Det kantonesiska ordet för ”ja” är ”hai”.
Det kantonesiska ordet för ”fitta” är detsamma, men då betonar man ordet som en fråga. ”Hai?”
Den som påstår att mandarin är ett bättre språk än kantonesiska borde lära sig uppskatta den hårfina skillnaden i tonfall och betoning som kan få ett ”ja” att låta som ”fitta”.
Jag älskar kantonesiska. På kantonesiska kan jag uttrycka mig mer ohyfsat och vulgärt än på engelska. Vilket ofta kommer väl till pass i umgänget med mina föräldrar.
Ända tills jag var tjugotre år sa pappa alltid: ”Sköt skolan och se till att inte bli gravid, Fi.”
Hai, pappa.

Den här boken är helt störd.

Angela S. Choi, får vi veta av författarfliken, är kinesisk-amerikanska boende i San Fransisco. Hon har läst juridik vid Yale och jobbade som företagsjurist i närmare tio år innan hon slutade för att skriva böcker. Fiona Yu, Fi, hennes huvudkaraktär, är också kinesisk-amerikanska och jobbar som företagsjurist. Hon är rapp i käften så att jag nästan rodnar, stundtals irriteras. Ungefär som när jag läste Charlotte Roches Våtmarker och till slut tröttnade på det provokativa, som verkade finnas där bara för sakens skull. Fi är dock i mångt och mycket en frisk fläkt i den värld av bimbos hon står upp mot. Då och då talar hon emot sig själv, men den brinnande röda tråden boken igenom är hennes motstånd till föräldrarnas, och då främst pappans, ständiga försök att gifta bort henne. Konflikten mellan gamla traditionella kinesiska värderingar och den nya amerikanska världen där kvinnan står på egna ben och tjänar sina egna pengar skildras både humoristiskt och intresseväckande.

Vad som alltså låter som något som skulle kunna vara självbiografiskt, visar sig snabbt vara något helt annat. Det börjar försiktigt. En person i galleriet ger obehagliga vibbar. Men eftersom Fi är med i leken är jag som läsare också det. Tills jag vaknar mitt i natten, sätter mig upp i sängen för att jag plötsligt har insett: det var ett mord! I undertexten skedde just ett mord, och jag vet vem som gjort det! Och det är så snyggt innästlat under ytan att jag lurats att bara läsa vidare. Imponerande!

Hello Kitty måste dö har ramarna av en chick lit, med ett enkelt pådrivande språk och en kvinnlig huvudkaraktär som slussas genom dejter. Men redan den svartsprejade sidkanten insinuerar att det finns ett mörkt djup under den vardagliga ytan. (Varför ger man inte ut fler böcker med sån finess? Svartsprejad sidkant alltså. Jag har en underbar Selma Lagerlöf med guldsidor till exempel. När det finns så mycket man kan göra med utformningen av en bok, varför ser de flesta så vanliga ut?) Däremot är jag tveksam till överanvändningen av radbrytningar. Förvisso är Angela S. Chois text full av oneliners, men i det överdrivet luftiga formatet blir texten hackig och gränsar stundtals till parodisk.

Dejterna skiljer sig också från de dejter chick lit-karaktärer brukar gå på. De är för det första ytterst motvilliga från Fis sida, som är i det närmaste asexuell. Alla killar hon paras ihop med är losers som förväntar sig att hon ska laga maten medan de spelar Final Fantasy eller liknande. En annan sak som snabbt utmärker sig är Fis fascination för mördare. På hennes dataskärm på jobbet tronar ingen mindre än Ted Bundy, charmigt leende.

”Vem är den där snyggingen? Din kille eller?” frågade min söta sekreterare och tittade intresserat på skärmen.
”Nej, nej, den här killen spelar i en helt annan division.”
Hon skrattade. ”Honom skulle man vilja linda runt lillfingret.”
”Då skulle han förmodligen äta upp dig.”
Inklusive ditt lillfinger.

