Persongalleriet, som presenteras kort och snärtigt i en medverkandelista, sträcker sig i ålder från 21 till 67 och inkluderar bland annat fyra konditoriservitriser (Agda, Asta, Aina och Alma!) från Småland med vida kjolar och aptit på livet, ett nästan nygift par, ett något äldre par, ett par universitetsadjunkter med åsikter respektive mål i mun, en präst med dotter och en läkare – och så Florrie då, en kvinna i sina bästa år (är det ett eko från Karlsson på taket?). De har alla sina egenheter och kanske hemligheter och skvallret böljar snart fram och tillbaka om några av dem.

Florrie spetsar öronen och när ett dödsfall inträffar är det dags för henne att pröva sina egna detektivtalanger och det gör hon i hög grad tillsammans med en av universitetsadjunkterna, som är hennes like i bildning och intellektuell kapacitet. Mellan dem spirar en möjlig kärlek som verkligen får mig att tänka på Lord Peter Wimsey och Harriet Vane.

Det är bjärta färger och solsken, det är blinkningar till Agatha Christie, Dorothy Sayers, Maria Lang och Stieg Trenter – och många fler. Det är pastisch och fan fiction med lite högre svansföring och det är puttrigt och hemtamt för oss som trivs i döda deckarförfattares sällskap och uppskattar självdistans och genredistans. Därtill en mängd ålderdomliga ord och uttryck som så gott som fallit i glömska men gör sitt till för att stärka banden till föregångarna.

Trots dödsfallet är det glatt humör, både hos författaren och resenärerna, och idag, när allt ska gå så förtvivlat fort, är det ganska skönt att efterforskningarna får ta sin tid och att frågor och svar skickas per telegram. Omvärlden i stort är mestadels lagom suddigt skildrad men vid sökandet tangeras större frågor. Samtidigt som tiden är tacksam med sina schabloner och associationer kan jag ibland bli lite fundersam över hur hon använder sig av en del av 1950-talets värderingar men det är nog jag som är överdrivet känslig och ofta går hon ju emot dem.

Nästa bok om Florrie kommer redan om någon vecka och jag ser fram emot att läsa vidare.

Similar Posts:

• Personligt och pratigt om favoritdeckare
• Sommardöd, spekulationer och vaniljhjärtan
• En svensk Agatha Christie
• Förtjusande frisk och ryslig mordgåta i skärgården
• En hyllning till brittiska deckare, byhålor och pubkulturen

Hon har valt ut sex brittiska och 28 svenska och finlandssvenska deckarförfattarinnor som samtliga debuterade mellan 1920 och 1964 och berättar om såväl författare som verk. Uppbyggnaden är en allmän introduktion och därefter ett antal essäer som fokuserar på en eller flera författarinnor.

Hon redogör för likheter och skillnader i bakgrund, utbildning och yrkeserfarenhet mellan de verkliga kvinnorna, ibland med gott om material till sitt förfogande, ibland knappt något alls, och därtill motsvarande jämförelser mellan protagonister och tematik. Ett stort utrymme får också mottagande och kritik, liksom hur dessa kvinnor ”marknadsförts”, gärna med fokus på ungdom och utseende.

Även om det är de kvinnliga deckarförfattarna som är ämnet nämns och beskrivs en hel del av de manliga och deras verk. De finns men de är inte de mest intressanta, även om somliga av dem får mycket uppskattande omdömen.

De engelska författarinnorna är välkända och jag har läst böcker av alla utom en. De svenska, däremot, är en mycket blandad skara med Maria Lang som den dominerande. Ordningen är dock kronologisk, vilket placerar henne en bra bit fram i boken. Av de övriga har jag pinsamt nog bara läst Kerstin Ekman och Loulou Forsell och jag får många namn att skriva upp på att-läsa-listan.

Hon är ganska kategorisk och har sina favoriter – Dorothy Sayers! – och dem hon tycker har sina brister, trots allt. Det mest uppseendeväckande i den vägen är väl att hon egentligen inte tycker att Agatha Christie, Drottningen med stort D bland deckardrottningarna, inte är särskilt bra i jämförelse med flera av de andra. Jag tycker om att hon tycker saker, även om argumentationen kan vara väl svepande, och hur hon också nyanserar sina omdömen vartefter.

