Hur kunde det då gå så snett för Sydafrika? I den här boken skriver Anna Charlotta Johansson om vad som har hänt landet sedan apartheid avskaffades. Det är en blandning av populärhistorisk och populärkulturell skildring, där författaren ibland också väver in egna erfarenheter eller samtal hon haft med olika sydafrikaner.

Innehållsmässigt handlar boken inte bara om den senare tidens historia, utan också om landets äldre historia, liksom om dess kulturliv, religion och mycket mer. Mest tonvikt ligger dock på vad som har hänt politiskt under senare år. Johansson ägnar en hel del utrymme åt att skildra den så kallade ”försoningsprocessen”, där landet har försökt göra upp med förtrycket under apartheid. Vi får också ingående beskrivningar av vad ANC – African National Congress – har drivit för politik, men också några av de centrala oppositionspartierna, som det liberala partiet Democratic Alliance, eller Economic Freedom Fighters, en radikal utbrytare ur ANC.

Problemet här är att bokens skildring av landets politik är så tydligt färgad av författarens egna politiska åsikter. När hon exempelvis skriver om olika aspekter av ANC:s eller EFF:s ekonomiska politik så intervjuar hon inte någon företrädare för de partierna, men däremot talespersoner för nyliberala tankesmedjor och personer som får kritisera politiken. För den som vill förstå logiken bakom hur ANC (eller EFF, för den delen) resonerar finns här alltså föga att hämta. Det gör att bokens skildring av landets politik snart blir ganska förutsägbar och enkelspårig. Mycket av skildringen handlar dessutom om nästan dagsaktuella händelser, som exempelvis korruptionsutredningarna efter förra presidenten Jacob Zuma. Trevligt om man vill veta mer om det samtida Sydafrika – men det utgör samtidigt en risk att boken får ett kort bäst-före-datum.

Andra delar av boken, som inte direkt handlar om dagspolitiken, kan ur det perspektivet vara betydligt mindre ensidiga, men känns istället flera gånger som ganska själlösa. När hon exempelvis skriver om kulturlivet i landet – filmer, musik och litteratur – känns det allt för mycket som om fakta staplas bredvid varandra. En fackbok behöver antingen ha ett analytiskt djup eller åtminstone engagera. Här saknar jag båda dessa aspekter, och kommer på mig själv med att associera till resebeskrivningar av typen Lonely Planets guideböcker.

För den som är nybörjare när det kommer till Sydafrika kan det här kanske funka som en ingång, även om den ingången många gånger förefaller mig allt för ensidig.

Similar Posts:

• Lättillgängligt om Sydafrika
• Afrikas öde och framtid
• Staten och kapitalet
• Från en sydafrikansk cell
• Rojas övertygar inte

Trevor Noah har sina rötter i Sydafrika, han är komiker och talkshow-värd i USA, född 1984. På närmare 300 sidor berättar han om sitt liv fram till tjugoårsåldern. Han är huvudperson i sin egen historia men jag vill påstå att bokens verkliga huvudperson är Morsan med stort M, hans mor Patricia Nombuyiselo Noah eftersom boken på sitt sätt är en hyllning till alla morsor som kämpar för sina barns framtid. Boken är också dedicerad till Nombuyiselo: ”Till min mamma, mitt första fan. Tack för att du gjorde mig till en man.”

Jag trodde jag hade en aning om vad sydafrikansk apartheid var, den som avskaffades 1994 – att det handlade om förtryck av den svarta befolkningen i landet. Trevor Noah beskriver situationen som betydligt mer komplicerad än så. Kolonialismen kom, såg, segrade och drog upp gränser som sår mellan olika folkslag, ärren finns kvar än idag. Det handlade om de olika svarta folkslagen Zulu, Tsonga, Xhosa med många flera, varje folk med sitt språk och sin specifika kultur, till exempel är kvinnorna i Xhosa som Nombuyiselo tillhör, mer självständiga än kvinnor som tillhör Tsongafolket, samt att apartheidregimens indelning inte bara gällde svarta och vita utan också färgade och indier.

