dagensbok.com » Artur Lundkvist

Jesper Högström "Jag vill skriva sant"

Erik Stenkula — Tue, 26 Oct 2021 22:00:58 +0000

Drar någon fram ens hemligstämplade dagbok från Kungliga bibliotekets mörker och börjar läsa, kan det inte bli annat än spännande. Åtminstone inte om man heter Tora Dahl, som med tiden kom att bli en folkkär romanförfattare. Redan på 1930-talet hade hon och hennes make litteraturkritikern Knut Jaensson sin villa på Lidingö vidöppen för dem som så småningom kom att räknas som lite av litterära giganter. Det var sådana som Artur Lundkvist, Eyvind Johnson, Gunnar Ekelöf och vid sällsynta tillfällen Moa Martinson.

Det är Jesper Högström, själv litteraturkritiker och författare, som varit på KB och dragit fram denna dagbok. Och jag måste säga att han har förvaltat det han funnit väl. Det kunde ha blivit en torr litteraturvetenskaplig bok eller så kunde han för den delen ägnat alldeles för mycket sidor åt vad Tora och för den delen Knut hade för sig i sängkammaren. För det var ju inte varandra de omfamnade precis.

Ändå älskar jag kombinationen. Med allt från var Gunnar Ekelöf hittade inspirationen till några av sina mest finstämda dikter till hur han var i sängen med Tora.

Men ändå är det inte någon kvällstidningsprosa den här boken består av. Nej, den är mycket lyhört och detaljrikt skriven, inte minst om Toras egen situation. Hur hon faktiskt ger upp sitt lärarinneyrke, ett av de få jobb en kvinna tilläts ha på den tiden, för att satsa på sina litterära drömmar. Och vägen är inte spikrak precis. De lever på de honorar hennes man kritikern drar in på sina hyllade recensioner och på hans lilla lön från Gasverket där han jobbar. Snart är deras hus på Lidingö belånat upp till taknocken. Men de älskar att dryfta sitt stora gemensamma intresse om kvällarna: Litteraturen.

Knut som är av den sociala sorten bjuder snart hem författare han gillar på stora fester. Och Tora som så gärna skulle vilja delta, hamnar bakom spisen för att laga den mat de ska bjuda på. Hon tröttnar alltmer på den rollen, men förmår sig inte riktigt bryta sig loss. Den gången Moa Martinsson är med, får hon i köket dessutom kritik för att hon tillagar detta käk.

Det är ett mansgrisigt gäng Knut drar hem. Så pass att Eyvind Johnson till slut blir utesluten ur kretsen. Och Artur Lundkvist tvärsäkerhet blir ibland lite för påfrestande. Men som sagt, Tora och Gunnar får till slut ett gott öga för varandra som är fint att läsa om. Han har känslighet nog för att se henne och de tar ibland gemensamma promenader, även om hans kärlek till flaskan ofta är en stor konkurrent till vad det hela annars kunde ha utvecklats till.

Boken är som sagt dessutom en skildring av Toras första egna litterära försök. Hon är ivrigt uppbackad av sin man Knut och hon får faktiskt en bok utgiven även om den säljer i endast 64 exemplar. Kritiken är inte särskilt snäll, och antyder att hon säkert haft skjuts på vägen av de litterära giganterna därute på Parkvägen 10. Men hon tog ju igen det senare, den goda Tora.

Federico García Lorca "Poet i New York"

Lisa Gidlöf — Wed, 05 Nov 2008 23:00:00 +0000

Federico García Lorcas vistelse i världsmetropolen New York då han var i 30-årsåldern var utan tvekan en tid som skakade om den spanska poeten ordentligt. Marika Gedin har enligt den senaste och mest fullständiga redigeringen av García Lorcas handskrivna dikter, översatt frukten av hans New York-tid. Nämligen den mytomspunna diktsamlingen Poet i New York som för första gången utkom 1940, fyra år efter poetens tragiska död.

