Det har skrivits många mer eller mindre raka, förnumstiga eller panikartade utläggningar om detta, men som alla vi (flera dussin) som läste och älskade Tzara och Lenin spelar schack anar så är Codrescu inte på humör för att ge enkla svar. Man anlitar inte en dadaist för att ge facit. I stället får vi, till åtminstone min förtjusning, en bok som kastar sig vilt från det ena ämnet till det andra men återkommer till samma teman ur olika vinklar. Från barndomen i Rumänien till utläggningar om stavningskontrollens mord på tryckfelen, till berättelsen om den där boken han tappade bort i Rom på 60-talet som var full av hans utläggningar mellan raderna och i marginalerna, till hans erfarenheter av att flytta sin litterära journal från tryckt format till en webbsida, till långa utläggningar om digital posthumanism⁵ som avbryts av ”har jag nämnt att jag var KK med Kathy Acker?” Allt med insprinklade aforismsoundbytes⁶ som

"Både Gud och Facebook är organiserade kring ett icke existerande objekt och består bara av anhängare." #läserjustnu Codrescu, "Bibliograv"

— En Björn (@katafonteolog) 7 februari 2015

och avbrutet/kompletterat/fördjupat med långa stickspår i fotnötter som fyller upp marginalerna och ofta varar i flera sidor⁷ innan man får återvända till huvudtexten, som vid det laget gått vidare till en annan vinkel. Det är självupptaget, pretentiöst, och stenkul.

Det ska kanske en exilförfattare till för att sätta objektet pappersbokens värde och begränsningar i ett skarpt ljus. När Codrescu växte upp kunde det vara ett brott att äga fel böcker, vilket i sig gjorde det till ett annat sorts brott att inte dela med sig av de samizdat⁸ man fick tag på.

Jag behövde inte äga min mästares farliga böcker, inte för att jag var rädd för att äga dem, utan för att de var avsedda att delas av många⁹. Att lämna dem vidare till andra var ett uppdrag.

När han lämnade Rumänien var han tvungen att lämna alla böcker eftersom han bara fick ta en väska; idag, skriver han, hade han fått rum med hela den europeiska litteraturhistorien på ett USB-minne – men han hade bara fått med sig perfekta, opersonliga kopior som inte kan ägas eller brännas. Digitaliseringen har oändliga möjligheter i nuet, men vad är det som (kan) digitaliseras? De fysiska böckerna, de fysiska anteckningarna, har en påtaglighet som det digitala aldrig kan få, menar han – hur digitaliserar man anteckningarna över vilka Richard Brautigan bokstavligt talat blåste ut sin hjärna? Barnbarnen till de litteraturvetare som idag går igenom Joyces anteckningar, revisioner, feltryck och korrespondens för att hitta den slutgiltiga Finnegans Wake kommer om 50 år bara att ha den färdigredigerade versionen av … låt oss säga Americanah, sparad och indexerad av Google som ett färdigt objekt. I den postmoderna världen var all kultur en palimpsest¹⁰ med lager på lager av influenser; i den digitala världen är alla de underliggande lagren av bortskrapad text lika osynliga som de där övertonerna som faller utanför en MP3-fils frekvensomfång. Den färdiga, indexerade, färdigtolkade, icke-beklottrade texten är ett museiföremål som kan skickas direkt från tryckeriet till bibliotekens katakomber, som inte lämnar några möjligheter för gissningar, missförstånd, omtänkande. Det går inte längre att förstöra böcker – men kan man göra dem irrelevanta? Om vi minns allt, kan vi minnas något?

Den digitaliserade Staden på Kullen är Disneyworld.