Det är som sagt personligt och därtill ofta mycket roligt men också väldigt pratigt och jag kan tänka mig att man kan bli ganska trött på både utvikningar och omständliga skildringar men jag föredrar det alla gånger framför tillrättalagda och smått oengagerade böcker om böcker.

Similar Posts:

• På semester med Lang och Christie
• En svensk Agatha Christie
• Kaxigt om skrivande kvinnor
• To die for?
• Lite för tamt

Det som kanske är mest intressant är hur Bellman verkar kunna röra sig i alla möjliga samhällsskikt, från slott till koja. Själv kom han ju från förhållandevis privilegierade förhållanden, och han skulle under flera år inneha diverse tjänster inom statsapparaten som inte sällan kunde ha inneburit en tryggad försörjning. Samtidigt drogs Bellman många gånger med skulder och verkar ha haft svårt att sköta sin ekonomi. Gustaf III:s statskupp 1772 skulle komma att få betydande konsekvenser för Bellman, eftersom han då blev upphöjd till hovskald och propagandist för kungen.

Några poetiska storverk blev det väl dock knappast som skaldades i hans egenskap av hovskald (man kan ju känna rysningar inför lismandet i verk som ”Gustafs skål”, skriven just i samband med statskuppen). Hade det här varit karaktären på Bellmans diktning hade han nog varit saligt bortglömd sedan länge. Bellman försökte sig också på att skriva en hel del andra verk inom flera olika genrer, allt från opera till skämttidningar.

Men den främsta av hans diktning, och den som han idag främst är ihågkommen för – Fredmans epistlar och Fredmans sånger – handlar om somliga av dem som hamnat lite snett i livet, och finner sig allra längst ned i den sociala hierarkin: om ”nymphen” Ulla Winblad, om den ur- och verkstadslöse urmakaren Fredman, eller den alkoholiserade krogägaren Movitz, för att bara nämna några. Dessa vackra, sympatiska och inkännande visor är säkert en anledning till att han fortfarande är ihågkommen och populär runt om i Sverige, samtidigt som hans levande skildringar av ett Stockholm under 1700-talets andra hälft säkert spelar roll för att han är särskilt omhuldad just i huvudstaden.

Så sätt på valfri Bellman-uttolkares skiva, slå dig ned i en skön fåtölj med lite dubbelt öl eller rött vin med pimpenella, eller vilken annan dryck som kan smaka – och låt Carina Burman guida dig till denna komplexa mans liv och visskatt.

Similar Posts:

• Kanske boken kräver en Stockholmspromenad!?
• Var exakt i Stockholm låg tullgränserna?
• ”Lagom blev aldrig hans ord”
• Damned if you do
• Bibel för mental istid version 2

Gösta Ekman föddes i Stockholm 1890. Tidigt började han intressera sig för teater. Redan som 14-åring flyttade han hemifrån för att arbeta. På fritiden såg han teater, bland annat på Svenska Teatern, som låg på Blasieholmen, och redan vid denna ålder spelade han amatörteater bland annat tillsammans med sin kompis Karl Gerhard. Dessutom tog han lektioner i vältalighet hos sin idol skådespelaren Anders de Wahl. Detta ledde till att han snart började lära känna teaterfolk. Burman skriver om hur Gösta Ekman fick sitt första riktiga engagemang:

Så fort han fick chansen gick han till Feiths konditori på Strandvägen, som var alla skådespelares favorittillhåll. Karl Gerhard berättar om hur han själv försökte dela dramatenelevernas frukost, vilket ibland lyckades – om smygätandet skedde i sällskap med Gösta Ekman framgår dock inte. Genom att ständigt synas på samma ställe blev Gösta bekant med Christian Schröder, som var anställd på Oscars och bara några år äldre. En dag i början av mars 1908 sprang de ihop på Feiths. Schröder ropade till sig Gösta: ”Ni vill ju till teatern [...]. Varför går ni icke upp och provsjunger? Försök komma med till Helsingfors. Vi söker folk dit.”