En sak som stör mig är att Fi bor hemma hos sina föräldrar. Hon är 23 år gammal och för mig går det inte riktigt ihop med hennes i övrigt rika och självständiga jag. Istället lägger hon sina pengar på dyra höga märkesskor, som hon bär för smärtan det orsakar fötterna. ”Det är den moderna varianten av kinesisk fotbindning.”

Men kanske är det motsägelsefullheten och det oväntade, groteska och brutala som gör denna ceriserosa lilla sak så fascinerande. Hello Kitty måste dö är en underhållande bok att skratta rått med, min bundsförvant genom de stadsliga bussturerna. Greppet att blanda chick lit, som egentligen inte alls tillhör en favoritgenre hos mig, med sjuk humor och vad som gränsar till en psykopatberättelse, känns uppfriskande nytt. Jag, som är moralens siste väktare i världen, kan finna mig stampande i marken över hur Fi inte ingriper när hon inser vad som händer. Varför gör hon inget?

För att hon också är störd. För att den här boken är störd. Och jag rekommenderar den varmt, extra pluspoäng för den klockrena titeln.

Similar Posts:

• A Girl’s Guide To Modern European Philosophy
• Never ending story
• Any fucking book they want
• ”Bennets and Bingleys and Bitches. Oh my!”
• Chick-lit fast på sitt eget sätt

Margot, bokens titel och första huvudperson, är långtradarchauffören med traumatisk barndom och prostituerade nattepisoder. Hon, och alla andra långtradare, fascineras av den rullstolsbundna och socialt isolerade Joanna, som blir deras skyddshelgon där hon sitter och pratar med dem via komradio. Så kommer Waldi in i bilden, den superkända, avgudade Waldi som inte kan dansa.

Witkowskis perversa samtidsskildring ger mig en bild av Polen som delvis känns igen (här kanske det är på sin plats att påpeka att jag är lång ifrån någon Polenexpert, och att det här med att bekanta sig med ny, polsk litteratur är en ovan, men dock mycket angenäm, erfarenhet). Här finns prostitutionen, landsbygden, fattigdomen. Men vad som först och främst slår mig vid läsningen är den underbara humorn. Och hur boken ständigt växlar och förvånar mig. Alltid överraskad och förvånad över det jag läser – ingenting kan förutsägas!

I början är det fattigdom och elände med fin (och ibland på gränsen till extrem) humor. Witkowski ringar in det som är vackert och viktigt i människors liv, exempelvis Joannas kärlek till doftljus och Paulo Coelho.

Jag tänker att det är en helt otrolig historia – men ibland funderar jag ändå på om den kanske är högst realistisk, delar av den åtminstone. Eller? Boken får mig att känna mig lite dum och naiv, för i min oerfarenhet kan jag inte riktigt skilja mellan parodi och seriositet. Gissar att det mesta hör till den första kategorin, men ändå.

Så kokar allting ner till ensamheten, alla dessa ensamma människor. Oavsett hur omringade de är av andra människor, de är ändå ensamma och varje gång jag inser det så sätter jag skrattet i halsen.

Efter en stund ändras tonen. Och den rullstolsbundna Joanna blir under åsyn av en radioaktiv ängel (åh! vad jag älskar det uttrycket) ett helgon. Därefter träffar vi prästen som är sexgalning (pojkar, pojkar, pojkar är något av hans mantra) och träningsnarkoman som säljer kosttillskott. Och kritiken mot kyrkan blir brutalt påtaglig.

Sexualiteten finns överallt, och i alla former. Hetero, homo, och i alla möjliga olika varianter. Och allt är lika vidrigt, lika rått och känslolöst, som något nödvändigt ont. Alla möjliga sexuella utlevelser skildras – det är mer än färgen på omslaget som påminner mig om Charlotte Roches Våtmarker, men det här är mycket vidrigare.

Det är grymt, skitigt, obehagligt, hårt. Särskilt kapitlet om livet som långtradare (ja, chaufförerna kallar sig själva långtradare (eller rättare sagt, de nämner sig själva efter sin last – Margot är en kylvagn)). Om den nattliga prostitutionen. Men det finns hela tiden en obehaglig, distanserande humor som gör att det hemska aldrig blir sentimental grymhetsfrossa.

