Det finns en språklig lekfullhet i Okunskapens arkeologi, en förtjusning eller en torr ironi över hur orden och ljuden kan fås att haka i varandra. Det väger upp det ganska tunga och dystra innehållet, men tillåts samtidigt aldrig överskugga det. Snarare skapas oväntade kombinationer som ideligen tvingar mig att stanna upp, lägga ned boken en stund och fundera.

Som mest intensivt blir det ofta i de alfabetiskt ordnade protokollpartierna, mättade med allitterationer:

För till protokollet: (Å) ÅTERBLICK
över ett ÅRHUNDRADE: ÅTALEN och
ÅTERSKALLEN avtalen och ÅTER-
FALLEN ÅNGESTEN som pockar som
en hötapp mellan två sprängkåta
ÅSNOR ÅSIKTSNEUTRALITETENS
ÅTERVÄNDSGRÄND (varje nytt
försök att objektivt studera verklig-
heten slutar med att verkligheten
glor tillbaka med knappnålspupiller
tändsticksben ballongmage och gör
sig ännu otäckare än den är i sitt
försök att härma dig)

Diktsamlingen inleds (bland annat) med en devis, ett citat av den danska poeten Mette Moestrup: ”Hvis man leder længe nok, kan man se ett mønster. Det betyder ikke, at det er et.” Till en början slår det mig som så sympatiskt, som en öppenhet, en tolkningsfrihet för läsaren. Sedan irriterar det mig – så om jag ser en mening är det bara jag som inbillar mig? Därefter tänker jag att det handlar om något helt annat.

Okunskapens geografi är en uppgörelse med mänsklighetens historia och det är, som sagt, en ganska dyster historia. Återkommande teman är bland annat kalla kriget och McCarthy-erans avrättning av makarna Rosenberg, atombomben, djurförsök, människoförsök, attacken mot World Trade Center, missbrukad kunskap, krig, orättvisor, orientering.

har detta hänt? försvann solen som
om den hade stoppats i en sopsäck?
blandades en tredjedel av havs-
ytan med blod? blev himlen tyst i
ungefär en halvtimme? dog tusentals
personer av förgiftat vatten? uttalade
någon verkligen ”civilbefolkningen är
utplånad från och med nu är vi
alla soldater”?

Det låter säkert galet ambitiöst och det är ett försök att greppa vad vi över huvud taget håller på med. För det är det som i slutänden slår mig: det är inte denna imponerande genomarbetade, finurliga och drabbande diktsamling som måste tillskrivas eller inte tillskrivas mönster och mening. Det är vi och vår framfart i världen.

Similar Posts:

• Katapultpriset 2012 till Naima Chahboun
• Lekfullt allvar
• Salomes underbara resa genom en Gustave Doré-etsning
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• 10 i topp januari 2012

När Berlinmuren revs blev det inte bara startskottet för kommunismens fall utan även slutet för kärnvapenkrigets dominerande roll inom den postapokalyptiska genren. Men bara för att den primära bakgrundshistorien plötsligt blev daterad så försvann knappast genren. Istället har supervirus, miljökatastrofer och zombier dykt upp som goda ersättare när civilisationen-som-vi-känner-den ska gå under. Max Brooks (ja, han är son till regissören Mel Brooks) som debuterade med en överlevnadshandbok för möten med zombies, The zombie survival guide, väljer föga förvånande zombieapokalypsen som utgångspunkt. Precis som Kunteka och Strieber ger han sig själv huvudrollen, som speciellt sändebud inom FN, en roll i vilken han intervjuat allt från makthavare till anonyma Svenssons runt om i världen. Tio år efter utbrottet sammanställs dessa intervjuer till historien om vad som kallas världskrig Z.