Med i den här boken finns en föreläsning som García Lorca gav efter sin New York-vistelse. I början av föreläsningen säger han: "Jag har sagt `En poet i New York´ och jag borde ha sagt `New York i en poet´, en poet som är jag." Och ja, den titeln skulle nog vara ännu mer passande då bokens dikter så tydligt gestaltar hur den främmande och kyliga staden fullständigt öser sig över och tränger sig ända in i märgen på den ensamma 30-åringen som bara letar efter lite kärlek. Det är tunga dikter fyllda av svulstiga metaforer och svindlande liknelser som förkroppsligar stadens olika stämningar.

Jag stod på balkongen och slogs mot månen.
Svärmar av fönster perforerade ett av nattens lår.
Himlens milda kor drack ur mina ögon
och vinddragen från långa åror
slog mot Broadways askgrå fönsterglas.

Det är just den ångestladdade, svarta tonen som är det mest gripande med den här diktsamlingen. Att poetens möte med staden kom att bli som ett slags väckelsemöte över mänsklighetens kalla sidor går inte att förbise. I New York visade sig den materialistiska råkylan i sin allra ärligaste form vilket kolliderade totalt med García Lorcas tro på människan och naturen.

Språket är genom hela samlingen metafortätt och kompakt, ibland blir det svårt att ta in diktens ofta komplexa betydelse. Det här säger García Lorca något om i sin föreläsning: "….För kvaliteten hos en poets dikt kan man aldrig uppskatta vid den första läsningen, särskilt inte den sortens dikter jag skall läsa, eftersom de är fyllda av poetiska skapelser inom en uteslutande lyrisk logik och tätt binder ihop de mänskliga känslorna med diktens arkitektur." Marika Gedin tycks ändå ha skalat av García Lorcas svällande språk mer än vad Artur Lundkvist gjorde i sin översättning 1959. Det tackar vi för.

Poeten fann som tur var sitt smultronställe, i 20 och 30-talets Harlem. Där tog han stora intryck av jazzen och bluesen, träffade konstnärer och bohemer från hela USA och från Europa som levde fria liv och hade en öppnare syn på homsexualitet än det som rådde i det katolska Spanien. Trots att New York-vistelsen var en inre kamp så säger García Lorca i sitt föredrag att: "Hur som helst lämnade jag New York med en stark upplevese och beundran. Jag lämnade många vänner och jag hade fått ta emot den mest användbara erfarenheten i mitt liv." Och tur var väl ändå att han fick den här erfarenheten för annars hade ju aldrig Poet i New York blivit till.

Kerstin Engman "Moa Martinson - Ordet och kärleken, en biografi"

Ella Andrén — Tue, 16 Jan 2007 23:00:00 +0000

Det är lätt att se drivkraften bakom att skriva en författarbiografi. Kanske tycker man att en författare inte fått den uppmärksamhet hon eller han förtjänar. Kanske att uppmärksamheten varit av fel slag. Kerstin Engman intresserar sig för Moa Martinsons hela liv och karriär, inte minst för den sällsamma och imponerande förvandlingen från den fattiga oäktingen Helga Swartz till den välrenommerade och folkkära författaren Moa Martinson. Men det är tveklöst i föreställningarna kring äktenskapet med Harry Martinson som Engman finner sitt verkliga driv.

”Moa och Harrys förhållande är svensk litteraturs mest spännande författaräktenskap och det har förlorat mycket på att endast beskrivas i svart och vitt”, skriver Engman. Jag måste titta efter i min inte alltför gamla litteraturhandbok – kan det verkligen vara så illa som Engman påstår? Och jodå. Det är inte bara det att Moa ges en bråkdel av Harrys utrymme (proportioner kan man ju alltid diskutera), men medan hans författarskap framställs helt självständigt ska hon uppenbarligen vara tacksam över hans välgörande och inflytelserika skugga.

Kerstin Engman tecknar en annan bild av en strävsam och medveten kvinna som kanske faktiskt valde att, trots en på många sätt miserabel uppväxt, bli kvar och gifta sig solidariskt med sin klass och sitt ursprung. Som på egen hand utforskade litteratur och politik och skapade sig ett namn både som skribent och som lokalpolitiker.

När Moa – namnet etablerade hon som skribent i den radikalliberala tidskiften Tidevarvet – mötte den fjorton år yngre Harry Martinson var han ännu mer luffare än författare. Hon hade förlorat två av sina söner i en drunkningsolycka, de övriga var mer eller mindre utflugna och maken, en alkoholiserad stenarbetare, hade gubevars sprängt sig själv i luften. Plats alltså för Harry att söka skrivarro på Moas torp.

