Det är det nummer där Per Hagman i samband med the Cures Wish skiva på tio sidor redogjorde för bandets hela historia och dessutom gjorde en snabbrecension med betyg på alla Cure skivor. Information som numera finns några knapptryckningar bort, var då närmast ovärderlig. Sidorna är ganska nötta men så är innehållet för evigt inpräntade i medvetandet och skulle kräva en rejäl lobotomi för att radera. Så när man läser Lol Tolhurst självbiografi Cured är de stora dragen inget främmande.

Men i en sammanfattning så är ju samtidigt sagobilden av Robert Smith intakt, den om att han är ett gothiskt sagoväsen som står över vardagliga aktiviteter och mer svävar omkring precis som i de Tim Pope regisserade videorna. Här möter vi istället en Robert som kör bil, en Robert som tar en öl till fotbollsmatchen och som till och med hamnar i slagsmål.

Ja det är ju förstås inget mysterium och heller inte särskilt svårt att förstå, men ändå så blir just vanlig verklighet en smula surrealistisk när man läser om the Cure. Lol är en bra berättare och går igenom hela historien utan att vare sig bli långdragen eller överdrivet nostalgisk. När man kommit till halva boken är året fortfarande runt 1980 och bara debutskivan är släppt vilket när det kommer till musikbiografier är en utmärkt disposition. För utrymmet mellan fjärde och femte albumet är sällan så intressanta som om ett band som kämpar för att slå igenom. Eftersom boken går vidare ända till nutid så finns även tiden efter. För Lol sparkades av sin barndomsvän Robert i slutet på 80-talet efter att hans alkohol- och drogmissbruk gjort honom omöjlig att ha kvar i bandet. Och de delarna är, en smula överraskande, nästan lika intressanta.

Andra medlemmar har kommit och gått (även om situationen numera, eller för all del de sista 20-åren eller så varit ganska stabil), så var Lol den som alltid var med. Robert var givetvis ledaren och den kreativa motorn, men vid hans sida fanns alltid barndomsvännen. Och så plötsligt är han inte längre med i det band som han tillbringat hela sitt liv i. Nyskild och ensam i ett gods på landsbygden, alkoholiserad och helt utanför rampljuset lägger han in alla sina pengar på en märklig stämningsprocess mot resten av bandet. Det utan egentliga skäl. Ett ovärdigt slut som inte heller är helt unikt. Som person reser han sig till sist och slutet är måhända inte helt som i sagorna men ändå helt okej.

Just perspektivet av att ha varit en grundbult och sedan plötsligt stå helt utanför gör att historien om the Cure ur Lols perspektiv (vilket han är noga med att betona att det är just hans berättelse) blir en angelägen läsning för den som har ett intresse kring bandet. Det här är inte en biografi man läser för de snygga formuleringarna, utan någonting man läser för att få förstahandsinformation om ett band som hållit ganska hårt på den egna integriteten. Den serveras med den vanliga dosen band anekdoter, som både kan vara lustiga men ibland också lite tröttsamma.

Men så finns där även delar som är riktigt rörande. Som när Lol beskriver det han menar var the Cures egentliga grundande, en regnig dag när han väntar på skolbussen den allra första skoldagen:

Neither Robert or I wanted to get on that bus. We didn´t want to leave our mums and go to a strange school in another town where we didn´t know a soul. I probably would have started crying if Robert hadn´t been there. I can hear my mother´s voice even now, gently urging me along. ‘Hold Roberts hand and look after each other.’
Robert took me by the hand and led me onto that bus.

Och även om den historien inte på något sätt är unik, den kommer ju att ske i slutet på Augusti 2017 också, så är det ändå sagoväsendet Robert som tar sin vän i handen och leder honom in i bussen. Mot det okända.

Similar Posts:

• Karin Källander, finns du?
• Rockstjärnekomplex och skandalösa historier
• Svensk framgång och fiasko
• Småskalig engelsk rock and roll
• Musikveckan: The gospel according to…

Eva Gabrielsson 3 juli
Var livskamrat till Stieg Larsson och delaktig i den uppmärksammade arvstvisten om rättigheterna till Milleniumtrilogin. Jag tänker lyssna för att få höra henne själv berätta.

Ulf Malmros 4 juli
Guldbaggebelönad regissör och manusförfattare. ”Jag tänker berätta om när jag missade att ringa ett samtal och därför förlorade tvåhundra miljoner kronor, och hur jag en morgon höll på att bli skjuten i huvudet.” Säger han till Sveriges Radio, just därför tänker jag lyssna.