Detta berättar Gösta Ekman i sin självbiografi. Efter två provsjungningar skrev han kontrakt för sommarturné i Helsingfors, men kunde börja direkt på Oscars och uppträda som korist och ”dansherre” i Glada Änkan. Från och med detta var teatern hans yrke. Och teatern blev hans livs passion för vilken han offrade mycket: pengar, hälsan och slutligen sitt liv.

”Lagom blev aldrig hans ord”, skriver Carina Burman. Gösta Ekman var narkoman både på kokain och på arbete. Kokainet hade han börjat missbruka i Berlin då han spelade in stumfilmen Faust i regi av Friedrich Wilhelm Murnau. Och arbete hade han utan uppehåll, eftersom han var så uppskattad, så skicklig i sitt skådespeleri, så vacker, rolig, charmerande och så väldigt ambitiös i sina rolltolkningar. Ekman var en förvandlingens och improvisationens mästare. Han gick djupt in i sina roller, förberedde sig noga, kroppsspråket var ytterst viktigt för honom. Dessutom spelade han både komedi och tragedi lika bra och var en framgångsrik filmskådespelare. Hans skönhet skulle heller aldrig upphöra att fascinera publiken. Han förlorade den aldrig riktigt heller, eftersom han bara blev 47 år gammal.

Allra viktigast för Gösta när det gällde skådespeleriet var glädjen. Det skulle inte vara roligt ibland, utan varje gång. Annars blev det ”jag-vill-ha-påökt-och-bra-pension-teater. Det är det värsta som finns.” Här citerar jag Burmans citat. Gösta Ekman gjorde även grammofoninspelningar. I filmen För hennes skull, som var den första tal- och musikfilmen som i sin helhet spelades in i Sverige, hade han naturligtvis huvudrollen. Dessutom regisserade han, både film och teater, och var under en period teaterdirektör. Han var länge den störste inom svensk teater och film. Han blev en riktig stjärna helt utan hjälp av televisionen, som ju kom i gång i Sverige först nästan 20 år efter hans bortgång.

Publiken jublar nästan genomgående i Burmans bok. Det kan vara recensenter, som ibland inte är helt nöjda. Gösta Ekman var älskad av både män och kvinnor, och han var gång på gång förstasidesstoff i tidningarna. Ekman var gift och hade en son, men hans förmodade bisexualitet omnämns till och från, även om det inte verkar finnas fullt konkreta ”bevis” på att Ekman hade något kärleksförhållande med en man, eller kunskap om vem denne i så fall var. Biografin är på så sätt lik en avhandling. Utan konkret källa, kan man inte fullt säkerställa något. Och det är bra, på så sätt känner man sig ganska säker på att författaren aldrig drar för snabba slutsatser i boken.

Vi som lever nu kan bara få uppleva Gösta Ekman som filmskådespelare. Ingen teaterföreställning har blivit filmad. Dock har en teaterföreställning blivit filmatiserad, det gäller Kanske en diktare. Men det är en annan sak, även om man väl kanske kan få en viss förståelse för hur det kunde ha tett sig live på scenen.

Mycket positivt kan säga om denna biografi. Trots detta har jag följande anmärkningar. Fotografier av Gösta Ekman beskrivs ibland utförligt, utan att de finns med i boken. Inget av fotografierna i boken (bortsett från det på bokomslaget) är heller tryckt på finare blankt papper, vilket skulle göra bättre rättvisa åt samtliga bilder. Det är billigare förstås med denna enklare bildframställning på samma typ av papper som texten är tryckt på. Men det här är en biografi som handlar om teater- och filmkonst, som ju bygger mycket på det synliga, inte minst när det gäller Gösta Ekman, som delvis var känd och uppskattad för just sitt utseende och sin speciella förmåga att förvandla det i sin skådespelarutövning. Det är gåtfullt att en så ambitiöst upplagd bok inte kunnat illustreras på ett mer påkostat sätt av förlaget. Kortsiktigt tänkande, vill jag kalla det. Boken behöver även en extra korrekturläsning. Något att tänka på till nästa upplaga.

Men annars, missa inte denna biografi! En hel tidsepok tillrar fram inför läsarens inre. Och ja, det hade varit fint att ha en fungerande tidsmaskin. Att till exempel få sitta där 1934, mitt i det rusiga publikhavet på Vasateatern i Stockholm, när Gösta Ekman spelade Hamlet. Till premiären hade det till och med sålts ståbiljetter.

