Så börjar denna 650 sidor tjocka reportagebok om det stora grannlandet i öster.

Den norska författaren och journalisten har lärt sig ryska i samband med studier i S:t Petersburg på 1990-talet. Nu har hon bestämt sig för att ta tempen på det ryska samhället i skuggan av ytterligare ett mordiskt anfallskrig på ett broderfolk.

Hon återvänder till S:t Petersburg och träffar sina gamla väninnor från studietiden. En del av dem hyser förståelse för kriget. Det kan nog vara en nödvändighet. Men mellan klunkarna ur mondäna drinkar på en takbar vädrar de oron att deras söner ska behöva rycka in i det militära. ”Min son är inte lämplig som soldat, han jobbar ju med dockteater.”

Andrej kommer från det län i Sibirien som har Tomsk som huvudstad. Åsne Seierstad reser dit och söker upp Andrejs moster och pappa och flera andra som Norgeflyktingen har känt i sin barndom.

Medan Andrejs berättelse har en tydlig kronologi saknar skildringen av besöket hos mostern samma slags struktur. Det blir en ganska lång och detaljerad teckning av livet i det inre av Sibirien. De trasiga familjerna, alkoholmissbruket som tycks omfatta varenda människa, livet utan någon som helst synbar riktning. Åsne Seierstad låter sina intervjupersoner upprepa de lögner Kreml matat dem med. Det är Amerikas fel att Ryssland angripit Ukraina.

Jag associerar till Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand och de märkliga sår i folkdjupet som den absurda diktaturen tillfogade ett helt folk. Man kan inte bli annat än arg över den likgiltighet som verkar föreligga om lidandet som Ryssland åsamkar Ukraina och flera andra grannländer. Det barnsliga ickeansvar som tycks ligga som en våt filt över människorna i världens största land är upprörande. Mest skrämmande för mig är ett samtal hon har med en präst. Denne menar att ”det heliga Ryssland” inte är komplett utan Ukraina och att det är Guds försyn att kriget startade.

Jag skulle önska mig den humanism som Stig Dagerman ger uttryck för i det klassiska reportaget Tysk höst från Berlin strax efter andra världskriget. Men det är svårt. Dagerman låter den tidens mest hatade folk komma till tals. Åsne Seierstad gör något liknande här.

Men så vänder hon på steken och börjar söka upp ryssar som är i opposition. Det är välgörande. De finns! Men företaget är också tröstlöst. Förföljelserna av dem är så fullständigt massivt. Redaktionen för Novaja Gazeta existerar fortfarande men får knappt trycka några tidningar. Hon samtalar vid flera tillfällen med chefredaktören, tillika nobelpristagaren i fred 2021, Dmitrij Muratov. Denne har fått en hink frätande rödfärg hälld över sig. Gärningsmännen går fria. Istället förtrycker myndigheterna honom med stämpeln ”utländsk agent”. Ändå orkar denne man gå till jobbet varje dag!

Också Åsne Seierstad är en modig journalist. Och hon ska ha poäng för sin energi. Det är en väldig kakafoni av röster som möter läsaren i hennes senaste storreportage. Ämnet är såklart viktigt: vi behöver förstå det ryska folket och dess lidelser. Ändå är det något som håller tillbaka ett verkligt toppbetyg. Jag funderar på vad det kan vara. Jag tror att det är att vinkeln saknas. Tilltron till att en mängd röster och miljöer ska berätta den större storyn, den tilltron är nog för stark. Men ett viktigt bidrag är boken.

Similar Posts:

• Att beskriva det obeskrivliga
• Det är komplicerat
• Kampen om Ukrainas framtid
• När kriget är över varas såren
• Pil från fängelset

I denna aktuella bok porträtteras familjen Juma. Föräldrarna har flytt från Somalia till Norge och barnen har vuxit upp i Oslo, till det yttre assimilerade in i samhället. När de två systrarna i familjen långsamt dras in i en allt mer radikaliserad islamistisk miljö står föräldrarna, syskonen och skolan handfallna. Det norska samhället, präglat av öppenhet, demokrati och en syn på ungdomar där förmågan att ta ställning och argumentera inför en ståndpunkt har mycket svårt att hantera systrarnas alltmer radikala krav. Kraven på att få klä sig i niqab i skolan och att hela tiden få större utrymme att praktisera sin tro bemöts av lärare och skolledning med en påfallande flathet. När systrarna till sist genom kontokortsbedrägerier tar sig hela vägen till Syrien och drömmen om Kalifatet, ja då finns det inte längre mycket för den förtvivlade familjen att göra.