När Trevor Noah föddes var det en kriminell handling om en svart person hade sex med en vit person – var det kvinnan som var svart kom hon i fängelse och barnet som eventuellt föddes omhändertogs. Den vite mannen fick en reprimand, en grabbig tillsägelse om att hålla byxknapparna knäppta… Därav bokens titel – att Trevor Noah överhuvudtaget föddes var ett brott eftersom hans far var en vit tysk och hans mor en svart kvinna. När han som litet barn träffade sin far fick det ske i smyg och under stort hysch-hysch. Hur fullständigt absurt och galet apartheid var blir tydligt när Trevor Noah skriver om hur svarta inte fick äga företag, inte fick gå vissa utbildningar eller förflyttades med tvång till vissa homelands eller kåkstäder. Och hur regimen härskade genom att söndra, var man färgad (rasuppblandning mellan svart och vit sedan kolonialismens första tid) hade man mer privilegier än en svart person. Det fanns alltid någon som var längre ner i hierarkin. Men Trevor Noah var mixed, han hade ljus hy, inte riktigt vit men heller inte svart. Detta gav honom ett utanförskap för han hörde egentligen inte till i någon grupp och han var därför ett ensamt barn. När han började i ungefär motsvarande högstadiet, tvingades han välja och han valde att identifiera sig som svart.

Det var Trevor och morsan mot resten av världen under hans första nio år innan han fick styvfar och lillebror. Trevor Noah beskriver sig som ett olydigt och bråkigt barn, en ”Emil i Johannesburg”, och morsan gav honom smisk men talade också om varför enligt den gamla devisen ”den man älskar agar man”, för sådana var uppfostringsmetoderna vid denna tid på denna plats. Nombuyiselo Noah är kristen och söndagarna tillbringades med ett antal kyrkobesök. Denna hennes Gud-som-haver-fromhet imponerar med sin tillit även om gossen Trevor hellre gjorde hyss än gick i kyrkan.

Trevor Noah växte upp i knapphet, ibland rent armod, med våld och hopplöshet runt sig och våldet närmast ökade när apartheid försvann för då slogs de olika etniciteterna om makten, att på gatorna se sönderbrända lik med bildäck runt kroppen, var inte ovanligt. Han berättar om hur de vid ett tillfälle under en månads tid fick äta de äckliga maskar som bara de allra fattigaste överlevde på. Morsans allt överskuggande mål var att han skulle göra något av sitt liv, hennes kärlek var gränslös, fast och förmedlad med ett bastant självförtroende över vad hon menade var bäst för sin son. ”Du har ansvaret om du ställer till det för dig”, sa hon. ”Det som hänt dig var kanske förfärligt, men det är ditt ansvar att lägga det bakom dig och gå vidare i livet.” Här går det verkligen att tala om en livets hårda skola.

Det berättas också om kvinnors utsatta situation, hur Nombuyiselo förvägras göra en polisanmälan när Trevors styvfar har misshandlat henne, det gör hennes självständighet och kamp än mer beundransvärd. Det finns inte en enda rad i boken som antyder sentimentalitet eller offerroll. Klart och på ett enkelt språk, berättas olika episoder ur Trevor Noahs liv. Jag kommer inte ifrån känslan att det kan ha varit en spökskrivare inblandad i skrivandet av boken, att Trevor Noah har berättat om sitt liv för den personen och sedan godkänt urvalet och hur det framställs. Om så vore gör det inte boken sämre. Jag tror också att Trevor Noah är lite mer begåvad och framåt än vad som framgår av texten, men det är en ödmjukhet som är mycket sympatisk, sympatisk är också den stilla humorn och självdistansen.

Frukten av ett brott handlar om ett barn som mot alla odds och tack vare morsans stöd, klarar sig trots att han nuddar vid kriminalitet och utanförskap. Hans språkkunskaper är honom också till stor hjälp. Han talar många av de afrikanska språk som talas i Sydafrika, han talar flytande engelska och kan också en del afrikaans, kolonialistättlingarnas språk. Angående språk skriver han på ett ställe om språkets betydelse för tillhörighet och citerar Nelson Mandela: ”Om du talar till en man på ett språk han förstår, går det till hans förstånd. Om du talar till honom på hans eget språk, går det till hans hjärta.” Trevor Noah instämmer och tillägger: ”När du anstränger dig för att tala någon annans språk, även om det bara är enstaka fraser här och där, säger du till dem: Jag förstår att du har en kultur och en identitet som finns bortom mig. Jag ser dig som en människa.”