Brooks zombieapokalyps har klara paralleller till de zombieböcker jag tidigare recenserat (Legend och The Walking Dead), där zombierna står som just själva katastrofen och inte som fasansfulla monster vars uppgift är att skrämma läsaren eller som kanonmat för ingående splatterscener. Som enskilda varelser är de ju i sin totala avsaknad av all form av personlighet fullkomligt ointressanta. Men som fenomen är de enkelspåriga odöda en perfekt grogrund för, inte bara satir över vårt konsumtionsinriktade samhälle utan även som, en förruttnad spegelbild till vad vi människor egentligen är. Några av de bästa exemplen i Världskrig Z är intervjun med Scott Breckinredge, en kapitalist som profiterade på katastrofen genom att marknadsföra ett verkningslöst rabiesvaccin, vars förtjänst enligt hans egen utsago var det som fick aktiemarknaden att återhämta sig. Detta samtidigt som civilisationen var på väg att förintas. Från sin självförsörjande bas på Antarktis berättar han om sin gamle historielärare och gör det med en kärlek inför marknadsekonomin vi inte sett maken till sedan Gordon Gekko håll sitt tal på Teldar Papers bolagsstämma (i filmen Wallstreet).

”Fruktan”, brukade han säga, ”fruktan är den mest värdefulla handelsvaran i universum”. Det fick mig att tända till på alla cylindrar. ”Slå på tv:n”, kunde han säga. ”Vad är det du ser? Folk som säljer sina produkter? Nej. Folk som säljer din fruktan för att behöva leva utan deras produkter”. Helvete vad rätt han hade. Fruktan för att åldras, fruktan för ensamhet, fruktan för fattigdom, fruktan för att misslyckas. Fruktan är den mest grundläggande känsla vi har. Fruktan är primär. Fruktan säljer. Det var mitt mantra. Fruktan säljer.

Ännu roligare blir det i nästföljande intervju med dåvarande vicepresidenten Grover Carlson när han lovprisar ovan nämnda vaccin. Inte som fysisk medicin utan som medicin för det kollektiva psykiska välbefinnandet. För något som gav ett skenbart skydd och vars bieffekt även skulle kunna möjliggöra nästa vinst i det kommande valet. Ett faktum som myndigheterna aldrig behövde mörklägga eftersom medierna skötte det åt dem, medier som var så fullkomligt beroende av en återhämtning av aktiemarknaden att något så trivialt som sanningen eller allmänhetens rätt att veta enkelt prioriterades bort. På frågan om alternativa medier svarar vicepresidenten:

Jo men visst, och du vet vilka som lyssnar på dem? Besserwisseraktiga, förlästa bögar, och vet du vilka som lyssnar på dem? Ingen! Vem bryr sig om någon utkantsminoritet som hämtar allt från ”alternativa kanaler”? Ju mer de där elitistiska ägghuvuderna ropade ”De Döda Vaknar Upp”, desto mindre lyssnade vanliga amerikaner på dem.

Som i många katastrofhistorier dyker förstås den klassiska frågan om vilka som kan räddas och vilka som måste offras för att uppnå ett högre mål ständigt upp. En fråga som gäller för höga beslutsfattare men som även kan uppstå i den vardag som kommer när det ordnade samhället kollapsar och den mänskliga naturens sanna jag uppenbarar sig.

Just variationen av intervjupersoner ger en heltäckande bild av ett världskrig som aldrig skett och som det ju heller inte finns några som helst möjligheter för att någonsin existera. För i avsaknad av negativa invändningar mot denna lysande skildring, så är det väl just det. Att hela storyn är rakt igenom osannolik. Men nu ska jag inte låta som någon ”utkantsminoritet, som någon besserwisseraktig, förläst bög som ändå ingen lyssnar på”. Sanningen är ju ett relativt begrepp och när man läser Världskrig Z så existerar verkligen zombierna. Och de höll dessutom på att ta över hela världen.

Similar Posts:

• V. 48 på Dagensbok: Vinnare och topplistor
• Allt du behöver veta inför zombieapokalypsen
• Välgjord dystopi
• Zombieserien som aldrig slutar
• Tänk om, tänkte Harry Turtledove

För under de tidiga morgontimmarna den 16 juli sitter de samlade; alla med svetsglasögon för ögonen och med armar och ben insmorda i solkräm, ute i den New Mexikanska öknen och inväntar den smäll som också kommer att skilja andra världskriget från det kalla kriget. De är USA:s ledande fysiker som under några år levt isolerade i den, enbart för bomben konstruerade, staden Los Alamos. Ett samhälle som lika mycket är ett intellektuellt centrum för vetenskapsmän med pacifistiska övertygelser som ett gated community hårdbevakat av den amerikanska armén. Projektet, som kommer att kallas för The Manhattan Project, syftar till att skapa fred och ett slut på andra världskriget genom att uppfinna världens mest förödande vapen (som dock bara kallas grejen, aldrig bomben) och som naturligtvis även kulminerar med att sätta de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki på kartan i det allmänna medvetandet.