Engman undersöker noga Moas betydelse för Harrys liv och verk, i uppenbar opposition till bland andra de litterära vännerna med Artur Lundkvist och Erik Asklund i spetsen. De ogillar Moas omsorger och hennes sociala patos, hon är till en början tjusad men finner ingen plats för kvinnor annat än som objekt i deras ganska pubertala föreställningsvärld.

”Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd” lyder Harrys kända rad om äktenskapet. Utan tvekan var de båda krävande människor med en inte så liten melodramatisk ådra. Men medan familjeband och vardagsrealiteter tycks hålla henne mer på jorden är han rastlös och konflikträdd. Han rymmer iväg med en annan men skriver bedyrande kärleksbrev hem. Hon blir desperat nog att efterlysa honom i radio och ber förlaget sluta förskottera honom, till vännernas irritation och löje. Även efter skilsmässan reagerar paret med barnslig intensitet i förhållanden till varandra – till och med i kriget: hon hyllar Sovjet och han ger sig av till Finland.

Det är över huvud taget intressant och givande att följa hur Moa Martinson skapar sig en identitet i tidens politiska och litterära rörelser. Hon förhåller sig till kvinnorörelse och klasskamp, rör sig mellan de vänsterpolitiska tidningarna, liberalfeministiska Fogelstadgruppen och Tidevarvet och de litterära modernisterna med sina olika strategier och idéer.

Passionerad, tjurskallig och kargt humoristisk är hon till exempel i sin fullkomliga avsky för konkurrenten Ivar Lo Johansson. Ivar Lo, tyckte hon, är en bluff som stjäl hennes idéer. Och som till råga på allt petar in henne i ett fack, statarskolan, med sig själv som ledare. ”Du förstår så avundsjuk kräket är”, skriver hon till Jan Fridegård i ett brev, ”vi är farliga vi för herrn, för vi behöver inte snoka runt i arkiv eller springa hos statarna och göra reportage för att få ihop en bok”. Och i ett annat brev: ”Ivar Lo är en humbug som skött sina kort bra. När jag skrev Rågvakt som handlar om ‘oxtiden’ i landet, så reste Lo till Småland och fotograferade sig mellan ett par oxar. Det fanns inga oxar på närmare håll.”

Ordet och kärleken ger en mycket livfull bild av Moa Martinson och hennes tid, inte minst av de skiftande litterära klimaten. Det är bara att tacka och ta emot där man sitter med sina ensidiga och lite trista litteraturhandböcker. Litteraturen är mer levande än så.

Marguerite Duras "Halv elva en sommarkväll"

Ella Andrén — Sun, 14 Jan 2007 23:00:00 +0000

En kvinna är på bilsemester i Spanien med sin man, dotter och en väninna när ett oväder bryter ut och de tvingas övernatta på ett överfullt hotell i en landsortsstad. I staden är en man på flykt efter att i vredesmod ha skjutit ihjäl sin unga hustru och hennes älskare. Polisen patrullerar och det sägs att mannen gömmer sig på taken. När ovädret bedarrar och gryningen kommer ska de säkert gripa honom.

Kvinnan, Maria, dricker för mycket. Kanske dricker hon därför att de uppblossande känslorna mellan maken och väninnan är så tydliga. Kanske är det hennes drickande som drivit dem i varandras armar. Maria bara väntar på steget som ska tas. Hon väntar med skräck, och med otålighet. Paralyserad, som vittnet till en bilolycka.

Egentligen borde det vara på tok för övertydligt. Triangeldramerna som speglar och kontrasterar varandra. En lagom tentafråga i litteraturvetenskap, tematiken i Halv elva en sommarkväll. Åskvädret, mordet, alkoholismen. Otroheten på väg att hända.

Marguerite Duras beskrivs ofta som en filmisk författare och hon ger begränsad information om sina karaktärer och sammanhang. Halv elva en sommarkväll har drag av borgerligt drama med det tillslutna rummets få karaktärer som oupphörligt skaver mot varandra. Eller som ett o’neillskt eller norenskt par på semester i Lorcas Spanien: den civiliserade ytan med alla sina sjaskiga bottnar mot en bakgrund av blodshämnd och desperat passion.

