Vad är din största scenupplevelse?
Vilken är den bästa bok du har läst?
Vad är din största konstupplevelse?
Vilken är den bästa film du har sett?
Vad är din största musikupplevelse?

Kan du besvara dem? Själv sällar jag mig nog till de ledamöter som får lite hjärnsläpp av att försöka välja ett enda – och ”bästa” respektive ”största upplevelse”, det är väl inte nödvändigtvis samma sak? – de som nästan imploderar av entusiasm (till exempel Håkan Juholt) men har svårt att bestämma sig. Andra – ett påfallande gubbigt gäng med Carl Bildt, Anders Borg, Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund i spetsen – avböjer helt att svara.

Nu har vi ju visserligen haft ett val sedan de här enkäterna gjordes, men det spelar inte jättestor roll, tycker jag. Sverigedemokraterna finns till exempel inte med här, men finns det något parti med en kulturpolitik svår att undvika att höra talas om ändå (”antikulturpolitik” vore kanske ett bättre ord, om det är ett ord) så är det ju de. Och handen på hjärtat, hur många riksdagsledamöter kan du egentligen namnge? I närheten av alla 349?

Nej, poängen är inte individerna, även om det såklart kan vara kul att läsa. En del tycks nästan anstränga sig för att balansera fin- och populärkultur noga. Andra går all-in med lokalpatriotiska svar (och jag är säkert fördomsfull, men jag har så svårt att tänka mig lokalrevy som livets stora scenhändelse). Vissa titlar läses över partigränserna, som Vilhelm Mobergs Utvandrarserie och JRR Tolkiens Ringentrilogi. Några tycks närmast partispecifika, som Ayn Rands Och världen skälvde.

Upplagt är det inte för att få syn på några partilinjer annars – ledamöterna är sorterade i bokstavsordning – men det är till exempel mitt intryck att vänsterkvinnor tenderar att lyfta fram lite feministiska romaner, som Maria Svelands Bitterfittan eller Marilyns Frenchs Kvinnorummet, medan flera högerpolitiker nämner utställningar om östeuropeisk kommunism som starka konstintryck. Filmer som Schindler’s List och Hotell Rwanda, med tydliga politiska sensmoraler, nämns förstås också.

Ännu intressantare är det kanske att fundera över hur de mindre uppenbart politiska svaren, som är klart i majoritet, kan förstås politiskt. Hur landade vi i de senaste årens skolpolitiska konservatism, trots att så många riksdagsledamöter verkar föredra den okonventionelle Mr Keating i Döda poeters sällskap? Kan den återkommande uppskattningen av askungesagan Pretty Woman kasta något ljus över svensk prostitutionspolitik?

Påtagligt är hur många statssubventionerade kulturyttringar som berör, men också att många, trots att medelåldern inte precis är låg, lyfter fram barn- och ungdomsupplevelser. Det känns ju onekligen som ett tungt argument för att tillgängliggöra kultur i skolåldern.

Både den svenska och den internationella musikalscenen står också stark. Kristina från Duvemåla och Mamma Mia återkommer ständigt i enkätsvaren, och ja, jag kan inte låta bli att tycka att det faktum att vi har flera riksdagsledamöter som listar Andrew Lloyd Webbers tåg- och rullskridskomusikal Starlight Express som sin största scenupplevelse helt enkelt är freaking urgulligt.

Kultur kan vara osäker och otacksam mark att ge sig in på för politiker, menar Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson i sin Statsministerns sommarläsning (den bok som tipsat mig om denna). Därför känns det också på ett sätt otacksamt och lite taskigt mot de politiker som ändå tagit sig tid att bjuda på sina privata kulturupplevelser att sedan göra narr av dem. De har ju visserligen som jobb att presentera sina åsikter, men knappast på kulturella meriter (även om det väl inte precis gör särskilt många litteraturfantaster glada att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth listar Hemsöborna – som väl inte ens August Strindberg själv stod ut med? – som bästa bok). Huvudintrycket av Folkvald kultur är ändå en lite småtrivsam känsla av att riksdagsledamöter nog överlag faktiskt är som folk är mest.

Fast ändå. Bara att det över huvud taget finns en kristdemokrat med namnet Otto von Arnold känns ju smått fantastiskt. Att han dessutom listar Svansjön, Fjodor Dostojevskij (som ”roligaste”) och Life of Brian som sina favoriter gör ju nästan bara det Folkvald kultur värd att plocka upp.