Bokens centrala person Robert Oppenheimer leder projektet med en blandning av äregirighet och idealism, vilket inte behöver stå i kontrast med varandra så länge bomben skall användas mot nazisterna. Arbetstempot är högt: från början för att avsluta kriget så fort som möjligt, men när Tyskland kapitulerar i maj ´45 blir arbetstakten än högre samtidigt som syftet blir mindre ädelt: att hinna använda bomben mot den enda kvarvarande fienden Japan innan även de kapitulerar. När andra drabbas av moraliska dilemman har Oppenheimer lämnat idealismen och är enbart fokuserad på uppgiften.

Om grundhistorien inte innehåller nog med kontraster, så blandar Anita Goldman berättandet med redogörelser av det historiska skeendet, egna ögonblicksbetraktelser (men nej, hon satt såklart inte där själv, solkrämsinsmord och med svetsglasögonen på den där julimorgonen utan har besökt området i nutid), intervjuer och genom att använda de historiska personerna i projektet som romanfigurer. Det är inte heller bara vetenskapsmännen (i Manhattanprojektet var det just vetenskapsmän) som skildras utan även livet för familjerna: relationerna inom och mellan dem, men också relationen till det som skall skapas. Goldman gör dessutom allt detta med ett språk fyllt av vackra naturbeskrivningar och med egna associationer till Harry Martinson såväl som Oppenheimers associationer till Bhagavad Gita.

Visst låter det schizofrent, men det är som sagt ämnet också och denna splittring av berättande skall snarare ses som ett vidgat perspektiv än en psykisk sjukdom. För helhetsintrycket blir så mycket starkare än om detta hade varit en ren faktabok då atombomben är så mycket intressantare som filosofi än som fysik. Häri ligger också bokens styrka: den blir personlig och får läsaren att fundera kring de stora frågorna om liv och död och rätt och fel istället för att redogöra för de tekniska detaljerna. Dessa kan man ju lika gärna kan läsa om på wikipedia.

Similar Posts:

• Bomber och atomer
• Ett mycket påtagligt ”Aldrig mer!”
• Inga raka svar
• Afrikas förste Nobelpristagare växer upp
• De stora visionerna möter Amazonas

Jag hade gläntat på dörren till något förbjudet, kanske en katastrof, i miniatyrform visserligen. Lyckligtvis kunde jag kontrollera elden. Tämja den. Bomben med stort B, atombomben, när den fälls är det utom varje människans kontroll. Och det är också min behållning av boken Bomben ett liv. Och det driver min nyfikenhet mot det som rör det hopplösa och totalt meningslösa. Det är det som jag finner intressant och fascinerande med Bomben ett liv.

Från sent 30-tal till sent 90-tal får vi följa presidenters, tyranners, generalers och vetenskapsmäns tankar och uttalanden. Tyngdpunkten ligger på sent 40-tal och det första decennierna av det kalla kriget. Hur ryssar och amerikaner tävlade om att tillverka den största atombomben och sedan vätebomben. Vetenskapsmäns dubier och generalers beslutsamhet ställs mot varann. Det är intressant. Det är korthugget också. Och det ger en ganska fragmenterad bild av historien. Den samhällspsykologiska historien kommer lite på kant mot förhållanden på militärbaser före och efter provsprängningar. Detaljerna är visst givande men de blir för många utan att det resoneras särskilt mycket om dem.

De Groot avslöjar naiviteten som rådde runt kärntekniken samtidigt som vetenskapsmän inte kunde sova på nätterna efter att de första två bomberna som fälldes mot Japan gav effekter som vida överträdde önskemålen. På något vis försöker jag förstå känslan av ett totalt kaos. En orkan av hetta som tränger in i varje por och omedelbart förkolnar vad som kastas mot näthinnan. Att en enda bomb kan förånga en ö och lämna en 50 meters krater och ett gäng groggy fiskar efter sig är ändå svårt att förstå. Den nästan barnsliga nyfikenheten som driver vetenskapsmännen samtidigt som de brottas men den moraliska aspekten och att människan nu har möjlighet att spränga sin planet i luften, ett par gånger, blir om än svagt den starkaste behållningen av boken.