Över lag är allting väldigt obehagligt. Även Margots uppväxt som är alldeles fruktansvärd. De här distanseringseffekterna mitt i all grymhet får mig nästan att tänka på Brechts Verfremdung, även om det aldrig blir riktigt så tydlig metafiktion. Till exempel författarens kommentar om att Greta efter en extremt vidrig sexscen ”bidrar till nedsmutsningen av vår planet” genom att spotta ut tuggummi i en vattenpöl.

Det finns något filmiskt över Margot. Ibland en liten Amélie-känsla, eller påminner den inte om den där bisarra dokumentärfilmen om ett kryssningsfartyg som jag såg en gång, eller någon av alla de tyska filmerna jag fick se under gymnasiet? Jag får en drömkänsla av texten – kanske är det en mardröm. Allt är absurt, nästan kafkaeskt. Liknar en skröna. Stundtals helt hysteriskt, men alltid med något hårt och påtagligt bakom.

Witkowski är kritisk mot allt. Han brister ut i en fantastisk mediaparodi. Och kombinationen media och självskadebeteenden. Driver hejdlöst med amerikaniseringen och kritiserar svidande glappet mellan USA-ytan och smutsen under.

I dagens globaliserade värld fungerar kritiken mot det polska samhället utmärkt även i Sverige – åtminstone delvis – vilket gör allting intressant, är det en egentlig kritik mot globalisering och McDonaldfiering, mot kändislivets ytlighet och resten av världens längtan efter detta?

Antar att det finns en del konkreta polska nyckelpersoner, men även på svenska finns personer som skulle kunna identifieras som Den Enkla Killen Från Landet Som Blir Superkändis, Den Vackert Bedagade Stjärnan, och Stjärnans Kopia.

Funderar på om romanen kanske är osammanhängande? Med bytena av huvudperson och berättarperspektiv? Kanske liknar den mer tre långa noveller med en lösare sammanknytning? Oavsett vilket så blir det ändå en väl fungerande historia, och de tre olika huvudpersonerna kompletterar varandra, blir tre typiska nutidsmänniskor – alla suicidala, uppmärksamhetstörstande och ensamma.

Sammanfattningsvis vill jag säga att jag skrattar, gråter och blir berörd. Margot är fullkomligt vidrig – på ett bra sätt.

Similar Posts:

• Snipp, snapp, sug så var sagan skriven
• Bland tanter, långtradare och vemod
• Med normkritiska ögon på magiska tänder
• Välkommen till Gammeltida
• Alla ensamma pojkar

Han sög mjukt under några minuter tills hans tänder kom emot kuksträngen. En helt avgörande störning i den glatta blandningen av kött och saliv. Det ilade i tänderna. Rysningarna löpte från gommen ut i kinderna. Den hårda fliken av oregelbunden kroppslighet fastnade i Isak. Växte, slets sönder och sprack mot hans tänder och öppnades.

Jag vet inte när jag läste en sådan sexscen sist, kanske är jag lite pryd – jo, det är jag nog. Och oerfaren och naiv. Det får mig att tänka på när jag andra dagen på gymnasiet tvingades läsa högt ur någon av Markis de Sades böcker. Efter det har jag aldrig riktigt haft lust att läsa dem. Kanske berodde det på att jag vid det tillfället var iklädd sprejmålad plastsäck och hade ägg i håret. Jag läste visserligen Charlotte Roches Våtmarker förra året, och här finns samma chockerande nakna beskrivningar. Men det finns en viktig skillnad. Där Roches bok mest gör mig äcklad (fast på det där fascinerade sättet) och där hennes beskrivningar av lust bara är känslolös kåthet, så finns det i Isak och Billy en stark kärlek, en kärlek som med sin smärta och ångestframkallning, sin ojämlikhet och sin ljuvlighet äter sig in under huden på både karaktärerna och mig.