Och jo, jag skrattar både mycket och ganska elakt åt att Sofia Arkelsten (mest känd som partisekreteraren med den huvudlösa historieskrivningen att moderaterna arbetat för allmän rösträtt och mot apartheid) listar George Bernard Shaws Pygmalion som största scenupplevelse – ett verk de flesta nog skulle nämna som en pjäs om klasskillnader och kulturellt kapital – med motiveringen ”Det regnade på scenen och det tyckte jag var tufft”. (Hon såg den i rättvisans namn som barn.) Men så listar hon även Marisha Pessl, Martina Lowden och Sofia Coppola, och jag ser henne plötsligt i lite mänskligare ljus igen.

Förutom att jag är nyfiken på de där analyserna av enkätmaterialet som ska ha funnits i HD men saknas i bokvarianten, undrar jag lite om omslaget: Varför har förlaget valt att pryda Folkvald kultur med en läskig skräckfilmsblick? Eller är det en referens till att jordbruksminister Eskil Erlandssons favoritfilm lite otippat är Exorcisten?

Similar Posts:

• Partipiskan viner
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Det motsägelsefulla livet
• Hopp för hållbarheten
• Den långa vägen mot demokrati

Bakgrunden, om oljebolagens intressen och eventuella inblandning i krigshandlingar – mord, tvångsförflyttningar, systematiska våldtäkter och brännande av byar – i det konfliktdrabbade området, kunde man läsa redan i Kerstin Lundells första bok, Affärer i blod och olja. I nya Det svarta blodet vill Lundell vidga perspektivet också till andra bolags roll i området.

Lundinbolagen (exakt hur de är organiserade verkar svårutrett, vilket kanske också är en del av poängen), står fortfarande i centrum, men nu tillsammans med andra bolag, bolag från, förutom Sverige, framför allt från Norge, Kanada och Australien – demokratiska länder som gärna dunkar sig själva i ryggen över sitt goda inflytande i världen.

Åtminstone i Sverige har detta inte minst blivit även regeringens linje, att svensk inblandning i exploatering och förtryck på något magiskt sätt skulle vara bättre än till exempel kinesisk. ”Svenska företag tar med sig svenska värderingar ut i världen”, säger till exempel handelsminister Ewa Björling. ”De utgör också värdefulla ögon och öron ute i världen. Vi startar där och konstaterar hur viktigt det är att befinna sig i svåra länder.”

Det känns som ett lätt absurt uttalande i förhållande till de här företagens beteenden. Svenska värderingar? Ögon och öron ute i världen? Lundins och de andra företagens representanter ser och hör inget ont. Ingen tycks ens ha läst de egna konsultrapporterna om riskerna att bli inblandande i kränkningar av mänskliga rättigheter – och vet de någonting så tänker de åtminstone inte tala om det. Lundells bok är en orgie i stängda dörrar och obesvarade mejl.

Författaren har emellertid sin bild klar för sig:

Beträffande beläggen för vad Lundin Petroleum gjort finns ingen tvekan: företaget har medvetet satsat på oljeprospektering trots risk för medhjälp till brott mot mänskligheten. Företaget har fortsatt med verksamheten i två fall, Ogaden och Sudan, trots upprepade rapporter om att allt gått så illa som befarat. Det är från det bolaget som Sverige rekryterat en av de allra viktigaste företrädarna för landet.

I Sverige pågår sedan 2010 en förundersökning om misstänkta folkrättsbrott i samband med Lundins verksamhet i nuvarande Sydsudan. Inte minst på grund av läget i landet är det svårutrett. Juridisk är det inte heller solklart, men kan sammanfattas ungefär så här: Bolagen vill borra efter olja eller andra dyrbarheter och köper tillstånd att göra det (av odemokratiska och korrupta regimer). För att det ska kunna genomföras utan alltför stor risk krävs säkerhetsarrangemang. Dessutom finns det nomadfolk, byar och annat som är i vägen för de stora miljöingrepp de här verksamheterna utgör. Inhyrda säkerhetsbolag och lokal militär löser dessa problem. Bolagen blodar formellt inte ner sina händer, men det är deras verksamhet som orsakar våldet och man fortsätter trots att liknande saker händer igen och igen.

Juridiskt sett är skuldfrågan kanske knepig. Moraliskt verkar den uppriktigt sagt betydligt klarare.

Det svarta blodet är på många sätt en uppföljare till Affärer i blod och olja och som sådan har boken lite svårt att hitta sin form och stå på egna ben. Det författaren gör, hennes långsiktiga utredningsarbete av en otroligt svårtillgänglig bransch i ett otroligt svårtillgängligt område, är emellertid oerhört viktigt. Det svarta blodet drabbar, inte minst med sin granskning av svenska politikers attityder i frågan. Det hade nästan kunnat förtjäna en bok i sig.