En annan intressant aspekt är diskussionen om avveckling som världsopinionen i dag överhuvudtaget inte diskuterar. Det gör inte boken särskilt viktig men det är ändå en påminnelse om att vi inte lever i någon speciellt mycket säkrare värld i dag än för bara ett par decennier sedan. Snarare borde risken vara större för att vi råkar ut för en bomb, kanske endast en smutsig sådan, än någonsin tidigare.

Similar Posts:

• Because if it’s not love, then it’s the bomb, the bomb, the bomb, the bomb, that will bring us togheter
• Staffan äventyrare
• Sannolikheten att det som hände i Harrisburg …
• En fräckis
• Blod och bakterier på 1800-talets sjukhus

I samma veva gavs Keiji Nakazawas seriebok Gen – pojken från Hiroshima ut. Project Gen ville lära alla världens unga människor om de verkliga fasorna i krig och atombomber. Och serien som ligger till grund för projektet stammar ur reella erfarenheter.

Nakazawa gick i första klass när den första atombomben föll över hans hemstad Hiroshima. Hans far och syskon brändes till döds. Gen skildrar Nakazawas upplevelser från krigets Japan före och efter bomben. Det är hans uttalade syfte med serien att den ska informera och varna resten av världen för atombomber och krigshets.

För Gen och hans familj i 1940-talets Hiroshima målar inga fredsduvor. Istället deltar de i träning och beredskapsarbete. Överallt finns propaganda mot ”de brittiska odjuren” och ”de amerikanska djävlarna”. Men Gens pappa tar ställning emot kriget. Därför arresteras han och misshandlas av polisen. Barnen trakasseras av kamrater och lärare (av vilka en av någon anledning ser ut precis som Hitler). Familjens veteåker saboteras och ingen vill låna dem lite ris för dagen. Och det är bara vad som drabbar dem Innan.

Som antikrigspropaganda är boken pedagogiskt tydlig. Det haglar av slagord om fred och frihet, och berättelsens karaktärer är mycket lätt delbara i onda och goda. Ändå lyckas de på något sätt skapa nyanser. Den japanska krigshetsen plockas ner i fjära makthavare och lismande kappvändare, i ofantligt skrämmande dogmatism och i vardagligt fegt beräknande.

Också den enkla stilen på teckningarna och de nästan naiva dragen får sin effekt. Man sätter fullkomlig i halsen när dessa söta teckningar plötsligt frossar i sönderbränd hud och uppsvällda lik. (Även om här också finns plats för exempelvis en japansk fjärthumor med långa anor.)

Detta är ett barns upplevelse, om än kompletterat med vyer över krigsutvecklingen, och dess stora förtjänst är skildringen av krigets vardag, hur den vanliga medborgaren drabbas eller gör sig vinst på. I övrigt känns temat med den lilla människan som vågar resa sig i lönlös protest mot en destruktiv övermakt väl svartvitt och välanvänt vid det här laget. Det är svårt att låta bli att göra en något orättvis jämförelse med exempelvis Art Spiegelmans mer sofistikerade Maus.

Men mardrömsfaktorn är inte att ta miste på. Och även om kalla kriget är slut har fler länder än någonsin atomvapen, bomberna större förstörelsekraft än någonsin. Så det måste ju vara motiverat att fundera på vad det faktiskt kan innebära. För högst reella människor.

Similar Posts:

• Det obegripliga begripliggjort
• Beroendeframkallande krigsaction
• Mästerverk i alla kategorier
• En bättre råttfälla
• Tusenårig flirt som fortfarande roar

Om det i Europa efter kriget talades om hur man kunde skriva efter Auschwitz utgjordes traumat framför alla i Japan av bomberna över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945. För Masuji Ibuse tog det drygt 20 år innan han kunde publicera Svart regn, en roman som bygger på människors vittnesbörder från Hiroshima.

