag inte spåra någon längtan efter att fly bort ifrån kärnfamiljens kvävande förtryck. Ändå lyckas Tóibín varsamt gestalta hur hon så småningom, och till en början nästan motvilligt, lär sig att njuta av en annan sorts frihet än den som hemmafrulivet gav henne. Nämligen den som kommer av att fatta sina egna beslut.

Tanken på vad hon skulle kunna göra med rummen på nedervåningen höll henne vaken. Hon fick påminna sig om att hon var fri nu, att det inte fanns någon Maurice som var försiktig med pengar och blev butter om något hotade att störa hans rutiner. Hon var fri. Hon kunde fatta vilka beslut som helst om hemmet. Det var nästan en skamlig tanke att hon kunde göra precis som hon behagade.

Tempot i Nora Webster är mycket stillsamt och intrigen näst intill händelsefattig. Läsningen gör mig till en början rastlös men efter några kapitel är jag fast i Tóibíns lågmälda vardagsskildring. Det är ungefär som när någon viskar i ditt öra och du måste anstränga dig extra mycket för att höra vad som sägs. Tóibín får mig att luta mig lite närmare texten. Varje ord får en större betydelse och min läsning blir mer uppmärksam. Nora Webster berättas ur ett tredje persons perspektiv som ligger så nära huvudpersonen att det nästan kunde vara skrivet i jag-form. Ändå finns här en distans som hindrar mig från att komma Nora Webster in på livet. Tankarna rör ofta barnen, de dagliga bestyren och de större förändringar som hon måste genomföra för att kunna försörja sin familj. Nora Webster hänger sig inte åt existentiella funderingar i någon större utsträckning. Men när hon gör det, som i citaten ovan, ger mig Tóibín en glimt av ett djup som jag inte desto mindre hela tiden har anat.

Similar Posts:

• Ett dockhem i romanform
• Löjligt lycklig läsning
• Om kvinnlig (svart)sjuka
• Porträtt av Henry James
• Komplicerat att vara Mann

Miquel och Jordi är bröder och bor med sina föräldrar i en liten by någonstans i Pyrenéerna. Jordi skall göra sin militärtjänst och lämnar familjen, något som fyller hans bror med oro och ångest. Förhållandet till föräldrarna präglas av en knapp kommunikation. Människorna verkar lika karga som det pyreneeiska landskapet.

Miquel börjar förstå att hans mor är alkoholist, något som fadern har förstått och levt med i flera år. I en dramatisk scen tömmer fadern ut allt det dåliga vin modern köpt i smyg, och efter en våldsam scen där modern säger att hon ångrar att hon någonsin träffat någon av dem, lämnar hon huset och vandrar ut i landskapet. Efter bara någon timme börjar den första snön att falla. Kvällen kommer, och Miquel och fadern kan inte ge sig ut för att söka efter henne. Följande morgon är världen täckt av ett tjockt snötäcke, och byns karlar står beredda med hundar för att söka efter modern.
Det skall, som titeln antyder, bli en lång vinter. Fader och brodern kan knappt sköta sig själva eller hushållet eller laga mat. Den outtalade saknaden och sorgen efter modern, som de förstår är död under snön, ligger som en dov matta – som ett snötäcke – över de två och deras samvaro.

Förhållandet mellan fadern och sonen blir mer spänt, när varken modern eller Jordi är kvar. Det förstår man inte av vad som berättas i texten, utan vad som inte berättas – allt som inte sägs mellan fadern och hans son. I så måtto arbetar Colm Toibin med ett slags isbergsteknik à la Hemingway. Det gör att själva stilen laddar boken med dess spänning. Själva kärnan i handlingen – moderns försvinnande – är i och för sig dramatiskt i sig, men det är den knappa beskrivningen av huvudpersonerna, deras korta replikskiften, de korta meningarna som beskriver landskapet, som skapar bokens suggestiva stil.

Jag kan tycka att bokens slut lämnar lite väl många trådar åt läsaren att tvinna ihop. Att modern inte kommer dyka upp igen levande förstår man från första början. Slutscenen är brutal och ganska otäck och är väl tänkt som en illustration av livets brutalitet och dess svikna förhoppningar, och kontrasterar ganska häftigt mot den lågmälda handlingen i resten av boken. Men handlingen fungerar som ett slags klimax upp till slutscenen, som för Miquel och fadern blir ett antiklimax. Och slutscenen avslutar brutalt historien – eller rättare sagt, det gör den inte alls eftersom läsaren inte får svar på sina många frågor. Fast kanske skall man inte förvänta sig det av detta kortare format. Denna berättelse blir istället som ett utsnitt ur några prövade människors liv. Snön, både den riktiga och den metaforiska, faller tungt över dem.

Similar Posts:

• Porträtt av Henry James
• Komplicerat att vara Mann
• Samtiden speglar sig i skärvor av Orestesmyten
• Stillsam skildring av kvinnlig frigörelse
• Den ständiga otillfredsställelsen