Micael Bindefeldt 9 juli
Är eventarrangör och PR-konsult och en sommarpratare med ett fascinerande liv.

Mats Sundin 11 juli
Professionell ishockeyspelare och min idol när jag var 10 år.

Elisabeth Asbrink 13 juli
Författare som skrivit om sambanden mellan Malexandermorden och Lars Noréns pjäs 7:3. För att det var ett brott som vände upp och ner på hela Sverige, för att det var på riktigt, för att det är sånt som man borde skämmas för att man tycker är spännande.

Aris Fioretos 17 juli
Är författare och översättare med blick och röst att beundra.

Andres Lokko 20 juli
Är skribent och manusförfattare, jag förväntar mig vuxen självdistans, själv säger han att det bla kommer att handla om saknad som man låtsas inte existerar. Kanske är det samma sak?

Karin Johannisson 26 juli
Är professor i idé- och lärdomshistoria och ska prata om tårar.

Johanna Koljonen 1 augusti
Är programledare och filmkritiker. Jag kommer att sitta redo framför radion utan något annat som möjligt störningsmoment, för att hon har den finaste rösten och är den smartaste och nördigaste människan jag lyssnat till. Förväntar mig ett program ett lyssna på om och om igen.

Therese Alshammar 6 augusti
Är världsmästare i simning och jag kommer att lyssna för att jag alltid får höra att hon är så lik min syster och mig, för att hon brukar handla skor av mig och alltid är världens trevligaste.

Björn af Kleen 9 augusti
Skribent och författare som har skrivit Jorden de ärvde om den svenska adeln.

Darin Zanyar 13 augusti
Är sångare och artist och jag kommer att lyssna bara för att han är ung, har vackra bruna ögon och den finaste blomsterkransen av alla på presskonferensen när Sveriges Radio presenterade sommarvärdarna.

Monika Fagerholm 14 augusti
Är författare till underbara och magiska böcker. Skulle jag välja bara ett sommarprogram att lyssna på den här sommaren skulle jag välja hennes. Hon ska prata om ”klänningar, tyger och om vikten av att dagdrömma. Om mode som dröm, kropp och död”. Kan det bli mer fantastiskt?

Johannes Anyuru 16 augusti
Är poet och författare och jag hoppas att han kan motarbeta den där poesiskräcken som det talas så mycket om just nu. Att poesi inte behöver vara obegriplig och farlig.

Anna Odell 19 augusti
Är konstnären som iscensatte en psykos på Liljeholmsbron, som väckte en debatt om vad konst egentligen är och ska göra. Jag vill höra henne berätta sin historia, från början till slut utan att bli avbruten en endaste gång.

Men som så ofta så hittar man guldkornen bland dom där rösterna man inte alls hade tänkt att lyssna på, dom som det visar sig ha en alldeles egen historia att berätta eller en röst som det bara är att följa. Så jag kommer att slå på Sommar i P1 många gånger i sommar. Sändningstiden är som vanligt 13.00 men som tur är sänds programen i repris 22.00 samma kväll. Jag brukar lyssna innan jag somnar, med fönstret öppet och sommaren utanför. Och så finns dom såklart på webben också, att ladda ner och ta med ut i sommaren, på stranden, i skogen, i skydd från solen.

Similar Posts:

• Forever sommar och pojkstreck
• Sommar av konsekvenser
• En mellanrummens sommar
• En sommar av allt och inget
• Ingen sommar utan nordic noir?

Men för er som inte låter er avskräckas väntar en 582 artiklar och 1637 sidor lång resa som sträcker sig över två decennier och som startar med The Jesus and Mary Chains Honey´s dead-skiva och slutar med Göran Hägglunds politiska utspel om verklighetens folk. En resa med ”den mest inflytelserika svenska musikjournalisten i vår tid” bakom skrivmaskinen. Förlaget Modernista är inte direkt blygsamma i baksidestexten, men det finns också täckning bakom den.

Musikjournalisten Lokko är ju nämligen inte bara den så länge eftersökta länken mellan den systematiske och katalogiserande Carl von Linné och den demagogiske bara-jag-vet-sanningen predikanten Jim Jones, han var ju faktiskt också grundare och chefsredaktör (chefsideolog som det också inom parantes står på baksidan) för tidningen Pop. Den 90-talsmusiktidning som behandlade popmusik med en nivå av seriositet och analys jämförbar med vilken kulturtidskrift som helst snarare än en tidning om musikkändisar. Att tidningen Pop haft en stor påverkan vittnar inte minst det faktum om att en anonym bloggare så sent som i höstas scannade av sina exemplar och publicerade dem på nätet: http://popviminns.wordpress.com/