Berättelsen utgörs av en ramhandling där Shigematsu försöker få sin unga släkting Yasuko bortgift. Alla friare vänder i dörren när de får höra rykten om att hon befunnit sig i Hiroshima efter bombningen, och för att bevisa att Yasuko inte lider av strålningssjuka går Shigematsu igenom hennes och sin egen dagbok från händelserna. I deras berättelser inlemmas också historier människor de möter berättat. På så sätt kan Ibuse både skapa en smula distans till de fruktansvärda händelserna och förmedla direkta intryck från precis när det hände.

Bland det allra mest gripande är just människornas ovetande om vad som drabbat dem. Först ett bra tag efter händelserna får Shigematsu lära sig namnet på hemskheterna: atombomb. Men han kan inte begripa effekterna. En massa saker är totalförsörda, andra har klarat sig eller flyttat på sig på konstiga sätt. Ingen vet hur man ska behandla skadorna, hur liken ska tas om hand, vad som smittar, vad som kan bryta ut i efterhand, eller vad som är giftigt att äta och dricka. Inte heller vet de hur farligt det svarta regn är som Yasuko fått på sig och som inte går att tvätta bort från huden.

Underligt nog är Svart regn inte så plågsam att läsa som man skulle kunna tro. Mitt i denna förstörelse, alla raserade byggnader, lik och hemska sår finns ändå en känsla av att livet går vidare. Människors uppfinningsrikedom, anpassningsförmåga och vägran att släppa taget är fantastisk. Ibland bisarr, ibland rörande, ibland till och med komisk. Och ibland är det just i den komiska vardagligheten som det vansinniga och ofattbart grymma blir som allra tydligast.

Jag fortsätter att hävda att skönlitteraturen mycket väl kan vara vår bästa chans att någonsin förstå andra människor och historiska händelser. Det bevisas gång på gång av en stor skara fantastiska berättare. Masuji Ibuse kan definitivt räknas in i den skaran.

Similar Posts:

• Ett mycket påtagligt ”Aldrig mer!”
• Jorden runt på 80 romaner
• Som en odöd chokladask
• På plats men ändå på distans i katastrofens Japan
• Kylig japansk intensitet

Det intressanta med Livet är ett äventyr är just detta. Han är där när det händer. Bokens sista kapitel utspelar sig vid gränsen till Irak vid tiden för kriget i mars 2003. Han besöker Sialkot i Pakistan där sjuttio procent av världens alla fotbollar tillverkas. I Murmansk möter han änkan till en av dem som dog på havets botten, instängd i atomubåten Kursk. Han talar med kinesiska båtflyktingar från Vietnam i ett transitläger i Malaysia. Just när IT-bubblan spruckit finns han i Silicon Valley. Han liftar med världens längsta långtradare över den australiska kontinenten.

Ett kapitel har rubriken "Äventyr på en spansk playa. Jakten på den försvunna bomben." I januari 1966 inträffade något som åtminstone inte jag minns att jag hört talas om. Jag var femton år när det hände och var nog inte särskilt uppmärksam på vad som hände i världen. Men man borde ju ha hört om det senare.

Palomares var knappast en rimlig plats för att under flera veckor vara jordens medelpunkt. Men det hade den blivit sedan förmiddagen den 16 januari då två Spanienstationerade amerikanska flygplan under bränslepåfyllning i luftrummet över södra Spanien kolliderade och störtade. Det ena var ett tankplan, det andra ett B 52-plan. Det var en flygkatastrof bortom det vanliga, ty B 52:an var ett av de plan som USA under det kalla krigets dagar oavbrutet, dygnet runt, hade i luften för att kunna kontra ett sovjetiskt anfall. B 52:an bar följaktligen fyra atombomber.

Sedan följer en spännande berättelse om sökandet efter bomberna, om strålningsrisken och om den spanske fiskare som klarade det som den högteknologiska amerikanska armén inte klarade. "Jordens medelpunkt"? Hm. Språket är kvällstidningsjournalistiskt slarvigt och obearbetat. Korrekturfel irriterar. Staffan Heimersson är ingen god skribent, men han är en driftig reporter på spännande uppdrag.

Similar Posts:

• Hälsningar från korrens ytliga vardag
• Reportage med fräckare rubriker än innehåll
• Uppdrag: julkalendern
• Norge Norge är ett ___ land
• Bomber och atomer