Similar Posts:

• ”Jag är så sammansatt och kluven att jag betraktar mig själv som en fri grupp”
• Släpp fram Movitz med basfiolen!
• Går du på teater?
• Dramatik med en mästerlig lyrisk ton
• Stark och rädd i Dramat(ik)ens värld

Tills på torsdag har Emelie läst Ida Lindes En kärleksförklaring. En vacker bok om en mamma som är matematiker och hennes två döttrar, Silja och Sontag som åker upp i rymden. Som vanligt när Emelie läser Ida Linde fastnar hon snarare för meningarna ryckta ur sitt sammanhang än som sammanhållen roman.

På lördag har Emelie stor hästspecial, det blir massor med nya recensioner av aktuella hästböcker för alla åldrar, från bilderböcker till ungdomsböcker. bland annat skriver hon om Lin Hallbergs nya, Vem är du Johanna? och en nyutgåva av Vitnos det lilla russet i bilderboksformat med fantastiska illustrationer av Margareta Nordqvist. Dessutom blir det en helt ny intervju med Lin Hallberg som berättar om vad hennes hästresor har gjort med hennes identitet som ridande människa. Självklart har Emelie också grävt djupt i arkivet efter allt som har med hästar att göra.

På söndag skriver Björn om Umberto Ecos Kyrkogården i Prag – en enormt kuslig bok om hur fördomsfullt tänkande och konspirationsteorier väver sig in överallt i mänskligt tänkande, som kopplar franska revolutionen till Anders Behring Breivik och får en att få skrämselhicka för sin egen skugga. Om man tar sig igenom den, vilket inte är helt garanterat. En succé på alla sätt utom det rent berättarmässiga.

Nästa vecka kommer vi på Dagensbok att bjuda på ungdomsbokvecka, det innebär att vi hela veckan skriver om mängder med ungdomsböcker. Under den veckan kommer vi att ha utlottningar av ungdomsböcker VARJE dag. Därför uteblir bokutlottningen den här veckan. Men ni kan tävla om förra veckans bokpaket ända fram till fredagen den 28e kl 10.00.

Trevlig vecka

önskar,

Similar Posts:

• Vecka 21 på dagensbok.com
• Vecka 27 är en bred solfjäder av teman på dagensbok.com
• ”Genom att besöka andra hästkulturer har jag fått en helt annan känsla av identitet” – Intervju med Lin Hallberg
• Borta bra, hemma bäst
• Ponnylycka

Romanen tar sitt avstamp i Rotaryklubben i Visby. Björn, rektor på en gymnasieskola och något av en enstöring, hälsar tre nya medlemmar från fastlandet välkomna. Det är Frida, en arkeolog som flyttat till ön med sin familj, Louise, läkare och gift med en äkta gute som vill bo på hemön och Gurli, en frispråkig konstnär. De fyra karaktärerna är romanens huvudpersoner och man får växelvis ta del av historien genom alla fyras ögon. Björn, Frida, Louise och Gurli har egentligen inte särskilt mycket gemensamt, men från den dagen då de möts på Rotaryklubben vävs deras liv samman.

Vävs och vävs, snarare trasslas. Frida blir blixförälskad i Lousies man, men innan de hinner inleda ett förhållande ligger Lousie med Fridas man. Gurli å andra sidan blir förälskad i och avvisad av Lousie, men tröstar sig med Björn som också visar sig vara Lousie mans okända morbror. Trassel snarare än väv alltså. Relationer och de vardagsproblemen som kommer med dem, utomäktenskapliga äventyr, karriärshets, småbarnsstress och medelåldersångest. Ganska så uttjatade ämnen, vi har läst om dem och sett dem förr och det kan bli rätt så tråkigt.

Men i Kärleksroman lyckas Burman komma undan det där tråkiga. För istället för att vältra sig i sin medelåldersangst hittar de fyra karaktärerna sina olika vägar ut. De fastnar inte i sina klaustrofobiska livskriser. De säger till läsaren att det är okej att bryta sig loss, att det är okej att lämna sin partner ”bara för att” man har blivit kär i någon annan, att det är okej att välja bort tvåsamhet för att man älskar sig själv och den tiden man får spendera ensam. Titeln leker lite med läsaren och ifrågasätter det som de flesta anser vara den ”riktiga” kärlekshistorien – äktenskapet och dess för-alltid-ideal. För trots att den här boken handlar om uppbrott, otrohet, likgiltighet och skilsmässor, är den lika mycket en kärleksroman för det.