…Det är åtminstone ett sätt att dra argumentet till sin spets, men då får jag Codrescu att låta som en trist gammal luddit till reservoarpennekramare, och vore han det skulle han aldrig ens tänkt på hälften av växlarna han drar här. Det ligger ju nu en gång i det digitalas natur att allting lätt tolkas som antingen 1 eller 0. Jag är inte helt säker på att jag håller med honom i alla punkter när han väl dristar sig till slutsatser. Boken har dödförklarats många gånger förr och har en fantastisk förmåga att anpassa sig och svara på nya krav. Men det är inte därför man ska läsa Bibliograv, inte som ytterligare en soundbite för eller emot något som sedan länge är ett faktum¹¹. Det är i kalejdoskopet av vinklar och minnen under de första 200 sidorna som boken är fantastisk, och det ligger ju i den tryckta textens natur att förr eller senare måste den sluta. Men så fort den gör det vidtar ju nästa text, och Codrescu kastar en vante i ansiktet på alla författare: bryt upp, slå sönder, våga gå vilse.

¹ Ju mer uppkopplade vi blir, ju mer vi skapar våra egna filter, desto mer centreras världen runt mig. I wandered lonely in a cloud², som Ordens Värde skrev.

¹¹ Nej till Ölandsbron. Inte den.

Similar Posts:

• Dada, jaja!
• Nordisk kvinnolitteraturhistoria på Internet!
• Framtiden kan bli bra. Och/eller dålig.
• I sockret av meloner
• Den enes död, den andres bröd

Fan vet bara varför konstnärer och poeter och musiker inte fattade detta och i stället drog ett streck i sanden, började med kubism och modernism och futurism och verkade förklara konsten död. Vad tror alla de där Picasso och Stravinskij och Duchamp att de håller på med egentligen? Om nu Freud har förklarat exakt hur människan fungerar, varför är han då konstant i bråk med sina egna lärjungar? Kan inte fler vara som den där anspråkslöse österrikiske unge mannen med mustaschen som målar enkla tavlor man kan känna igen? Är vi inte färdiga nu?

Jo, Århundradets sommar är en riktigt underhållande bok. Illies har skrivit en krönika över det som kallats seklets sista år (enligt teorin att 1800-talet varade från 1789 till 1913 och 1900-talet från 1914 till 1989) på ett ovanligt sätt; han har läst in sig på några tjog kulturpersonligheter, från poeter till politiker, och sedan följt deras liv månad för månad och i stället för en torr historik skapat en samlad kultursida/skvallerkolumn för hela året som känns mer som en smått rafflande relationsroman. Kafka, Hitler, Armstrong, Joyce, Jung, Franz Ferdinand, Musil, Woolf, Schönberg, Jünger, Stalin, Proust, Rilke, Mann (båda), Brecht, Camus och många fler föds, lever och dör, skriver eller skriver inte, målar eller målar inte, knullar och knullar inte, knarkar och super och slåss och grälar och definierar och avskaffar och inför och lever om. Det här är ju året som gav oss Våroffer och På spaning efter den tid som flytt, Döden i Venedig och Cykelhjulet, när Mona Lisa återfanns och de första filmstjärnorna gjorde skandal genom sin oerhörda smalhet … Det är enormt detaljrikt, och eftersom Illies är en god kåsör blir det ofta enormt läsvärt. Kafkas försök till frieri är som något taget rakt ur en Ricky Gervais-komedi, bröderna Manns familjeliv hjärtenypande, självaste Keith Richards skulle bli avundsjuk på hur 10-talets målare levde, och så inskrivningsrapporten från ett sjukhus i Wien: ”Man inlagd efter att ha bitits i skrevet av en häst. Patienten till akuten, hästen till professor Freud.”

Men samtidigt känns det också lite ytligt. Jämfört med t ex Andrei Codrescus tankeväckande studie över efterkrigskonsten, Tzara och Lenin spelar schack, är Illies lite för upptagen med att skildra konstnärernas liv i stället för att skildra själva konsten och vad den säger om världen. Att boken är extremt eurocentrisk – och då specifikt det tyskspråkiga Europa – må vara hänt, de var ju faktiskt så övertygade om att de var världens centrum. Men det som stör mig mer är att boken, både genom sin blotta existens och genom en del små sidokommentarer, utmanar oss att dra paralleller till världen av idag, men gör det bara genom en krypande ospecificerad känsla av snar undergång. Vi vet ju idag att trots all optimism bröt kriget ut nästa år, och därför, verkar Illies mena, borde vi inte vara så säkra på att historien inte upprepar sig … Vackert så, men samtidigt går han inte alls in på några av orsakerna till att kriget faktiskt bröt ut. Idag lever vi ju paradoxalt nog i den kanske fredligaste tiden i mänsklighetens historia, och är samtidigt räddare än någonsin för att sprängas i luften så fort vi går utanför dörren; varför underblåsa den rädslan med mer vaga undergångspredikningar som inte är baserade på något konkret? Speciellt i en bok som njuter av att påpeka att det de konservativa kritikerna såg som ett slut idag ser ut som början …