När man sträckläser båda volymerna blir det den perfekta nostalgitrippen genom de senaste 20 årens pophistoria. Att ord som nostalgitripp samtidigt står i direkt kollisionskurs med Lokkos ideologi om popmusik, som han hävdar är någonting som bara får sträva framåt (bakåt får man bara blicka för referenser till nuet och aldrig, aldrig för att hamna i nostalgiskt frosseri) gör knappast läsningen sämre. Detta lilla inslag av anarkism mot författaren kan ju faktiskt behövas i en bok där man regelbundet stöter på meningar som ”det här är bra för att jag säger att det är bra, eftersom jag vet vad som är bra och vad som är dåligt”. Baksidans alla beskrivningar av Lokko glömmer nämligen bort en av de allra viktigaste: den elitistiske kultursnobben Lokko. En beskrivning som för övrigt är hans egen och kan citeras från mer än ett ställe.

Som bonus när man läser boken får man även följa personen Lokko. Om hur han bekvämt umgås med sina intervjupersoner som alla kan hans namn och hur han lever det fulländade livet som populärkulturkonsument. Här borde man ju rimligen också kunna lägga till att man ser hans utveckling som skribent, men jag vill påstå att det rent språkligt inte finns någon avgörande skillnad mellan 22-åringen och 42-åringen. Det som skiljer är däremot formatet, den första volymen som till största del baseras på texter från tidningarna Pop och Bibel innehåller långa utförliga musikreportage som är klart intressantare än den korta och ofta mer allmän tyckande krönikeskrivning från Expressen och Svenska Dagbladet som mer kännetecknar den andra volymen. Det måste också nämnas att under det annars så ironiska 90-talet lyser också den parallellt existerande Killinggängsmedlemmen Lokko helt med sin frånvaro. Möjligen med undantaget att han själv i ganska stor utsträckning påminner om deras musiknördsparodi Hardy Nilsson.

Men det finns också nackdelar med att sträckläsa en bok som ju faktiskt kan ses som ett lexikon. Det är väldigt mycket text och informationsintaget blir lätt för mycket på för kort tid. Detta inte minst då Lokko självklart skriver mycket om musik som för mig varit helt okänd (vilket är nästan all soul, nästan all hiphop och definitivt all dansmusik). För med dagens nymodigheter som spotify, ebay och bokbutiker online så vill man ju hela tiden stanna upp och undersöka det man läst om, vilket givetvis kräver mycket tid. Mängden text innebär också en risk att man läser mer noggrant om sådant som man redan gillar och de artiklar man läst tidigare men för länge, länge sedan, samtidigt som man riskerar att passera det man inte känner till lite för hastigt.

Lokkos samlade verk fungerar således lika bra som pärm-till-pärm-läsning som som uppslagsbok, omfattande register finns. Jag har ju läst ut boken, men kan knappast påstå att jag är klar med den. Allra bäst är den kanske om man följer den gyllene medelvägen och plockar fram den lite då och då och läser ett år i taget. Därför skall du som läst så här långt också köpa den, för den här boken skall man äga och placera lättåtkomligt i sin bokhylla. Den skall även köpas och slås in när du är på väg till din musikintresserade trettio-någonting kompis födelsedagsfest, för en bättre present 2010 finns faktiskt inte.

Similar Posts:

• Sagan om två påhittiga pojkar
• Ballad om en självladdande idolbild
• Sommar, sommar, sommar!
• Gäst i verkligheten
• ”I’m a poet, and I know it. Hope I don’t blow it.”

Vi snackar inte antal sålda skivor. Det finns några musiker (och för all del författare, målare, skådespelare…) som av olika skäl blir mer än bara stjärnor, mer än bara hitmakare. De där som gör precis rätt sak vid precis rätt tillfälle för att i stället upphöjas till Fenomen, Ikoner, Arketyper. Såna där som är så djupt inne i det allmänna medvetandet att alla har någon form av förhållande till dem även om de inte egentligen lyssnar på dem, såna där som fortsätter att vara nyheter vad som än sägs om dem även om det gått 20 år sedan de gjort något intressant – eller i många fall ens dragit ett andetag. De där som knappt ens tillhör sig själva längre eftersom de tillhör oss alla.

Bruce Springsteen hör på något vis hemma i det där gänget – inte minst, paradoxalt nog, i Europa där han i någon mån blivit lika mycket en symbol som en människa av kött och blod. Det är en smått bisarr känsla att som en ursvensk finna sig skråla ”I was boooooorn in the USA” tillsammans med tiotusentals andra som på sin höjd varit i USA på en veckas semester. Vem sjunger för vem egentligen?