Frukten av ett brott är trots att den behandlar många svåra upplevelser i Trevor Noahs och hans mors liv, en mycket varm bok som aldrig ger mig en känsla av sorg eller av något som är för otäckt att läsa – värmen överskuggar. Den innehåller en klokskap som inte skriver på näsan. Språket är rakt och lättläst och som läsare har man lust att vända blad för att se vad som händer på nästa sida.

Till sist – jag har köpt varsitt exemplar av Frukten av ett brott till mina yngsta söner och hoppas de ska dra slutsatsen att kanske var morsan sträng ibland, men nu förstår vi varför. Det är nämligen inte utan att jag identifierar mig med Nombuyiselo i hennes kamp för att göra folk av sina barn. Grabbarna vet också att skänker morsan mig en bok betyder det att det står något i den som jag kan ha glädje av att ha med mig här i livet. Just en sådan bok är Frukten av ett brott.

Similar Posts:

• Det slutar inte med apartheid
• Från en sydafrikansk cell
• Mord och konst i Sydafrika
• Våld, sorg och skönhet
• I teorin så väldigt spännande

Anna Charlotta Gunnarson, som även varit programledare för UR-programmet Pop och politik, visar i Popmusik rimmar på politik att listmusik genom historien varit allt annat än tyst och stillatigande inför sin omvärld. Bland listettor och sommarplågor hittar man, om man lyssnar på vad de faktiskt sjunger om, bevis på kamp och protest – historier om att leva under apartheid i Sydafrika, på olika sidor om Berlinmuren, eller mitt i brinnande krig. Man hittar både konsumtionskritik och märkeshets, nationalism och önskan om världsfred. Musiken kan alltså förstås som kommentarer till sin samtid, och Gunnarson förklarar därmed historien för oss utifrån popmusiken.

I korta kapitel förflyttas vi fram och tillbaka i tiden, från och med 1950-talet och popmusikens intåg i historien. Ett kapitel behandlar musikaliska kommentarer till kärnkraften, ett annat medborgarrättsrörelsen i USA på 50- och 60-talet. Den blodiga konflikten på Nordirland skildras liksom inbördeskriget i Rwanda, utifrån den musik som kritiserade, tog ställning för eller emot, eller rent av uppmuntrade till våld och mord. Ett kapitel handlar om hur soldater i krig använder musik för att ‘komma i stämning’ inför anfall, och hur amerikanska soldater idag har högtalare i hjälmarna för att kunna skapa sitt eget soundtrack till det våld de förväntas utföra.

Gunnarson skriver i Introt, dvs förordet, att boken är skriven ur hennes eget perspektiv och att populärmusiken har varit hennes ”väg in i en mindre enögd historiesyn”. I viss mån är detta tydligt då många av de låtar och skeenden hon skriver om direkt relaterar till hennes egen ungdomsperiod – en period i livet då många formar sig själva bland annat genom att konsumera (utvald) populärkultur, och som därmed leder till att denna följer med en genom livet. Min egen sådan period är 90-talet och jag kommer därför alltid att bära med mig grungen och britpopen som en del av min självförståelse. Men Gunnarson vidgar sitt perspektiv rejält och använder popmusiken för att tränga in i konflikter, tider och platser långt från sin egen upplevelsesfär. Hon skriver om hur artister bokstavligen offrar sig själva för att få uttrycka sig i totalitära stater, hur musiker i t.ex. Pakistan hotas, mördas eller bara försvinner. Och hon skriver om afghanska Setara Hussainzada, som under en direktsänd audition till Afghan Star (motsvarigheten till Idol) i ett spontant infall lät huvudsjalen falla en aning samtidigt som hon tog några danssteg. Och hur detta ledde till att hon numera lever i livsfara, gömd och skrämd/hotad ut ur offentligheten. Popmusik kan verkligen vara den plats där kampen om makt och utrymme äger rum. Och kampen är allt annat än ofarlig för de som för den.