I nästa del av berättelsen beskrivs faderns förtvivlade räddningsaktioner, men vad finns det egentligen kvar att rädda när systrarna inte alls vill komma hem? Och vilka argument kan samhället komma med inför profetiska, karismatiska koranlärare och islamister?

Seierstad uppger i intervjuer att hon strävar efter att vi ska förstå varför en islamistisk radikalisering sker. Hon kontaktades av Sadiq, fadern i familjen, i hopp om att hon ska kunna hjälpa honom i hans förtvivlade situation. Det medför också att Seierstad fått ta del av ett unikt material från chattloggar och telefonsamtal, främst mellan systrarna och brodern Ismael som företräder en ateistisk världsåskådning. Systrarnas resonemang växer fram i en påfallande tydlighet, broderns tillsynes rationella argument bär också på en känsla av hopplöshet. För vad har egentligen livet i en förort till Oslo att erbjuda när svaret på frågan om existensen är: ”Jag tar det som det kommer…” I den beskrivningen glimmar kanske inte en förståelse men en kortvarig insikt förbi. I ett liv där meningslösheten ligger precis under ytan är det lätt att gripa den tillgängliga vägen till sammanhang och mål.

Annars är just förståelsen och svaret på frågan varför inte något som den här boken heller erbjuder. Vi kan tala om socioekonomiskt utsatta områden och relativ fattigdom, ändå förklarar det inte varför några syskon i en tillsynes relativt välmående familj väljer att följa en dröm om ett Kalifat i Syrien. Speciellt inte när det Kalifatet i hög grad begränsar deras yttre möjligheter till frihet.

Kanske är strävan efter förståelse och insikt ändå ett alltför högt mål för denna bok? Seierstad uppger att förståelsen är mångbottnad och det är naturligtvis sant. Men vi kanske inte ens kan förstå i en enkel mening, svaren kanske är alldeles för komplexa? Däremot behöver vi skapa ett samtal om de svåraste frågorna. Varje aktör i samhället; skola, socialtjänst och polis för att nämna några ställs inför frågeställningar som är komplexa och svårhanterliga. Att ens våga tänka, samtala med varandra och ställa sig frågan om varför är kanske ändå en liten öppning. Och då tjänar den här boken sitt syfte trots en stundtals banal actiondramatik som lägger sig framför berättelsen.

Similar Posts:

• Årets vidrigaste och mest angelägna bok!
• En demokratirörelse kapad av fundamentalister
• Våld föder våld föder våld?
• Att beskriva det obeskrivliga
• En problematisk bokhandlare

För ett tag sen läste jag Lena Anderssons omtalade bok Egenmäktigt förfarande – en kärlekshistoria, som igår också vann Augustpriset i klassen skönlitteratur för vuxna. Läs den. Det är visserligen en gravt olycklig kärlekshistoria den porträtterar, men aldrig har jag väl sett något så uttjatat beskrivas på ett så nyskapande sätt. Och så exakt! När Esther i boken på nyss nämnda sätt ständigt pratar om föremålet för sin förälskelse, Hugo Rask, flinar vännen förtjust och undrar om hon är kär. ”Vi har fått en djup kontakt och ska bli vänner”, säger Esther då.

Vännen log roat. Men Esther trodde på det hon sa. Hon insåg inte att hon passerat en gräns. Hjärnan känner inga tempus. Det den har längtat efter har den redan haft. Språnget sker när vi inte vill förlora den framtid vi redan känt.

Anna C har recenserar den här.

Övriga vinnare var i barn-och-ungdomsklassen Ellen Karlsson och Eva Lindström för boken Snöret, fågeln och jag. Och i facklitteraturklassen fick Bea Uusma pris för sin bok Expeditionen. En kärlekshistoria. Recensioner på dem kommer inom kort här på dagensbok!

Igår skrev Ella om Åke Perssons bok Berömda sista ord, som hon inte finner så värst nyskapande.

Idag skriver Tommy om en av höstens mest omtalade böcker, Åsne Seierstads En av oss, om Anders Behring Breivik. Han har gett den tio av tio.

Till imorgon har Björn recenserat Donna Tartts nya roman Steglitsan, som han kallar ”en klart mycket bättre efterföljare till kultklassikern Den hemliga historien, och nästan värd att vänta 20 år på”. Tyvärr är han mindre nöjd med översättningen.