Men stänger man av den sura minen och läser detta med wikipedia nära till hands och gott humör finns här rejält med både skratt, skandal och faktoider du kan imponera på bordsgrannen med när det kulturella rödvinet kommer fram. Man får bara hålla koll på ironinivåerna.

Similar Posts:

• Sängkammarfars anno dazumal
• Vecka 28: ångest, bitter eftersmak, personliga skildringar och läskickar
• Tårar i tid och rum
• Skräckgotisk psykothriller!
• Mellan divanen och läsfåtöljen

Allt det där är bara att skrapa på ytan, enligt Codrescu. Nä, 1900-talet tog sin början i ett schackparti i Zürich 1916 medan första världskriget rasade runtomkring. I ena hörnet: Vladimir Lenin, fadern till den moderna, implementerade kommunismen, med huvudet fullt av marxistisk dialektik och produktionsmedel, den som alla andra statsbärande ideologier, hur olika de än må vara, har varit tvungna att definiera sig gentemot tills även den liberalaste libertarian är en marxist. I det andra: Tristan Tzara, exilrumän, exiljude, skapare av dadaismen, en kulturriktning som skulle ge upphov till allt från Marcel Duchamp till Lady Gaga men som i sin renaste form försökte plocka bort själva meningen med mening, avfärda allt vad logik hette och visa upp språket som det är: ett sammelsurium av meningslösa stavelser som vi valt att hänga upp vår värld på. Alltså: det medvetet allvarligt uppbyggande, inbyggande, utbyggande och analyserande mot det absurt sönderplockande, satiriserande och Ceci n’est pas une pipe, krossa bokstävlarna…

…Vi börjar om. OK, om vi ska vara petnoga kanske det ska påpekas att det där schackpartiet faktiskt aldrig ägde rum i verkligheten, hur man nu definierar den i en dadaistisk värld. Men det pågår fortfarande och i vårt postmänskliga liv behöver vi veta det, menar Codrescu. Det är livsfarligt att ge sig ut i den där informationsöverlastade världen i tron att allt där är simpel dialektik. Vi behöver verktyg att hantera kaos i stället för att avskaffa det. Vi behöver dada.

För framtida människor som hamnar i de oundvikliga krisernas grepp, har Dada alltid ett svar: man skapar tid genom agitation och självdistans, och genom att skapa absurditet.

Det är en kort bok, men svår att få rätsida på. Var börjar man? Tja, varför inte med det där ordet: postmänsklig. Inte icke-mänsklig, post-. Det vi blivit i en värld där vårt liv i allt högre grad består av information, där det vi definierar som Jag inte längre bara är det som ryms innanför vårt skinn. Det är inte science fiction, det är vår verklighet sedan decennier (minst), och det är någonting som Codrescu knappt hinner snudda vid – för det krävs minst en bok till, förslagsvis Katherine Hayles How We Became Posthuman. Läs den också.