Nu är inte Popmusik rimmar på politik i närheten av så tung att läsa som ämnet kan ge sken av. Nog är det allvarliga saker som avhandlas, men Gunnarson har en ton i sitt språk som gör det lätt att ta till sig utan att tyngas ner. Det finns både humor och hopp här. Som när hon skriver om låtar hon lyssnat på som ung men inte förstått p.g.a. av den hittepåengelska hon själv sjöng med i låtarna på. Jag tänker direkt på hur jag bad min storasyster översätta favoritlåten The Final Countdown för mig som sexåring, och hur jag tolkade hennes förklaring som att det var sista dagen att betala räkningarna på. Ibland förstår vi inte, ibland lyssnar vi helt enkelt inte på orden som följer med den där rock- eller dansdängan. Gunnarson lyfter Stakka Bos konsumtionskritiska Here we go again som exempel:

Frågan är hur många som 1993 uppfattade de bitska raderna om att svära sig fri från ansvar genom att skänka sin gamla brödrost till de behövande i Somalia. Jag tror många av oss bara dansade med, orden var inte så viktiga. ”Here we go again, here we go go go to the temper of padumtion. Eller vad de nu sjunger! Kom igen allihopa! Två-tre-fyr!”

Denna alternativa historieskrivning ger i alla fall mig en helt ny förståelse för många stora konflikter de senaste 70 åren, oavsett om de förklaras med utgångspunkt i Eurovision Song Contest eller med hjälp av Owe Thörnqvists Varm korv boogie. Jag förstår plötsligt mer av East Coast / West Coast, jag kan mer om Motown och amerikansk 60-talshistoria, om homosexuellas osynlighet i popmusiken och om gröna vågen i Sverige på 70-talet. Dessutom finns det en spellista kopplad till boken på Spotify, vilket ger både ytterligare förståelse och, inte att förakta, en jäkla massa musiktips. Gunnarson planerar redan att skriva en uppföljare, ”eftersom historien kan skrivas om många gånger än”. Jag planerar redan att läsa den.

Similar Posts:

• Vad vill du veta om musik?
• börjar
• Musik i krig
• Vad diskar du till för musik?
• Enkelspårig skildring av mångfacetterat land

I inledningsnovellen ”Dimma” lever och arbetar Gary i USA när han mitt i natten väcks av ett telefonsamtal hemifrån Sydafrika. Hans föräldrahem har fått våldsam påhälsning av rånare. Hans pappa är skjuten och opereras. Men också i den sunkiga stadsdel där Gary befinner sig härskar våldet, klassklyftorna, misstron. Våld föder våld.

Det går inte att jämföra, hävdar Gary. ”Ta den värsta amerikanska gangstern och jag lovar dig att minsta afrikanska småbuse skulle skrämma skiten ur honom!” Det är precis som med dimman hans amerikanska kollegor varnar honom för. Då har de inte sett den sydafrikanska dimman, fnyser Gary. ”Som om det här skulle vara dimma.”

Foster arbetar ofta med två plan på det sättet – med på en gång skitig realism och tydliga symboler. Suggestivt blir det inte minst i novellen ”Semester vid kusten” (tidigare publicerad i tidskriften Granta), där aporna som gör ständiga räder i jakt på turisternas kvarglömda läckerbitar blir ytterligare en påfrestning på huvudpersonens äktenskap. Hennes man har varit otrogen, tycks notoriskt opålitlig. Något djuriskt tränger sig på, hotar hela tiden lugnet och ordningen på det som är tänkt av vara en helande, idyllisk familjesemester.

Någon gång blir det en smula övertydligt, men överlag är Man måste inte alltid tala om det en imponerande stilsäker och angelägen debut. Foster rör sig mellan olika miljöer med en sådan lätthet att det ibland för tankarna till Nam Les fantastiska novellsamling Båten. Huvudpersonerna är gamla, unga, fattiga, välbeställda, friska, sjuka, svarta eller vita eller något oroande däremellan som aldrig fått plats i apartheidregimens definitioner.

Sydafrikas problem slutar inte med avskaffandet av apartheid. För personerna i Man måste inte alltid tala om det är apartheid det ofrånkomliga arvet, men ojämlikheten är långt ifrån avskaffad. Grymheten lurar hela tiden runt hörnet, så nära inpå att man ofta läser med en klump i magen. Den maktlöse tycks alltid kunna hitta någon än mer maktlös att utnyttja, och också välgörenhet bedrivs själviskt och okänsligt.