På torsdag skriver Ella om amerikanska Hanna Rosins Mannens undergång, som är en debattbok om att kvinnorna håller på att ta över medan de ”oflexibla männen” hamnar på efterkälken. Den har blivit hårt hypad i hemlandet, men Ella tycker att den är ”vare sig särskilt välskriven eller väl underbyggd, tyvärr”.

På fredag skriver Christina om Maria Svealands Systrar och bröder, en spännande och melankolisk roman som skildrar hur tre barn bearbetar/påverkas av sin trasiga arbetarklassbarndom med alkoholiserad pappa. Christina hälsar att hon kommer att ge ganska bra betyg med minus för berättarteknik men plus för gripande historia.

På söndag skriver Håkan om Henrik Wallgrens roman Mannen under bron. Det är en modern Thoreau-historia, tycker Håkan. ”Verkligen bra.”

Similar Posts:

• Vecka 41 på dagensbok.com – En kamp, ett författarmöte och en roman om kärlek
• En debutroman driven av makalös berättarkonst
• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan
• Årets sista dagar fylls av topplistor, religion och tårar.
• En stilla förtrollning

Ty när vi läser om den unge Breiviks eskapader som misslyckad graffitimålare, som lite mer lyckad WoW-spelare, men samtidigt som en socialt sett underlig kuf, så kan man ännu hoppas att det hela skall utvecklas till en slags terroristkomedi. Eller en familjetragedi om barnet och den unge mannen som inte förstår de sociala koderna. Som inte passar in någonstans. Om inte det som händer sen, hade skett…

När han börjar författa sitt femtonhundrasidiga manifest består det först av internetklipp från både kloka tänkare och rena galningar, men utvecklas så småningom till egna förvirrade tankegångar. Där han blir redaktör, utgivare, skribent, intervjuare och intervjuad på en och samma gång. I manifestet räknar han upp de han menar är landsförrädare. Bland de åtalade finns:

Kulturmarxister/multikulturalister/självmordshumanister/kapitalist-globalistpolitiker, statsvetare och parlamentariker.

Han beskriver sitt idealsamhälle där sexuell avhållsamhet tills man gifte sig är normen. Att skilja sig är ett kontraktsbrott som måste bestraffas. Men för att undvika uppror borde frizoner upprättas. Där är det fritt sex, fri marijuana och ett utagerande festande som gällde. Så småningom tog tankarna en allvarligare vändning…

Men den viktigaste berättelsen i denna bok är ändå inte den om massmördaren Anders Bering Breivik. Huvudpersonerna är några av de ungdomar befanns sig på den lilla ön Utöya den 22 juli 2011. Några dog där på ön, andra överlevde med livslånga trauman. Det handlar också om deras familjer och om det norska Arbeiderpartiet och dess ungdomsförbund. Seierstad har också intervjuat Breiviks mor.

Seierstad bygger upp händelseförloppet med ett parallellt kronologiskt skeende. Vi får följa den unge Simon som firar att han gått ut gymnasiet. Han håller ett tal där han reflekterar över det smeknamn han fått under avslutningsceremonierna:

Själv fick jag namnet J F Kennedy. Han blev ju tyvärr skjuten i Dallas. Jag är mer optimistisk och väntar mig inte samma öde.

Några dagar senare är han på väg till Utöya. Samtidigt förbereder sig Breivik på sin hyrda lantgård. Han tillverkar sin bomb och finslipar sina planer.

I en annan del av Norge får vi följa den kurdiska flyktingfamiljen vars barn kämpar frenetiskt för att bli norska. Ingen kan vara lyckligare är dottern Bano som äntligen har fått tag på en norsk folkdräkt. Lite senare skall hon resa till AUF:s sommarläger på Utöya.

Det här är en hemsk läsning, författaren väjer inte för några bisarra och vidriga detaljer och samtidigt är det helt omöjligt att lägga boken ifrån sig. Vi vet redan från början vad som skall hända men vi måste försöka förstå. Förstå hur det känns att förlora ett älskat barn. Och hur en man, som rätten med hjälp av rättspsykologer har bedömt som tillräknelig, kunde skjuta ihjäl 69 människor med berått mod. Och dessutom skada och döda flera med en bomb placerad vid regeringshögkvarteret i Oslo.

Seierstad väver skickligt en väv av en serie händelser som sommaren 2011 förändrade det norska samhället i grunden. Det här måste vara årets viktigaste bok!