Isak är övertygad om att han när som helst kan dö, ett blodkärl kan brista, vad som helst, han är aldrig säker och allting är bara svårt, jobbigt och det gör ont. Han kan inte leva av rädsla för att dö.

Billy är Isaks motsats. Han är glädje, han är kroppen, snyggheten, självförtroendet. Han är livet. Ändå är det han och Isak som är ett par.

Berättelsen byggs upp av avståndet mellan Isak och Billy och frågan om hur länge de kan klara av att leva tillsammans på varsin planet och ändå kunna vara kära. Hur länge ska Billy klara av Isaks ångest, panik och klaustrofobi? Är det han känner inför Isak kärlek, eller bara behov av bekräftelse och en vilja att få ta hand om? Hur länge ska Isak klara av Billys perfektion och provocerande glädje? Hur länge ska han våga lita på att Billy kan älska honom trots att Isak befinner sig på helt motsatta sidan av lyckad-skalan?

Kristofer Folkhammar skildrar en nästan idylliknande tillvaro – en känsla av att ta omhand och bli omhändertagen, av att bli älskad och att älska, av att vara vi mot världen, men här finns hela tiden något underliggande skört och skrämmande. När som helst kan idyllen spricka och jag kommer på mig själv med att sitta alldeles spänd i väntan på att det ska hända.

Det poetiska språket skulle kunna vara överdrivet, få en kärleksbeskrivning att bli kliché och sliskig. Men jag tycker att det funkar. Det är vackert. Det lämnar lagom mycket till läsaren och det gör bokens värld till en värld som är alldeles egen, mycket intim och skrämmande nära livet och döden.

Billy och Isak är en bok om bögar. Knappast den första bok som skildrar homosexuell kärlek, men ändå. Det som gör mig glad när jag läser boken är att sexualiteten inte ifrågasätts. Det är inga klyschiga identitetsproblem kring den – dessa problem har Isak och Billy så gott om ändå. Men som oskuldsfull och lite dum novis i homovärlden måste jag ändå fråga: hur kan Isak veta att polisen som han anonymt suger av är bög? Det är antagligen en oerhört korkad fråga, och jag ångrar den redan medan jag skriver den. Men jag undrar.

Ibland blir de här sexscenerna, Billys eskapader, lite för mycket kanske. Å andra sidan vägs de upp av, och väger upp för, scenerna med Isaks depression. Det här är en bok om två ytterligheter. Två ytterligheter som älskar varandra, som behöver varandra, men som ändå inte kan leva tillsammans.

Jag blir inte riktigt klok på vad jag tycker om boken. Ena uppslaget får mig att bli svimfärdig av glädje, andra känns på gränsen till klyschigt. Men de svimfärdiga sidorna överväger. Den väl avvägda blandningen mellan humor och depressivitet, mellan livsglädje och destruktivitet, mellan avstånd och intimitet, gör att jag inte kan låta bli att fascineras av något som enkelt och självklart som en vanlig historia om livet och kärleken.

Similar Posts:

• Vårvindar på dagensbok.com i veckan
• Suggestivt, mörkt och eldfängt
• Efter våldtäkten
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Frånvaron och den farlige fadern

Men. Jag fortsätter att prata om den, fundera på den.

Till saken hör förstås att Rädd att flyga hör till 1970-talets tidstypiska ”bekännelseromaner” – precis en sådan där tidstypisk, ikonisk roman som lätt fångar i alla fall mitt intresse – som tämligen kategoriskt uppskattats av mängder av företrädesvis kvinnliga läsare och lika kategoriskt sågats av företrädesvis manliga kritiker och debattörer.

Berömd är Rädd att flyga förstås inte minst för sina sexskildringar och begreppet ”det knapplösa knullet”, fantasin om en tillfällig sexuell förbindelse frikopplad från alla krav och baktankar. Inte minst är den aktuell för Maria Svelands diskussion om den i uppmärksammade Bitterfittan.