Kerstin Lundell äger en aktie i Lundin Petroleum. Det gör hon förstås för att få tillgång till information och kunna ställa frågor på bolagsstämmor (vilket går sådär, hon blir utskälld och fråntagen mikrofonen). Men vi är ju alla aktieägare nu för tiden, vare sig vi vill eller inte. Ger det oss inte också någon skyldighet att veta vad till exempel våra pensionspengar har för sig ute i världen?

Nå, företag är trots allt inte demokratier, så låt oss återvända till det vi direkt kan påverka: vår egen regering som absolut inte vill ha någon reglering av svenska företags förhållanden till mänskliga rättigheter i världen. Så här säger utrikesministerns rådgivare i globaliseringsfrågor, Olof Ehrenkrona, apropå svenska företags eventuellt oetiska beteenden utomlands:

Kajorna i tabloiderna blåser upp det. Men sedan flyger flocken vidare. Det är kortsiktiga processer som saknar relevans, som i fallet Telia Sonera. Man får inte förväxla den mediala verkligheten med den verkliga verkligheten och inte dras med i tabloidskräcken.

Först kommer jag inte på varför det där citatet låter så bekant. Sedan slår det mig: det är precis så här Lundsbergseleverna i Agnes Hellströms reportagebok Att vara utan att synas reagerar på ännu en pennalismskandal – de lägger skulden på medierna. Det är väl ändå en ganska intressant attityd i ljuset av såväl Lundells eget arbete som Perssons och Schibbyes, de från Syrien nyligen frisläppta Magnus Falkehed och Niclas Hammarström, den fortfarande fängslade Dawit Isaak och alla andra som riskerat och riskerar livet för god journalistik?

Man måste kanske fråga sig: är handelsministerns ”svenska värderingar” i själva verket något mycket otäckare än vi helst vill låtsas om?

Similar Posts:

• Svart guld, rött blod
• Amerikansk hegemoni säkrar oljetillgången
• Oljan – en ödesfråga
• Gäst i verkligheten
• Toppen är nådd, nu går det utför

1995 i augusti meddelar Ingvar Carlsson oväntat att han tänker avgå som statsminister och alltså inte ställa upp i omvalet 1996. Som vice statsminister och även jämställdhetsminister sitter Mona Sahlin, en mycket omtyckt politiker i Sverige. Hon är dessutom väldigt sugen på att bli nästa statsminister i ett hav av män som säger nej.

Mikael Romero jobbade som pressekreterare åt Sahlin under denna tid och boken bygger på hans minnesbilder av det som hände. Det är en detaljerad historia med varje steg från varje journalist på varje nyhetsbyrå återgiven; rubrikerna i den ordningen de kom, upptakten och hur det hela utvecklades. Från att ha handlat om ett kvitto, till att bli ett avsked.

För Mona Sahlin blev aldrig Sveriges statsminister. Istället avsade hon sig inte bara platsen som kandidat, utan även som politiker i riksdagen. Och det här är boken om hur det kunde gå så långt; från omtyckt politiker till jagat villebråd, uthängd och bespottad.

Jag var själv i femtonårsåldern dessa år och inte vidare insatt i politik, och det jag tänkt efteråt är 1) att det kändes stort att en politiker kände sig tvungen att klädd i vitt be om ursäkt inför hela svenska folket, och 2) en känsla av att det var sveket mot den egna poltiken som var värst. Det vill säga att hon försnillade staten på pengar, när hon samtidigt hävdade att det var häftigt att betala skatt.

För det var väl det hon gjorde? Försnillade staten på pengar?

Expressen avslöjade i september 1995 att Sahlin använt statens betalkort för privat bruk. Sahlin kommenterade detta med att hon gjort det av misstag och vid nästa lön fört över pengar för att korrigera detta. Trots att reglerna för kortbruk var något oklara och trots att flera andra riksdagsmän brukat kortet på liknande sätt, fortsatte journalisterna gräva upp den ena skandalen efter den andra. Det visade sig att Sahlin inte hade så bra koll på sin privatekonomi, varför hade hon inte det? Hon hade exempelvis hyrt två hyrbilar, hade de verkligen använts för statligt bruk? För att undvika repressalier betalade Sahlin bilarna ur egen ficka, men journalisterna hade redan hittat något att bita sig fast i. Och de tänkte inte ge upp förrän bytet var dött.