Det som gör att Kärleksroman inte håller måttet är språket. Det är ofta lite väl barockt i förhållande till det skildrade och många metaforer känns pinsamt framkrystade: ”likt den ondsinte Voldemort splittrar jag familjer med min trollstav.” Det här får en att stanna upp och med en plågad min i ansiktet och undra vad fasen det är författaren håller på med egentligen. Och det är synd, för det stjäl uppmärksamheten från bokens egentliga mening – budskapet. Budskapet om att kärleken till en person inte kan vara perfekt och kanske inte ens evig, men att det kanske inte gör så mycket.

Similar Posts:

• En förlorare i debatten
• På semester med Lang och Christie
• Obekvämt om kärlek
• Ren ångest i rasande fart
• Att lämna tjugo-någonting

Jag fick då också veta att hon var född i Halmstad 1875. På omslaget till sina böcker valde hon att ha en bild på Norre Port, den gamla stadsporten, byggd i början av 1600-talet, som fortfarande finns kvar i Halmstad och som ligger vid Storgatan. Det var på Storgatan 41, helt nära porten, som hon växte upp. Porten hör också på sätt och vis ihop med min egen uppväxt, eftersom jag ofta var på besök i Halmstad hos min farfar och farmor, som också hade sin bostad inte långt från porten och parken intill, Norre Katts park.

Det finns många källor att ösa ur när det gäller K.J.:s liv; hon skrev många brev och detaljerade och personliga dagböcker. Hon skrev även särskilt om sin barndom och ungdom i Halmstad, där hon var den första kvinnan, som tog studenten. Efter studentexamen studerade hon humanistiska ämnen i Uppsala, skrev studentspex, träffade sin första stora kärlek, Lydia Wahlström, som var ordförande i Uppsala kvinnliga studentförening. K.J. var en av de första kvinnorna i Sverige som levde öppet homosexuellt. Efter avklarade studier i Uppsala flyttade hon, 22 år gammal, till Stockholm, där hon så småningom började arbeta som recensent på Stockholms Dagblad och på Fredrika Bremerförbundets tidskrift Dagny och frilansade i tidskriften Ord och Bild. Hon arbetade också en del som översättare. Och under manlig pseudonym, Huck Leber, skrev hon i Stockholms Dagblad roliga och ironiska texter. På så sätt skrev hon både utifrån en manlig och en kvinnlig identitet.

Vid årsskiftet 1908 träffade K.J. Ellen Kleman. Hon var redaktör på tidskriften Dagny. De skulle komma att leva och arbeta ihop ända till Klemans död 1943. I den lägenhet till vilken de flyttade inredde K.J. ett bokrum, där hon satt och skrev, omgiven av alla sina älskade böcker.

Biografin vimlar av kvinnoöden och inte minst kvinnopar. Man kan fråga sig om det var en slump att så många intellektuella kvinnor och även kvinnor inom rösträttsrörelsen var homosexuella eller om de helt enkelt aktivt uteslöt männen. En annan kvinna som fick stor betydelse för K.J. var skulptören Sigrid Fridman. För hennes konst stred hon mycket. Tre av Fridmans skulpturer kan man än idag se i parker i Stockholm. Men de var kontroversiella på sin tid; det var inte alls självklart att de skulle resas. Skulpturerna är Fredrika Bremer i Humlegården, Kentauren, som står helt nära Stadsbiblioteket på Observatoriekullen, och Ellen Key i Ellen Keys park. K.J. skrev även en bok om Fridman: Sigrid Fridman – och andra konstnärer: en krigskrönika.

Men K.J. hade naturligtvis också kontakt med många män: journalister, förläggare och inte minst författare. Många var det över huvud taget som ville bli recenserade av henne, ha hjälp och råd vad gällde texter och hon introducerade nya författare, bl. a. Vilhelm Ekelund och Birger Sjöberg.