Similar Posts:

• Berättelsen om en komplicerad tragedi
• Att beskriva det obeskrivliga
• En problematisk bokhandlare
• När kriget är över varas såren
• Högerradikalerna på vår bakgård

Kort sagt, Zena El Khalil verkar vara ett litet bombnedslag. Och jag har träffats av det, bombnedslaget, och en liten skärva har rispat min hud och väckt min nyfikenhet. Kanske är det därför jag snabbt sugs in i boken, trots att det inte finns någon egentlig handling, ingen riktig intrig. Jag får snarare vibbar av att detta är lite utav en reportagebok och påminns om Åsne Seierstads Bokhandlaren i Kabul. Men på samma gång har texten också något slags dagboksartat över sig. Detta är dock ingen Anne Frank, ingen Zlata Filipovic. Det är något helt annat; en ström av tankar, minnen, känslor och bilder. Som ordkonstnär tilltalar mig inte Zena El Khalil. Däremot är hennes sätt att förmedla bilder, så att de stiger upp ur orden och får tyngd och substans, smått genialisk. Formen är överlag lös, stundom uppbruten. Det hoppas rätt friskt mellan både rum och tid, men särskilt svårt att hänga med är det inte. Och där är här min besvikelse kommer. För lite besviken blir jag. Kanske är det språket som flyter på alltför lätt utan minsta tillstymmelse till friktion. Eller kanske är det författarinnans tendens att exotisera. Libanon, Beirut och det liv som levs där är ibland som en reseskildring, där citroner, halloumiost, saffran och ett glänsande medelhav kämpar om platsen som huvudingrediens. Hon serverar Orienten så som vi vill ha den och som Edward Said gick till hårt angrepp mot i Orientalism.

Den andra bilden; ett krigshärjat och gudsförgätet ingemansland där korruption och våld hör till vardagen är också välbekant. När El Khalil skildrar kriget är det som att slå på en nyhetssändning. Måhända är det också det som El Khalil vill komma åt. Genom att konstratera en idyll mot grått krig ställer hon två vitt skilda världar mot varandra. Vilken är mest verklig? Mest sann? Denna tanke är nog så god, men den fungerar inte riktigt. Författarinnan hade kunnat utveckla mötet mellan dessa och på så vis skapat helt nya bilder. Som det nu är blir det förvirrande att på sidan läsa lyriska hyllningar till Beirut för att på nästa mötas av svidande cynisk civilsationskritik, riktad mot både Libanon, USA och Israel. Det verkar som om El Khalil både vill försvara och gå till attack. Hon pendlar mellan kärlek och hat. När jag slagit igen pärmarna tänker jag att: här har någon velat förmedla hur det är att älska. Hur kärleken ser ut, kan se ut, in till minsta lilla beståndsdel. Och hur viktig och elementär kampen om verkligheten är. Men jag hade önskat att El Khalil tagit ett varv till och synat dessa bilder ur ytterligare ett perspektiv. Här hade hon haft ett gyllene tillfälle att utmana och därmed ta kål på både fördomar och falska föreställningar.

Kampen om makten över verkligheten är för övrigt ett tema som tar stor plats i El Khalils roman. Vems röst är det hörs? Och vems och vilken historia är det som berättas? Författarinnan är plågsamt medveten om att hennes röst och berättelse är en bland många och att den alla gånger varken hörs eller läses. Den kanske till och med ignoreras. Zena El Khalil skriker inte. Men hon är arg. Arg på Israel och USA. Det är inte fråga om något hat, mer en frustration över att hela tiden bli betraktad som den andre (som ingen lyssnar på). Efter attacken mot World Trade Center, då El Khalil för övrigt befann sig i New York, är hon (enligt henne själv) inget att annat än en arab. Hon är inte en person längre, bara en fiende. Och till och med då älskar hon.

Det är också det som till stor del räddar romanen; författarinnans förmåga att älska. Och att hon inte ber om ursäkt för sig själv. Zena el Khalil är Zena el Khalil: vem som helst och samtidigt långt ifrån vem som helst. Hon festar, älskar, sover och röker hasch. Hon till och med badar när Israel tar paus i sina bombräder. Men mest brinner hon för konsten och hittar, trots att kriget begränsar möjligheterna, sätt att uttrycka sig. ”Poeten vinner alltid.”, skriver hon.