Men läser man den för sexets skull blir man förmodligen besviken. Det vill säga, Rädd att flyga är knappast rafflande erotik, långt ifrån tantsnusk. Den är skoningslös sexuell diskbänksrealism, full av lukter och avlagringar och kroppsvätskor av olika slag. Definitivt en storasyster till Charlotte Roches Våtmarker, som kom på svenska i våras, men med mer och djupare sammanhang mellan de klafsande detaljerna.

Jongs huvudperson och jag-berättare, Isadora Wing, är urban, sekulariserad judisk övre medelklass från New York. Hon är 29 år gammal, har en halvhjärtad akademisk karriär och en sexuellt explicit diktsamling bakom sig. Just nu överväger hon att lämna sin andra make. Hon är, skulle man kunna tänka sig, den kvinnliga motsvarigheten till en tidig Woody Allen-film, och om jag någon gång lyckades sålla i mina bokhyllor så skulle jag utan att tveka slänga ut Candace Bushnell för att ge plats åt Erica Jong.

För om boken Sex and the City är tröttsamt depraverad, ytlig och strukturlös medan teveserien och filmen landade någonstans väl konventionell (men med mycket mer humor och hjärta), så är Isadora Wing en betydligt mer komplett människa med en betydligt mer komplett sexualitet. Hennes lätt schizofrena prägling av hemmets och tidens ytliga liberalism i kombination med dess grundläggande dubbelmoral känns, tyvärr, fortfarande inte helt oaktuell.

Må sen vara att översättningar åldras snabbare än originaltexter (och den har för all del sina plumpheter) – och omslag uppenbarligen snabbare ändå. Wing, med sina funderingar och erfarenheter, sin bildning, sina litterära referenser och sin metahumor, sin förmåga att genomskåda sig själv men ändå likt förbannat ha svårt att bryta mönstren, känns ändå fräsch.

Isadora Wing har gått i terapi i nästan hela sitt liv. Det verkar ganska vedervärdigt. Samtidigt är det en terapeutisk grundtanke som genomsyrar romanen – det befriande i att sätta ord på sina upplevelser och känslor, att bekänna eller helt enkelt bikta sig, men inte, i slutänden, inför en patriarkal biktfader eller terapeut eller älskare, utan att själv äga dem, ta kontroll över och acceptera dem.

Naturligtvis finns det en diskussion kring i vilken utsträckning Isadora Wing är Erica Jong. Där finns uppenbara paralleller och tydligen bland annat en syster som fortfarande inte förlåtit författaren för skildringen av Wings slemmige svåger. På så sätt anknyter Rädd att flyga förstås till de senaste årens diskussion om ”faktion” och jag associerar bland annat till Mats Jonssons roliga, gripande och självutlämnande (?) serier.

Vad som egentligen är sant är kanske mindre viktigt – och fullkomligt omöjligt att avgöra – men Jong lyckas verkligen skapa en stämning av just självutlämnande, av galghumor och självupptagenhet och ältande och existentialism i ohelig förening. Det är roligt. Och tankeväckande. Och fanimej en smula befriande.

Inspirerande.

Så det är väl frågan vad som inte är en ”bra bok” i det?

Similar Posts:

• Skrivande, politik, barnbarn och avsugningar
• Har någon sett till det knapplösa knullet?
• Litteratur är att vilja?
• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• En könsideologisk semesterflirt

Helen tillbringar några dagar i en sjukhussäng efter att ha opererat bort en bit infekterad hud i anustrakten. För att fördriva tiden tänker hon tillbaka på sitt unga – men icke alls så oskyldiga – liv. Hon sysslar även med att pilla på sig själv, flörta med vårdbiträdet Robin, mensa ner på sjukhuset och äta diverse kroppsliga utsöndringar. Låter det äckligt? Det är det! Det är också underhållande, välformulerat, intelligent och mycket roligt. Läs, även om din bild av kvinnor/andra kvinnor kanske får sig en rejäl törn!

Similar Posts:

• Fullkomligt vidrig och absurt rolig samhällskritik
• Sockersött och avgrundssvart
• En rosa Rohypnol i vrångstrupen
• ”hela den arsenal av lögner som av världen kallas kvinnlighet”
• Fullständig fullträff