Eller så börjar vi här: En bok om dada kan väl per definition inte vara dada eftersom den då inte skulle säga något om dada. Tzara och Lenin spelar schack är alltså löst organiserad som ett uppslagsverk, ordnat i den mest slumpmässiga, meningslösa och oordnade av ordningar – den alfabetiska. Han går igenom koncept, nyckelpersoner, tankehistoria från medeltida karnevaler och kabbalistiska bönekvarnar som gav upphov till både Lenin och Tzara och vart dadaismen tog vägen därifrån, hur snabbt den upplöstes och formaliserades i surrealism och popkonst och modernism. Dada är ju i sig absurt; den kräver att man omformar hela sitt liv, men det är inte möjligt att leva så. Han snuddar vid hur många moderna historier syftar till att gömma undan världens absurditet och kaos, övertyga oss om att allt hänger ihop, att allt passar till ett enkelt manus som får både Hegel, Disney och Murdoch att nicka belåtet. Men samtidigt har vi ju, även om företag blivit mäktigare än stater på att försöka bringa ordning på nätet, byggt upp ett separat samhälle som i första hand går ut på att skicka runt porr, felstavade katter och kontextbefriade 140-teckensbitar av…

Dada är emot kommunikation. Ord är delar av den substans ur vilken Dada skapar världar, inte i syfte att kommunicera utan för att icke-kommunicera, att störa, att skapa tid där kommunikationen avbröts.

…ursäkta, jag fick en Wordfeudutmaning. AG, tre poäng. Modern dada. Var var jag?

Visstja. Jag är fortfarande inte helt klar över vad det här är. Det kan läsas som en verklighetsbaserad roman i Pynchons anda, som en introduktion till en konstriktning, som en idéhistoria, som en verktygslåda för att överleva i det tjugoförsta århundradet, som ett intellektuellt antivirus… Och grejen är att den fungerar som alla, men den fungerar inte perfekt som något av det. Och det kanske den inte ska. Den argumenterar ju mot själva förenklandet, mot det praktiska, mot instoppandet i tydliga fack (förutom då facket dada, som är en självmotsägelse – ett manifest som ropade på avskaffandet av manifest). Den sätter myror i huvudet på mig. Jag stryker under, jag grälar med den, jag vrider och vänder… Jag vill inte tycka, och jag tror inte Codrescu vill det heller, att man ska överge det rationella logiska helt. Men man behöver behärska ett motvapen till alla de där strukturerna också, en springare som kan ta ett steg bak och två åt sidan.

Lenin och Tzara spelar schack är antingen en jävligt viktig bok eller smått nonsensaktig. Läs den och fundera över det. Ditt drag.

Similar Posts:

• Arkivet är en dödsmask
• Vecka 33 på dagensbok.com – En föraning av höst
• Busigt och anarkistiskt
• Sex And Drugs And Cubism
• Möten med levande rysk kulturhistoria

Anna Liv inleder denna vecka med en recension av Viveca Stens midsommardeckare I stundens hetta. Det är den femte Sandhamnsdeckaren om Thomas Andreasson och Nora Linde. En död kropp hittas på stranden, och en intensiv jakt bland de inblandade ungdomarna påbörjas. Det visar sig att alla inblandade har sin egen version av vad som hände den där midsommarnatten. Historien är spännande men karaktärerna är flyktiga tycker Anna Liv.

Anna Liv har också varit på poesiuppläsning på Skönviks konstpaviljong med anledning av att det är 100 år sen Säters Hospital öppnades. Där lyssnade hon bl.a på poeten Charlotte Qvandt som medverkade i utställningen LATENT som visas vid hospitalet. Om detta skriver hon en krönika i veckan. Missa inte det!

Imorgon skriver Björn om Andrei Codrescus Tzara och Lenin spelar schack, en bruksanvisning i dadaism. En besynnerlig bok hälsar Björn.

På onsdag skriver Eva om den första svenska översättningen av Charles Baudelaires Pauvre Belgique (Arma Belgien).

Oscar avslutar veckan med att skriva om Kvinnan som älskade Hitler. En bok om kärlekshistorien mellan Eva Braun och Adolf Hitler. En bok utan vidare passion med med gott om fotnoter.

Glöm inte bort att förlänga semestern med många lässtunder.

Similar Posts:

• Sex And Drugs And Cubism
• Vecka 43 på dagensbok.com: Efterdyningarna av Augustprisnomineringarna
• Dada, jaja!
• Vecka 41 på dagensbok.com
• Veckan på dagensbok.com – Mandariner, prinsessbiografi och varulvar