Det sista gäller inte minst i ”Det afrikanska namnet”, den berättelse som kanske allra mest biter sig fast i mig. Där lever ett hembiträde ett svalt och välordnat liv i sina arbetsgivares inhägnade övre medelklassområde i veckorna, för att till helgen resa hem till kåkstaden och sin otacksamma, aidssjuka man. När han akut blir sämre visar arbetsgivarnas välvillighet inga gränser. Mannen flyttas hem till arbetsgivarna så att hembiträdet – om vilken vi bara får veta att hon lämnar sitt afrikanska namn i vaktkuren vid områdesgränsen och föredrar sitt kristna på arbetet – ska kunna vårda maken utan att de för den sakens skull ska behöva avvara henne.

När de båda världar hon så nogsamt hållit isär i expressfart kolliderar visar sig den oändliga välviljan naturligtvis ha alldeles oöverstigliga gränser – liksom muren det nygifta paret i en annan novell låter uppföra för att skydda sig och sitt nya hem.

Problemet med murar är ju att de sällan fungerar bara i en riktning. Hur tjocka och höga de än är, är gränsen tunnare mellan att stänga ute och att stänga inne.

Similar Posts:

• Morsan med stort M
• Låt oss vara solidariska
• Enkelspårig skildring av mångfacetterat land
• Från en sydafrikansk cell
• Staten och kapitalet

Snart var också mutskandalerna ett faktum. Stora belopp hade betalats ut till suspekta agenter och funnit väg ner i sydafrikanska politikers fickor. De utlovade satsningarna i Sydafrika, alla de svenska ”motköp” som skulle skapa utveckling och arbetstillfällen i landet, visade sig ofta dåligt planerade, misslycklade, korrumperade eller helt enkelt påhittade.

Journalisten Nils Resare har med Mutor, makt och bistånd. Jas och Sydafrikaaffären skrivit en lättläst bok i en komplicerad fråga. Den handlar om vad som hände i Sydafrika, men också om hur denna solkiga historia om svensk korruption snarare tycks höra till reglerna än undantagen.

Att vapenhandel är ett spel om enorma summor och med närmast obefintliga moraliska skrupler förvånar förmodligen inte särskilt många. Att svenska regeringar så ohämmat ställt både den egna integriteten och skattebetalarnas pengar, bland annat i form av bistånd, i industrins tjänst förvånar, och berör, kanske mer. Bland andra Göran Perssons stora insatser som stridsplansförsäljare framstår som – i bästa fall – oroväckande naiva och fullkomligt frampressade av det svenska försvarets ”gökunge”, flygplanet som dragit så mycket över budget att man helt enkelt var tvungen att lyckas exportera det.

Det är en viktig bok Resare har skrivit, men också vansklig. Problemet med att skriva den är att nästan ingen har dömts för flertalet av de brott den handlar om – även om det efter Resares grundliga genomgång är svårt att tvivla på vad som faktiskt hänt. Framför allt den brittiska korruptionsmyndigheten har, eftersom brittiska flygplanstillverkaren BAE också varit inblandade, utrett, men i slutänden nöjt sig med en förlikning. Inte minst i Sydafrika, där de mutanklagade hör till toppskiktet inom regeringspartiet ANC, har det varit locket på. Obekväma personer har stängts av från utredningskommissionen och utlåtanden har redigerats till oigenkännlighet. Så har svensk vapenexport bidragit till korruptionens utbredning i den unga demokratin.

Inte minst delarna om den svenska korruptionsutredningen är på en gång tröstlösa och provocerande. Här skulle inte bara Sydafrikaaffären, utom också liknande utredningar om försöken att sälja Jas i Tjeckien och Ungern liksom flera inhemska mutskandaler, utredas av överåklagare Christer van der Kwast på Riksenheten mot korruption. Det här är en myndighet där arbetet förutom av överåklagaren själv utförs av en enda polis och en ekonom som jobbar deltid. Med hög bevisbörda, stort beroende av andra länders samarbete och en preskriptionstid på korta fem år är det kanske inte helt underligt att ingen av utredningarna ledde fram till åtal.

Denna resursbrist både vad gäller juridiska möjligheter och personaltillgång har Sverige fått internationell kritik för ifrån både OECD och EU-kommissionen. Den svenska Justitiekanslern gör analysen att korruptionsenheten misslyckats med utredningen kring Jas-projektet just på grund av resursbristen. En 15 specialutbildade poliser menar van der Kwast skulle behövas, men regeringen har valt att inte lyssna på det örat och den riksdagsdebatt som Resare återger, där Fredik Reinfeldt frågas ut om varför man inte vill utreda korruption bättre, är rena Goddag yxskaft-historien. Han avsätter istället 15 poliser för att jaga ungdomar som fildelar.