Det här är inte litterärt finlir, snarare en serie frusna ögonblick som sakta men säkert tinas upp framför läsarens ögon. När Zena gråter, gråter jag. När hon skrattar strålar jag som en sol. Hennes ilska, frustration och fruktan planteras i min kropp och jag dras med i en dans fylld av krigsrök och död. Men ändå finns där hela tiden ett ljus, ett hopp. Kanske är det därför jag läser vidare. För att det, trots allt – trots krig och konflikter – finns ett liv och i det en vardag. Såhär är det att älska Beirut, El Khalil gör det på sitt sätt, jag på mitt.

Similar Posts:

• Gränsöverskridande
• För ett fritt Palestina
• När kriget är över varas såren
• Modigt sökande efter ofredens rötter
• Växer obemärkt i skuggan

Norskans De krenkede, de kränkta, har i Sverige översatts till Ängeln i Groznyj, kanske för att karaktären Ängeln i Groznyj, den barnlösa kvinnan Hadizat som tagit på sitt ansvar att ta hand om ett 50-tal barn som annars vore hänvisade till gatan och våldet, är den enda ljuspunkten i boken. Den enda som erbjuder lite hopp. Men Hadizat är långt ifrån huvudperson. Tvärtom befolkas boken av ett myller av personer. Det är ängeln själv, det är några av barnen hon tar hand om, det är män som blivit torterade, soldaten som blivit blind av en mina, en kvinna som förlorat alla fyra sina söner, en ung man som hedersmördat sin syster, och det är presidenten Ramzan Kadyrov – i Seierstads skildring en barnslig psykopat som ritar leende blommor under intervjun samtidigt som hans män, kadyroverna, torterar hans motståndare och slänger dem i massgravar.

Det finns inget glättigt eller insmickrande med dessa berättelser. Det handlar inte om människor som ser det positiva i tillvaron och finner glädje i det lilla. Det är inget glatt gemyt kring den lilla skorpan och det svaga teet. Det är precis så nattsvart och dystert som jag tror att det verkligen är. Här finns gott om människor som inte har något kvar att förlora. Eller att leva för.

Flemming Rose skrev en svidande recension i Jyllands-posten och pekar ut en mängd faktafel i boken, något Seierstad sedan fått bemöta i varje intervju. Det är allt från att Seierstad minns ett årtal fel, till att hon allvarligt missförstått det ryska språket och Rysslands historia. Samtidigt menar Rose också att detaljrikedomen i de olika berättelserna är orimlig: han skriver att ”Grundlæggende er jeg i tvivl, om det er journalistik eller litteratur”.

Men så vadå, om Seierstad då ljuger lite grann, och lägger till och drar ifrån och dramatiserar? Om hon har gjort faktamissar och kanske missförstått vad som hände poeten Mikhail Lermontov efter att han 1837 skrev en regimkritisk dikt? Jag tycker inte att det är helt avgörande för bokens värde. Att tro att någon form av skildring är objektiv förefaller lite naivt.

Det blir som när Seierstad går på firandet av Rysslands grundlagsdag och lyckas få tala med en student som i smyg berättar om tortyr och försvunna männsikor. En civilklädd man, som visar sig vara chef för en avdelning i det tjetjenska inrikesministeriets polisstyrkor, sliter bort henne och frågar vad studenten sagt. Åsne går i försvar:

- Här är demokrati och frihet och alla kan säga vad de vill, sade de ju från scenen nyss.

- Jodå, säger chefen. Vi måste bara se till att folk inte säger fel saker till dig: saker som inte är sanna. Vi måste se till att folk säger sanningen, säger han.

- Och det finns bara en sanning?

- Ja, naturligtvis, svarar han. Sanningen kan väl inte vara två saker.

Och om nu Seierstad ljuger för att förmedla sitt budskap, ljuger hon tillräckligt bra, tillräckligt gripande? Delvis. Det är spännande och varierat i nästan 400 sidor. Det är ibland snudd på alltför eländigt, en ohygglig historia följs av en än värre, hela tiden.

Stilistiskt är det varken mästerligt eller undermåligt. Seierstad skriver vanlig journalistisk prosa, med pampiga slutklämmar i varje kapitel. Det är driv i texten och berättelserna skiljer sig så mycket åt att de alla känns som bitar av ett pussel, snarare än ett mönster som upprepas i det oändliga. Seierstad ger också tillräckligt med information för att man ska kunna följa med i de politiska turerna, även om man inte har stora förkunskaper om Tjetjenien.