Det är lite från den vinkeln många av texterna i den helsvenska antologin Springsteenland angriper sitt ämne, vilket är rätt uppfriskande. I centrum står inte personen Springsteen, annat än möjligen i de möten skribenterna haft med honom – hur intressant är egentligen den där lille New Jersey-bon som människa? Fan, han har ju knappt ens haft några rejäla rockstjärneskandaler att skriva om, så att sätta ihop någon The Dirt på Springsteen skulle bli en rätt hopplös uppgift. Nej, i stället försöker bidragen här gå till botten med frågan: varför just Springsteen? Vad är det som gör just honom så gigantisk även 25-30 år efter att han (enligt många, mig t ex) nått sin artistiska höjdpunkt, varför förvandlas hans konserter ofrånkomligen till snudd på väckelsemöten, varför har så många ett så intensivt förhållande till en artist som till skillnad från många andra mest verkar vilja framställa sig som en vanlig arbetargrabb?

Naturligtvis innebär det att vi får väldigt olika perspektiv – allt från de nästan helt okritiska fansen, till ingående analyser av Springsteens plats i den amerikanska berättartraditionen (någonstans mitt emellan Seeger, Elvis och Steinbeck, ifall ni inte redan hört det), till sardoniska funderingar om Springsteen som modeikon. Någon som är förvånad över att Lokkos inställning till honom är lite halvljummen?

Men alltså frågan hela tiden: vad är så jävla speciellt med Springsteen? Kanske kommer Pierre Hellqvist rätt nära sanningen när han konstaterar att

på scen är eufori-Brooooce uteslutande ämnad åt att vara till lags. Trots att det talas om att han har fansen som i en liten ask är det snarare Springsteen som är helt underställd publiken. Hans främsta uppgift numera är att langa fram den storbildsskärm som åhörarna behöver för att projicera sina egna liv på; en ambulerande självhjälpsverkstad.

Sådär blir det naturligtvis varje gång en musiker (författare, målare, skådespelare) säger något som man lätt kan relatera till sitt eget liv: alla hänger upp sin tolkning på det, och när musikern sedan (som Springsteen) konsekvent levererar ungefär samma sak finns det en väldig trygghet i det. Som Bengt Ohlsson konstaterar i den lätt skönlitterära ”Big Man” har Springsteen sällan tagit några större risker att skrämma bort sin publik; det är kanske lite paradoxalt för en artist som skrivit så många låtar om att länga efter något bättre, men man vet vad man får med Springsteen.

Men samtidigt finns här också de som försöker fånga det unika i just Springsteen, det som gör att han trots allt fått den där statusen, och gör det smått lysande. Camilla Larssons passionerade hyllning till mästerverket ”Highway Patrolman” och Sean Penns film på samma story, eller Harald Gatus försök att spåra Springsteens arbetarklassromantiks historiska rötter i ett USA som nu återigen är på väg in i en lågkonjunktur liknande den som Reagan en gång lovade var något de kunde glömma – och han gjorde det, till Springsteens och många andras förvirring, till tonerna av den rejält samhällskritiska ”Born in the USA”. Som sagt, alla hänger upp sin bild av vem Springsteen är: gubbrockare, soulrebell, feminist, kulturimperialist, frälsare, underhållare, samtidstolkare…

Springsteenland är trots en del ganska oinspirerande bidrag intressant läsning, en studie i hur vi upplever och tar till oss något så enkelt som tre gitarrackord och en text; hur det kan förändra livet för vissa, hur det tack vare historiska och kulturella sammanhang kan berätta en historia som är bra mycket större än som faktiskt sägs på den där 3-minutersskivan… Någonstans handlar den nog om Springsteen också. Men vad är egentligen en musiker (författare, målare, skådespelare) utan en publik?

(Personligen är mitt största minne av Springsteen live den väldigt lättviktiga ”Light of Day”, som på Stadion för 9 år sen förvandlade hela publiken till en enda extatisk nävarna-i-luften-kör och tammefan fick hela gänget att välta snett bakåt åt vänster när den drog igång sista versen. Vem har sagt att rockmusik måste vara djup jämnt? It ain’t no sin to be glad you’re alive. Jag är inte helt säker på att någon av texterna här kommer i närheten av att förklara den känslan.)

Similar Posts:

• Levande och närgången tegelstensbiografi
• En extremt produktiv romantisk nostalgiker
• I krig mot vardagen
• Norrlands hungriga hjärtan faller platt
• Patti och Robert söker livet