Det är en liten jämförelse Resare helt lågmält smyger in, men visst är den tankeväckande. Fildelning kontra miljardmutor i internationell vapenhandel. Femton poliser och omfattande lagändringar kontra en polis och noll intresse för lagändringar. Amerikansk underhållningsindustris vinstintressen kontra mänskliga rättigheter, demokratisk kontroll och en rimlig användning av skattemedel. Hm.

Jag säger bara det. Hm.

Similar Posts:

• Enkelspårig skildring av mångfacetterat land
• Lättillgängligt om Sydafrika
• Från Vita huset till House of Cards?
• Från en sydafrikansk cell
• Skandalen som blev större än den var

I sin bok Solidaritetens betydelse redogör Håkan Thörn för hur antiapartheidrörelserna såg ut i England och Sverige, samt vad de hade för betydelse för det slutliga avskaffandet av apartheid 1994. Och även om mina föräldrars bojkott till en början får mig att tro att antiapartheidrörelsen under hela sin verksamma tid hade ett brett och allmänt stöd inser jag snart att så inte är fallet. Thörn påminner mig, gång på gång, om att det inte var en enkel process att nå fram till det allmänna konsensus som tillslut rådde kring apartheidregimens vara eller icke vara, utan att det låg åratal av hårt arbete bakom den sociala acceptans som med tiden växte fram.

Det är alltså solidaritetsrörelsen och inte själva skeendena i Sydafrika som är bokens huvudfokus. Apartheidregimen och dess utveckling sätts enbart i relation till hur solidaritetsrörelsen ser ut under olika tidpunkter och hur dess utveckling följer de nationella proteströrelsernas utveckling. För mig är det framför allt intressant att läsa hur debatten och tongångarna i Sverige var, men det är ändå spännande att även få veta hur debatten såg ut i England, som ju är en gammal kolonialmakt.

Gränsen mellan att ge en allt för övergripande bild, eller att förlora sig i detaljer är ofta hårfin, men Thörn klarar för det mesta balansen med bravur. Endast under kortare sektioner blir han för ingående och ofta hade man snarare önskat att det var lite mer djupgående. Men hellre för övergripande än för grundligt om man får välja. Det är liksom inte lika lätt att tappa tråden då.

Det finaste med Solidaritetens betydelse är att Håkan Thörn visar att gräsrotsrörelser har ett inflytande på den politik länder för, att det lönar sig att engagera sig på olika sätt. Detta må kanske inte vara hans syfte med boken, men i slutändan framstår det ändå så, som att hela boken är en hyllning till den enskilda människans engagemang för andra människor. Solidaritet alltså, vilken grej.

Similar Posts:

• Från en sydafrikansk cell
• Morsan med stort M
• Enkelspårig skildring av mångfacetterat land
• Staten och kapitalet
• Det slutar inte med apartheid

Medan Betlehem ligger på det av Israel ockuperade Västbanken, så ligger Nasaret i den del av Palestina som senare kom att bli Israel. Och Israel bygger just nu en enorm mur i Palestina. Inte på israeliskt territorium, som den israeliska regeringen vill göra gällande. Inte ens längs gränsen mellan Israel och Palestina (den s.k. "gröna linjen"), utan på ockuperad, stulen mark, flera kilometer från gränsen. Omkring 50 000 palestinier tvingas bort från sina hem av israelisk militär, för att göra plats för bygget.

Muren, menar Israels regering, är till för att skydda landet från terroristattacker. Men varför då dra den inne på stulen mark? undrar FN:s särskilda sändebud i Palestina John Dugard, sydafrikansk professor i internationell rätt. Det främsta skälet till murbygget, menar han, handlar i realiteten inte om säkerhet – utan om att inlemma alla de israeliska bosättningarna på palestinsk mark, så att de blir en del av Israel. Att permanenta ockupationen, med andra ord. Kvar för palestinierna blir, om Israels regering får som den vill, bara omkring 12 procent av det historiska Palestina, eller en fjärdedel av den areal som FN menade att palestinierna skulle få i samband med att staten Israel föddes.