Det är svårt att förstå Åsne Seierstad. Hon som reste till Tjetjenien första gången när hon var 24 år och som var förtvivlad när tidningen inte ville skicka tillbaka henne. Som sedan dess gjort en karriär på att befinna sig på jordens farligaste och mest våldsamma platser. Vad är det hon söker? Finns det en morbid tjusning i att leva vid tillvarons yttersta gräns? Att fullt frisk ändå sväva mellan liv och död?

Det är ännu svårare att förstå hur det känns för lokalbefolkningen att leva mitt i ett krig. Att inte kunna åka hem när det blir för farligt, för outhärdligt. Jag har läst och läst, och jag försöker förstå, och det är nog inte Seierstads fel, men det är fortfarande omöjligt att begripa. Hur är det att leva i en by där det inte är självklart vilken kvinna som avses när man frågar efter ”hon som har förlorat fyra söner”?

Similar Posts:

• På plats i hotfullt Ryssland
• Rysk journalist mördad
• En problematisk bokhandlare
• När kriget är över varas såren
• Det bortglömda krigets fasor

Resa och skriva är på en gång en översiktsbok och för personlig för att ge någon verklig överblick. Det är inte reselitteraturens historia från punkt A till B, varken historiskt eller geografiskt. Det är essä eller kritik, reselitterära verk skildrade genom den specifika författarens ögon. Vilket förstås är helt legitimt. Men här kommer vi till själva recenserandets kärna: kritik är bara åsikter. Melberg har sina om de författare han skriver om; jag som recensent har mina om den jag för ögonblicket skriver om.

Och jag kommer helt enkelt inte överens med den här författaren.

Han är förstås kunnig, för att inte säga Bildad. Betydligt mer än vad jag är. Förstås. Men faktiskt också mer än jag intresserar mig för att vara, därför att det, återigen ur min synvinkel, finns något lite osympatiskt drag i den där bildningen. Den är kompromisslös, ovillig att låta andra värden än de estetiska eller strikt intellektuella kleta av sig på litteraturen.

Ta till exempel Kongo. Melberg gillar Joseph Conrads suggestiva Mörkrets hjärta, men avfärdar Sven Lindqvists historisering i Utrota varenda jävel som ”domedagsvision”, en ”reselitterär fiktion” tyngd av Lindqvists ”drastiska historiefilosofi”. Som om det faktum att tio miljoner människor fick sätta livet till på grund av europeisk girighet eller att Conrads Kurtz-figur är svårplacerad i verkligheten enbart därför att kandidaterna är så många vore någon sorts överdriven metaforik. Som om litteraturen och resten av världen gick att kliniskt skilja från varandra.

Nå, sådär håller vi på. Melberg plockar fram drag han tycker är intressanta i reselitteraturen. Och jag blir mer och mer övertygad om att reselitteratur är en i grunden förkastlig genre, enbart bestående av osympatiska stroppar som bara använder sin omvärld som självtillräcklig spegel.

Jag vet inte om jag blivit bortskämd med sympatiska bibliografier de senaste åren? Jag läser Svensk arbetarlitteratur eller Arbetarklassens bästa partytrick och vill veta allt om arbetarlitteraturen, om Moa Martinson, Selma Lagerlöf, Fogelstadgruppen, eller till och med Skapelsejournal (som jag uppskattade måttligt), och vill veta allt om de författarna. Men Resa och skriva lägger jag ner med en vag känsla av att reselitteraturen i hela sin diffusa genreglans är ett fullkomligt irriterande koncept. Att människor är tröttsamt själviska varelser oförmögna att någonsin se längre än näsan räcker.

Och det kanske är så. Men det är inte superkul att frossa i det, och jag tror heller inte att det var författarens avsikt.

Similar Posts:

• Ditt liv som litteratur
• Den frivilliga läsakten
• Ordet Europa betyder mörker
• Att visa vad man läser och ser
• Litteraturen läser oss

Vi har sett det förut. Väst reser till öst för att rapportera. Jag tänker till exempel på Åsne Seierstad och hennes roman Bokhandlaren i Kabul, med sitt tydliga uppifrån- och utifrånperspektiv. Men det här är någonting helt annat, som känns både nytt och befriande fritt från kategoriseringar och säkra svar, där hela gråskalan från svart till vitt utnyttjas.

Boken låter sig inte låsas fast i en enda genre. Reseskildring, reportage, dokumentär, biografi, korta berättelser som ibland griper in i varandra och skapar cirkelrörelser genom återkommande motiv och reflektioner, samhällsanalys, historia – allt knyts samman till en fungerande enhet. Språket flyter. Första meningen i varje berättelse fångar; man kastas rakt in i handlingen, direkt in i någons liv.

Att skriva någon annans verklighet är inte helt oproblematiskt. Det går inte att krypa ur sitt eget skal av värderingar. Men här handlar det inte om att välja sida, utan om att se, att låta alla människor göra sina röster hörda, om att verkligen lyssna, samtala och mötas.

Författaren är personlig, det är hennes nyfikenhet och vilja att förstå och söka kunskap som förmedlas. Hon ställer frågor och ifrågasätter – utan att fördöma. Inte alltid håller jag med författarens tolkning av svaren. Kanske handlar det till exempel mer om tradition än ekonomi när palestinska kvinnor flyttar hem till sina svärföräldrar, i stället för att hon och maken köper ett eget hus.

Vi får läsa om vänskap som uppstår mellan Ahlsén och de kvinnor hon träffar. För det här är de palestinska och israeliska kvinnornas historia. Nu är det deras tur att ge sin bild av konflikten i Israel/Palestina. Vi får möta Noa som är soldat i den israeliska armén, Hiba i det numera permanenta flyktinglägret Balata utanför Nablus, israeliska Aya i Machsom Watch som kämpar för palestiniernas rättigheter, Judith i den judiska bosättningen Allon Shovout på Västbanken, Suad i den inmurade staden Qalqiliya, Suila och Nadja vars hus i Beit Hanina ska rivas, och många många fler.

Resan driver texten framåt. Likt en kameleont korsar Ahlsén synliga som osynliga gränser. Hon passerar nästan obehindrat vägspärrar, rör sig från de israeliska till de palestinska delarna av landet, tar sig över murar, reser fritt mellan de olika världarna – i vetskap om att de människor hon möter måste stanna kvar i sina egna låsta sfärer. Israeler får enligt lag inte besöka de palestinska områdena. Palestinier nekas inträde till den israeliska sidan.

Vad som framträder är ett samhälle byggt på avskiljande och rädsla för ”de andra”, där logiken sätts ur spel och där allting handlar om säkerhet, om att skydda sig genom att bygga murar. Ibland måste jag påminna mig om att det här är miljoner människors vardag och inte en kuslig science fiction-roman à la George Orwell.

Men trots allt så är det hoppet som lyser igenom. Här finns berättelser om vänskap över gränserna, om människor som vägrar inrätta sig i leden, som kämpar för fred och mänskliga rättigheter. Det här stannar kvar långt efter att jag lagt boken ifrån mig.

Similar Posts:

• Israel-Palestina – lika goda kålsupare?
• När staten stulit marken
• När aprikosträden blommar
• Israels krigarhövding
• På befolkningarnas sida

Bara det faktum att Seierstad faktiskt inte bara låter sig lockas av kriget, så som många andra journalister, utan följer upp vad som händer i Balkan efter att kriget har avslutats (åtminstone för den här gången) är värt en stor eloge.

Seierstads mål är att låta tretton utvalda individer och en familj, alla från Serbien, själva komma till tals om hur de ser på det som varit. Inte moralisera, inte fördöma – utan intervjua och låta dem skildra sin syn på konflikten. Här finns intervjuer med toppolitiker från Milosevic’s socialistparti, med svartabörsväxlare och med en ultranationalistisk gammal bonde. Här finns den kämpande journalisten, kosovoserben i landsflykt och den upproriska studenten från Otpor. Familjen och individerna är valda för att ge ett spektrum av åsikter från Serbien.

Boken utkom för första gången på norska 2000. Det här är den tredje versionen av samma bok, där Seierstad har följt upp sina intervjuer år för år. Det ger tyvärr ett något förvirrande intryck när man i varje kapitel tvingas hoppa tillbaka i historien, utan några klarare avgränsningar av när intervjuer från ett år slutar och nästa tar vid.

Men även om ambitionen är att låta de intervjuade själva komma till tals, så finns det olika sätt att skildra de intervjuade på. Mellansnacket skiljer sig åt. Personskildringarna likaväl som vad som betraktas som bakgrundsfakta. Liksom kapitelrubrikerna – genom exempelvis en rubrik som "krigsförbrytarens hustru" har Seierstad redan från start stämplat kvinnan som där intervjuas, så vad den intervjuade sedan säger om mannens oskuld faller platt till marken.

Trots det har boken ett viktigt värde i det att den visar på de stora åsiktsskillnader som finns mellan människor. Att det inte är, eller åtminstone inte borde vara, någon överraskning gör dock att boken aldrig känns så särdeles överraskande. Den ger dock ett gott prov på att man inte kan dra alla serber över en kam, och att serber – precis som andra – uppvisar stora åsiktsskillnader. Och därför också att kollektiva bestraffningar av hela folk blir så problematiska.

Men just det här perspektivet gör också att bokens titel – Med ryggen mot världen – förvånar mig en aning. För flera av bokens porträtt ger inte alls intryck av att de intervjuade vänt, eller vill vända, ryggen mot världen – tvärtom. Så frågan om varför om just den titeln valts blir hängande i luften när jag stänger boken.

Similar Posts:

• Att beskriva det obeskrivliga
• Modigt sökande efter ofredens rötter
• En problematisk bokhandlare
• Berättelsen om en komplicerad tragedi
• Årets vidrigaste och mest angelägna bok!

När nu debatten kring hennes metoder ifrågasatts i och med att bokens huvudperson Shah Mohammed (i boken kallad Sultan Khan) kommit till Oslo för att stämma författarinnan för nån sorts ärekränkning, går det inte att bortse från den status Åsne Seierstad så snabbt fått. När jag läser de artiklar som publicerats, och de inlägg som exempelvis Jan Guillou stått för, kan jag inte låta bli att fundera över vilken roll Åsne Seierstads kön, ålder och utseende spelar i debatten. En attraktiv och ung kvinna har traskat ut och ställt sig i rampljuset som krigskorrespondent, traditionellt sett en mycket manlig syssla. Klart en del gärna puttar ner henne från scenkanten så att hon landar med ett högljutt brak i orkesterdiket.

Men vad handlar då debatten och – kanske främst – boken om? Bokhandlaren i Kabul är som titeln antyder berättelsen om en bokhandlare i Afghanistans huvudstad Kabul och hans familj. Åsne Seierstad flyttade in hos familjen under fyra månader våren 2002 efter talibanernas fall i november 2001. Det är en reportagebok som skildrar det sönderslagna afghanska samhället och hur en girig och ganska slug affärsman försöker manövrera sig fram i det. Den belyser Afghanistans historia, religionen, talibanerna och framförallt kvinnornas situation i landet. Det är en lättläst och stundtals skakande bok, som inte väjer för att ibland utmåla bokhandlaren som en riktig skitstövel.

Som läsning är Bokhandlaren i Kabul ett riktigt kap. Den är spännande, enkelt uppbyggd, och ligger nära romanen till sin form. Men det är också detta som är bokens svaghet. I sin iver att vara lättläst har Åsne Seierstad frångått reportagebokens vanliga form, och strukit sig själv ur handlingen. Förutom i prologen och epilogen är hon helt osynlig. Det är därför svårt att ta allt på allvar. Var hon med när en viss sak hände, eller har hon bara fått det återberättat? Och om så är fallet, hur vet vi att berättaren talat sanning för henne? Hur mycket är skryt, självhävdelse eller glorifiering? Det är en tunn lina Seierstad har vandrat på, som fram till nu har hållit. Om den brister och vi tvingas se glorian falla återstår att se.

Har då Shah Mohammed något att komma med i sin stämning? Svårt att säga. Han är affärsman, och hans agerande bottnar nog i ekonomi blandat med lite fåfänga. Även om det är så att han inte är ett rötägg enligt afghansk tradition när han tar sig en andra fru för att den första blivit för ful, eller när han säger att en ogift kvinna är en hora om hon går på promenad med en man, så är det inte den sorts publicitet en affärsman med kontakter i Europa och USA vill ha. Därför blir han troligen väldigt nervös när boken nu översatts till engelska. Bokhandlaren är ingen dumbom, han är en världsvan och beläst man, som nog förstod vad det skulle kunna innebära att ha en journalist i sitt hem i fyra månader. Han hade nog bara inte tagit med i beräkningen att en obetydlig kvinnlig norskas skriverier skulle få genomslag i hela västvärlden.

Similar Posts:

• Att beskriva det obeskrivliga
• Berättelsen om en komplicerad tragedi
• När kriget är över varas såren
• Action i Afghanistan
• Årets vidrigaste och mest angelägna bok!