Man intervjuar en stackars dagisfröken som fått ligga ute med 200 kr för ett barnkalas som Sahlin inte betalat igen. Vad var detta för en vidrig mamma? Man ligger på pass utanför Sahlins hus. Hur kommer det sig att Sahlin är så förtegen med sin privatekonomi, som hon visserligen påstår sig ha rett ut, men varför var det besvär med den från början? Det vill man veta. Har det med hennes man att göra kanske? Har han ett spelmissbruk, är det inte så att hon ofta plockar ut pengar just på onsdagar? För att han ska kunna spela på hästar?

För eller emot Mona Sahlin, vad säger Gallup-undersökningarna? Som givetvis påverkas av detta drev som när det väl har startat inte har någon ände. För nu är det inte längre tal om hur vässad och knivskarp Mona Sahlin är som politiker, nej nu har det kommit att handla om helt andra saker. Journalisterna stannar hennes barn på gatan: när mamma köper leksaker till er, är det så att hon använder plastkort eller pengar då?

Vad säger hennes partikamrater, vilka känner numera stöd för Sahlin? Vill Mona komma och uttala sig i denna fråga, Romeros telefonsvarare går varm från morgon till kväll, och när Sahlin gråtfärdig av trycket stänger in sig i lägenheten över helgen tas det som ett direkt dåligt tecken: då är hon skyldig! Hon är en brottsling! Man jämför med andra stora politiska skandaler, maffiauppgörelser för flera miljoner, mutaffärer.

Och får man inte det man vill ha klipper man till det. TV4 ”intervjuar” partikollegan Karl-Petter Thorwaldsson om förtroendet för Sahlin och får fram att han inte längre stödjer henne.

Jag når Karl-Petter i hans hem:
- Har du blivit intervjuad av TV4 idag?
- Nej, det har jag inte, förklarar han.
- Det är ju väldigt märkligt. Ja, jag såg det inte själv, men Margareta hävdar att du var intervjuad.
- Nej, vänta nu. Jag har pratat med TV4 idag. De ville intervjua mig, men jag sa att jag inte hade möjlighet, men de frågade om allt möjligt, svarar han.
- I inslaget har de tydligen sagt att du inte längre stöder Mona, det kan väl för helvete inte stämma.
- Nej, det har jag inte. Jag satt ju för fan i deras soffa och sa att hon var min kandidat. Men, vänta nu. Jag berättade om reaktioner som jag mötte på en distriktskongress nu i helgen. Jag sa att det både fanns kritiker och anhängare. Inget annat.
- Då måste de ha gjort en jävligt grov klippning och omtolkat dig totalt, så att du nu står på kritikernas sida. Ring dem och påpeka att du faktiskt inte blivit intervjuad och att Mona fortfarande är din kandidat, säger jag.
- Kan man göra det? undrar han.
- Javisst, om du inte påpekar att de har gjort fel, blir det snabbt sanning, säger jag.

Och i sitt undanskymda läge sitter Göran Persson lugnt och skakar på huvudet, nej han är inte intresserad av att bli statsminister.

Jag blir så förbannad när jag läser den här boken. För hon är så cool, Mona Sahlin! Hon var ju det! Hon var rapp i debatter, hon kunde prata så folk förstod och hon brann verkligen för sitt jobb. Sedan unga år var hon drillad in i Socialdemokraterna, hon var redo, hon var laddad.

I ett försök att stoppa den eskalerande hetsjakten bjuder Sahlin in till Rosenbad på presskonferens. Hon håller ett långt tal om hur hon behandlats av pressen, men går även till punkt och pricka igenom de misstag hon gjort. Hon redovisar ekonomiska kringelikrokar mer noggrant än någon annan politiker behövt göra. Kamerorna smattrar och talet sänds i teve. Efteråt pressas hon av journalisterna: ”Varför betalade hon hyrbilarna själv?” ”Hur kom det sig att hon fick den ena hyrbilen lagad, vad hade hänt med den?”. Bara talet i sin helhet är värt läsningen av den här boken, ett litet utdrag:

Varför kan ett liv, som ni nu trycker ihop på några sidor – för det är faktiskt ett helt liv, se så fruktansvärt rörigt ut och se så slarvigt ut? Det här är inget försvarstal. Jag har hållit på i 23 år med politik, jag har fött fyra ungar under den tiden.
Ni vet alla, man jobbar kvällar, helger, offentligheten, tillgängligheten för alla er, vilket ni inte kan klaga på att jag inte har ställt upp på under åren, telefon som går dygnet runt, fax, hot, trakasserier, bajs i brevlådan, kondomer i brev. Ändå har jag älskat varenda sekund av det här livet.
Jag må ha slarvat med att sköta min egen ekonomi – med städning om ni vill veta det också – för annat har varit viktigare: mina ungar, partiet och politiken.