Dugard skräder inte orden. Den israeliska politiken liknar i hög grad den som tidigare fanns i hans eget hemland Sydafrika. Där hade politiken ett särskilt namn – apartheid. Det betyder att separera, hålla åtskilda (i detta fall hålla raserna åtskilda). Och det är vad Israel också gör, menar Dugard, och exemplifierar med hur allt från murbygget och markexpropriationer som görs för den, till möjligheter att röra sig fritt, id-tvånget för palestinier (som Dugard liknar vid Sydafrikas passlagar) med mera, konsekvent särbehandlar och diskriminerar palestinier.

Apartheid upphävdes i Sydafrika, men byggs nu alltså ut för fullt av Israel på Västbanken. I den här boken kan man som läsare tydligt se det mest uppenbara exemplet på den politiken – muren. Intervjun med Dugard är ett av många av inslag i boken. Andra texter handlar framförallt om de palestinier som drabbas – vittnesskildringar av personer som hamnat på "fel" sida om muren, om jordbrukare som inte längre kan komma åt sina marker eller om skolor som tvingas slå igen. Det är medkännande, träffande berättelser som går rakt in.

Här finns också texter om de israeler som vägrar vara en del av den här rasistiska politiken, och som kämpar emot sin regering på olika vis – exempelvis människorättsorganisationen B’Tselem eller byborna i byn Nirit, på den israeliska sidan av gränsen, som inte alls vill bli en del av en utbyggd bosättning på ockuperad mark på andra sidan "gröna linjen".

Än större behållning än texterna är Donald Boströms fotografier. Alla i svart-vitt. Alla med den stil som de som läst Boströms bok Inshallah kommer att känna igen. I den här boken tillåts bilderna verkligen få ta plats. Stor plats – hela uppslag, i över hälften av boken. Det känns skönt att man vågar satsa så mycket på att låta bilderna tala sitt eget språk.

Muren är 8 meter hög. Den ackompanjeras på glesbefolkade sträckor av breda taggtråds- och elstängsel, och beräknas, om den blir klar, bli omkring 670 kilometer lång. 67 mil mur. Berlinmurens höjd (4 meter) och längd (11 mil) bleknar i jämförelse. FN-domstolen i Haag slog tidigare i år fast att murbygget är olagligt – och uppmanade alla världens länder att verka för att även staten Israel efterlever internationell rätt.

Ett av fotona visar vad någon har skrivit på den grå betongen: "Den här muren ska en gång falla". En förhoppning så här i juletider är väl att den utsagan ska besannas.

Similar Posts:

• När staten stulit marken
• Israels krigarhövding
• Partiska nyheter om Israel
• Israel-Palestina – lika goda kålsupare?
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel

När nu apartheidregimen har fallit, har vittnesmålen om förtrycket börjat komma ut i allt högre grad. En av de kvinnor som fängslades för sitt politiska arbete heter Fatima Meer, och hon fängslades utan att ens ha fått någon dom. I den här boken skriver hon om sin fängelseperiod under de närmare fyra månader hon satt i cell.

Boken är skriven som en dagbok. Eller snarare som en slags journal. Det handlar väldigt mycket om vad som händer. Middagar som ätes. Besök som Meer får. Konflikter de har haft med fångvaktare eller direktörer för fängelset. Den handlar tyvärr mindre om hur hon mår, vad hon tänker på, vad hon känner. Det finns där – hur hon saknar sina älskade, hur hon oroar sig för sina barn. Men det intar en något mer undanskymd plats, till förmån för de konkreta dagshändelserna. Det gör att boken känns något själlös, något ytlig.

Eftersom jag själv inte var så djupt insatt i Sydafrikas frihetskamp kände jag inte till Meer innan jag började läsa boken. Att hon var en framstående (indisk-afrikansk) akademiker och nära vän till familjen Mandela framgår i boken. Men man får egentligen inte lära känna författaren i någon högre grad. Det gör den också något mindre intressant om man inte redan vet vem Fatima Meer är. Som ett vittnesmål om det politiska förtryck som rådde i Sydafrika är det dock ett viktigt dokument.

Similar Posts:

• La lutta continua
• Enkelspårig skildring av mångfacetterat land
• Låt oss vara solidariska
• Den vite mannens börda
• Lättillgängligt om Sydafrika