Jag är grymt svag för Lind & Co:s snygga nittonhundratalsserie och i andra delar har jag haft utbyte även av förordet. Här har förlaget emellertid gått på ett känt och prestigefyllt namn – Artur Lundkvist – och brytt sig mindre om det faktum att han dels inte har något intressant att säga, dels avslöjar hela handlingen. Minus i kanten för det.

Men skit i förordet och läs romanen. Halv elva en sommarkväll utforskar på hundra kompakta sidor en relations komplexitet och dödsdrift. Duras sätter upp sina speglar i äktenskapets slutna låda med avundsvärd skicklighet och får fatt i något mycket svårgripbart. Någonting uttröttande men ändå ibland kittlande i att vara människa.

Stina Aronson "Feberboken"

Ella Andrén — Sat, 08 Apr 2006 23:00:00 +0000

”Hugo är min älskare, eller rättare sagt han kunde vara det om han ville”. Med de orden presenteras relationen som Stina Aronsons Feberboken kretsar kring, jagberättaren Mimmis kärlek till Hugo. Hugo är Den Store Poeten som vistas i Stockholm och Paris. Mimmi har också fått texter utgivna, men får dåliga recensioner och inga pengar från förlaget. De inleder en brevväxling, en sorts förhållande. Han ber henne komma till Paris.

Feberboken har undertiteln ”stoffet till en roman” och texten har karaktär av anteckningsbok eller dagbok. Snarare än framåtskridande handling innehåller den en relations pendlande mellan hopp och tvivel, går i cirklar. De dramatiska vändpunkterna uteblir på något mystiskt vis. Det är svårt att tänka sig att ett förlag idag skulle anta ett sådant här manus – förutsatt förstås att det kom från en oetablerad författare – och just därför känns formen, trots den lite ojämna litterära kvaliteten, ganska spännande.

Aronson har så många sidor. Ibland är hon finurligt sarkastisk på ett mycket underhållande och träffsäkert sätt. Ibland poetiskt melodramatisk och ibland närmare det triviala. Men det triviala är både svaghet och styrka. Styrka i igenkänningsfaktorn, styrka i det underliggande. Om man utgår ifrån att Aronson och Mimmi Palm är en och densamma, med alldeles samma referensramar och brist på distans, misstar man sig med säkerhet.

Ändå är Feberboken en nyckelroman. Förhållandet mellan Mimmi och Hugo motsvarar Stina Aronsons förhållande med författaren Artur Lundkvist, känd modernist, primitivist och sedermera ledamot i Svenska akademien. Det är förstås en både talande och underhållande aspekt av romanen. Men om Mimmi med sin osäkerhet och sitt velande mellan visioner och nedslagenhet känns förvånansvärt fräsch och modern också drygt 70 år efter att Feberboken först kom ut framstår Hugo å sin sida som oerhört dumdryg och daterad. Hans radikalism och självupptagenhet ger ett komiskt och ibland till och med osmakligt intryck.

Men Mimmi älskar den kosmopolitiske författare hon själv inte riktigt tillåts eller har självförtroende till att vara. Hugo behöver beundrarinnor att spegla sig i. Kanske är de egentligen två sidor av samma mynt. Bara med väldigt olika förutsättningar.

Feberboken anses vara en föregångare till 1970-talets bekännelseromaner, en typiskt kvinnlig genre som fått ta en hel del skit genom åren. Man kan fråga sig varför, större delen av den litterära kanon består väl av mäns ältande. Det är knappast heller en slump att det lilla nystartade feministiska förlaget Rosenlarv valt just Aronsons lilla bok som sitt första projekt. Feberboken är en roman som på flera plan ifrågasätter männens dominans i litteraturen. Och det gör den väldigt bra.

Artur Lundkvist "Krigarens dikt"

Per Warmark — Thu, 25 Nov 2004 23:00:00 +0000

Artur Lundkvist blandar i sin Krigarens dikt fiktion och fakta. Efter att ha läst boken verkar det dock som om endast författarens skönlitterära berättarlust har hindrat honom från att skriva en mer renodlad historiebok. Undertiteln ”En sannolik framställning av Alexander den stores handlingar och levnadsöden” skvallrar om det.