Gemensamt med K.J. har Carina Burman särskilt Fredrika Bremer. Under första världskriget arbetade K.J. och Ellen Kleman med utgivningen av Bremers brev. Strax före och under första världskrigets utbrott befann de sig på jakt efter brev på bibliotek ute i Europa och de hade fått låna med sig originalbrev(!) som var nära att beslagtas av en beväpnad vakt i Tyskland. Bremerbreven utgavs sedan successivt, deras sista volym gavs ut 1920. Carina Burman fullföljde i mitten av 1990-talet arbetet, genom att ge ut ytterligare två volymer med Bremers tidigare outgivna brev.

Mot slutet av sitt liv var K.J. sjuklig och ganska ensam, men skrev ändå vidare, lika bra och lika uppskattad som förut. Men det kändes tungt och sorgligt att läsa om hennes sista år. I brev och dagböcker finns hennes tankar och upplevelser bevarade. Man får nästan veta för mycket.

Från K.J.:s essä ”Revolution och litteratur” från 1919 har Carina Burman valt att hämta nedanstående rader, som på ett tydligt sätt karakteriserar K.J. Burman menar att för K.J. var litteraturen större än verkligheten, livet var bara en skugga, även om kärleken var mycket viktig för henne:

Ty till sist blir allting litteratur. Den är minnet, förklaringen, domen och den enda konserverande makt som frälsar livets myllrande skapelser. Vad den inte tar hand om är förspillt, så dött som hade det aldrig varit. Om livet är en obalanserad och slarvig diktare, så är dikten en skapande kritiker.

Carina Burmans välskrivna och på många sätt allomfattande biografi om Klara Johansons liv och gärning är allra främst en berättelse om en skribents och litteraturkritikers vedermödor och glädjeämnen. På så sätt kan den verka både inspirerande och avskräckande för den som själv skriver eller vill arbeta som skribent. Men den är nästan lika mycket en bok om kvinnohistoria, eftersom K.J.:s nätverk bestod av så många betydelsefulla kvinnor under en för kvinnor mycket utvecklande tid. Ja, den är fullproppad med fakta om sådant jag skulle vilja veta ännu mer om.

Slutligen, som komplement till min läsning, letar jag fram Göran Häggs Den svenska litteraturhistorien. Han skriver:

K.J. är ironiker och estet [...] en bländande stilist. Hon är en kultförfattare för finsmakare, kanske vår främsta essäist.

Similar Posts:

• Släpp fram Movitz med basfiolen!
• Klassikervecka: Stormpiskat hav och kala klippor
• Svensk roman funnen död på Londons gator
• ”Lagom blev aldrig hans ord”
• Personligt och pratigt om favoritdeckare

Men tyvärr blir jag inte så imponerad som jag trodde. Trots laddade inslag av drag och en byxroll blir det här en mossig historia till slut. Euthanasias modernitet faller platt tack vare en hopplöst gammalmodig moral som man närmast stöter på i Harlequin-romaner. Att Euthanasia dessutom använder ord som mysterier, gåtor, äventyr och ruskigheter när hon ska beskriva vad hon ser, gör att jag tappar fokus och istället minns gamla fem-deckare.

Säkert har Burman för avsikt att göra en pastisch på en död genre. Det är modigt. Men huh så svårt att göra det levande. Det måste finnas en större distans och en finurligare historia för att det riktigt ska nå fram, tycker jag. Men så har jag kanske inte tillräcklig koll på förlagorna för att se det finstilta. Kanske är det också därför som jag tycker att språket och metaforerna är onödigt stångkiga och att huvudpersonen tillslut bara blir en fördomsfull och högfärdig tant, lika förutsägbar som bokens gåtor. En riktigt lyckad pastisch måste trots allt ha en egen bärande idé och fungera för sin egen samtid. Jag har svårt att se det här. Möjligen att det är en kommentar till dagens storsäljande deckargenre som ju knappast är ny.

Jag tror att det här är en mellanbok i Burmans författarskap. Hon har nog siktet inställt på något större projekt. Nästa biografi kanske?

Similar Posts:

• På semester med Lang och Christie
• Personligt och pratigt om favoritdeckare
• Släpp fram Movitz med basfiolen!
• ”Till sist blir allting litteratur”
• Mästaren slår till igen