Tillgängligheten, ja. Vem fan hade orkat? När Sahlin käftar med journalister och slutligen drar till Mauritius, en resa som också den kritiseras hårt (trots att den betalas ur egen ficka) hade en annan helst dragit en filt över huvudet och skrikit lägg av! Låt bli mig! Jag tänker inte svara på era jävla frågor, det är under min värdighet!

Man kan tycka vad man vill om Mona Sahlin, men det finns minsann högt uppsatta politiker idag som inte fallit trots att de borde det. Carl Bildt med sina vinster i Lundin Oil, sin omhuldande utrikespolitik där det är viktigare att vara på god fot med diktatorer än att kritisera deras styre. Fredrik Reinfeldt, som i sin ungdom skrev boken Det sovande folket, om visionen att krossa det socialdemokratiska väldet och att varje människa ansvarar för sig själv, med en ideologi väldigt snarlik den som syntes i sjukersättningsreformerna för något år sen, där inte ens cancersjuka ansågs hjälplösa. Det var väl tal om svart städhjälp också? Både Reinfeldt och Anders Borg, det var väl också att pissa på den egna politiken? Var är drevet kring det? Var är fotograferna utanför fönstret, grävandet i hemekonomin, recensionen av kläderna, av dem som pappor?

Och för att återgå till mina två punkter: ja, det var en väldigt ovanlig situation när Mona Sahlin bad om ursäkt för svenska folket. Få händelser har krävt det, innan eller efter. Och nej, hon bröt inte mot sin egen politik. Hon vann inget på affären, snarare förlorade hon, både pengar och annat. Kanske främst annat.

Trots en stundtals lite lättvindig korrektur rekommenderar jag den här boken. Det är en spännande bok som alla borde läsa. Kanske främst de som brukar läsa Expressen och kvällstidningarna.

Similar Posts:

• GOTT NYTT LÄSÅR 2013!
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Från Vita huset till House of Cards?
• Staten och kapitalet
• A lighter shade of blue

Det är i stora drag en välbekant berättelse vid det här laget, berättelsen om hur främst Fredrik Reinfeldt och Anders Borg åstadkommit en politisk make-over och blivit statsbärande, med hästsvans och allt. För de flesta i oppositionen kom nog inte chocken 2006, när Alliansen vann första gången, utan vid valet 2010. Att högern kan ta makten är ju inget nytt. Att den sitter vid makten och ändå blir omvald – det var det omtumlande.

Så någonting måste ju ha hänt. Men även om Pihlblad skriver mycket om de där stora förändringarna slår jag igen hans bok med en fortfarande ganska diffus bild av vad det exakt är som förändrats. Jo, jag vet vem som tycker vad om vem, vilken roll Carl Bildt spelade under Anders Borgs svensexa och vilka reklamkampanjer kommunikationschefen Per Schlingmann är mest nöjd med. Det jag är osäker på är vad de egentligen står för, hur det hänger ihop.

Som flera andra nutida skildringar av politik lider nämligen Ett partis fall och uppgång av en viss brist på just politik, på ideologi. Det handlar helt enkelt väldigt lite om vilka visioner man har, hur man definierar centrala begrepp som frihet eller rättvisa, vilket samhälle man faktiskt vill vara med och skapa. Ideologi.

Istället får vi maktspelet, vardagen, kampanjerna. På lättläst journalistisk prosa målar Pihlblad upp miljöerna, personligheterna, relationerna. De kritiska förhandlingarna, nattmanglingarna, försöken att få till samarbeten, Alliansens födelse och eventuella framtid. Och allt det där är spännande, det är det, men det blir lätt lite substanslöst om man inte också gräver mer på djupet.

Ta en sådan sak som partiets relation till fackföreningar. Moderaterna säger sig numera gilla fackföreningar. Men när man samtidigt chockhöjer avgifterna till a-kassan med den knappast förvånande effekten att många lämnar försäkringssystemet, då måste man väl ändå fråga sig vilken bäring det där gillandet har? Är det bara fernissa? Vad vill man egentligen?

Därmed inte sagt att Philblads bok är någon helt okritisk skildring. Många röster kommer till tals, inte minst dessa horder av anonyma missnöjda som tenderar att bli ett bärande inslag i rapporter ”inifrån” politiken. Pihlblad hade bara tjänat på att fördjupa sig här och var.

Ett gott exempel är avsnittet om partistöd från företag och privatpersoner, något som Moderaterna hittills varit ytterst förtegna om. Nu gör man helt om och vill ha både lagstiftning och en utredning på området och att döma av Philblads antydningar kan här anas en offensiv mot framför allt folkrörelsepartiet Socialdemokraterna.

Det var inte en vändning jag hade kunnat gissa mig till. Men jag hade förstås aldrig kunnat gissa att högern så lätt skulle kunna lägga beslag på epitetet arbetarparti heller.

Similar Posts:

• Från Vita huset till House of Cards?
• Partipiskan viner
• Skandalen som blev större än den var
• Statsministern och välfärdsdöden
• Det motsägelsefulla livet

I want to thank you for helping Jordan to acquire for NBS a television series about the United Nations, ’cause that’s got smash hit written all over it. I’m thinking of premiering it against the Super Bowl. America’s been waiting for a show about negotiating lasting peace in the Sudan. I hope we’ll hold off on the debate over humanitarian aid to Darfur until Fall Sweeps! Ah, doesn’t matter! Any episode will be a winner as long as it’s about the UN! ‘Cause Americans are just crazy about the UN! We just can’t get enough of their freewheeling, sexy, buccaneer style. I foresee a couple of problems, like the fact that no one at the UN speaks the same language, but that’s okay, because if there’s one thing every teenager loves, it’s subtitles! You see it as part of your job to screw with my company, don’t you?

Detta argsinta utfall från en tevechef kommer från Aaron Sorkins fantastiska (men tyvärr kortlivade) teveserie Studio 60 on the Sunset Strip. Och av någon anledning ligger det och pockar i mitt bakhuvud under läsningen av Niklas Ekdals Mr Chance. FN:s förfall under Ban Ki-moon.

Kanske för att den där amerikanska attityden till FN är så främmande för någon som gick i småskolan i Sverige på 1980-talet, ritade fredsduvor, sjöng ”We are the world” i barnkörer på FN-dagen och fick lära sig att FN var det bästa som hänt världen – det fungerar bara inte så bra just nu.

Men också för att det ju borde finnas fantastiska teveserier om FN (och allra helst skrivna av ovannämnde Sorkin). Det borde komma fantastiska böcker om FN hela tiden. Det är en organisation som inbegriper nästan alla världens stater och som har ambitionen att lösa, ja, världsproblemen, helt enkelt. Det borde ju inte gå att tänka sig något mer spännande eller viktigt. Och ändå ser det ju inte riktigt ut så.

Mr Chance är tyvärr inte heller någon fantastisk bok om FN. Den hade kunnat vara det. Den diskuterar just varför FN inte fungerar som det var tänkt, den diskuterar organisation och ledarskap på ett sätt som får dessa ämnen att verka enormt intressanta, och den kommer åtminstone in på varför somliga mäktiga stater tycks göra vad de kan just för att FN inte ska fungera som det var tänkt.

Bakgrunden är den slutrapport som svenska Inga-Britt Ahlenius skrev när hon förra året lämnade sitt uppdrag som chef för FN:s internrevision, OIOS. Rapporten, som oöversatt finns med som en slags 50-sidig bilaga i boken, sågar fullständigt generalsekreteraren Ban Ki-moons ledarskap. Han använder sitt mandat främst för att resa runt och lobba för att bli omvald, han har organiserat bort elementära delar av kompetensen i FN-toppen och omger sig med ja-sägare, han tål inte kritik, han för en nedlåtande, beordrande envägskommunikation med sin undergeneralsekreterare och han försöker ta kontrollen över OIOS, det självständiga granskningsorgan som han istället borde använda sig av för att förbättra organisationen.

Det är en svidande kritik som är deprimerande att läsa inte minst med tanke på att Ban Ki-moon sedan Mr Chance kom ut har valts om för ytterligare en mandatperiod. Titelns Mr Chance syftar för övrigt på trädgårdsmästaren i filmen Välkommen, Mr Chance (spelad av Peter Sellers) som med sina vaga uttalanden och av en ren slump får en viktig maktposition. Det lär vara ett smeknamn Ban Ki-moon getts i FN-korridorerna, liksom för övrigt Ahlenius sägs gå under namnet ”Ms Fearless”. Något av problemet med boken är dock att av alla dessa tjänstemän, diplomater och politiker som sägs instämma i kritiken nästan ingen vill framträda med namn. Det i sig säger förmodligen en hel del om FN:s problem, men det gör också att boken får en otvetydig smak av rent skvaller.

Över huvud taget är det ofta svårt att veta varifrån uppgifter kommer. När till exempel Carl Bildt vid ett tillfälle uttalar sig så gör han det på engelska, vilket får mig att undra vem han gjort uttalandet till. Vore det till Ekdal direkt hade han väl rimligtvis pratat svenska? Dessutom är det hopplöst att snabbt hitta något i boken. Strukturen är oklar, rubrikerna intetsägande och person- eller sakregister saknas.

Jag blir dessutom genomgående irriterad på Ekdals ton. Att Ahlenius framställning – vilken i huvudtexten skildras bland annat genom utdrag ur hennes dagböcker – hade tjänat på att stramats upp något kan jag leva med. Att även Ekdal med förkärlek recenserar saker som den koreanska organisationskulturen genom århundradena på några rader, fnyser lite åt Maldivernas melodramatiska framställning av klimathotet och liknande, stör mera. Jag tror säkert, till exempel, att det stämmer att Ahlenius styrde upp det svenska Riksrevisionsverket på ett förtjänstfullt sätt, men att döma ut dess verksamhet dessförinnan som likvärdig med den i diverse diktaturer verkar väl magstarkt. Sådana drastiska liknelser passar bättre över ett glas rött än i en fackbok.

Så även om Mr Chance tar upp många väldigt viktiga och intressanta frågor – och inte minst sätter igång tankarna kring ledarskap, revision, organisationsformer och ansvarsutkrävande – så får vi fortsätta vänta på den där fantastiska boken om FN, världens mest spännande organisation. Eller kanske en teveserie?

Similar Posts:

• Hur man talar för sig
• Från Vita huset till House of Cards?
• Balans i betraktarens öga
• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• Världens högsta skatter? Det beror på vem man är.

Det är också främst av en före-detting som den här boken är skriven. Det handlar om minnen och hågkomster från Bildts arbete med att föra in Sverige i den Europeiska Unionen och fredsmäkleriet på Balkan.

Man kan ju lugnt konstatera att Bildt i alla fall inte förnekar sig själv. Här är det den gamla moderatledaren som talar. Inte ett uns självkritik i frågan om Sveriges anslutning till EU eller i handhavandet av statsministerposten. Tvärtom är det enbart den andra sidan som får kritik; sossarna hade ju misskött landet före Bildt, och nej-till-EU-sidan behärskades av ”groteska vanföreställningar” och for med ”skräckpropaganda”, skriver Bildt. Själv kom han väl enbart med dagsens sanningar, får man anta?

Det viktiga för Bildt var ju att vara med i EU. Vi fick inte till något pris hamna Utanför. Därför var det viktigt att inte kräva någonting i förhandlingarna. Inga undantag. Inga hänsyn till svenska intressen. Ingenting utom just att få komma in från kylan. Eller, jo, en sak; snuset. Vi vann snusstriden, skriver Bildt. Stolt över sin insats, får man väl förmoda. Men så kåt på att accepteras in i EU-klubben att han gärna slängde sig på rygg och godkände vilka villkor som helst – bara han fick vara Med och leka.

För hamnar man Utanför EU, då hamnar man Utanför Europa. Och hamnar man Utanför Europa, ja, då verkar man överhuvudtaget inte existera i Bildts värld. Nog för att titeln anger fokus på en bok, men det är väl ändå minst sagt anmärkningsvärt att hela den övriga världen bortanför Europa (bortsett från USA, som vi självklart bör närma oss) inte bevärdigas en enda liten kommentar i Bildts 300 sidor långa bok?

Här finns inte heller en enda liten reflektion kring frågan om att det krävdes en enormt påkostad propagandasatsning för att ens erhålla en ytterst minimal svensk majoritet för ett ja till EU. Inte en enda reflektion till att en hel del av de som då röstade ja till ett medlemskap idag verkar ha ångrat sig, att döma av opinionsmätningar.

Istället för en seriös demokratidiskussion finns det enbart glättiga kommentarer om hur Irlands befolkning ändrade ställningstagande (återigen efter en enorm propagandasatsning) från ett nej till ett ja. Inte en tanke kring det demokratiska problemet med att ta om folkomröstningar för att få det beslut som de styrande vill. På vems ”uppdrag” antyder Bildt i sin titel att han har agerat?

Nej, Bildt förnekar sig inte. Boken är överhopad med moderata floskler. Mycket handlar självklart om kommunismens fall. Men det Kalla kriget var inte en kamp mellan kommunism och kapitalism, säger han, utan mellan diktatur och demokrati. Att det förra var sant håller jag med om, men att man skulle kunna sätta likhetstecken mellan de senare är ju i bästa fall ett dåligt skämt.

Men flosklerna fortsätter. Omvandlingen från Sovjetunionen till kapitalism var i princip oproblematisk – snabbt uppkom en ny medelklass som startade små affärer överallt, skriver Bildt. Att det uppkom en utbredd och utblottad underklass, och en liten överklass som gjorde sig rik på den omvandling som Bildt förespråkat – allt det talas det tyst om. Och flosklerna är fortsatt legio.

EU är ett demokrati- och fredsprojekt. Inte ett ord om de omfattande demokratiska ”brister” som finns i strukturen. Och ingen vidare diskussion om hur fredligt det gemensamma försvarsarbetet verkligen är. Istället fantasier om att det är EU-medlemskapet som lett till fredsprocessen på Nordirland. Tja, fördelen med memoarer är ju att man kan påstå saker, utan att behöva belägga dem.

Det är över huvud ett von oben-perspektiv som genomsyrar boken. Det här märks när Bildt talar om anslutningen till EU. Bildt umgås hellre med, och skriver hellre om, eliten i andra länder än demokratin i det egna landet. När jag pratade med Helmut Kohl. När jag träffade Francois Mitterand. Och så vidare. Och det märks än tydligare när han skriver om fredsprocessen på Balkan. Det centrala här, menar han, är inte vad parterna i konflikten själva vill.

Nej, det centrala är hur centrala internationella aktörer vill ha det. Det var klarhet på det området som fattades. Fredsmäkleriet är annars det enda område där man kan spåra något uns av självkritik. Allt gick inte riktigt som det var tänkt, erkänner Bildt. Helt perfekt var det ju inte. Kanske beror självkritiken på att Bildt här inte var en part i målet på samma sätt som i EU-frågan. Han har inte riktigt lika mycket egen prestige investerad i ärendet. Och därmed inte lika mycket prestige att förlora på att erkänna problem.

En kort bit i slutet av boken handlar om framtiden; framförallt EMU och EU:s framtidskonvent. Tyvärr är tankarna på de här områdena långt ifrån unika, och flosklerna kommer återigen till stor användning. Vad värre är; Bildt har inga särskilt insiktsfulla eller ens utmanande tankar eller reflektioner att bidra med. Kort sagt känns han, utöver självgod, också i hög grad passé.

Similar Posts:

• Vet du vad real appreciering betyder?
• A lighter shade of blue
• Världens mest spännande organisation?
• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• Nej-sidans argument i ett nötskal

När det gäller EMU-omröstningen bjuder bägge alternativen onekligen en del problem. Å ena sidan: Låta sig övertygas av de folkvalda är, med tanke på den senaste tidens debatt, en vinglig balansgång mellan överdrivna löften och utmålade skräckvisioner. Å andra sidan: Att gå till källorna och plöja EU:s luntor, dekret och avtal. Det tilltalar antagligen en begränsad del av väljarkåren.

Nå, vilka vet då? Experterna kanske. Ekonomiprofessorerna. Finansanalytikerna. Statsvetarna. Folk som plöjt digra EU-dokument och vet att utvärdera ekonomiska kalkyler.

Journalisten Torsten Sverenius har samlat tolv stycken i en intervjubok som är väl värd att läsa. Sverenius medger att han själv lutar mot ett nej i folkomröstningen. Blir då detta en ”nejbok”? Absolut inte.

I en bra inledning ges en informativ bakgrund till den svenska penningpolitiken och EMU:s förutsättningar. Av de tolv intervjuade är hälften för och hälften mot. Sverenius drivs mer av kunskapstörst än att locka fram argument för sitt eget beslut. Tonen är avslappnad och utformar sig snarare till samtal än regelrätta intervjuer.

Ibland blir det rent av en gnutta underhållande, för att inte säga roligt. Som när Margit Gennser (civilekonom och EMU-skeptisk moderat) minns vad Carl Bildt sa efter kronförsvaret 1992: ”Jag förstår inte hur man ska kunna leva med en flytande krona” (Financial Times), varpå Sverenius konstaterar: ”Det är ungefär som om han hade sagt: ‘Jag förstår inte hur man ska kunna leva med ett system där utbud och efterfrågan bestämmer priset på en vara.’”.

Carl Bildt alltså.

Boken avslutas med en ordförklaring där både ekonomiska och politiska begrepp tas upp. Vet du vad real appreciering betyder? Inte!

Läs då denna bok nu! Antingen förlorar boken sitt värde efter den 14: september eller så dröjer det många år innan den åter blir aktuell.

Similar Posts:

• Nej-sidans argument i ett nötskal
• Milt pläderande mot
• Vems frihet att göra vad är det egentligen vi pratar om?
• Självgod eftervalsdebatt om EMU
• Ja – för mitt barnbarns skull