I stilen påminner den här framställningen om Alexander något om de antika skrifterna om kungen. Lundkvist har dock haft fler källor och mycket mer forskning att tillgå än vad de antike skriftställarna haft. Vi får följa kungen från vaggan i Makedonien till graven i Persien och över alla de avgörande händelserna som utspelades där emellan.

Fiktionen är alltså återhållsam, Lundkvist fyller i luckor med inte alltför otänkbart stoff. Sannolikheten finns där. Författaren försöker också skissera en något sånär heltäckande bild av Alexander. Det innebär att han både skildrar det politiska spelet och kungens mer personliga öde. Tonvikten, ska dock sägas, ligger på politiken och erövringarna. Det är ändå positivt att Lundkvist försöker se kungen som den människa han faktiskt var. Det hindrar framställningen från att bli något tradig. Alexanders fälttåg präglades, vilket är ett välkänt faktum, av i princip ständiga framgångar. Hans erövringar blev enorma och när de skall sammanfattas blir det ofta i form av uppräkningar, där Alexander vinner, offrar och anordnar spel o.s.v., och man missar lätt att det handlar om över tio års strider. Den fällan går som sagt inte Lundkvist i tack vare den flerbottnade presentationen.

Förutom de krigiska bragderna skildras också Alexanders religiösa funderingar, han stötte på ett flertal religioner under sina expeditioner, och hans bisexualitet. Det är vedertaget inom den historiska forskningen att Alexander var bisexuell vilket inte var något kontroversiellt under antiken och inte borde vara det nu heller.

Kanske hade Arrianos krönika om Alexander den store sett ut så här om han hade haft tillgång till de fakta Artur Lundkvist hade, kanske inte? Lundkvists medvetet antikinspirerade stil känns hur som helst som ett smart grepp och det inger också den trovärdighet som han tydligt eftersträvar.

Arrianos "Alexander den store"

Per Warmark — Thu, 25 Nov 2004 23:00:00 +0000

Mastodontfilmer med antika motiv har på senare år fått ett uppsving. Ett flertal av dessa har också historisk bakgrund. Gladiator, Kampen om Gallien, Attila, Julius Ceasar och Troja är några exempel. Den nya animationstekniken har gjort storskaliga och pompösa filmatiseringar möjliga till bråkdelen av den kostnad det tidigare krävdes när tusentals statister skulle samlas. Problemet är bara att de flesta av de här filmerna blir riktiga kalkoner. Regissörer och producenter tycks allt som ofta använda fräck teknik som ursäkt för ett dåligt och ogenomtänkt manus. Ovan nämnda Troja är ett typexempel. Här har man, trots jättebudget, misslyckats med allt från manus och casting till animationer och kameraåkningar. Så när det är dags för den första av två stora filmsatsningar om Alexander den store är det inte utan oro man förhandsbokar sin biobiljett.

Som tur är finns det alltid böcker. En god bok slår en film nio gånger av tio och när det gäller Alexander finns det en hel bokbuffé att trösta sig med ifall Hollywood sviker.

Greken Arrianos skildring av Alexander den stores liv och erövringar betraktas ofta som den främsta av de antika dito. Detta trots att den skrevs drygt 500 år efter huvudpersonens död. Ett av skälen till verkets uppskattning beror sannolikt på att många av de samtida betraktelserna, vilka gått förlorade, finns indirekt representerade hos Arrianos.

Arrianos vilar sin framställning i huvudsak på två källor. Den ena är Ptolemaios som följde Alexander under hela hans liv. Han var barndomskamrat och sedermera befälhavare under flera strider. Efter Alexanders död blev han kung i Egypten och det var troligtvis då han skrev sitt verk om Alexander. Från Ptolemaios hämtar Arrianos uppgifter bland annat om armén och de krigiska inslagen. Den andra framträdande källan som Arrianos använder är Aristobulos som även han deltog i den makedonske kungens expeditioner. Härifrån hämtas uppgifter om det som hamnar utanför det rent militära, exempelvis om geografi och natur. Arrianos anväder sig dessutom av ytterligare källor så hans underarbete verkar vara för tiden välgjort. Trots detta är han inte särskilt noga med att ange var de exakta påståendena i boken är hämtade.

Vad gäller objektiviteten, som ofta är ett problem i antika framställningar, är det tydligt att Arrianos känner både samhörighet med och beundran för Alexander. Han presenterar dock olika versioner av flera händelser och trots de tydliga sympatierna för protagonisten bryter Arrianos emellanåt in och talar om när han tycker att kungen handlat orätt.

Språket och berättandet är rakt och lättläst vilket gör att helhetsintrycket känns relativt modernt. Att så är fallet beror naturligtvis också på Ingemar Lagerströms utomordentliga översättning som helt klart har gjort denna snart 2000 år gamla skrift mycket tillgänglig.

Så är det så att ni efter ett par timmar i biomörkret inte fått se annat än en spikrak actionrulle där Alexander är en helt igenom heterosexuell och alltigenom god hjältekonung (den risken är dock förmodligen större när det gäller Baz Luhrmanns version som kommer om ett år) kan man med fördel läsa Arrianos, Renault eller Lundkvist för att få sin bild av hjälten justerad och därmed mer korrekt (se övriga bonusrecensioner). Och är filmen superbra kan man gott läsa böckerna ändå.

Valerio Massimo Manfredi "Alexander, ödets son"

Per Warmark — Thu, 25 Nov 2004 23:00:00 +0000

Manfredis triologi om Alexander den store, i vilken Ödets son är den första delen, ligger till grund för den andra av de två aktuella filmatiseringarna om den framgångsrike erövraren. Den regisseras av Baz Luhrmann och beräknas vara klar om något år. Det dröjer alltså ett tag innan vi kan jämföra den filmversionen med Oliver Stones som går upp idag. Att Manfredis version har potential att bli film verkar dock avgjort. Berättandet är både rakt, okomplicerat och spännande vilket är tre kriterier som Holywood ofta efterfrågar.

Berättelsen börjar redan på Alexanders far Filips tid och del ett är fokuserad på kronprinsens uppväxt och mognad. Alexander skall utbildas, ingen mindre än Aristoteles höll i delar av skolningen, inom många områden och dessutom lära sig sin fars överlägsna, militära taktik. Den handlar också om den första tiden på tronen och slutar efter Greklands erövring, vid landstigningen i det Persiska riket.

I stora drag verkar Manfredi följa den historiske Alexanders livssaga. Det skvallrar i alla fall del ett i trilogin om. Att det hela skulle representera en något sånär sann beskrivning av den makedonske kungens liv och öde är däremot mera tveksamt. Därtill verkar Alexander och övriga karaktärer alltför moderna. Att historien endast används som kulisser för mer samtida intriger är numera vanligt inom den historiska romankonsten. Och det är på både gott och ont. Visst kan man lära sig av analogier och paralleller till det förflutna men det man då missar i många fall är den faktiska historien. Alexander framställs i Manfredis tappning som en något för god hjälte i mina ögon. Han är i Ödets son en ständigt framåtsträvande, rationell ledare som är alltför okomplicerad för att man riktigt skall bli stimulerad. Tillika agerar hans vänner precis som vi förväntar oss att vänner skall göra nu för tiden och så vidare. Persongalleriet skulle mycket väl kunna passa in på många av filmer eller tv-serier som inte har någonting alls att göra med dåtidens Makedonien.

Det här är inte dåligt, stundtals som sagt riktigt spännande, men det skulle kunna ha varit mycket bättre. Djupet och komplexiteten, som återfinns i både Lundkvists och Renaults Alexanderskildringar, har här tyvärr fått stryka på foten för att göra anrättningen mer lättsmält.

dagensbok.com » Artur Lundkvist

Jesper Högström "Jag vill skriva sant"

Similar Posts:

Federico García Lorca "Poet i New York"

Similar Posts:

Kerstin Engman "Moa Martinson - Ordet och kärleken, en biografi"

Similar Posts:

Marguerite Duras "Halv elva en sommarkväll"

Similar Posts:

Stina Aronson "Feberboken"

Similar Posts:

Artur Lundkvist "Krigarens dikt"

Similar Posts:

Arrianos "Alexander den store"

Similar Posts:

Valerio Massimo Manfredi "Alexander, ödets son"

Similar Posts: